Förnedringen av Lisa 1

En dag i juli 1973


Det hände då och då att Lisa blev agad på kontoret. Jag hade inte ännu lyckats ta reda på varför, men jag hade flera gånger kunnat konstatera att pratet om hennes förnedring inte bara var rykten. Hon var fortfarande ung nog att passa bra i kortkort, och själv var jag ännu en tonårspojke och så kär i henne att det knappt gick att hantera. Väldigt ofta kom hon ut till mitt vaktmästarbås och pratade. Jag vikarierade för gubben Strandberg, som fått ledigt hela sommaren. Om några veckor skulle han komma tillbaka och jag skulle börja plugget igen.

Den dag jag ska berätta om hade värmen verkligen slagit till i Stockholm och tanterna som gick till automaten för att köpa morgonfika var svettiga och pratsugna. De hette Alice, Margot och Kristin och deras samtalsämne var Lisa. Att skilja deras röster åt var lätt, för Alice pratade söderdialekt, medan Margot var uppväxt i Skåne och Kristin i Värmland. Det är ju så att flyttar man till storstan i vuxen ålder, brukar landskapet man kommer ifrån fortsätta prägla pratet.

- Gubben Olsson kontrollerar henne, sa Alice. Varför skulle annars en skönhet som hon besöka hans rum gång på gång?
- Just det, instämde Margot. Och lägga upp sig på hans skrivbord och bli daskad i baken. Klart han har hållhake på henne.
- Jag vet att hon förskingrat, sa Kristin. Hade nån av oss stulit pengar från firman, skulle vi blivit avskedade och åtalade. Men ser man ut som hon, och kan vädja för sina barns skull, finner kåta gubbar alltid andra lösningar. Olsson la till de saknade pengarna ur egen kassa, och det tror jag knappast han ångrar. Frågan är om han någonsin vill gå i pension.

Det gamla uttrycket ”när man talar om trollen” gällde verkligen på firman. Precis som förra gången jag hört tanterna prata om snuskhummern Olsson, kom han själv gående mot automaten. Han var företagets sextioettårige kamrer. En kortväxt man med stor mage, som sin vana trogen hade vitskjorta med fluga, och byxor med hängslen. Hans kala huvud glänste av svett och de små runda glasögonen hade åkt långt ned på näsan.
- God morgon! God morgon! sa han.

Damerna besvarade hälsningen avmätt och försvann sedan mot korridoren där de hade sina rum. Firmans lokaler fanns på åttonde våningen i ett höghus, och från min disk såg jag ut emot hissarna i mittsektionen. Här fanns även toalettutrymmen, klädhängare för besökare och en kopieringsmaskin. Det var till den sistnämnda som Olsson skulle. Han ställde sig vid den och lät den få dubblera ett enda papper i massor av ex. Medan han väntade på att kopieringen skulle bli klar, fick han sig en mugg kaffe ur automaten och kom fram mot min disk. Han smuttade på sin varma dryck och log.

- Det ryktas att du och Lisa börjat ta gemensam lunch, sa han. Roligt att hon fått en vän vid firman.
- Jag slutar jobba här om några veckor, påpekade jag.

Han nickade och leendet blev bredare.
- Jo, jo, jag vet unge man. Men skulle det vara så att du vill komma tillbaka, lär du att vara i allra högsta grad välkommen. Du har gjort dig omtyckt här hos många, och inte bara hos Lisa. Förresten du, om hon verkar lite spänd vid lunchen idag, så beror det på att hon och jag ska ses i enrum efteråt. Nehej, nu tror jag visst maskinen är färdig. Vi ses. Vi ses.

Det var typiskt gubben Olsson att alltid upprepa hälsningsord två gånger. Förmodligen berodde det på att han var ägare till en boxer. Hundar kan aldrig svara på vad deras ägare säger, och därför brukar deras hussar och mattar ta för vana att upprepa sina meningar.

