En strippa i Folkets Park

- Jag tänker säga precis vad jag tycker, utlovade frikyrkopastorn. Striptease hör inte hemma i vårt Folkets park.
- Instämmer till fullo! sa överstinnan. Vi måste betänka att vi är en regementsstad. Parken kommer att vara full av brunstiga unga män i permissionsuniform.
- Låt oss lugna ner oss nu och diskutera det här sakligt! sa kommunalrådets ordförande. Damen som bjudits in är inte vilken strippa som helst, utan en verklig världsartist. Eller hur, Karl- Otto?

Folkparksdirektör Karl-Otto Berg nickade bestämt. Han hade känt sig glad och stolt, när kontraktet blivit klart med den naturligt rödhåriga skönheten Mia-Maria Darling. Ja, så hette den unga damen inte egentligen, men det var hennes internationellt kända artistnamn.
- Hon har uppträtt på klubbar i Paris, London och New York, sa han. Som alla stripteasedansöser av toppklass ser hon sig som en konstnärinna. Jag har några bilder här från ett uppträdande hon gjorde i Hamburg.
- Tack! Tack! Vi avstår, sa överstinnan. Det vet vi alla att Hamburg bara har producerat synd. Se bara på dom där fyra långhåriga skrikhalsarna, som också har mage att kalla sig världsartister!
- Jag misstänker att överstinnan syftar på Beatles, sa frikyrkopastorn.
- Just det, sa hon. I Hamburg började dom sin bana och i Hamburg borde dom ha stannat.

Aldrig förut hade folkparksdirektören varit med om en så livlig diskussion på sitt kontor. Och nu var den dessutom på väg att komma ifrån sitt ursprungliga ämne. Han slog näven i bordet och sa förmanande:
- Lugna ner er! Om en stund är polismästaren här. Då ska ni få ta del av de extra bevakningsåtgärder som vi kommit överens om.

Överstinnan lugnade sig inte. Hon reste sig istället från sin mittplats i besökssoffan.
- Skandal! sa hon. Skattemedel skulle alltså gå åt till att skydda en slampa, som klär av sig naken. Helt oacceptabelt. Jag kräver att kontraktet med henne annulleras.
- Aldrig i livet! röt folkparksdirektörn. Hon är en av sommarens stora attraktioner. Det är mycket troligt att vi tack vare henne kan slå publikrekord.
- Ja, vi ska nog försöka se det här ur alla aspekter, sa kommunalrådets ordförande. En artist som drar folk, betyder uppmärksamhet för vår stad. Det behöver vi. Alltför länge har vi kommit i skymundan för andra orter.
- Instämmer icke! sa frikyrkopastorn. Den stad som tar till vilka medel som helst för att få uppmärksamhet, riskerar Guds fördömelse.

Folkparksdirektören drog en suck av lättnad då polischef Gottfried Skoog äntligen tågade in i kontorsrummet. Få i staden hade sådan pondus som han. Folkets park kunde tacka Gottfried för att inte en enda popkonsert hade urartat i tumult, och att de småslagsmål som inträffat vissa danskvällar aldrig övergått i gängkrig. För det fanns onekligen gäng i stan. Läroverksgrabbarna, de inryckta soldaterna och arbetarkillarna kom inte alltid väl överens. Men tack vare Gottfried och hans duktiga konstaplar fick motsättningarna aldrig okontrollerat våldsamma uttryck.

Den reslige och mustaschprydde polismannen var som vanligt väl påläst. Med händerna på ryggen gick han runt mellan skrivbordet, besökssoffan och de båda besöksfåtöljerna.
- Jag vill klargöra en sak, sa han. Innan Mia-Maria Darling har sitt uppträdande på scenen, skall hon meddelas ett villkor. Hon får ej upprepa vad hon gjort i Hamburg och nattklubbar i Stockholm, en stripteasedans som avslutas med att hon tar av sig det plagg som brukar benämnas triangeln och därmed, så att säga, visar allt. Utsätter hon folkparkspubliken för en sådan extrem provokation, kommer jag att låta arrestera henne och se till att hon blir agad i cellen.
- Varför först i cellen? undrade överstinnan. Skall hotet bli verkningsfullt i det här damens fall, är det redan på scenen hon bör riskera aga. Som alla strippor lider hon självklart av narcissim. Då är det en verklig mardröm att bli förödmjukad inför sin publik.
- All right! All right! Jag ska förklara för henne att plagget som kallas triangeln måste sitta kvar ända till slutet, sa folkparksdirektörn. Och hon ska även få veta att den man som ansvarar för ordningen, kommer att reagera kraftfullt, om hon tar sig friheten att visa publiken det allra heligaste, för att nu ta till vokabulär om hennes springa och röda hårbuske, som vår käre frikyrkopastor kan känna igen sig i. Mötet är avslutat och kontraktet annulleras icke. Istället nöjer jag mig med att ringa hennes impressario i eftermiddag.

