Del 1: De kvinnliga arbetarna
Det var en varm augustieftermiddag Larssons textilfabrik utanför
Alingsås. Det hade varit några oroliga veckor i hettan, arbetarna hade
krävt högre löner och betalda raster, men nu var oroligheterna äntligen
över. De kvinnliga arbetarna som försökt ockupera sina vävstolar hade
någon timma tidigare givit upp, och unge Erik Larsson gick nu genom
fabriken ihop med verkmästare Olsson. Erik hade bara något år tidigare
fått ta över driften efter sin far och förutom att bli kallad disponent
Olsson ville han också att personalen skulle ha samma respekt för honom,
som de hade för hans far och farfar. Nu kände han att den här kvästa
strejken gav honom ett gyllene tillfälle som han tänkte utnyttja
maximalt. Han hade lyssnat noga när hans far och farfar berättat
historier om hur de lärt sina kvinnliga anställda lyda och nu var det
hans chans att gå i deras fotspår.
Erik hade under sin vandring genom fabriken snappat upp en av de
långa, raka, böjliga linjaler som låg överallt och den lät han nu
eftertänksamt smälla mot skaftet på sina stövlar, medan han såg på det
som skedde framför honom.
Arbeterskorna hade fått släpa fram de
långa låga ryggradslösa bänkarna de brukade sitta på framför vävstolarna
och beordrats att lägga sig på knä framför dem med överkroppen böjd över
bänken. Med sina arbetsklänningar eller kjolar uppdragna till midjan och
en uppsjö av olika underbyxor neddragna till knäna, var det nu många
kritvita bakar i alla storlekar som blottades längs bänksidorna.
Storvuxna madamer med sina voluminösa blommiga bomullsunderbyxor
neddragna låg bredvid magra äldre kvinnor med åtsittande långa
linnebyxor som nu korvade sig runt knäna. Erik såg också att en och
annan av de yngre använde de nya mindre bomullstrosorna, som blivit
populära strax innan depressionen började för några år sedan.
Spridda stön och undertryckta gnyenden började nu höras från
bänkarna ackompanjerade av skarpa klatschar när långa smidiga
trälinjaler med kraft landade på de nakna bakarna.
Jojo, tänkte Erik, de tidigare så tuffa arbetsskorna ville väl
inte gråta och skrika rakt ut i första taget inför sina kamrater, men i
takt med att bakarna ändrar färg blir det nog en annan låt.
De 30 tal väverskor som nu låg med sina bakdelar blottade och
mottog smisk som småflickor, var de som tiggt om att få komma tillbaka
till sina arbeten. Erik hade inte varit sen att pådyvla extra
disciplinåtgärder för de som strejkat och det hade kvinnorna snabbt
förstått att det bara var att finna sig i. Och som en belöning för de
kvinnliga arbetsledare som inte deltagit i strejken, utan i stället fått
utstå både spott och spe, var det nu de som fick svinga de långa böjliga
linjaler som landade på de nakna stjärtarna.
Erik såg på Lisa, en kraftig äldre kvinna, som efter många år på
fabriken arbetat sig upp till arbetsledare och nu med stor frenesi
bearbetade de nakna bakdelar som de knäböjande kvinnorna som låg framför
henne visade upp. Lisas svettglänsande ansikte började tona över i samma
högröda färg som de bakdelar hon smiskade. Stönandena från de piskade
kvinnorna hade nu övergått i ylanden och gråtskrik och mycket nöjd med
det han såg, överlät Erik med en nick ansvaret för arbetssalarna till
verkmästare Olsson. Det var dags för honom själv att få avnjuta segerns
sötma.
Del 2: Fröken Molander
Han vände sig bort från strykskriken i arbetssalen och tog trappan
upp till kontoret som låg ett plan upp, men med utsikt över den stora
vävsalen. Erik kände en ilning av förväntan inför det som nu skulle ske.
Inne på kontoret var det flera personer som väntade på honom. Hans far,
Axel Larsson, just fyllda 60 och fortfarande i sin krafts dagar men
fördrog numer att resa och besöka kunder och leverantörer i stället för
att sköta det dagliga arbetet på fabriken satt i en bekväm länstol och
tittade med ett förnöjsamt uttryck ut över smiskandet som pågick
nedanför hans fönster. Vid sidan stod fröken Edith Molander, fabrikör
Larssons trogna följeslagerska sedan många år, och som både Erik och
många andra misstänkte, fabrikörens älskarinna sedan hans hustru gått
bort 20 år tidigare. Ediths blick följde linjalernas rytmiska bågar när
de kraftfullt måttades mot de försvarslösa bakdelarna som låg upplagda
nere i salen och i hennes mungipa lekte ett stilla leende.