Inte utan orsak kände jag att kontakten han hade med Lisa påminde om den med sitt husdjur. Att hon hamnat i en situation, där hon var tvungen att lyda varje kommando från honom. En känsla av obehag blandades med en upphetsning, som jag skämdes rejält för. Det blev svårt att koncentrera sig på sorteringen av internposten, som skulle delas ut före lunch. Men jag klarade ändå min uppgift. Jag rullade min postvagn genom våningsplanets två långa rumskorridorer och kom så småningom in i Lisas rum. Hon satt med ryggen mot mig och skrev på sin stora IBM- skrivmaskin, och vid skrivbordet mitt emot satt gråhåriga och korpulenta Kristin och pratade i telefon.

- Hej! sa jag.
Lisa snurrade runt på sin kontorsstol.
- Hej! svarade hon varmt leende.
Hennes kortärmade blus var uppknäppt en bra bit ned på de stora brösten, och hennes korta kjol hade åkt upp så mycket att trosorna syntes. Plagget var generöst genomskinligt. Jag tittade och njöt. Hårtriangeln mellan hennes ben var lika kastanjebrun som det långa håret på hennes huvud.

Hon rättade till kjolen och harklade sig. Jag såg in i hennes stora och vackra ögon. Även de var bruna.
- Snart är det lunch, sa hon.
- Just det, sa jag. Vi går till vårt favoritställe va?
- Självklart, unge man.

Det var hennes sätt att markera hur mycket äldre än mig hon var, att hon ofta kallade mig unge man. Hon hade nyligen fyllt trettio, var frånskild och mamma till två pojkar, så visst var vi i helt olika faser i livet. Men jag älskade henne ändå, såsom bara en ung, avgudande gymnasist kan älska. För mig var hon det vackraste som fanns i kvinnoriket. Varken Raquel Welch, Ursula Andress eller Maud Adams kunde mäta sig med henne.

Kristin hade nu avslutat sitt telefonsamtal. Hon såg uppfodrande på mig tills jag räckte över ett brunt kuvert med deras internpost. Sedan fortsatte jag till de återstående rummen med hårt bultande hjärta. Lisas genomskinliga trosor var det enda jag kunde tänka på, och jag undrade om jag var sadist och fetischist på samma gång. Ju mer jag fick veta om gubben Olssons makt över Lisa, desto mer sörjde jag att skolan snart skulle börja. För jag ville fortsätta följa vad som hände med henne. Fortsätta höra tanternas prat och hennes agastraff. Nog förstod jag alltid vad som skulle hända i eftermiddag.

Lunchen började som vanligt vid 12.00. Lisa och jag gjorde sällskap redan i hissen och när vi kom ut på trottoaren, tog hon mig i hand. Precis som gubben Olsson sagt var hon spänd. Hon påminde om en väldigt vacker fånge, som bara för en timme fick lämna sitt fängelse.

Det hade nu börjat fläkta lite ute. Jag välkomnade sommarbrisen från Nybroviken, som kunde få hennes kjol att fladdra. Några gånger blev hon tvungen att gripa tag i den med sin lediga hand, för att inte verka för oanständig.
- Har du alltid genomskinliga trosor? frågade jag.

Vi hade nu stannat upp vid en kaj, där en gammal vit Waxholmsbåt låg förtöjd. Hon tittade på den med ögon som verkade längta bort från stan.
- Ja, svarade hon. Sedan en viss kamrer fick makten att bestämma helt över mig, har jag alltid gått i korta kjolar och underkläder som inte lämnar något åt fantasin.

Jag drog ett djupt andetag, innan jag ställde nästa fråga:
- Är det sant att du förskingrat, Lisa?
Hon fortsatte titta på båten, medan hon svarade.
- Ja, helt sant, Micke. Så tyck inte synd om mig, för vad jag måste stå till tjänst med! Istället för att sitta i fängelse är jag Olssons hora.

