Det här hände när jag, Ulla, och min kompis Gerd åkte på semester till Grekland. Vi var 21 år och hade sköna dagar när vi drack retsina och solade oss. Vi visste inte att det var förbjudet att sola topless, så när vi låg där och var lite lagom berusade stod där plötsligt två poliser. Vi förstod ingenting när de sa åt oss att klä på oss och följa med. Men eftersom vi hade druckit en hel del retsina och var lite glada, och poliserna var snygga, följde vi med.
På vägen till polisstationen tog man namn på oss. Men jag vägrade säja mitt. Och när vi kom fram till stationen blev vi inhysta i en cell.
Efter ett tag började jag och Gerd tycka hela situationen var rolig, alkoholen gjorde sitt till och vi började poängsätta de poliser som gripit oss. Så låstes dörren upp.
-Ja, här är hon. Hon vägrar säga sitt namn, så du som har befäl kanske kan få ur henne något.
Det var tyst någon sekund. Sedan frågade befälet sina kollegor hur det gick med förhören. En av dem sa att:
-Visserligen bra, men det är tveksamt om det blir någon fortsättning eftersom det är sådan enorm arbetsbelastning och åklagaren tyckte att det fanns viktigare saker än några fulla tonåringar som solat topless. Troligen kommer det hela bara försvinna i högen av lågprioriterade brott. Men vi håller förhör med dem, om inte annat för att ge dem en näsbränna. Befälet nickade. Han sköt sedan ut kollegerna genom dörren och vi hörde hur de mumlande och viskande diskuterade något där utanför. Efter ett tag kom de in igen. Befälet hade fortfarande mörka ögon.
-Vi ska talas vid innan ni blir fria.
Befälet såg menande på oss.
-Och vi ska göra det på ett sätt vi aldrig gjort förr. Att sola topless i Grekland är något mycket privat. Fattar ni inte att alla äldre blir generade. Det är något mycket fullt. Tänkte ni inte på det?
Jag ryckte till och viskade:
-Nä, vi tänkte inte på det .
-Nähä, men det är dags att ni börjar tänka nu. Jag ska hjälpa dig att komma ihåg. Knäpp upp jeansen.
Jag ryckte till.
-Va..? försökte jag. Jag blev alldeles kall, jag hade aldrig fått så mycket som en örfil förut, skulle han verkligen...
-Du hörde mig. Gör som jag säger annars får grabbarna hjälpa till.
-Man får inte slå barn försökte jag med gråten i halsen.
-Ni är inga barn. Nu gör du som jag säger och det är ingen idé att du protesterar. Du har kanske aldrig fått smörj förr men gudarna ska veta att du förtjänar det nu. Knäpp upp jeansen unge dam!
Med darrande fingrar knäppte jag upp knappen och drog ner dragkedjan. Jag satte mig snabbt ner på britsen igen och hoppades på ett mirakel. Springande steg hördes i korridoren och in i rummet kom en av de söta poliserna.
-Jag hittade inte ditt skåp först, men det var väl det här du menade?
Polismannen sträckte fram ett BÄLTE! Jag såg att Gerd inte heller trodde sina ögon, hon såg lika skraj ut som jag. Befälet fäste blicken på mig medan han kavlade upp sin högra skjortärm, la bältesspännet i handflatan och virade det breda läderbältet några varv runt handen. Han drog åt det och prövade greppet. Sedan röt han:
-Nu ställer du dig på knä, drar ner jeansen till knäna och böjer dig över britsen.
-Men, bönade jag, snälla?
-Gör som jag säger!!!
-Men inför allihop? Snälla, inte inför allihop? Jag grät.
-Nu slutar du larva dig, alla kommer vara kvar i rummet och du gör som jag säger innan jag blir riktigt arg.
-Snälla? Vädjade jag viskande med gråten i halsen.
Befälet gjorde ett tecken och en av kollegerna klev fram, tog mig i armen och drog upp mig på fötter. Jag förstod allvaret, så jag visade att jag tänkte lyda. Jag ställde mig på knä och riktigt kände alla blickar i ryggen.
Tvekade en stund men lät sedan jeansen falla ner tills knäna och golvet tog emot, sedan böjde jag mig fram och upplevde mitt livs pinsammaste ögonblick. Att visa rumpan, om så trosbeklädd, inför dessa poliser fick mina kinder att hetta, det värsta var att det var de unga och söta dessutom. Jag väntade bara på att första rappet skulle falla. Jag undrade hur ett bälte kändes.