*

Mia- Maria Darling skrattade gott när hon i badet fick höra om mötet i regementsstaden uppe i Norrland.
- Är det sant, Georg? sa hon till sin impressario. Hotar dom mig med smisk?
- Just det, svarade han. Och jag tror du är oklok om du ignorerar hotet. Behåll triangeln på! Det har du gjort förr och folk har blivit nöjda ändå.

Mia-Maria reste sig upp från skumbadet och visade hela härligheten för den femtiotreårige man som gjort henne till stjärna. Egentligen hette hon Maria Nilsson och var tjugosex år. Sin uppväxt mindes hon inte med någon glädje, eftersom hon bott med en fattig mamma och tre bröder i en nedgången tvåa på Söder.

Georg var hennes livs enda fadersgestalt. När hon varit sjutton år, hade han sett henne uppträda vid en sjaskig revyteater och blivit förtjust i henne direkt. Så han hade tagit med henne sig till Paris och låtit henne få gå i strippskola där. Nu var både han och hon förmögna. Hon bodde inte med fyra andra personer i en tvårummare längre. Helt ensam förfogande hon över åtta rum och kök i en lyxvåning på Östermalm.

Badrummet var större än det sovrum hon brukat dela med sin mamma. Maria älskade marmorgolvet hon kom ned på, när hon sakta steg ur karet och började
torka sig med en stor, rosa badhandduk.
- Jag kan aldrig se mig mätt på din kropp, sa Georg.
- Näh, näh, det kan jag förstå, sa hon. Mina tuttar och mitt arsle har ju gjort dig till miljonär. För att nu inte tala om fittan. Nog har du sett till att jag gjort karriär sängvägen alltid.

Georg harklade sig och hon såg att han rodnade. Det roade henne nästan lika mycket som hotet att få smisk vid nästa landsortsuppträdande.
- Vad är det med dig, gubben? undrade hon. Tål du inga gliringar längre?
- Jag har aldrig tvingat dig att lägga upp dig för någon, sa Georg. Allt jag gjort är understrukit att sängvägen är den snabbaste vägen.

Hon ställde sig intill honom och gav honom en puss på vardera kinden. Han var en liten man. Bara en och sextiofyra lång. Hon var sex centimeter längre och det hade alltid besvärat honom.
- Älskling, jag visste mycket väl från början att det var snabbaste vägen, sa hon ömt. Det var därför jag la upp mig för dig, så snart jag förstod att du kunde göra mig till mer än bara en revystjärna. Jag ångrar absolut ingenting. Följ med in i sängkammarn, så ska du få känna min tacksamhet!

Georg var omgift och hade regelbundna samlag med sin unga hustru, men njutningen i hemmets sängkammare kom aldrig i närheten av vad han upplevde när Maria var generös mot honom. På något märkligt sätt hade hotet om smisk gjort henne upphetsad. Hon pratade om det, medan de följdes åt längs hallens röda långmatta och sedan gick in i hennes väldiga sovrum. Alltjämt naken la hon sig på mage i sin breda säng med rosa täcke och nytvättade, vita sidenlakan.
- Vet du vad, Georg? sa hon. Jag tror du ska få ge mig smisk som förspel. Då vet jag vad som kan hända i folkets park, om jag tar av mig triangeln.
- Vilket jag utgår från att du låter bli, sa han. För följderna skulle bli mer än bara smisk. Jag vill inte ha löpsedlar över hela landet, om den handlingskraftige polischefen som ingrep mot den omoraliska strippan med stora bröst och fyllig stjärt. Har mitt budskap gått fram till dig?

Maria skrattade och svarade sedan provokativt.
- Nej, Georg. Det går bara fram, om du ger mig ordentligt med aga här och nu, så att jag har en fasansfull upplevelse som kan avskräcka mig från att provocera mer än den där polisgubben tål.