Att den numera 50 åriga Edith inte på något sätt var ovan vid att
själv både ge och få aga visste Erik. Han hade i sin ungdom vid ett
flertal tillfällen smärtsamt fått uppleva att bli upplagd över hennes
knä eller när han blev lite äldre, utsträckt över ett skrivbord och med
neddragna byxor få sin stjärt grundligt randad för något hyss han gjort.
Hemma var det först hans mor och senare någon guvernant som skötte hans
bestraffningar, men nere på fabriken var det Edith som med linjal eller
en kort hundpiska som tog hand om honom. Hans far tyckte det var under
sin värdighet att smiska sin son, men när det kom till att randa en
flick eller kvinnostjärt hade hans far inga betänkligheter. Mer än en
gång under åren hade han hört klatschar mot bar hud och Ediths eller
någon annan kvinnlig anställds kvävda strykskrik tränga igenom den
stängda dörren till sin fars kontor. Någon gång hade han också av
misstag öppnat dörren och fått en skymt av en randad stjärt som rodnat i
kapp med Edits kinder när hon försökt ordna kjolarna efter att ha tagit
sig upp från fabrikörens knä, och en särskilt minnesvärd tillfälle hade
han mötts av en syn som för alltid etsat sig in i hans minne.
Han var i 13 års åldern och hade blivit skickat med ett bud till
sin far. I tron att kontoret var tomt hade han använt sin nyckel och
öppnat dörren utan att knacka. Synen som mötte honom var fantastisk för
en 13 åring. Med överkroppen liggande över hans fars låga skrivbord, med
naken underkropp och vitt utspärrade ben, låg den mogna 40 åriga Edith
Molander. Hennes slanka kropp och magra stjärt gjorde att skinkorna var
vitt särade och både stjärthål och vulva syntes tydligt genom ett
buskage av kolsvart krulligt hår. Håret växte ända upp i stjärtskåran
och delade sig nedåt i ett rikligt buskage kring de uppspärrade
blygdläpparna som nästan tycktes blinka inbjudande mot honom.
Erik
stod som förstenad i dörröppning och för vad som verkade en evighet var
det ingen som tog notis om honom. Fröken Molanders ansikte var vänt åt
sidan när det låg tryckt mot skrivbordet så det kunde han inte se, men
han hörde hennes gråt och snörvlingar desto tydligare. Anledningen till
hennes gråt var inte svår att se, illröda valkar höll på att svullna upp
i en rad som började nere på låren och slutade uppe ovanför hennes
stjärthål och den som var ansvarig för dessa valkar var hans far,
fabrikören, som stod utan kavaj i bara väst och skjorta snett bakom
henne och svingade en fruktansvärd engelsk rotting. Den smidiga böjliga
rottingen hade Erik aldrig tidigare sett, men han antog att hans far
förvarade den någon stans inne på kontoret.
Även om tiden tycktes
stå stilla i rummet när Erik förstummad tittade på vad som bjöds ut
framför honom, tog det väl antagligen bara några sekunder innan hans far
upptäckte honom och med ett vrål skickade ut honom ur rummet. Edith
Molander kunde under några dagar efter den händelsen inte möta hans
blick utan tittade rodnande ned i golvet varje gång de möttes.
Men från den stunden var det trots många hemsmusslade
porrtidningar synen av fröken Molanders randade rumpa och uppspärrade
kön som fanns framför hans ögon då han på kvällarna smekte sig till en
stunds lättnad under puberteten. Att ett likhetstecken mellan aga och
sexuell njutning skulle följa honom genom livet, var kanske också en
följd av den upplevelsen.
Del 3: Strejkledarna - Fröken Gunnel
Förutom Fabrikören och fröken Molander fanns det ytterligare två
personer väntande inne på kontoret. De två av arbeterskorna som särskilt
utmärkt sig under strejkdagarna och som på grund av olika orsaker kommit
tillbaka och önskat sina arbeten tillbaka hade inte fått dra ned byxorna
ute på fabriksgolvet utan blivit inkallade till kontoret för särskilda
disciplinering.
