Men nu hade ett par mörka moln seglat upp på hennes himmel. Medan Andreas körde sina barn till stationen så hade Emelie varit hos frissan och klippt håret kortare än hon brukade ha det, och färgat det blont. Hon hade nämnt den idén för Andreas kvällen innan, men han hade tyckt att hon skulle nöja sig med att bara toppa håret. Han gillade att hon gjorde ett feminint intryck och såg gärna att hon klädde sig i kjol eller klänning. Emelie hade absolut inget emot att se feminin ut (det var i själva verket svårt för henne att inte göra det), men nu kände hon för att göra liten förändring inför ledigheten. Hon hade valt en kort frisyr, men som ändå gjorde ett mjukt intryck för att den hade litet volym och fyllighet. Hon tänkte att Andreas säkert skulle gilla den när han väl fick se den.
Det gjorde inte Andreas. Han gav tvärtom uttryck för ett livligt missnöje, och slutade med att säga: ”Jag tror att du kanske ska få smisk igen, så att du lär dig att lyssna och göra som vi bestämt”.
Det värsta var att det här replikskiftet hade ägt rum inför ögonen och öronen på Teresa, deras städhjälp på deltid. Nu råkade det ju vara så att Teresa kände till att Andreas någon gång tidigare hade hållit sin unga fru på den smala stigen genom att lägga henne över knäet. Emelie hade ändå inte alls lust att diskutera den saken i Teresas närvaro. Andreas höll ett stadigt grepp om hennes armbåge och verkade ha för avsikt att dra med henne till övervåningen för att låta sina ord följas av handling. Emelie hade därför sett sig tvingad att genast lägga fram det första förhandlingsbud hon kunde komma på:
”N-nej, det går inte. Vi ska ju åka och bada i morgon, ett helt gäng, minns du väl?”
”Ja, vad är det med det?”
”J-jag blir ju, du vet, alldeles....röd! J-jag har ju sån hy som så lätt blir det. Jag kan inte visa mig i bikini då, förstår du väl?”
”Hm, det kunde du kanske lära dig något av....”, började Andreas fundera.
”Nej, nej! Jag får skämmas ihjäl! Vi kan väl prata om allt det där senare? Jag trodde vi var överens om att sluta med...det där?”
”Hm, ja - men det känns som du har lyckats komma undan med alldeles för mycket på sista tiden. I onsdags när du hade färgat alla mina skjortor i tvätten t ex"
"Men det var ju ett rent misstag, jag råkade köra dem med min röda behå".
"Eller ett rent slarv. Men du vet hur du ska manipulera saker dit du vill, vad? Med den bedjande blicken... OK, då, du slipper nu, och ikväll har vi ju en gäst”, sa Andreas missbelåtet.
Emelie kom ihåg att börja andas. Det lät som en blandning av en suck av lättnad och en liten snyftning.
"Idag ska vi spela golf, och i morgon ska vi åka och bada - det ska bli så kul", sa Emelie
”Ja, kanske det", sa Andreas. "Men planera inte in fler badutflykter i din almanacka. Vi får prata mer om det här... jag har inte bestämt mig än, men...”
”Vad?”
”När vi har pratat, och beroende på vad jag får för slags svar, så skulle det kunna hända att du inte vill bada på några dagar. I så fall får du kanske säga på stranden att du solat naken och bränt skinkorna så de blivit röda. Fattar du vad jag menar?”, sa Andreas.
”J-ja”
Emelie ville lämna platsen så fort som möjligt för att slippa möta Teresas blick. Hon stönade högt där hon satt ensam i bilen när hon tänkte på hur mesig hos måste framstått i det samtalet. Sedan Andreas en smula trevande införde litet smisk i deras hushåll ungefär ett halvår tidigare så hade Emelie på vissa sätt funnit sig väl tillrätta med det. Hon hade sökt litet på nätet och hittat sidor om ’domestic discipline’ som ganska bra hade förklarat för henne hur hon på något konstigt sätt kunde tycka om känslan efteråt när Andreas varit sådär gammaldags auktoritär och macho mot henne. I sina tankar brukade hon uttrycka det som att hon och Andreas tillsammans hade hittat en ’alternativ livsstil’, och det kunde hon tycka lät både litet tjusigt och spännande.
Vad hon inte tyckte lät varken tjusigt eller spännande var om andra anade något om detta. Emelie stönade igen när hon tänkte på den senaste gången det hade hänt för ca sex veckor sedan. Hon hade missat att släppa in en hantverkare i huset som Andreas hade bokat med stort besvär bara för att hon glömt tiden. Emelie kände hur det hettade i kinderna och i stjärten när hon tänkte på hur Andreas hade kört en lång ”fråga/svar”-procedur med henne när han gav henne smisk. Emelie hade till slut lovat att hon skulle ringa hantverkaren och be om ursäkt och boka en ny tid.
Och hur hon hade hoppat runt med båda händerna på sina svidande skinkor efteråt medan Andreas såg på med ett belåtet småleende, innan han ledde henne iväg för att ringa det utlovade samtalet. När hon hade velat ta på sig sina trosor som hon sparkat av sig, så hade några snabba tilläggsklatschar fort skickat henne fram till telefonen. Där hade hon stått och pratat med hantverkaren med bar stjärt som var tydligt rosaröd enligt hallspegelns vittnesbörd. Hon hade fort nog lyckats boka en ny tid, och sedan hade ett par bestämda tilläggsklatschar från Andreas, en på varje skinka fått henne att säga: ”och så ber jag så hemskt mycket om ursäkt för att jag ställde till besvär”
Om hennes vänner kunde se det där, så skulle det krossa bilden av den coola, urbana Emelie som hon arbetade så hårt på att upprätthålla.
Allt skulle vara mycket lättare om omvärlden inte blev inblandad på olika sätt, tänkte Emelie. Om det bara handlade om henne och Andreas så skulle den där varma, pirriga känslan inte bli blandad med något annat? Jo, det skulle fortfarande vara jätteskämmigt att hon fick smisk som någon liten olydig unge, men även i skämmigheten fanns det något varmt och pirrigt måste Emelie erkänna om hon försökte vara uppriktig mot sig själv. Att Teresa fått höra att hon kanske snart skulle få smisk var faktiskt pirrigt på det sättet. Det var både skämmigt och pirrigt så det räckte - och som om inte det var nog, så var det också den där oron att det skulle bli ännu mer av båda känslorna ifall Teresa skulle prata bredvid mun någonstans?
Emelie kom ur sina funderingar med ett ryck.
”Shit, jag har ju kört fel!”
Hon skulle ju inte åka direkt till golfbanan, utan plocka upp sin styvmor Millan på vägen. Det var så typiskt för Millans propra och välorganiserade personlighet att hon inte kunde tänka sig att ta sin egen bil ens den korta biten till golfbanan bara för att hon tagit en drink med en väninna kvällen innan. Emelie hade tyckt att det var väl inget att bry sig om, ifall de hade tagit typ två Campari och soda vid sjutiden, vilket var vad de oftast gjorde. Men, nejdå - på sitt vanliga dominanta sätt hade Millan bestämt att hon skulle bli hämtad. Som om det inte räckte att hon hade bjudit in sig själv till golfrundan, efterföljande grillning med övernattning hos Emelie och Andreas, morgondagens badutflykt och sedan hemkörning?
När Emelies pappa gick bort, så tyckte Emelie att det egentligen inte fanns någon anledning att umgås så mycket med Millan. De var ju inte släkt egentligen. Men Andreas gillade Millan för hennes ambition och framåtanda, och beundrade henne för att hon på egen hand hade skapat en framgångsrik fastighetsmäklarfirma som hon tjänat stora pengar på. Dessutom hade Emelie och Millan råkat skaffa sig gemensamma vänner, som t ex Madeleine som de nu skulle spela golf med, och som också skulle vara med på morgondagens badutflykt. Eller egentligen var det väl riktigare att säga att Millan och Madeleine var vänner - för Emelie var Madeleine snarare en golfpartner och någon hon umgicks med för att Andreas och Madeleines man var kolleger och vänner.
Allt med Millan var så tjusigt, tänkte Emelie- hon var diplomatdotter, världsvan och kompetent i allt hon företog sig. Dessutom slank, snygg och alltid välklädd., tänkte Emelie och fnös högt.
Ändå hade Emelie från första början gillat Millan när hon kom in i Emelies och hennes pappas liv när Emelie var ungefär femton år. Eftersom Millan var bara tio år äldre än henne, så hade Emelie tänkt sig att hon skulle bli mer som en storasyster eller en ung moster än som en styvmamma. Men Millans ambition att vara duktig i allt hade fått henne att ta sin uppgift på allvar och hon hade försökt uppfostra den tonårsrebelliska Emelie - det hade varit några konfliktfyllda år innan Emelie flyttade ut från fadershuset.
Emelie tog mobilen för att ringa Millan och tala om att hon skulle bli ca 20 minuter försenad. ”Varför blir jag inte förvånad?” var svaret hon fick. Millan sade det i och för sig vänligt nog, men med den där lilla tonen av överlägsenhet som kunde reta upp Emelie så mycket.