Upphetsningen i impressarions röst blev tydligt hörbar:
- Då ska jag aga dig, min sköna. För att vara helt ärlig så är det på tiden att någon gör det. Framgångarna har gjort dig bortskämd. Lika bra jag lossar livremmen.

Hon skrattade åt hans häftiga andetag och fortsatte reagera likadant, då hon såg att han fått bort livremmen från sina byxor och höll den i sina händer.
- Ser att du helgarderat dig som vanligt med hängslen, retades hon. Vore det inte för dem, skulle väl byxorna vara vid fötterna nu. Förresten du, tänk på att det kan bli ränder över min stjärt, som fortfarande syns nästa gång jag jobbar.
- Jobbar! upprepade han. Du vet inget om det ordets verkliga innebörd. Du är en lat slampa, som lever på sin kropp. Här får du! Och här!
- Aj! Låt bli! Nej! Aj!

Som artonåring hade Maria senast varit med om något liknande. Hennes impressario gav henne rapp efter rapp och fortsatte prata med raseri i rösten:
- Du förtjänar många röda stjärtränder. Det här borde jag ha gjort långt tidigare.
- Ja, ja, men måste du hålla på så länge? kved hon.

Sedan hände det märkliga. Smärtan och rädslan övergick i något annat. En reaktion som hon kände igen från uppväxtårens värsta agor. Då hade hon aldrig gett efter för kåtheten. Men nu gjorde hon det.
- In i mig, Georg! kved hon. Kuva mig helt!

Han gjorde vad hon bad om. Medan det fortfarande brände i stjärten av smärta, drog han henne till sig vid gaveln och trängde in mellan hennes ben bakifrån.
- Jag äger dig, sa han. Du är skapad av mig. Kom ihåg det! Och kom ihåg att jag när som helst kan ta ifrån dig stjärnstatusen!

När han lämnade henne naken i sängen, hade han smort in hennes stjärt med salva. Vällusten fanns ännu kvar, men smärtan och rädslan dominerade på nytt. Hon började tänka på tiden. Den som förr eller senare skulle få hennes kropp att förändras. Och hon tänkte på de ungflicksdrömmar som inte kunde bli verklighet längre. Vid revyteatern hade det även funnits andra betydelsefulla personer i publiken än Georg. Från dem hade hon fått uppmuntrande ord, om att hon kunde bli en respekterad skådespelerska, ifall hon var beredd att arbeta hårt nog för det.

De skulle knappast ha något uppmuntrande att säga till henne, om de träffade henne nu. De skulle bara beklaga vad det blivit av den coming girl hon en gång varit.

Men en sak var säker i alla fall. Den bistra varningen från en polischef långt upp i Norrland hade gett henne chansen att bli oförglömlig. Varför inte ta den chansen? Varför inte se till att det bisarra fick hända? Hon såg tidningsrubrikerna framför sig. Det kunde mycket väl bli inslag i radio också. Ja, kanske till och med i TV:s Aktuellt.

Hennes beslut blev fattat. Hon skulle inte behålla triangeln på. Polischefen skulle få ingripa och göra hennes stripteaseshow till en starkt uppmärksammad händelse.

*

Så kom då den länge emotsedda kvällen i Folkets park. Den som skulle bli ännu ett bevis på Gottfried Skoogs auktoritet. Han njöt av vad han kunde se med blotta ögat. Att publikrekordet blivit ett faktum. Han stod med sin walkie-talkie några meter från scenen. Trots alla extrabänkar skulle långt ifrån alla få sittplatser, konstaterade han.
- Håll isär gängen! sa han i walkie-takien. Låt alla läroverkskillar få sitta ned och låt arbetarkillarna få stanna i talldungen! Dom kan se därifrån också.
- Militärerna då? undrade en av sändarbruset förvanskad konstapelröst.
Gottfried tittade mot stängslets grindar och såg hur killar i gröna kläder vällde in.
- Låt dom få några bänkrader i mitten! sa han. Och permissionsfylla tillåts icke. Kom ihåg det!

