Som i de flesta kvarnar på landsbygden var lagret med sädessäckarna på ovanvåningen och malningen skedde på våningen under. Kohout började som alltid med att se efter att malningen fungerade som den skulle innan han hämtade ned någon säd. Medan mjölnaren arbetade hördes plötsligt att någon rörde sig på ovanvåningen.
Ibland hände det att landstrykare eller kringströvande scouter tog sig in i kvarnen på nätterna, så han slutade med sin syssla och gick upp på ovanvåningen så tyst som möjligt.
Det stod en ung dam i lila klänning och tittade ut genom fönstret.
Kohout stod tyst och gapade.
Då vände hon sig om och log:
- God morgon, farbror Pavel!
Det var hans vackra brorsdotter Elisaveta Kohoutova. Hon var vacker i ansiktet med fin näsa, stora klara ögon och tjockt ljusbrunt hår i lockar under halmhatten. Hon hade nätt byst under klänningsblusen, var smal som en vidja i midjan och samtidigt med en präktig rumpa skymtande under klänningen. Senast han sett den hade varit då hon var femton och badat naken i kvarndammen, inom synhåll från landsvägen. Själv hade Kohout inte gått på landsvägen, men han råkade ha ärende till sin bror just som den allvarsamme kyrkvärden randade sin dotters yppiga nakna stjärt med ett präktigt vasspö.
Att ingen ung herre friat till henne ännu måste bero på en epidemi av fjolleri i landet. Farbror och brorsdotter hade inte träffats sedan i påskas då hon kom hem på besök från Plzen där hon arbetade som lärarinna.
- Vad gör du här i kvarnen på morgonen? frågade mjölnaren så snart han hälsat på henne.
- Jag tog en tidig promenad och så kom jag att tänka på när jag lekte häruppe som liten. Jag hoppas jag inte gjort någon skada?
Utan att tänka sig för (vilken skada kunde hon ha gjort?) såg sig Kohout om och upptäckte kläderna. En prydligt sammanvikt sommarkostym i ljust linne låg på en av sädessäckarna, tillsammans med en hatt.
- Vems är de kläderna? frågade Elisaveta, med alldeles för ljus röst.
- Det vet kanske bror min, svarade hennes farbror bistert. Han hade inte hennes fina utbildning, men idiot var mjölnaren ju inte. Nu förstod han varför hans vackra brorsdotter varit ute vid kvarnen så tidigt, uppe bland de mjuka sädessäckarna.
- Snälla farbror, säg inget till far!
- Vems är kostymen? Vem är det som ränner omkring med rumpan bar ute på fälten nu på morgonen?
- Det är baron Jiri Czernin, svarade hon.
- Den fräcke uslingen! Tror han att du är en föräldralös piga på godset?
- Han har friat till mig, men jag vill inte sluta som lärarinna i Plzen. En byskola är inte lika stimulerande.
Mjölnaren kände att han fick svårt att andas. Hon hade ratat den bäste ogifte karln under trettio i Mähren. Men den viktigaste frågan måste fram.
- Har ni varit tillsammans förut?
- Nu skulle ha varit första gången, men så hörde vi farbror. Snälla, berätta inget för far! Han skulle bli så ledsen.
- Då är det två villkor. Inget mer smygande med unge Czernin. Ni får släppa varandra eller förlova er.
- Ja, farbror! Det är inte mer än rätt. Jag går hem nu och talar med Jiri i eftermiddag.
- Du behöver något mer än en fästman, flicka lilla! Du har aldrig hållits i lika strama tyglar som de andra barnen i familjen, men det är aldrig för sent att börja med en god vana!
- Med strama tyglar, menar du som med faster Libuse? frågade hon spydigt.
Mjölnaren log. Minnet av när hans stiliga unga hustru kom cyklande längsmed bygatan kortklippt som en pojke för tre år sedan var nog så vackert, även om de varit en skandal. Men det som visat att Kohouts höll efter sina vilda kvinnor var hur han själv rest sig upp från sitt bord vid bykrogens uteservering och tagit hand om saken. Libuse fick lämna över cykelpumpen, han skruvade loss gummislangen, böjde henne framåt och lyfte kolugnt på hennes klänning och underkjolar. Gummislangen randade sedan den äventyrslystna unga mjölnarhustrun över underbyxorna, så att hon knäade (och då stack ut rumpan ännu bättre).
Allt skedde på torget inför de gillande byborna.