När de kom tillbaka efter golfrundan var vädret fortfarande vackert. Andreas stod ute på altanen med grillen tänd och immiga gin- och tonicglas med en massa isbitar och vackert tunnskuren citronskiva väntande på Emelie och Millan. Emelies humör var dock inte bättre. Hon hade spelat ganska dåligt och när hon hade haft en sekvens särskilt dåliga slag hade hon svurit som en sjöman och gapat om att hon aldrig skulle hålla på med det här jävla spelet mer. Hennes utbrott hade fått Madeleine att flina på ett retsamt sätt, och Emelie hade då bett henne hålla käften, missat nästa slag och därpå slängt sin nya, dyra järnnia i ett vattenhinder. Trots stora ansträngningar hade klubban inte kunnat lokaliseras i det gyttjiga vattnet, utan det enda resultatet av deras sökande var stora gyttjefläckar på byxbaken på Emelies vita capribyxor. Det senare var följden av att hon hade halkat och satt sig på ändan vid strandkanten. Millan hade sagt åt henne att ta av capribyxorna på parkeringen så att hon inte skulle fläcka ner klädseln i Andreas fina bil, och hittat en frottéhandduk i sin golfbag som Emelie kunde använda medan hon gjorde manövern. Sedan hade Millan slängt in de solkiga capribyxorna och handduken i bakluckan på bilen och Emelie hade fått köra hem dem klädd bara i sina trosor och en liten topp. Trosorna hade också sugit upp en hel del vatten, men klarat sig från smutsen.
Millan sken upp när Andreas erbjöd dem drinkarna. ”Tack, men vi måste gå och sätta på Emelie torra underbyxor först. Hon har blött ner sig riktigt ordentligt om stjärten som du kan se”
Det var inte ett skämt som roade Emelie, men innan hon hann lufta sin irritation så fortsatte Millan:
”Det är fortfarande varmt. Vi kan lika bra ta på bikini, om vi ska vara härute”.
Att gå runt i bikini hemma var något som normalt tilltalade Emelie, och hon brydde sig ofta inte om att ta på behån, då. Hon hade sett att deras granne, en ensam man i 70-årsåldern ofta brukade stå och titta i ett fönster när hon gjorde så, och hon fann ett visst nöje i att i smyg låta honom glo på hennes bröst. Hon hade även någon gång kryddat föreställningen genom att låta honom se på när hon omsorgsfullt smorde in behagen med sololja. Emelie var inte lika road av att uppträda i bikini tillsammans med Millan. Hon blev obehagligt medveten om att Millan hade större bröst än hon. Ändå var de minst lika fasta som Emelies, trots att Millan var tio år äldre. Millan hade även fastare (och mindre) stjärt än Emelie. Det sista var ett känsligt kapitel för henne. Hon brukade ofta stå och se missnöjt på den i spegeln och fråga Andreas om inte olika plagg hon provade fick hennes stjärt att se jättestor ut.
I alla fall skulle de ju ut och bada tillsammans nästa dag, så Emelie kunde inte se några skäl för att de inte skulle kunna byta om till bikini, nu. Sedan retade hon sig på att Millan återigen spelade mamma och sa:
”Ta på dig din lilla topp, också - det ser slafsigt ut att sitta och äta i bara bikini”.
Emelie gjorde som Millan sa på den punkten. Hon hade för mycket att tänka på för att orka bråka om sånt. Hon ville hitta på något sätt att få Millan att inte berätta för Andreas om den dyra golfklubban hon hade slängt bort. Hon borde ha sagt något om det under bilresan hem, men hade inte hittat något bra sätt att ta upp ämnet. För egen del fiskade Millan fram en bländvit bomullskjorta som såg nystruken och perfekt ut och knäppte bara en knapp över magen, så att hennes vackra bröst och bikinibehå bara blev snyggt inramade, och på så sätt ännu mer framhävda.
Emelie hann inte börja ta upp frågan om golfklubban - här var de redan ute på altanen igen och fick drinkar i händerna. Den gamle mannen i grannhuset stod förhoppningsfullt på post i sitt fönster, noterade Emelie i förbifarten.
Bland det första Andreas gjorde var tyvärr att fråga varför de behövde gå och sätta på Emelie torra underbyxor. Millan berättade glatt hela historien. När hon kom till redogörelsen för hur Emelie slängt sin klubba i vattenhindret, och att den inte hade kunnat återfinnas, så skickade Andreas en mörk blick i hennes riktning, men sade inget. Emelie var tacksam för det, och andades ut litet - nu var väl de minerade samtalsämnena uttömda för kvällen?
Middagen blev ganska trevlig. Andreas hade lyckats bra med grillningen av en gigantisk T-benstek, bullat upp en massa goda tillbehör och ett gott, fylligt Rhonevin - en Chateauneuef-du-Pape, sade han, och Millan verkade som om hon sa något passande när den upplysningen gavs. Själv var Emelie ganska dålig på att komma ihåg något om viner och överlät gärna allt sånt till Andreas.
När de hade kommit fram till kaffe med mörk choklad (som Millan prydligt bröt upp i små rutor, medan Emelie glufsade i sig hela rader på en gång), så kom samtalet in på Andreas barn.
Andreas nämnde att de haft litet problem med hans dotter Josephine som hade haft en påfrestande period av intensivt tonårstrots för drygt ett halvår sedan.
”Men nu känns hon redan mycket mognare och stabilare - allt går mycket bättre”, sa han.
Sedan höll Emelie på att sätta en chokladbit i halsen när han fortsatte:
”Du har ju träffat Teresa - vår leverantör av Rut-tjänster, Millan? Hon är ju från Filippinerna från början och har en del värderingar som inte är så vanliga här kanske. När det var som värst, då för ett år sedan, så sa hon faktiskt något om att om Josephine varit hennes dotter så hade hon fått smäll på stjärten, och då skulle hon ha skärpt sig”
”Det där vet de på andra ställen än Filippinerna, också” sa Millan. ”När jag bodde i USA som tonåring hade jag flera kompisar som fick smisk ibland när de fortfarande gick på high school. Jag kände t.o.m. om tjejer som visste att deras mamma kunde ta fram hårborsten när de gick på college, om de fortfarande bodde hemma då. eller var hemma på lov. ’My house, my rules’ var det som gällde. Jag tror vi är litet larviga med det där här i Sverige. En del personligheter kan reagera riktigt bra på att få litet smisk på stjärten, tror jag - särskilt tonårstjejer, faktiskt”.
”Säger du det?”, sa Andreas intresserat. Det lät som om det inte var en åsikt han hade väntat sig att hitta hos Millan.
”Ja. Faktum är att Emelie var precis så där trulig, trotsig och omöjlig när jag lärde känna henne. Och jag var också inne på det där, då. Tror nog att om hon hade fått rejält med smisk några gånger då så hade det sparat en massa besvär och trassel både för oss och henne. Jag pratade faktiskt med hennes pappa om det flera gånger, men han kunde aldrig bestämma sig för att det var rätt beslut att låta mig ge henne det - jag borde nog bara ha gjort det, så hade han insett efteråt hur bra det funkade. Män fungerar ju ofta så”
”I-inte pappa!” sköt Emelie in. ”O-och det hade inte alls funkat b-bra. O-och jag hade aldrig låtit dig göra något sånt. Hur fan kan du tro det?”
”Jag hade nog inte tänkt att du skulle bli tillfrågad”, sa Millan torrt. ”Du pratade alldeles tillräckligt som det var. Själva poängen skulle ju varit att du skulle lyssna litet som omväxling - det finns inte så mycket annat val, skulle du nog ha märkt. Och om du inte hört på ordentligt första gången så hade du säkert gjort det nästa gång. Känner faktiskt en del tjejer som nog är tuffare än du som också trodde att de liksom var immuna. Det där är ju bara ungdomlig självöverskattning. Om de får smisk på bara stjärten så lovar de alltid att inte vara olydiga efter en stund. Det hade du också gjort. Och din pappa höll helt med om att du behövde smisk, inbilla dig inget annat. Men han tvekade för att han var osäker på om din mamma skulle vara med på båten ”
Emelie ville säga något dräpande som skulle få tyst på mallgrodan Millan, men hon ville absolut inte säga något som kunde få den sanningskäre Andreas att berätta något om färskare erfarenheter av vad Emelie kunde lova när hon fick smisk. Istället grep hon efter det halmstrå som låg i det sista som Millan hade sagt.
”N-nej, just det, jag hade berättat för mamma....”, började Emelie, och sedan hörde hon hur löjligt det lät. Både Millan och Andreas brast ut i gapflabb.
”Mamma, mamma, tant Camilla var jättedum. Hon gav mig smisk på stjärten fast jag inte gjort nånting. Jag fick dra ner byxorna och alltihop och sedan gav hon mig jättemycket smäll. Säg åt henne, mamma”, sa Millan med en snygg imitation av Emelies röst. Och så gapskrattade både hon och Andreas så där irriterande igen. Emelie låtsades skratta med litet för att visa hur lugn och behärskad hon i själva verket var:
”Ha, ha - jättekul! Men nu hände ju inget av det där, så allt är ju dina fantasier, Millan. Ska du inte sätta på någon musik, Andreas? Och hämta litet mer kaffe åt oss?”