Han hade mycket väl kunnat sätta sig han med. Det fanns en plats reserverad för honom på första raden. Men han föredrog att ställa sig vid parkens största björk istället. Den som växte majestätiskt uppe på en höjd, från vilken han kunde överblicka allt som hände. Nedåt till höger hade han scenen, där ett popband började spela. Det bestod av fyra långhåriga killar som förde ett sanslöst oväsen med sina gitarrer, trummor och sångmikrofoner. Särskilt språkkunnig var inte Gottfried. Så han begrep ytterst lite av de engelska orden de sjöng. Och han tyckte det var otroligt fånigt att ett lokalt popband sjöng på utrikiska.
- Tacka vet ja Trio med Bumba och Sven- Ingvars, muttrade han. Deras texter är både fina och begripliga.

I den stora publiken till vänster däremot, var det många som gillade popgrabbarna på scenen. Man klappade med i takten och hjälpte till att sjunga i refrängerna.
- Vedervärdigt! utbrast Gottfried. Och värre lär det bli.

Jodå. Det blev mycket riktigt mer popmusik. För stan hade en ung sångerska också, som tyckte om att twista på scenen medan hon sjöng sina tjatiga refränger. Sexton år hade hon nyss fyllt och dotter till fullmäktiges ordförande var hon.
- Ack ja! Ack ja! kommenterade Gottfried. Med tiden blir hon väl vuxen och inser att de där negerrytmerna inte är något att satsa på.

Omklädningsutrymmena i Folkets park var blygsamma, men åt Maria hade folkparksdirektören ändå lyckats ordna en särskild loge. Där fanns en pinnstol, ett sminkbord och en spegel. Och där fanns en tältsäng, som Georg för tillfället satt sig på. Han brukade inte vara nervös inför hennes uppträdanden. Därför blev hon tvungen att fråga varför han rökte så mycket, och varför han gått så många oroliga varv i rummet. Själv var hon hur lugn som helst, påpekade hon. För hon litade på de båda musikanterna de fått med sig. Det var saxofonisten Isak och pianisten Herbert, som många gånger förr ackompanjerat hennes fräcka stripteasesång. Texten hade hon själv skrivit. Och inte nog med det. Hon hade även översatt den till engelska, franska och tyska. Melodin däremot var Herberts. Hennes vänskap med honom hade börjat redan under revytiden, då han ingått i orkestern.

Hon såg på sitt ansikte i spegeln och konstaterade att det fått lagom med smink. Och vad klädseln beträffade, hade hon valt noga. Plaggen var en glänsande svart regnrock, röd korsett, nätstrumpor, höfthållare och så den vita tygtriangeln. Den som hölls på plats av tunna remmar.
- Hur långt är det kvar? frågade hon.
- Fem minuter, om dom håller tidsplaneringen, svarade Georg.

Sedan reste han på sig, gick ut ur logen och fram mot scenens högra sida. I skydd av skärmar kunde han spana en stund på en tröttsam jonglör, som uppenbarligen var en lokal förmåga. Hans fem olikfärgade bollar roterade inte såsom det var tänkt.
- Buh! ropade en man i publiken. Ut med tönten! In med Mia-Maria Darling!
Ropet fick instämmanden. En talkör bildades. Den upprepade sitt budskap gång på gång:
- Vi vill se Mia-Maria Darling! Vi vill se Mia-Maria Darling!

Georg skyndade in i logen, där Maria ställt sig upp och var beredd på entré.
- Det blir allt annat än en tough act to follow, sa han.
Stackars Isac och Herbert som var generösa nog att ställa upp och kompa stans jonglör!
- Bra att dom är på plats i alla fall! sa hon. Nu djävlar ska stan få uppleva sex.

Uppe från sin kulle såg Gottfried hur kvällens stjärna gjorde entré. Närmare bestämt betraktade han henne i en medhavd fågelkikare, som gjorde det möjligt att ha koll på hennes ansiktsuttryck.
- Vilken arrogans! muttrade han. Vem tror hon att hon är egentligen? En celebritet redo för Hollywood kanske.

Det var svårt för den gifte Gottfried att ens för sig själv medge hur vacker hon var, och hur upphetsad han blev när hon knäppte upp regnrocken och visade vad som fanns innanför.
- Jag är en syndig flicka, sjöng hon. En stygg liten kicka, som på stjärten brukar vicka .

Sedan slet hon av sig regnrocken, kastade ut den mot publiken och vände sig om med stjärten mot rampen,
medan hennes vänner Isak och Herbert spelade för fullt på sina instrument.
- Oanständigt! kommenterade Gottfried. Skandalöst oanständigt!