Först jämrade sig den blonda Libuse bara lite stillsamt och kunde visa sig rätt stursk, men när hon började skälva i ryggen och tårarna inte tycktes långt borta beslöt hon sig för att utmana sin make. För att få honom att generad sluta med avbasningen lyfte hon kvickt upp händerna och började dra ner underbyxorna. Hennes man skulle nog hellre låta nåd gå före rätt än han lät sin hustru visa sin präktiga rumpa för hela byn.
Pavel Kohout hejdade rappen, men reste henne inte upp eller släppte ner underkjolarna. Libuse ska ha sett ut som om hon svalde en groda när hon beslutsamt ändå fortsatte dra nedåt och till slut stod framåtböjd med ändan bar. Visserligen släppte hennes make gummislangen, men hans handflata ekade mot hennes nakna skinkor över bytorget i gott och väl tre minuter. Redan efter fjärde dasken kom tårarna och snart hördes de sedvanliga botpsalmerna (Aj! Aj! Snyft! Buu! Buu-hu! Buhuä! Snyft! `Snälla!´ ´Snälla!´ ´Inte mer!´ Buhuhu!!)
Det var en grundligt upprumpad Libuse som fick leda sin cykel hem när hennes make till slut avbröt agan, reste henne upp, ordnade hennes kläder och förlät henne.
Det var kanske något fult i Elisavetas ögon, men det gav han fan uti.
- Du slipper torget, men av med klänningen, så hämtar jag remmen! bestämde mjölnaren.
Han hade alltid några stadiga läderremmar liggande för reparationer, men en extra fördel var att det nu gick lätt att få fram ett riktigt ordentligt stycke läder för att randa lösaktigheten ur hans vackra unga brorsdotter.
Då Pavel Kohout kom tillbaka till kvarnkammaren hade Elisaveta fått av kjolen. Hon gjorde stora ögon inför längden på remmen hon skulle få smäll på stjärten med. Nu hade den unga skolfröken inga spydiga kommentarer att komma med, utan drog fogligt ner underbyxorna.
- Lägg dig över säckarna! sade hennes farbror bistert.
- Ja, farbror Pavel! svarade hon och lät inte mycket äldre än när hon blev randad med sin fars vassrörsspö åtta år tidigare.
- Nu blir det trettio rapp för lösaktigheten, och ordentligt med dask, så att du minns det här!, förklarade han strängt när hon lagt sig på plats.
- NEJ! Snälla farbror! Jag lovar att inte göra om det!
- Ligg du bara snällt på plats, annars blir det både mer och hårdare!
Elisaveta nickade lydigt och höll försiktigt hatten på plats. Så började avbasningen med ett kraftfullt rapp som klatschade mot hennes nakna skinkor.
Hon ryckte till, men skrek inte, medan en röd rand blossade upp över den ljusa frökenhyn på hennes otuktade stjärt. Vid nästa rapp drog hon häftigt efter andan och vid det tredje kunde hon inte låta bli att skrika till.
- Aj! (Klatsch!) Aj! Snälla! (Klatsch!) Inte (Klatsch!) MER!
- Fy skäms! Otukt vågar du dig på, men aga tål du inte!
Då teg Elisaveta med orden, men snart kom gråten i stället. Kohout rappade henne raskt, så att han snart kunde gå över till att daska sin brorsdotter i stället för att använda remmen. Det tog mindre på hennes nu ordentligt rödsmiskade rumpa, men de ymniga tårarna visade att avbasningen gjorde intryck på hennes lössläppta unga sinne.
När han trodde att hon nog lärt sig sin läxa reste mjölnaren upp sin brorsdotter. Hon grät fortfarande och höll sig om den välsmiskade stjärten med båda händerna.
- Vad kommer du att säga till baron Czernin när du besöker honom i eftermiddag?
- Buhu! Att jag (snyft!) tackar ja till hans (snyft!) frieri!
Det överraskade mjölnaren. Han hade trott att hon var fast besluten att bli kvar i Plzen.
Hon svalde det sista av gråten.
- I den här byn är farbror faktiskt en av de mest upplysta och snällaste som finns. I en så inskränkt bondhåla behövs det verkligen en snäll och upplyst skolfröken, i stället för den dödssjuke drinkaren folkskollärare Novotny. Och Jiri har lovat att bara använda flata handen då han agar mig när vi är gifta.
- Och att du bestämmer över barnens uppfostran, antar jag.
Hon nickade och ett belåtet leende visade sig på det vackra, men rödgråtna ansiktet.
- Jag KAN behöva låna en av farbrors remmar, när de börjat bli gamla nog för att hitta på ofog i kvarnkammaren, tillade den blivande baronessan, innan hon försiktigt tog på sig underbyxorna igen.
Text: Ester
Illustrationer: ”När seklet var kort” av Jiri Menzel och Neprakta