”Det här var intressant, Millan! Det måste vi höra mer om någon gång”, sa Andreas, utan att fästa det minsta avseende vid vad Emelie just sagt ”Då tänkte tydligen Emelies pappa ungefär som jag. Det funkar ju inte att göra så i Sverige, i alla fall inte när den riktiga mamman är helt emot det.. Men det är lustigt att du säger allt det här nu, Millan. Då måste vi berätta resten av den historien - det är ganska kul faktiskt, för Emelie hade nästan precis samma idéer som du, Millan, när vi hade den där diskussionen om Josephine ”
Här stannade Emelies hand mitt i luften på sin väg till chokladskålen, och hennes mun stod öppen så att en hel myggsvärm kunde flugit in.
”Säger du?” sa Millan. ”Ja, det hade man ju kanske inte trott - eller så är det just det man ska tro? Berätta!”
”Jo, Emelie och Josephine gick ju inte alls bra ihop då. Och Emelie fastnade verkligen för Teresas idé”, sa Andreas.
"Gjorde hon?"
”Javisst - hon pratade sig varm för det, faktiskt. Sa att det ju hade funkat i alla tider, och vi kunde väl i alla fall prova det? Hon höll på och tjatade om det, och tänkte en massa om det, märkte man. Hon sa att lite smisk inte kunde skada. Hon tyckte också att Josephine skulle få dra ner trosorna om det blev av. Jag frågade varför om just det där, och då sa hon bara att det var väl så man gjorde - på bara stjärten”.
”Men som jag sa, så tyckte jag ju inte att det där var en så bra idé, ändå. Men grejen var att Emelie själv höll på med en del dumma grejer just vid den där tiden, när hon höll på och tjatade om det här. Hon blev litet för packad på en fest och uppträdde lite slampigt, och sånt.”
Emelie hade börjat försöka forma något ord hon ville säga, men stängde munnen igen, när hon hörde det sista. Sedan gapade hon igen, när hon fick höra nästa replik:
”Så jag tänkte faktiskt att om nu Emelie var så övertygad om att det var så bra med smisk, så kunde hon väl själv få prova på, och så - ja, jag gav henne det, helt enkelt”
”Hi-hiii” hördes Millan fnittra (ett ovanligt fenomen hos henne). ”Prata om att den som gräver en grop åt andra, och allt det där. Tyckte hon att hon själv (hii-hi) skulle ha stjärten bar när hon fick smisk, också?”
”Det hade hon, i varje fall”, sa Andreas med viss stolthet i tonfallet. ”Fast hon hade en del att invända mot det. Människor är inkonsekventa....”
”Och har hon skvallrat för sin mamma att om att hon fick smisk? Hon har i alla fall inte sagt något till mig, som ändå är styvmamma. Men hon kanske anade att jag skulle säga att det är precis vad hon behövde. Och blev hon lydigare när hon hade fått det, då?”, sa Millan
Nu var det som om 10 år av Emelies ålder föll bort. Hon for upp ur sin stol som en raket och satte igång en osammanhängande tirad:
”Det fick jag inte alls! Det sa jag INTE! Du bara ljuger! Det är inte roligt, Andreas! Sluta larva dig nu. Och du, du....” (här vände hon sig mot Millan). ”Vad fan gör du här och snokar och håller på? Du är inte välkommen här! Jag hatar dig!” Och så tog hon närmaste föremål på bordet som råkade vara en tallrik med bestick på och kastade den mot Millan. Millan fångade skickligt och snabbt tallriken i luften, men de kladdiga besticken fortsatte sin luftfärd och satte såsfläckar på hennes bomullsskjorta. En sågtandad kniv med vass spets snurrade runt i luften som en kaststjärna och gjorde en liten rispa på Millans kind, nära ena ögat.
Andreas reaktion var snabb och precis:
Han grep sin fru om midjan, när hon stod och stampade i altangolvet av ilska och slängde upp
henne sprattlande och fäktande över sin ena axel.
”Ursäkta oss ett ögonblick, Millan, så ska Emelie och jag ha en liten enskild pratstund”
Sedan gick allt i ett rasande tempo. Emelie var dunkelt medveten om att de passerade altandörren utan att Andreas stannade för att stänga den. Så fortsatte det ut från vardagsrummet in i Andreas lilla arbetsrum som låg intill, utan att heller den dörren blev stängd. I ett stort burspråk stod Andreas sköna läsfåtölj med tillhörande stora fotpall badande i varmt, gult ljus från en golvlampa intill. Andreas ställde hastigt ner Emelie intill fotpallen. Innan hon reagera på det, så kände hon hur hennes bikinibyxor vändes ut och in och drogs ner till knäna i en enda snabb, svepande rörelse. Hon hann bara gapa av häpnad över hur fort allting gick när hon kände ett kraftfullt grepp om höfterna. Det fick henne att vika sig som en fällkniv över Andreas knä (hur hade han hunnit sätta sig på fotpallen utan att hon såg det?) Sedan lyfte han båda Emelies ben från golvet och bredde ut sina knän så att hon vilade enbart på dem. Så lade han en kraftig arm över hennes skulderblad och tryckte ned hennes huvud och axlar. Samtidigt flyttade han sina fötter tillbaka mot fotpallen. . Effekten av det blev att Emelie blev upphissad några decimeter, särskilt hennes mittparti med skinkorna på hedersplats högst upp i vädret och vända mot fönstret. Slutligen fångade han in en trevande hand:
”Åhnej, du! Här ska inte dras upp några bikinibyxor igen. Nu ska du få smisk tills du ångrar nästan allt du sagt och gjort idag”
I sin nedböjda position kunde Emelie inte se mycket - mest bara sidan på fotpallen. Men till sin fasa kunde hon höra hur rummet fylldes av ljudet av energiska klatschar. Det blev litet ekoeffekt i det lilla arbetsrummet och det lät nästan som när någon piskar mattor långt borta en stilla dag. Fort, fort började också vågor av sveda och hetta komma upp från Emelies mjuka ända.
”Nej, Andreas det hörs ju....” hojtade Emelie i panik.
”Tyst - det är rätt åt dig! Skäms att klaga som du har burit dig åt! Egentligen borde du få smisk ute på altanen. Det kan du förresten få än...”
”Nej, nej”
” Håll då mun nu, så ska vi se vad du vill säga när jag är färdig med dig”
Emelie insåg att hon inte skulle komma någon vart genom att vädja till Andreas - han var alldeles för arg. Det sjöd i henne av maktlös harm. Hur kunde Andreas vara ett sånt brutalt odjur? Göra så mot henne när den där otäcka häxan satt och lyssnade. Emelie kunde precis se för sig hur Millan satt därute på altanen och riktigt njöt av hennes förödmjukelse. Hon såg säkert ut som en belåten katt när Andreas lovade henne mer smisk än hon någonsin fått förut, tänkte Emelie. Fasansfullt var det också att hon säkert kunde höra det skäll som Emelie också fick:
”Kasta golfklubbor i sjön för att du inte kan behärska dig, vad? Skämma ut oss på golfklubben och ramla omkull i en pöl och blöta ner sig en fyraåring? Komma hem och behöva torra underbyxor! Du borde ha fått ta av dig dem och fått smäll med detsamma, och sedan ta på blöjor i stället! Du hade inte tänkt säga något om det där med golfklubban, vad? Ljuga och smyga - men gör man så, så kommer det att svida ska du nog få se... förresten sa jag ju till dig i morse att du kanske skulle få smisk för det där med klippningen, och så är du ute och inte kan uppföra sig samma dag, ändå? Och kastar saker, så folk kan bli skadade?”
Det var outhärdligt att just Millan fick höra allt det där - och det fanns inget, absolut inget alls som Emelie kunde göra åt det.
Sedan drabbades hon av ännu en förfärlig tanke: Tänk om Millan inte bara kunde höra att hon fick smisk och blev uppläxad, utan se det också? Emelie insåg snabbt att det var omöjligt från sittgruppen på altanen - ett plank på ena sidan altanen skar av all insyn i den riktningen. Men ett plank var ju inte svårt att gå runt.... det vore likt den baksluga, otäcka häxan att vara ute och smyga i rabatterna för att få gotta sig åt Emelies belägenhet. Emelie måste veta om det var så. Hon märkte att om hon böjde ner huvudet ännu mer, och vred på sig så mycket det gick, så kunde hon se ut genom burspråket. Millan var inte där, och det var ju en slags liten lättnad. Men till sin fullständiga fasa såg hon att det var fri siktlinje till övervåningen på grannens hus - och DÄR STOD HAN i sitt vanliga fönster och glodde som en besatt. Såg han något? Emelie försökte hoppas på det där att fönster ofta såg mörka ut utifrån - men vad stod han i så fall och glodde för? Kanske bara för att de varit ute i bikini hela kvällen och att han hoppades att någon behå skulle åka av, trots att solen stod så lågt? Men så korkad var han väl ändå inte? Och med golvlampan här tänd måste väl burspråket bli som ett upplyst akvarium? Vad hade gubbjäveln förresten i handen? Det var en liten svart grej med långt skaft som han höll upp mot ögonen. Emelie insåg att det måste vara en sån där fånig teaterkikare! Gubben gillade att gå på teatern hade han berättat en gång för Andreas när de träffat honom tillsammans ute (och Emelie hade stått och gäspat när han tjatade om Molière och Racine och sånt).