Mycket blek och nästan darrande av rädsla stod den
långa smala Ann-Helen och stirrade stint ned i golvet medan den lite
äldre Gunnel fortfarande försökte se morsk ut. Ann-Helen som med sitt
blonda långa hår och sina långa ben ofta fångat hans blick nere på
fabriksgolvet hade han bestämt sig för att spara till sist. Hennes
straff hade han särskilda tankar runt, medan han inte funderat så mycket
kring Gunnel.
Hon hade varit på fabriken sedan 16 års åldern och
arbetat längre för fabrikörn än hon gjort för honom. Tystnaden i rummet
var total, skriken och gråten från de piskade arbeterskorna nere på
golvet hördes bara som i fjärran.
Erik lade märke till att Gunnels blick oupphörligen drogs bort mot
fabrikören och fröken Molander och fick en stark känsla att dessa tre
varit i liknande situationer tidigare. Denna känsla fick honom att säga:
”Far kanske har lust att demonstrera hur far gjorde på sin tid med
uppstudsiga kvinnor ? ”
Både den ryckning som genomfor Gunnel och
det småleende som Edith Molander uppvisade, fick Erik att inse hur rätt
han haft i sin gissning.
”Den uppvisning som du har nere i fabriken pojk, skulle jag inte
kunnat göra bättre själv, men Gunnel är ju en gammal bekant till fröken
Molander och mig och den bekantskapen skall vara mig ett nöje att
förnya. Får jag be Edith att börja, hon vet vad som skall göras”.
”Med nöje fabrikörn” svarade Edith med ett ovanligt stort leende.
”Jaha Gunnel, så var det dags igen, det är väl snart 20 år sedan vi sågs
första gången, då var hon bara en jäntunge som fabrikörn och jag fick
försöka få rätsida på. Senaste gången var väl en 8-9 år sedan då hon
just fyllt 25 och kastat en träsko efter verkmästare Olsson och nu är
möts vi igen. Gunnel vet hur det går till, så av med kläderna bara.”
Den lite kortare och mer satt byggda Gunnel försökte fortfarande
hålla skenet uppe men efter att ha ryckt på axlarna knäppte hon upp
arbetsrocken och drog linnet över huvudet. Iklädd enbart ett par ganska
oformliga vita linneunderbyxor blängde hon ilsket på fröken Molander
medan hon korsade armarna över de fylliga brösten. På något sätt var det
som de två lite äldre kvinnorna var ensamma i rummet. Tystnaden var
tryckande och över det stora bordet syntes dammkornen från tygstuvarna
sväva i det gulaktiga ljuset som kom in från de stora fönstren.
Med ett leende öppnade Edith Molander ett av de stora skåpen jag
hade på mitt kontor och tog ut en hundpiska. Den hundpiska jag inköpt
hade blått inflätat i skaftet. Med några snabba handledssnärtar provade
fröken Molander svikten i den nya hundpiskan och uppenbarligen mycket
nöjd tittade hon på Gunnel som nu helt förlorat sin morska uppsyn.
” Ta av sig det sista nu Gunnel och lägg upp sig på bordet så kan
vi börja”
Gunnel knixade till med knäna och fick ned sina stora
linneunderbyxor. Hon lade dem över samma stol där hon redan lagt sitt
linne och arbetsrock och stod nu endast iklädd knästrumpor framför Edith
Molander. Utan att bry sig om att försöka skyla sitt sköte som knappt
doldes av en ganska liten svart hårtofs klättrade Gunnel upp på det
ganska höga tillskärningsbordet som stod framför fönsterraden och lade
sig på mage. På det sätt Gunnel tryckte sin nakna kropp mot bordskivan
och sträckte ut sina armar framför sig för att hårt greppa om borskivans
kant, förstod Erik att hon varit med om detta tidigare.
Edith kom fram och ställde sig mitt för Gunnels stora vita
skinkor, medan hon greppade den 60 centimeter långa hundpiskan i ett
fast grepp. Erik fick en hastig vision av jäsande deg, mjuk och mjäll,
när han stod och studerade den snart 40 åriga kvinnans nakna skinkor.
-Pang! Tystnaden i rummet bröts abrupt när Edith med en kort sving
och en snabb handledsknyck lät hundpiskan landa över de spända
skinkorna. En tunn röd rand började snabbt blomma upp där piskan med
kraft träffat den vita huden och följdes snabbt av en andra och tredje.