En skeppare kom ut från båtens salong och hon vände skamset bort blicken mot trafiken på gatan bakom oss.
Hennes grepp om min hand hårdnade, och jag kände att hon absolut inte ville förlora mig som vän.
- Du ville väl antagligen ge dina pojkar lite extra, sa jag.
- Helt rätt, sa hon. Jag ville skämma bort dom, mer än jag hade råd med. Och ingen av dom vet hur illa det slutade. Men en dag blir jag fri, Micke. Olssons fru vill att han går i pension så snart som möjligt. Jag hoppas avtackningen blir redan nästa år.

Vi gick till restaurangen och satte oss. Den hade två viktiga fördelar, god mat och att man kunde sitta ute. Trots lunchrusningen fick vi ett bra bord med utsikt mot Strandvägen och Nybrokajen. Hon pekade mot Dramaten och berättade om sina ungdomsdrömmar att bli skådespelerska. Och hon föreslog att vi till helgen skulle åka ut med en av de vita båtarna till en ö med badhällar. För till helgen skulle hennes pojkar bo hos sin pappa.

Hon hade ännu lite ris och köttfärssås kvar på tallriken, när jag frågade hur det kändes för henne att ta emot smisk. Jag var bara tvungen att få veta svaret, eftersom jag anade att hon inte bara upplevde det som pinsamt och smärtsamt.

Hon strök med handen genom sitt hår. Sedan tittade hon mig rakt in i ögonen.
- Kvinnor som jag behöver få smisk ibland, sa hon. Det är den naturliga ordningen. Tro inte på feministernas paroller om jämställdhet! Försvinner patriarkatet, så blir det kaos.

Jag frågade inget mer, om det som väntade henne. Men när lunchen var slut och jag stod bakom min tråkiga vaktmästardisk igen, såg jag agandet i fantasin. Om och om igen föreställde jag mig hennes stundande förnedring.

Så blev det dags för eftermiddagsrundan med internposten. Jag rullade min vagn från rum till rum, tills jag stod utanför gubben Olssons stängda dörr.
Ljuden jag hörde när jag la örat mot den, var så upphetsande att kuken snabbt styvnade.
- Aj! Aj! Slå inte så hårt! kved Lisa.
- Åjo! Jag tänker fortsätta slå så hårt som du förtjänar, skrattade gubben Olsson.

Sedan hördes dask efter dask, och Lisas tjut av smärta, medan jag sakta pressade ned dörrhandtaget och fick upp dörren en liten aning på glänt. Genom springan såg jag hur hon låg på helt naken på Olssons väldiga mahognyskrivbord och blev agad. Rått skrattande slog han henne med sin grova högerhand. Han stod med ryggen snett mot dörren. Kavajen hade han tagit av sig och skjortärmarna var uppkavlade. Hon sparkade med benen, och skinkorna hade blivit ordentligt röda.
Fönstrets gula gardiner var särdragna. Hon tittade upp mot solljuset och fick mig att tänka på en plågad fånge, som längtade bort från sin fängelsecell.
- Aj! Aj! Snälla sluta nån gång! vädjade hon.
- Som du vill, svarade han. Men då vet du hur det är. Efter agan har vi det bästa kvar.

Han drog ned sina hängslen och började vrida huvudet bakåt. Jag sköt hastigt igen dörren, lämnade postvagnen och skyndade till herrarnas toalett. Där låste jag in mig, blundade och såg i inre bilder hur Lisa måste ta emot Olssons gubbkuk i sin fitta. Min egen kuk var styv och med högerhandens hjälp fick jag utlösningen att komma. Spermasatsen droppade ned i toalettstolen, medan min andhämtning blev lugnare.

Lika bra att strunta i henne! försökte jag intala mig själv. Hon är en förskingrerska och hora, som får precis vad hon förtjänar.

Men åt besatthet går inget att göra. När jag lämnat toaletten och fortsatte min postrunda, var det bara hennes kurviga kropp med rödsmiskade skinkor jag kunde tänka på.

NyareÄldre