Emelie förstod att han måste ha en klockren vy av alltihop, med hennes stora stjärt vänd upp mot fönstret - nu började den säkert bli röd, och Emelie hade fått så mycket smisk att hon inte längre klarade av att vara stilla. Hennes stjärt formligen roterade under Andreas hand, och benen sparkade vilt. Andreas lät henne hålla på med det av hjärtats lust, han var nöjd så länge han hade det stadiga greppet om hennes överkropp som böjde ner hennes huvud och axlar - och som hon nu böjde sig för att kolla vad gubben såg, så måste ju han se hennes ansikte uppochnervänt titta upp mot honom? Ja, det gjorde han! Nu gjorde han en liten vinkning med sin hand och satte tummen upp! Det kunde inte vara avsett för någon annan än henne, för Andreas hade hela sin uppmärksamhet på hennes stjärt, och Millan satt vänd inåt huset, i alla fall sist Emelie hade sett henne.
Emelie tyckte att det var en mardröm hon måste vakna från. Hur kunde det ha blivit så här? Det här skulle ju vara den första, härliga dagen på hennes två lediga veckor? Jag blir helt utskämd, tänkte hon. Den otäcka Millan kommer att skvallra för alla i golfklubben om att hon fick smisk, och gubben skulle göra likadant för alla grannarna. Hon skulle aldrig kunna visa sig någonstans utan att se menande blickar och förstulna flin. Som alltid när skam och känslan av att alla var elaka mot henne blandades fick Emelie nära till tårarna - och nu brände det också som eld i stjärten på henne.
Tårarna kom sprutande tillsammans med oartikulerade ljud:
Näää-ähhhh-buähhh!
Andreas var inte färdig än, varken med uppläxandet eller smisket:
”Ja, nu är du ledsen, vad? När du får smisk, men inte när du ljuger och håller på?
Han slutade först en liten stund senare, när han insåg att oväsendet hade blivit så högt att det kanske kunde höras till omkringliggande hus. Han släppte Emelie, som förvirrat reste sig på darriga ben, och greppade sin stjärt med båda händerna och masserade den försiktigt, tills hon kom ihåg gubben mittemot och abrupt började dra sig inåt huset. Hon kände att Andreas åter hade tagit ett fast grepp om hennes armbåge och drog henne mot altandörren:
”Sådärja, är du lydig nu? Då ska du be Millan om ursäkt!”
”Vad? nejnej!”
Men hon kom inte undan: Andreas var på sitt allra bestämdaste humör denna dag. Han drog Emelie fram till altandörren, och tog igen det där stadiga greppet om hennes skuldror, och böjde ner henne så där skämmigt så att stjärten riktigt putade ut. Andreas gav den 4-5 rejäla klatschar till.
"Nå"
Med något vilt i blicken sa Emelie som ett ord:
"FlåtMillanattjagkastatallrikenpåresnyft"
"Det där var väl inget vidare...du kunde ha skadat hennes öga med din knivkastning"
"Det är OK, jag är nöjd med det för ögonblicket", sa Millan.
"Klart jag förlåter dig, gumman. Det var dumt gjort, men det gick bra, och nu har du ju fått ordentligt med smisk. Allt bra igen!"
"Dåså, jag tror inte att Emelie är i form för mer umgänge ikväll tyvärr, Millan, så hon får gå och lägga sig nu", sa Andreas
Att så fort som möjligt komma därifrån och gömma sig under ett täcke var vad Emelie helst av allt ville. Hon ville ändå protestera mot ett sånt diktat. Var ändå inte Millan i någon ordning mest hennes gäst? Och Emelie borde tala om för henne att hon nog borde bege sig hem nu - inte att hon skulle sitta och jäsa på Emelies altan med det sista vinet, medan hon; Emelie - husets värdinna - blev tillsagd att gå och lägga sig.
Emelie lade in protest genom att säga: "V-vad, klockan åtta?"
"Just det, älskling" sa Andreas. "Alla har liksom haft helt nog av din närvaro idag. Schas i säng"
Tydligen tyckte Andreas att han upptäckt ett utmärkt sätt att motivera Emelie att röra sig i rätt riktning denna dag. Särskilt bra fungerade det ju som nu, när hon gick omkring bara i topp och bikinibehå med stjärten bar. En serie snabba små klatschar satte henne i rörelse in i vardagsrummet. Andreas hjälpte henne tjänstvilligt ända fram till trappan, och lämnade henne sedan att springa uppför den på egen hand.
Emelie rusade in i sovrummet. Hon borde gå ner och kräva ett slut på de här vansinnigheterna. Och Millan skulle ut ur deras hus! Men om hon sprang ner igen nu, så skulle hon nog bara få mer smisk? Och det sved ju redan som eld i hennes skinkor. Emelie snyftade i vanmäktig ilska. Där nere satt hennes man och hennes styvmor och säkert pratade de om henne, som om hon var ett svåruppfostrat barn. Hon måste åtminstone veta vad de sa. Fönstret i sovrummet vette mot altanen!. Emelie gick fram till det. Sakta och försiktigt öppnade hon det...
”Tråkigt att det skulle bli såhär, Millan. Jag hoppas du inte tror att det brukar gå till så här hos oss?” sa Andreas.
”Litet tråkigt för Emelie var det väl, fast hon fick precis vad hon förtjänade. Oroa dig inte för mig, jag har inte tråkigt Tycker det var en tankeväckande upplevelse ikväll. Och det är kanske bra att vi får tillfälle att prata litet med varandra. Det har vi ju inte gjort så mycket sedan du och Emelie gifte er”, sa Millan
Aha! Precis vad Emelie anade - de var på gång med ett samtal om henne, och vad som hänt i kväll. Nu skulle de väl rekapitulera alla detaljerna och få sig fler goda skratt på hennes bekostnad. Emelie ville inte missa ett ord som de sa. Men hon skulle gärna vilja se dem också. Hon hade aldrig misstänkt Millan för att vara ute efter Andreas, men hon kunde gott tänka sig att den otäcka häxan kunde sitta och exponera sina meloner som ett led i någon lömsk plan hon hade att manipulera Andreas dit hon ville. Millan hade tagit av sig sin bomullskjorta och satt i bara bikinibehån hade Emelie sett när hon stod i altandörren och fick stjärten klatschad av Andreas för att be Millan om ursäkt. Varför hade hon tagit av den? Det visade väl på skumma avsikter? Eller nej, förresten, det var nog för att Emelies tallrikskastande hade skvätt sås på den - Millan kunde inte tåla att ha någonting med fläckar på sig. I alla fall, Emelie ville se dem. Altanen låg rakt under. Om hon sköt försiktigt upp fönstret litet till, skulle hon kunna ta en titt? Det skulle hon inte ha gjort. Fönstret knarrade till och Emelie mötte Millans blick när hon tittade upp mot ljudet:
”Aja, baja, inte tjuvlyssna. Då kan det bli mer smisk! Bums i säng, var det!”
Emelie öppnade munnen, stängde den igen och stängde också fönstret. Hon stampade ilsket i golvet igen. Det kändes bra på något sätt att göra det. Hon skulle just göra det en gång till när hon fick se att den gamle mannen i grannhuset stod kvar i sitt fönster (som var öppet). Emelie kom ihåg att hon fortfarande gick omkring klädd bara i sin lilla topp. Hon drog först ned rullgardinen med ett ryck, innan hon stampade i golvet igen.
Hon gick fram till den stora spegeln och ställde sig med stjärten mot den. Åh, så röd den var! Emelie la sina händer på båda skinkorna, och strök dem försiktigt. Hon snyftade till - hur kunde Andreas vara så hård mot henne? Skinkorna kändes fortfarande ännu litet varma under Emelies händer. Det var skönt och liksom litet tröstande att mjukt massera dem med båda händerna så här. Men det kändes också skämmigt att göra det just nu. Hon visste ju att Andreas och Millan satt alldeles intill och drack vin och bar sig år som normala vuxna människor. Att hon stod här och strök sig över stjärten påminde henne om att hon var utstött, särbehandlad, nästan förföljd. Emelie snyftade till vid den tanken, men fortsatte ändå att sakta stryka sig över stjärten. Efter en stund gick hon och hämtade en flaska dyrbar lotion, gick tillbaka till spegeln och tog mycket lotion på båda händerna och gned långsamt och omsorgsfullt in sina ömma skinkor med sval, underbar lotion. Det kändes så skönt att hon stod kvar vid spegeln för att göra om det en gång till. Hur kunde Andreas?, tänkte hon. Sedan hon sa de där förflugna orden om Josephine och Andreas fick den löjliga idén att i stället ge henne smisk så hade det ju hänt ett par, tre gånger till. Och det var ju inte bara en konstruktion av Emelie att hon i tankarna benämnde det ’ett gemensamt val av udda livsstil’. Hon kände ju konstiga känslor av upphetsning varje gång det hänt. Men efter den där förödmjukande historien med hantverkaren hade Emelie pratat med Andreas och sagt att så här skulle de väl inte hålla på, utan kunna prata som vuxna människor i stället?