-Så drar du ner trosorna. Befallde befälet.
-Är du dum! Utbrast jag. Inte inför alla de där männen!
-Antingen gör du det, eller så får min kollega göra det.
-Nej! Jag gör det inte, så är det bara. Skärp dig, jag är tjugoett, ingen liten barnunge!
-Hörru du, nu lyssnar du väldigt noga. Beter du dig som en barnunge ska du ha smisk som en barnunge. Trosorna ska av vare sig du vill eller inte om vi så ska slita av dig dem!
Jag förstod att det var kört. Sakta tog jag tag i trosorna och ännu saktare drog jag ner dem så halva stjärten syntes.
-Nu är du löjlig, de ska ner hela vägen.
-Men det kommer göra så ont.
-Klart det kommer. Det ska det. Ska du dra ner dem eller ska min kollega hjälpa till?
Jag drog ner dem och ville bara sjunka genom golvet när jag tänkte på vad de unga männen nu fick se. Befälet kom fram och vek upp tröjan på ryggen. Sedan blev allt alldeles tyst. Jag knep ihop ögonen och bet ihop tänderna, jag skulle INTE gråta, så pinsamt skulle det inte bli.
WHAP
Första rappet kom som en överraskning rakt över skinkorna. Jag flämtade till. Herregud vad ont det gjorde!
WHAP
Jag kved. Jag spände skinkmusklerna allt jag kunde.
WHAP
Luften gick ur mig, det hjälpte inte det minsta att spänna musklerna.
WHAP
Jag gnydde och trodde stjärten skulle explodera. Det var som om Befälet visste när smärtan nådde hjärnan, för precis när smärtan var som värst kom nästa rapp.
WHAP
Rappet träffade på undre delen av stjärten, precis där låren börjar. Jag kved ett aaoooh.
WHAP
-Aaaaaaj!!! Tjöt jag och kunde inte hålla tårarna tillbaka. snälla..?
WHAP
-Aaaaj! Aaaaj! Desperat försökte jag skydda stjärten med mina händer.
WHAP WHAP WHAP
Jag var tvungen att dra bort händerna, istället stortjöt jag och rullade undan.
-Snällaaaaaj.det gör så oooont.snälla.snälla.
Befälet visade ingen nåd, i stället skickade han fram två kolleger som la mig till rätta. En av dem höll kvar mig på plats genom att hålla fast överkroppen när nästa rapp kom. Jag grät och tjöt.
WHAP
-Aoooaaaaj..aahahaaaaj.
Till slut bara grät och skrek jag helt okontrollerat, skulle det aldrig ta slut. Min stjärt sved och smärtade, det kändes som en rejäl solbränna och som om någon slog på den solbrännan. Jag var alldeles svettig och utmattad av allt gråt, ändå grät jag ännu mer. Kollegan höll mig på plats medan rappen ven och fick jobba hårt för att hålla mig på plats. Till slut orkade jag inte ens försöka parera utan bara tog emot. Jag trodde aldrig han skulle sluta.
Jag märkte inte när rappen slutade komma. Jag märkte det först när kollegan reste på sig och jag ensam låg kvar och bara grät.
Sen blev det Gerds tur att få samma behandling. Hon tjöt ännu mer och bad dem sluta. Jag låg kvar och lyssna på hennes gråt när de slutade. Alla lämnade cellen. Gerd hjälpte mig upp på britsen så jag kunde ligga raklång. Hon försökte trösta mig och jag märkte att hon också var alldeles rödgråten. Jag låg nästan en halvtimme och bara kände hur stjärten ömmade och sved och hur pulsen bultade i skinkorna. Jag försökte känna med fingrarna hur det kändes. Det sved vid kontakten, men jag kände hur svullen min stjärt var och hur bältet randat den. Smala valkar hade bildats.
-Hur ser det ut? Viskade jag.
-Ja du, suckade Gerd, det är lila. Och rött. Och blått. Och randigt. Och röda streck överallt. Han har verkligen gett dig smisk på HELA stjärten.
-Hur ser min stjärt ut?
-Likadan, hemsk.
Jag försökte ta på mig trosorna, det gick men sved enormt. Värre var det med jeansen, för så fort tyget nuddade stjärten sved det. Vi lämnade polisstation med oknäppta jeans och försöka gå så bredbent vi kunde för att undvika kontakt. Den natten låg vi på mage och grät oss till sömns. Och jag behöver väl inte säga att vi aldrig mer solade topless.