Gunnels nakna kropp spändes som den fått en elektrisk chock och
smärtsensationerna fick senorna att stå ut på hennes hals när hon för
några sekunder ofrivilligt lyfte huvudet från bordet. Nu lugnade Edith
avsiktligt ned tempot och lät varje piskrapp värka ut ordentligt. Hennes
blick var simmig, de normalt så bleka kinderna rödblommiga och hon
andades stötvis när hon med en precision som Erik mindes från förr lade
rapp efter rapp bredvid varandra. Fröken Molander hade börjat med rapp
rakt över Gunnels stjärt och först låtit hundpiskan vandra uppåt. När
hon nått området där stjärtskåran går ihop hade hon återvänt till mitten
av stjärten och lät nu pisksnärtarna vandra nedåt mot det känsliga
vecket under en kvinnas stjärt där låren börjar. Gunnel som först enbart
låtit enstaka stönanden och skrik höras, hade nu börjat gråta. Hennes
gråt avbröts med jämna mellanrum av höga ylanden när fröken Molander
metodiskt lät ett nytt rapp landa bara någon centimeter från det förra
och hennes från början mjölkvita stjärt började nu skifta i mörkt rött.
Med ett extra snärtigt rapp exakt i vecket under stjärten
avslutade Edith den första delen av piskningen och beundrade sitt verk.
Gunnel riste som i kramp och rösten skiftade mellan gälla Ahhh och Ohhh
när hon snörvlande skrek ut sin smärta.
”Jaha”, sade fröken Molander helt lidelsefritt, ”den här gången
är det väl bäst vi tar låren också. Kanske Disponenten vill vara så
vänlig och hjälpa till och ta andra benet?”.
Med de orden gick hon
runt tillskärarbordet så att hon kunde ta tag i Gunnels högra smalben
med sin vänstra hand och bryskt sära på hennes ben. Erik som tyst stått
och åsett den från början så vita stjärten förvandlas till ett nu nästan
mörkblått område av ren smärta, hängde lugnt av sig sin kavaj och gick
fram. Han tog ett stadigt tag om Gunnels vänstra smalben strax ovanför
hennes vrist och drog från sitt håll isär hennes ben. Nu blottades
Gunnels sköte ordentligt och Erik kunde konstatera att hon var nästan
hårlös runt själva springan.
Med metodiska rapp började Edith bearbeta baksidan på Gunnels lår.
Hundpiskan utförde sin dans först nedför baksidan av det högra låret och
sedan nedför den 40 åriga kvinnans vänstra lår. Erik lade märke till att
även om Edith hade bra snärt i slagen, så använde hon inte lika mycket
kraft som hon gjort när hon bearbetat Gunnels skinkor. Detta märktes
dock inte utan offrets röst bröts nu i hysteriskt gälla strykskrik och
musklerna i hennes underkropp och skinkor drog ofrivilligt ihop sig i
fåfänga försök att skydda sig mor den obarmhärtiga hundpiskan. Detta
fick hennes blygdläppar att ofrivilligt rycka till i takt med Ediths
piskrapp och med en bra insyn mellan Gunnels ben, betraktade Erik
hypnotiserat detta skådespel.
När Edith slutligen lät armen falla ned längs med sin sida var
Gunnels vilja fullständigt bruten, hon låg kvar på mage på bordet med de
vitnade fingrarna fortfarande slutna kring bordskanten hon greppat tag
omkring och en blöt pöl av tårar runt kinden som låg tryckt mot
bordsskivan. Trots att både Edith och Erik släppt sina tag om hennes
smalben låg hon kvar med särade ben och snyftade fortfarande hysteriskt.
Efter att ha givet fabrikören en lång blick där han satt i sin
stol, tittade Edith ned på sitt offer.
”Nå, stryk har hon fått idag så hon kommer att minnas det länge.
Samla nu ihop sig Gunnel och ta med sina kläder härifrån. Hon kan ju gå
hem till sig nu och förklara för maken varför hon ser ut som hon gör”
skrattade Edith.
Stelt och klumpigt tog sig Gunnel ned från
tillskärarbordet och gjorde inga försök att varken skyla blygden eller
de fylliga brösten. Snyftande lämnade den nu totalt nedbrutna 40-åriga
kvinnan naken rummet med sina hoprafsade kläder i famnen.