Han hade låtit som om han höll med den gången. Vad hade fått honom att ändra sig? Emelie misstänkte något intrigspel från Millans sida - det framgick ju klart av kvällens samtal att hon varit ute efter att sätta dit Emelie ända sedan Emelie bara var 15 år. Sedan var det ju tänkbart att Emelie kanske under de sista veckorna överutnyttjat det som Andreas sa den gången - hon hade kanske inte själv uppträtt så vuxet hela den tiden, när hon nu tänkte på saken. Men nu skulle det bli ändring på det!
Emelie gick och lade sig under täcket och släckte ljuset. Det kändes som om hon tänkte bättre då. Först åkte hon ner i ett svart hål i sina tankar, när hon tänkte på att både Millan och grannen hade bevittnat att hon fick smisk. Hon började snyfta igen, och tänka på att hon inte kunde visa sig någonstans. Men kunde de egentligen berätta det där för någon? Skulle någon tro dem? Och om Emelie lyckades få Andreas att ändra inställning? Det var hon ganska övertygad om att hon skulle kunna göra, om hon bara presenterade saken på rätt sätt, och mobiliserade alla sina manipulativa talanger. Då skulle hon kunna sätta dit Millan och grannen för förtal eller något, om de gick och spred ut saker de inte kunde bevisa.... Ja? Hon skulle stämma byxorna av dem! När hon hade kommit till den tanken, så blev det lätt att föreställa sig fortsättningar. Hon kunde se för sig hur Millan skulle vädja till dem att inte kräva ett så jättestort skadestånd. Och Emelie skulle vara sval och storsint - hon skulle säga att kanske kunde de pruta litet på skadeståndet...
Millan skulle säga ” Men det blir skandal som kvaddar hela mitt företag, och jag blir utfattig. Kan du inte dra tillbaka stämningen helt, Emelie? Snälla, snälla du!”
Och Emelie skulle fundera en stund, och till slut säga att hon hade väl råd med det, men då borde Millan i varje fall ha smisk för sina fula intriger. Och Andreas skulle hålla med, och lägga Millan över knäet. Då skulle hon nog inte se så sval och behärskad ut längre... Åh, det var roligt att tänka sig Millan få smisk - och att sitta där och se på, och att veta det inte skulle hända henne själv, inte någonsin mer. Millan skulle gråta och säga att hon ångrade sig så - nu har jag väl fått tillräckligt med smisk, snälla, snälla Emelie, skulle hon säga.
Emelie hörde att Andreas och Millan i det verkliga nuet kom in från altanen och satte sig i vardagsrummet. De förde ett engagerat samtal. Det var något oroande med det, som gjorde att Emelie spetsade öronen för att försöka uppfatta något av de sade - det gick inte. Tankegången som Emelie befann sig i innan de kom in, var alldeles för behaglig för att inte gå tillbaka till:
Millan skulle förstås få smisk med stjärten bar. Det var roligt att tänka på hur det skulle kunna se ut när hon fick trosorna nerdragna, och fantisera fram hennes meningslösa protester. Vänta nu - Millan hade nog tröstätit en massa skräpmat inför den väntande rättegången och gått upp i vikt? Nu fick hon ha en stadig trosgördel för att komma i den kritstrecksrandiga dräkt hon brukade ha som mäklare. En sån pansargördel som Emelies riktiga mamma brukade ha. Det skulle vara extra skämmigt för Millan att behöva ta på sig något sånt. Emelie föreställde sig hur besvärligt det skulle vara att dra ner trosgördeln, så att det skulle bli ett långt förlopp, med många desperata protester från Millan. Sedan kunde gördeln vända sig ut och in och sitta som ett ålskinn utefter låren på Millan när hon hoppade runt och jämrade sig och höll sig om stjärten efter smisket. Hmmm, någon mer borde få vara där och se det här? Det var liksom alldeles för bra TV för att bara ses av Emelie....
Hon kunde minsann vara generös när hon ville - Madeleine och några till från golfklubben kunde få vara där. Och sedan skulle Millan vara mesig, och gnälla om att det sved för mycket i stjärten för att hon skulle kunna dra upp gördeln över skinkorna.
Emelie började känna sig varm inombords och behagligt dåsig. Hon gled bort i en lång, drömfri och vilsam sömn. Det var ett oväntat behagligt slut på en hemsk dag.
Nästa morgon vaknade Emelie vid niotiden och tyckte att det var tidigt för en ledig dag. Sedan kom hon ihåg gårdagskvällens händelser och hur tidigt hon gått till sängs, och tyckte i stället att det var konstigt att hon kunnat sova så länge.
Hon hade ett dunkelt minne av att ha varit nästan-vaken vid halv sex när Andreas steg upp. Han skulle på tjänsteresa med övernattning igen och komma hem först nästa dags eftermiddag. Han hade rört så mjukt och gulligt vid henne, pussat henne bakom örat och bytt hennes varma kudde mot en sval och skön, viskat att han älskade henne och lagt täcket slätt och fint över henne.
Emelie gick in i badrummet, tog på sig ett nattlinne som hängde där och fick äntligen av sig toppen och bikini-behån från igår.
När hon kom ut i hallen hörde hon att radion spelade i köket - någon klassisk musik, antagligen. P2. Sådant satte Emelie aldrig på. Andreas kunde väl göra det, men han brukade aldrig slå på radion tidigt på morgonen över huvud taget.
Millan? Hon skulle ju sova över enligt de ursprungliga planerna, men Emelie hade tagit för givet att hon skulle ha tagit en taxi hem igår kväll, när hon och Andreas nu hade pratat färdigt om vad de nu kuckelurade om.
Men där satt hon vid ett fint dukat frukostbord, fördjupad i SvD:s korsord.
”Godmorgon! Här har vi en som har kvar sin förmåga att sova som en tonåring!. Jag stoppar nytt bröd i rosten, och häller upp the. Vill du ha litet nypressad apelsinjuice?”
”Morrn, Tack, det ser jättegott ut”, mumlade Emelie (som ofta brukade ta en skål Kalaspuffar från Andreas barns paket, om hon skulle fixa frukost ensam)
Millan noterade att Emelie liksom stelnade till litet, och höll andan ett litet ögonblick när hon satte sig på den hårda köksstolen.
”Det känns litet i rumpan idag, också?”
”Öööh, ja - du vet Andreas och jag gillar att ha sådär litet kinky livsstil. Prova på litet olika saker ibland - just for kicks, sådär, och sedan provar man något helt annat. M-men folk häromkring är ju rätt konservativa och skulle nog inte, ööh fatta det. Så du säger väl inget till någon om öööh....igår?”
”Det låter jättebra med det du tänkt ut om kinky livsstil, gumman. Glöm bara inte att jag satt och pratade med Andreas hela kvällen igår, så jag har en rätt klar idé om detaljerna där. Men var lugn, jag säger inte ett ljud till någon - hedersord. Jag vet att en del av mina vänner som Madeleine t ex är riktiga sladdertackor. De ska inte få höra ett ljud av mig. Jag tycker det är mycket lämpligare att det här förblir en liten hemlighet mellan oss tre”, sa Millan.
Emelie kände att hennes försök att bagatellisera gårdagen inte hade landat så bra, och såg litet brydd och bekymrad ut. Hon ville bra gärna veta vad Millan menade med 'klar idé om detaljer'.
”Öh ja, jag hörde att ni satt kvar efter att....vad pratade ni egentligen om igår, du och Andreas?” kunde Emelie inte låta bli att fråga.
”Tänkte nog att du skulle fråga det idag, och det trodde Andreas också. Jag tyckte att det skulle vara hans uppgift att prata med dig, men han såg inget fel i om du och jag också hade ett litet samtal, sådär woman-to-woman. Vill du det? I så fall kan jag avboka en grej i eftermiddag, och så tar vi en liten biltur eller något och pratar om det”
Emelie funderade litet. Ett woman-to-woman samtal med Millan var ingen önskedröm hon hade. Men hon kunde se vissa fördelar i det. Hur mycket hon än ogillade det, så hade ju Millan nu blivit insyltad i hennes och Andreas liv. Och det kunde vara bra att veta vad hon hade fått höra - det kunde vara värdefull information när hon sedan skulle bearbeta Andreas att sluta med de här dumheterna. Nu var hon fast besluten att det skulle bli slut på allt sånt - så här kunde hon inte ha det. Och det fanns en poäng i det där med woman-to-woman. Andreas var litet fyrkantig, och gav mest bara 'hårda fakta' när han pratade. Millan var i alla fall kvinna och kunde kanske ge litet mer av tankar och känslor kring alltihop.
"Ja, för all del, då. Men varför i eftermiddag? Vi kan väl lika bra prata nu?", sa Emelie och reste sig för att hämta marmelad i kylskåpet.
"Nej, vi ska på badutflykt - har du glömt?"
"Inte jag. Jag skiter fullständigt i deras jävla utflykt, jag ringer dem och säger det sedan"
"Hördu, du! När man nyss har fått smisk, så hör det till god ton att visa sig litet ödmjuk. Och man håller vad man lovat sina vänner. De är redan på väg hit, och du ska köra mig - remember?" sa Millan och gav Emelie en liten klapp på stjärten när hon ställde marmeladburken på bordet.
"Vafan, aj", började Emelie protestera, men hon ville verkligen veta vad Andreas kunde ha sagt till Millan (och hon till honom). "Jaja, i eftermiddag, då"
Men sedan kom hon ihåg en annan sak: "Nej, det går inte - jag kan inte bada idag"
"Vad, varför då?"