Var detta verkligen artisteri? Kasta av sig en lång svart regnrock och visa skinkorna för publiken, medan det kom oväsen från ett piano och en saxofon. Usch! På scenen pågick inte dans och musik, utan provokation och snusk, tyckte Gottfried. Eller i varje fall försökte han tycka det, men fick klara problem. När hon sjöng på nytt om sin förmåga att behaga män, drabbades han av rejäla kukryckningar.

För det var en sann konstnärinna som kommit ut på scenen. Hon visste hur man gjorde avtagningen av varje plagg till en ritual. När hon placerade sin bara stjärt på den röda pinnstolen vid rampen och rullade av sig nylonstrumporna, skedde det långsamt och metodiskt. Först vänster ben och sedan höger.
- Vilka spiror! tjöt en grabbröst i publiken. Fan, vilka djävla spiror!

Hon ställde sig upp, vaggade höfterna en stund, vände sig sedan om och fick av korsetten. Den föll ned till golvet.
- Av med allt! Av med allt! ropade värnpliktiga soldater i kör.

Och Maria gjorde dem inte besvikna. Då hon vände sig om på nytt, hade hon händerna vid tygtriangelns remmar.
- Nej! Detta förbjuder jag! röt Gottfried uppe från sin kulle. Låt den sitta kvar! Annars ingriper jag!

Maria lydde inte befallningen. Hon slet av triangelns remmar, kastade ut den mot publiken och lät alla få se att hon var naturligt rödhårig. Spritt naken tog hon emot applåder och jubel.

Det hann bara bli två bugningar. Sedan kände hon hur två fasta händer grep tag i henne. Och så plötsligt låg hon bara där i knät på Gottfried, som sjunkit ned på scenstolens sittyta med sin breda bak.
- Aj! Aj! Nej! Låt bli! protesterade hon.
- Jo, jo! Fortsätt bara! vrålade en man skrattande från publiken.
Det skrattet var medryckande. Aldrig förut hade munterheten blivit så stor i denna norrländska Folkets park.

För Maria låg hårt fången i ordningsmaktens knä. Gottfried hade ett fast grepp om hennes smala midja, och med sin grova högerhand utdelade han daskar som fick henne att sparka med benen och tjuta av smärta.
- Bravo, Gottfried! Ge na bara! Ja, ge na! ropade en frireligiös kvinna i publiken.
- Just det. Halleluja! Agas skall hon! instämde en medsyster.
- Hårdare! Hårdare! Hårdare! manade de värnpliktiga i baskör.
- Slå na tills stjärten blir lika röd som den sanna lärans flagga! skrek en av stans kommunister.

Gottfried själv var högerman. Ändå såg han till att Marias stjärt fick den färg som krävts. Det tog honom sex minuter, som för hennes del kändes oerhört långa.
Applåder och förtjusta busvisslingar hördes, då han därefter släppte sitt grepp om henne.

Vad som skiljer stora artister från de små är hur märkliga situationer hanteras. Det brände av smärta i Marias skinkor, och ändå gjorde hon sig ingen brådska ut från scenen. Så snart hon kommit på fötter tackade hon publiken. Det blev nya bugningar och hon skickade iväg slängkyssar. Gottfried la höger ben över det vänstra och stirrade på hennes magnifika kropp.
- Jag måste arrestera henne, mumlade han. Måste, måste arrestera henne i åtminstone en vecka.

*

Polischef som han var såg Gottfried till att få sin vilja fram. Världsartisten som ställt till med skandal på Folkets parks scen fick inte resa vidare. Hon låstes in fullständigt naken i arrestcell nummer två. Där fick hon mat och smisk regelbundet. Det sistnämnda utdelade han personligen morgon och kväll.

Efter nio dagars fångenskap blev hon frisläppt igen, tack vare att Georg tog hjälp av en rutinerad advokat. Vad som därefter följde var hennes allra bästa år som artist. Överallt ville man engagera strippan som fått smisk i Folkets park och gagerna räckte till ett rejält sparkapital inför medelåldern och ålderdomen.

Folkets park uppe i den lilla norrländska staden är idag nästan helt nedlagt. Vad som finns kvar är bara ett museum, där de som vill kan se uppförstorade fotografier från somrar i det förflutna. På tre lite bleka färgbilder syns Mia-Marie Darling under olika stadier av sin stripdans. Hennes uppträdande var det mest minnesvärda som någonsin ägde rum på parkens numera rivna estrad