"Öööh, jag är röd, om...om....skinkorna. Har jag bikini, så syns det..."
"Äsch, du har väl en sarong? Du får svepa den utanpå bikinibrallorna, och så nöjer du dig med att sitta på stranden och badar inte. Då ser nog ingen att du har fått smisk på stjärten".
"Jag har förresten plockat ner dina bikinibyxor från bokhyllan i arbetsrummet dit du hade sparkat dem igår, och lagt dem här bland de andra grejerna som ska med. Du får gå och hämta behån och rota fram en sarong sedan. Men jag har ett villkor för den där pratstunden i eftermiddag"
"Jaha, vad då", sa Emelie småsurt.
"Jo, du kommer inte att gilla allt jag kommer att säga. Det måste du inte heller, men jag vill att du uppför dig hyfsat, och framför allt att du kommer ihåg att jag tycker om dig. Du tror inte på det, men det gör jag. Du är lat, självisk, tanklös, nonchalant, inbilsk, lögnaktig, flirtig och slösaktig, men du är också klipsk, kul, fantasifull och i grunden snäll och godhjärtad - och jag gillar dig som du är. Kan du lova att vi har det samtalet utan onyanserade utbrott från din sida?"
Emelie tvekade. Försökte Millan snärja henne i något nu? Men det hon sa lät faktiskt uppriktigt och hade gjort intryck på henne...
"Gör det, Emelie. Det är bara frågan om att höra på en stund. Vad har du att förlora på det", sa Millan med ett visst eftertryck.
"Nej, OK då, jag lovar att höra på vad du har att säga..."
"Duktig tjej!" sa Millan, och gav litet oväntat Emelie en kram.
Snart tillkännagav ett tutande ankomsten av de andra deltagarna i utflykten till stranden. Badtrippen var en ganska trevlig tillställning, även om Emelie kanske framstod som ovanligt dämpad och tankfull. Att ta på sarong, men inte ha lust att bada funkade i stort sett, utom att det kom ett tillfälle då en av de andra unga kvinnorna (Madeleine, kunde inte vara någon annan, tänkte Emelie) spillde en halv flaska mineralvatten på sarongen. Emelie reste sig upp för att borsta bort så mycket som möjligt av vattnet, och Madeleine skulle hjälpa henne. I sin beskäftighet tog hon av Emelie sarongen helt, och sa att hon skulle hänga den på tork.
"Men Emelie, vad röd du är om rumpan", sa en annan av tjejerna.
"Ööhh, ja jag solade naken och brände mig litet", sa Emelie.
"Ja, det var jag som hittade henne i en solsäng på deras altan. Hon låg där som en flundra och sov så gott och blev stekt i solskenet", sa Millan.
Emelie tittade tacksamt på henne. Av något skäl som Emelie inte riktigt förstod, så trodde alla alltid på allt som Millan sa, och just därför hade inte Emelie trott att Millan kunde ljuga så bra.
Ungefär en timme senare tittade Millan på klockan och sedan på Emelie, och så gav de sig av först i sällskapet.
Millan föreslog en fin omväg de kunde ta. "Det är så trevligt att prata medan man åker bil. Det tyckte du också som tonåring, minns du det?" Det gjorde Emelie, nu när Millan sa det. Hon kom ihåg att i såna stunder hade hon tyckt att Millan var riktigt bra att prata med, så länge de kunde undvika att prata om saker i deras hushåll, som bara skapade konflikter.
De åkte en stund under tystnad, tills Millan sa:
"Jo, igår när du hade fått smisk och fått gå och lägga dig, så sökte Andreas litet råd av mig. Han behövde väl prata med någon som kände dig sedan förr. Jag sa ungefär det jag sa till dig i morse: att du är lat, självisk, tanklös, nonchalant, inbilsk, lögnaktig, flirtig och slösaktig, men också klipsk, kul, fantasifull och i grunden snäll och godhjärtad, du minns? Och mycket värd att älska, hela kombinationen. Han höll helt med - han är väldigt svag för dig; Emelie, ska du veta. Men han tog ju också upp hur jobbig du kan vara att leva med - och det vet ju jag också något om. Så sa han att han hade gett dig smisk igår för att han blev så arg just då, men att han var tveksam om det egentligen funkade. Och att du hade sagt att det borde ta slut, och kanske att du hade rätt i det, sa han"
"Ja, precis", sa Emelie. "Jag sa till honom på skarpen att nu fick det vara slut på..."
"Vänta", sa Millan.
"Jag frågade litet om hur det varit de gånger han gett dig smisk förut, och hur du varit efteråt, då. Och så jämförde jag litet med de kompisar jag hade i USA och drog fram litet gamla kunskaper från psykologin jag läste innan jag kom på att jag ville tjäna feta pengar som fastighetsmäklare. Och mitt råd till honom blev att du behöver få bättre allmän struktur på ditt liv. Men så sa jag också att enligt min bedömning så verkar det som om smisk på stjärten är ett jättebra sätt att motivera dig, och att det nog är så att du behöver mer av det, inte mindre", fortsatte Millan, oberörd av Emelies replik.
"Vafan, det var väl precis sån jävla skit som jag väntade mig att..."
"Kom ihåg att du lovade att inte hålla på med utbrott. Och om det är för mycket för dig att komma ihåg ett löfte, så kan du ju försöka komma ihåg att Andreas nog fick en hel del förtroende för mig, och litar på mina råd. And he's the one for you, baby, and you know it..."
"Jajaja, tala nu om vad var det var du gav honom för visa råd som han blev så impad av, då, eftersom du så gärna vill. Det vill jag faktiskt gärna veta, så ska jag nog tala om för honom...,men berätta nu då!", sa Emelie.
"Jag sa att han har en hel del i sig av det som krävs för att hantera någon som du, men att han är litet för väluppfostrad. Han får skuldkänslor när han gett dig smisk, och går på dina snyfthistorier. När ni hade haft den där historien med hantverkaren som du glömde, och du fick ordentligt med smisk så var du ju en liten ängel i två veckor efteråt. Men i stället för att hålla kvar det läget, så lät han dig testa hur långt du kunde sträcka kopplet - och så blev du helt odräglig inom sex veckor, som vi såg igår", sa Millan.
Emelie såg ut som om hon koncentrerade sig på körningen, och som om det krävde att hon tänkte intensivt, fast det var rak väg utan korsningar.
"Jag trodde du var något slags feminist? Hur kan du då tycka det är ett vettigt råd att ge en vuxen kvinna smisk? Och vad menar du att det är han egentligen skulle ha gjort under resten av de där sex veckorna?", sa hon till slut.
"Vuxen kvinna? Hur vuxet är det att inte arbeta, inte plugga, inte göra något av sig när man är snart 26 år? Och feminist eller inte - olika människor behöver olika saker. Och du, min älskade plastdotter, vet inte ett enda dugg skillnaden på vad du vill ha, och vad du behöver. Du kommer nog alltid att behöva en... en fast hand för att lära dig det. Får du det, kan du nog ta dig vart du vill och bli en riktigt bra människa"
"Det blir väl alla, om de följer dina råd, kan man tänka?"
"Jag kan förstå om du är misstänksam mot mig. Jag stal ju din pappa till att börja med. Och igår... jag nekar inte alls till att jag hade ett billigt nöje i att se hur du ställde till det för dig så att du fick smisk Och det var roligt att höra på när du fick det, det var det - fast den känslan borde du kunna förstå, som själv ville att Josephine skulle få. Men jag borde kanske inte ha hjälpt till att reta upp dig. Skulle inte ha sagt det där om att sätta på dig torra underbyxor t ex. Det var ett billigt skämt. Förlåt!", sa Millan.
"OK! Men du svarade inte på vad Andreas borde gjort under de där sex veckorna som jag blev 'odräglig' som du säger?", undrade Emelie.
"Gett dig struktur! Börja ordna upp ditt liv! Riktigt jobb, meningsfulla studier. Hela världen är där, och du äter Kalaspuffar och dricker Caffelatte och skvallrar med Danderyds alla bimbos! Inget fel på det i sig, men man måste vilja något mer! Jag har en del idéer. Min assistent på mäklarbyrån ska vara föräldraledig. Du skulle kunna få det jobbet på halvtid, och plugga något vettigt på den andra halvan. Och Andreas (och jag också, litegrann) kunde följa upp att du gör det du behöver, och inte bara det du vill just den minuten".
Emelie blev tankfull. Hon insåg att ett jobb på Millans mäklarbyrå var eftertraktat, och en verklig chans. Något mycket bättre än att gå och gäspa på boutiquen. Men att ha Millans kritiska ögon på sig halva dagen?
"Vet inte om det är en så fin idé att jag jobbar hos dig. Får jag nog tänka på", sa hon.
"Visst, tänk på! Men ansökningar finns så det räcker. Och Andreas tyckte att det var det bästa förslag han hört på länge. Han tänkte nog att ni skulle prata om det när han kommer hem i morgon. Vill du fortsätta vara gift med honom så ska du nog inse att han vill genomdriva den planen. Han sa förresten att han ska ge dig smisk när ni tar den diskussionen, så han är rätt klar över vad han vill"
"Vad? I morgon? Men jag fick ju....jättemycket igår? Så...ofta har jag aldrig fått förut! Det kan inte vara sant!" for det ur Emelie, fast hon egentligen ville säga att de retade henne till vansinne att hennes man och hennes plastmamma satt och diskuterade henne som om hon inte själv hade någon talan.
"Testa honom då! Vårt samtal i går ändrade nog hans uppfattning, litet. Han hade nog för sig att han alltid behövde vara arg när han ska ge dig smisk, men så kom han väl till klarhet om att det inte är så nödvändigt"
"Och du hjälpte väl till med det?"
"Kanske det; men Andreas kan ju lägga ihop två och två, han också", sa Millan
De åkte en lång sträcka under tystnad. Emelie stirrade på vägen, trafiken och skyltar och på allt utom Millan. Till slut harklade hon sig och sa:
"Millan?"
"Ja?"
"Jo, du sa förut ...öhh, MER... s-smisk. Hur menade du då?"
"Vad tänker du på nu?"
"Jo, för en stund sedan så sa du något om..öhhh.. att...att smisk var... bra motivation för mig, sa du. Och att, att jag b-behövde nog få mer och inte mindre, sa du. Och då blev jag förbannad och började gapa något. Men vad menade du med 'mer smisk'? Är det att få, liksom ....oftare? Hur ofta då i så fall? Eller liksom längre tid eller hårdare när...det blir?
"Jaså, så menar du. Båda. Eller oftare framför allt. Jag sa väl till Andreas att det var bra med struktur i det också. Om du är riktigt olydig så ska du förstås få mycket. Alltså längre stund eller hårdare som du sa. Men framför allt att han inte alltid går och väntar på att du ska göra ett regelbrott, och att barnen samtidigt är ute ur huset. Gör han så får du alltid en chans att slingra dig - utan han ska se till att du får smisk när du behöver det. Alltså oftare, då. Eftersom du konstruerar om saker i din fantasi, så är det nog bra att du blir påmind om att smisk är verklighet för dig - och då måste du ju få rätt så ofta. Eller i alla fall bli lovad smisk - det sa jag också till honom, att det nog var bra att lova dig smisk då och då, så att du går och tänker på att du kanske ska få. Män tänker ju ofta regelböcker, men det är ju bara att göra en regelbok, då? Men gör han fler regler, så får de ju följas upp också., eller hur? Jag sa nog att det där med frisyren och litet tjejigare kläder gick väl bra att göra regler av?. Det verkade han nappa ordentligt på, så det är också en anledning att du ska räkna med smäll på stjärten när han kommer hem i morgon. Ett annat sätt att se till att det blir tillräckligt ofta är ju att ge dig lite när du varit olydig tidigare. Han kan ju ge dig smisk innan du ska till golfbanan, t ex. - då bygger man ju på gårdagens erfarenheter. Eller något annat som hänt. Eftersom du blivit packad och småslampig på bjudningar, så är det nog en bra idé att Andreas drar ner dina trosor och lägger dig över knäna innan ni går på fest. Då kan han ju fråga dig om du kommer ihåg hur du gjorde förra gången, och hur du ska göra nu? Och så får du ligga där och tänka på vad du ska svara. Det tyckte Andreas också var ett bra tips, så det kommer du nog se hända rätt så snart"
Återigen åkte de en sträcka under fullständig tystnad. Sedan sa Emelie igen:
"Millan?"
"Ja?"
"Jo, öööhh du verkar ju veta en massa om sånt här. Jag, öööh kollade lite på nån sajt om vadheterdet 'domestic discipline' när....jag hade...fått smisk första gången. Och där stod en del som liknar det du sa, men det känns som om du fattar mer. Var har du allt det ifrån?"
"Äsch, det är som jag sa - elementär psykologi plus det jag lärde mig av kompisarna i USA. Och så känner jag ju dig"
Igen åkte de en sträcka under tankfull tystnad, tills Millan sa:
"Jaså, är vi här? Kan du parkera på hörnet därborta en stund, så ska jag uträtta ett ärende."
När Emelie stannat bilen sa Millan: 'Vänta här'. Det tar nog inte mer än tio minuter eller kanske en kvart. Men det tog 20 minuter innan Millan var tillbaka med en kasse som innehöll saker i presentpapper: ett avlångt paket, ett som inte var så stort och ett som såg ut som ett klädpaket. Millan la in kassen i baksätet utan kommentarer, och så åkte de hem till Emelie.
När de var framme sa Emelie: "Vill du ha litet kaffe?"
"Jatack, gärna", sa Millan.
När de satt med sina kaffekoppar sa Emelie igen:
"Millan?"
"Ja?"
"Jo, det där du sa om 'mer smisk', alltså länge eller hårt om...man är... riktigt olydig? Eller annars ofta?"
"Ja, vad är det med det?"
"Jo, det måste väl finnas något sätt som ja...som man kan göra för att inte få....mer smisk? I alla fall inte jämt? Eller inte så mycket, om det ska vara ofta? Det måste man väl...kunna på något sätt, annars är det väl orättvist?", sa Emelie och rörde i sin kaffekopp.
"Tja, rättvist är det kanske inte från början, utan mer fråga om att få vad man behöver, och inte vad man vill ha, som sagt"
"Ja, men i alla fall?"
"Mm, Andreas är nog ganska rättvis. Kanske för rättvis. Jag vill inte lära ut några tricks, så att du ser chansen att manipulera honom igen. Men om man säger så här: I stället för att försöka manipulera dig ur det, ska du förstås visa att det funkar. Inte vara olydig, helt enkelt. Säger han att du ska få smisk, så frågar du varför. Och så säger du att du är så ledsen för det - och att du förstår att det blir lite smisk på stjärten, då. Och när du får smisk, så lovar du förstås att inte vara olydig igen. Sedan måste du ju se till att vara lydig på just den punkten, förstås, de närmaste veckorna. Om du erkänner något mindre fuffens helt frivilligt och frågar honom om du får smisk på stjärten, så impar det säkert också. Eller över huvud taget om du frågar - t ex om du gjort något sånt där som ett festhångel, så kan du fråga om du ska få smisk innan ni går på nästa fest. Inget surande efteråt, utan då ska du vara en liten ängel. Och förstås inget bråk när han talar om för dig att du ska få smisk, utan tvärtom - du kan prova att själv ta av dig om stjärten, dra ner trosorna och så... Usch, nu har jag nästan lärt ut tricks. Men det hade du nog kommit på själv, och jag får väl kolla med Andreas att han inte blir alltför bortfintad"
Emelie rodnade, och såg ut som om hon ville byta samtalsämne en stund. "Vad är det för grejer du har i bilen? Det såg ut som presenter? Vem är de till?"
"Ja, just det, jag ska gå och hämta dem", sa Millan
När hon kom tillbaka med kassen sa hon: "Det är några små presenter till dig; Emelie"
"Till mig?"
"Ja, jag vet ju att du älskar att få presenter. Och du har faktiskt varit en duktig tjej idag. Öppna den här först" Millan räckte fram det avlånga paketet. Emelie rev ivrigt av pappret och hittade en likadan järnnia som den hon slängt i vattenhindret dagen innan.
"Nej men tack, snälla, snälla Millan. De är ju jättedyra, och jag har varit så orolig för det där... Du vet... jag kan ju vara litet slösaktig som du sa. Och jag har varit så bekymrad för hur jag skulle få råd att ersätta den här. Det var verkligen en flott present".
"Nu säger du att vi åkte tillbaka till golfbanan och lyckades fiska upp den första klubban till slut. Jag kommer att backa upp dig på den punkten, eftersom jag hittade på det här. Ta nu det här paketet"
Millan höll fram det minsta paketet, som verkade ganska tungt för sin storlek. När hon öppnade det ramlade det ut tre stycken stora fyrkantiga hårborstar av plast, med helt flat, blank baksida. Emelie stirrade på dem:
"Millan, är det här till för...det jag tror?"
"För att få smisk när man varit riktigt olydig, ja"
Emelie satt och strök försiktigt över den blanka baksidan på en hårborste. "S-svider d-det inte jättemycket att få smisk med en sån?" sa hon. "Och varför ska det vara tre?"
Millan svarade på den sista frågan först: "Jag tänkte du skulle ha en som ligger framme här hemma någonstans, en som du får ha i handväskan, och en som Andreas får förvara någonstans för att ta med på resor och så. Jo, det svider nog ordentligt om man ska tro mina amerikanska tjejkompisar. Försök inte gömma undan dem någonstans. nu. Jag kollar med Andreas sedan att alla presenter blivit förevisade".
Emelie satt fortfarande och drog fingrarna över hårborsten som om hon nästan inte vågade röra den: "N-nej, men jag kommer nog att säga att... jag tycker det svider jättemycket när jag får smisk med handen. D-det måste väl räcka för det mesta?
"Ja, jag hörde att det klatschade på rätt bra igår. Men då var ju Andreas arg, också. Han kanske helst inte ska ge dig smisk när han är riktigt så arg. Utan hellre hålla på litet längre i stället. Jag kan säga det till honom vid tillfälle om du vill - och att använda hårborsten bara en del av tiden, tror jag blir bra. Vill du att jag ska säga det?"
Emelie satt fortfarande och följde hårborstens blanka yta med pekfingret och såg ut som om hon rycktes ur djupa tankar "Va? Ja, tack, Millan"
"Bra, då säger vi så. Men öppna nu det sista", sa Millan.
Emelie tog litet tveksamt emot det sista, lätta, paketet. Det visade sig mycket riktigt innehålla kläder - två plagg kom utramlande ur kartongen. Det var en liten kort, nästan genomskinlig topp med rund urringning, liten krage, kantad med en liten volang nertill och med små puffärmar. Ett par små korta byxor i samma tyg hörde till. Emelie bredde ut alltihop på köksbordet och sa:
"V-vad är det här?"
"En liten baby-doll pyjamas, ser du väl. Det var ett impulsköp i affären där jag var in efter hårborstarna till dig. De har kosmetika och skönhetsprodukter och litet underkläder. Litet rolig, gammaldags affär. Jag fick fråga i disken efter hårborstar med stor, flat baksida som de här. Annars ser man ju mest runda, nu. I alla fall hängde de här små pyjamasarna i ett ställ alldeles intill."
"Ja? Det är väl alltid bra med en pyjamas, även om jag mest brukar sova i trosorna, eller naken. Eller ett litet nattlinne om man är gäst någonstans eller så. Men vad har det att göra med...eller det har det väl inte?" sa Emelie undrade.
"Jo, den ska du ha när du står i skamvrån, förstår du väl?" sa Millan förklarande.
"S-står i s-skamvrån? Jag f-får inte stå...där. Det har jag aldrig...det skulle jag aldrig...", stammade Emelie och fingrade nervöst på de små pyjamasbyxorna, blodröd i ansiktet.
"Du menar att du aldrig fått det hittills?", sa Millan lugnt och tog ifrån Emelie de små byxorna. "De här får du faktiskt inte. De är söta, men de kom med bara för att de sålde alltihop tillsammans."
Millan tog överdelen och höll upp den mot Emelies överkropp: "Ja, det blir nog precis som jag tänkte. Den lilla gulliga volangen går ner precis till början av stjärten, men skinkorna blir kvar ute i det fria. Sött!", sa Millan.
"Kvar ute...Du menar...stå i s-skamvrån och visa...knallröd?", sa Emelie.
"Litet svårt att hänga med i det du säger just nu. Kom ihåg att andas litet, lilla hjärtat", sa Millan.
Emelie tog faktiskt några djupa andetag. Hon var fortfarande röd som en kräfta i ansiktet.
"Millan?"
"Ja?"
"Jo, du sa....att du skulle kolla med Andreas att...att jag inte gömde undan hår...bo-borstarna. Ska j-jag visa honom det här, och tala om...vad det är t-till för?" sa Emelie dröjande.
"Javisst, lilla stumpan", sa Millan glatt. "Han kommer nog att gilla när du visar upp dina bästa sidor, ska du se"
"Millan, snälla, kan jag inte få slippa det? Snälla! Jag kommer att skämmas ihjäl!"
Emelie tittade på Millan med sin tårfyllda hundblick.
"Den blicken funkar inte på mig. Jag har hjälpt dig alldeles nog ur klistret du själv har satt dig i med den nya golfklubban och tipsen jag gav dig förut", sa Millan bestämt.
"Skämmas hör liksom till konceptet, men jag har aldrig hört talas om någon som har avlidit av det", fortsatte hon.
Emelie sänkte blicken ner mot sitt knä, och tittade på babydoll-toppen som låg kvar där sedan Millan kollade storleken på henne.
"Millan?" viskade hon.
"Ja, älskling?" sa Millan vänligt.
"Jo... stå i skamvrån, ska det vara när man....ska få smisk? Eller har fått? Eller liksom i stället för?"
"Det vet jag inte", sa Millan. "Det får väl Andreas bestämma. Det jag tänkte var nog att du skulle få stå i skamvrån när du har fått smisk. Det var det som en av mina USA-kompisar brukade prata om. Hon sa att hon brukade tjata om att hon var för stor för det, men att hennes mamma brukade säga att hon blev from som ett lamm efteråt...
Men kanske att du får ha den på dig ibland när ni är ensamma hemma, också? Om Andreas tycker du ska vara litet aktiv i stället för att softa jämt? Det såg så praktiskt ut igår, när du svansade omkring med stjärten bar i din lilla topp, och Andreas kunde bara daska till och sätta fart på dig på det sättet"
"J-jaha", sa Emelie. "Jag t-tycker det verkar så skämmigt.. Att någon skulle se att... äsch det var inget."
"Jo, säg, lilla stumpan!" sa Millan.
"Jo...när man fått smisk - det är liksom svårt att låta bli stjärten med händerna. Man vill liksom smeka bort att det svider. Jag tror jag skulle skämmas jättemycket att göra det när någon ser, men...jag vet inte om jag kan låta bli..."
"Äsch, det tror jag nog bara Andreas skulle tycka var gulligt", sa Millan. "Oroa dig inte för det du".
"Emelie?", sa Millan efter en stunds tystnad.
"Ja?" sa Emelie.
"Jag borde nog se till att komma hem. Vill du köra mig, nu, så kan vi prata litet mer på vägen, om du vill?"
"Javisst"
"Jag tar med din nya golfklubba, och stoppar i din bag i morgon. Den måste ju vara där, om vår lilla historia ska stämma", sa Millan sedan.
"Ja, det förstås, men den kunde väl lika bra jag göra? Jag funderar ändå litet på att åka en sväng till golfklubben i morgon"
"Trodde du hade annat att göra då", sa Millan.
"Vaddå, vad menar du med det?", undrade Emelie medan de gick ut till bilen. När de gjorde den lilla promenaden, så fick de se att Emelies granne var ute och klippte sin buxbomshäck. Han vinkade glatt och såg ut som han tänkte säga något. Emelie vinkade tvekande tillbaka, skyndade på stegen och drog med sig Millan. Hon sa:
"Vi tar det sedan, vi åker nu genast".
I bilen sa Millan:
"Vad är det med dig, nu - du är blek som ett lakan"
"Jag vill inte prata om det nu, men är det inte så att du har den där gamle svenskläraren som kund? Att du ska sälja hans sommarstuga? Du känner honom litet, vad?"
"Ja, litet. Verkar som en trevlig gammal man - en gammaldags gentleman. Varför undrar du det?", sa Millan.
"Vi får se, jag kanske vill be dig om en tjänst senare, att prata litet med honom. Men vad menade du med att du trodde jag hade annat att göra i morgon än att spela golf?", sa Emelie.
"Jo, Andreas kommer ju hem, och har lovat dig smisk för det där med hårklippningen och det. Du tänker inget om det?"
"Öööh, jo. J-jag tänkte väl att om jag tar på mig något han gillar och att vi får oss litet gott vin, så kan jag kanske få honom på andra tankar? Ber honom tända en brasa i öppna spisen, kanske? Det är så mysigt, även en sommarkväll, ibland", sa Emelie litet osäkert.
"Du ska nog räkna med att den taktiken inte funkar just nu" sa Millan.
"Men vad menar du, då?"
"Tja, ni har ett hus med högvis av gamla tidningar överallt, dina kläder ligger strödda i alla rum, soporna är inte utburna, rabatterna i trädgården är orensad. Du räknar med att Teresa städar, men hon dammsuger bara och torkar golv. Tror du inte Andreas skulle bli glad för att komma hem till ett fint och prydligt hus, en hemlagad middag och en fru som hunnit göra sig fin? Och sedan ber honom tända den där brasan?"
"Tror du jag slipper då?", sa Emelie förhoppningsfullt.
"Slipper få smisk, menar du? Nej, det tror jag nog inte".
"Men vad ska jag då hålla på och jobba för, om jag ändå får det?", sa Emelie.
"Stumpan, insåg du inte igår att det kan göra skillnad på hur mycket du får? Vore det inte trevligt att kunna sitta ner i övermorgon, tycker du?", blev Millans motfråga.
Emelie såg väldigt koncentrerad ut på körningen och trafiken ett tag. Sedan sa hon till slut, och pratade fort, som när ketchupen rinner ur en flaska:
"J-jo, jag har ju tänkt lite på hårborstarna och det andra, som jag ska visa att jag fått av dig... Det kanske är ett bra förslag att göra som du sa, om jag får ringa dig och fråga litet? Jag vet aldrig om det är ogräs eller blommor jag tar bort. Och jag är ju inget vidare på hemlagat, heller. O-och jag tänkte också på att kanske ringa Andreas ikväll, o-och säga att jag insett nu att jag v-varit jätteolydig de senaste veckorna, och att, att...jag förstår att jag fick smisk igår? O-och att om jag tar det där jobbet och hos dig och försöker skärpa mig allmänt - o-och om jag får mer..smisk i fortsättningen? T-tror du jag kan k-klara mig från hårborsten, då?"
"Det tror jag är den bästa plan du kan ha, lilla stumpan", sa Millan uppskattande. "Du har varit så duktig idag. Du får gärna ringa mig om trädgårdstips och annat, och så ringer jag dig i övermorgon och hör hur det gått - då kanske vi kan spela litet golf, förresten.
"Tack, snälla Millan", sa Emelie.