Sophia tyckte inte om att komma tvåa. Men hon hade passande nog gjort
det i en kortkort klänning med silverglänsande tyg. Det var mitten av
sjuttiotalet och klädskaparna gjorde detsamma som filmskaparna, testade
gränserna för vad den breda massan ville acceptera.
Hon hade med knapp marginal missat stora finalen i Eurovision Song
Contest. Chansen att få ett genombrott som sångerska även utomlands. Vi
hade lämnat välkända Cirkus på Djurgården, där direktsändningen av den
svenska uttagningen ägt rum. Nu var vi på iväg in mot stan i min
bil. Jag satt vid ratten och hon satt bredvid mig och grät, fortfarande
med silverklänningen på sig under kappan.
- Nästa år vinner vi, sa
jag.
- Det var klänningens fel, snyftade hon. Den var för djärv.
- Ja, nog var den djärv alltid. Och kom ihåg att du valde den
själv!
Min röst hade blivit barsk som en sträng pappas, för sanningen var
den att jag avrått henne från det provokativa klädvalet. Inte nog med
att klänningen extremt kort. Den var också djupt urringad och hölls upp
av tunna axelband.
De invånare i vårt avlånga land som skaffat färg-TV, måste ha
kollat storögt på allt hon visat av sin solbrända och kurviga kropp.
Massor var förändrat på grund av Sveriges Televisions färgsändningar.
Vad som visades i rutan hade blivit mer verkligt, och i Sophias fall
därtill ytterst sexigt.
Jag hade varit manager och låtskrivare åt flera andra sångerskor
före henne, men ingen av dem hade lyckats lika bra som hon. Det skrevs
så ofta om henne i kvälls- och veckotidningarna att hon blivit landets
mest omtalade brunett. Artiklarna handlade sällan om hennes sångröst och
repertoar, utan tog istället upp hennes klädstil och privatliv.
Hon ville inte bli skjutsad direkt till sin lägenhet i Vasastan,
utan föredrog källarrestaurangen i Gamla Stan, som var det närmaste vi
kommit ett gemensamt hem. Ägaren till stället hette Georg och jag kände
på mig att hans gäster kunnat se uttagningen i TV:n ovanför bardisken.
Med andra ord skulle vi säkert väcka uppmärksamhet, om vi kom in och
satte oss vid ett av borden.
Mina förutsägelser blev i allra högsta grad besannade. Under
källarvalven var det fullt av gäster och vår entré hälsades med jubel
och applåder. Ovationerna ökade sedan ännu mer, när jag hjälpte Sophia
av med kappan och gästerna kunde se henne i vad som hade förutsättningar
att bli årets mest omtalade klädesplagg.
- Bravo! Bravo! Bravo!
ropades det. Och från ett gäng finniga, värnpliktiga killar vid
bardisken hördes dessutom busvisslingar.
Den korpulente och skallige Georg var som vanligt klädd i svart
kostym, vitskjorta och fluga, när han kom fram och hälsade oss välkomna.
I mitt fall gjorde han det genom en dunk i ryggen, medan han i Sophias
fall kysste på hand och bugade sig.
- Självklart bjuder vi på allt
ikväll, sa han sedan. Följ med så ska jag hitta ett bord åt er!
Restaurangen hade två serveringsrum, det mindre till höger om
baren och det större till vänster. Vi gick mot den sistnämnda, där två
relativt unga kvinnliga gäster reste på sig. I ett litet silverfärgat
fat på deras bord fanns notan och deras betalning, men ingen av dem hade
tömt sin kaffekopp. De såg ogillande på Sophia, och var så långt ifrån
henne man kunde komma då det gällde klädseln. Bägge hade lappade jeans
och vida växtfärgade blusar. En av dem bar dessutom små runda glasögon
av det slag som var vanligt bland vänsterfolk.
När Sophia och jag tog plats vid bordet som nyss varit deras, var
det som om ekot av deras samtal dröjt sig kvar. Georg brukade aldrig
annars ha för vana att kommentera gästers beteende, men nu gjorde han
ett undantag.
- Skönt att bli av med dom! sa han. Dom gick till
baren och gjorde sitt bästa för att förstöra stämningen under
direktsändningen.
- Kan tänka mig det, sa Sophia. Och dom tyckte
förstås att rätt låt vann.
Georg nickade och förkunnade därefter att han var av motsatt
åsikt. Vinnare hade blivit en avrustningssång framförd av en
folksångartrio. Aldrig att de skulle lyckas i stora finalen. Ville man
vinna där, skulle man sjunga om kärlek som Sophia gjort.
Vid serverandet tog Georgs hustru över. Hon hette Karin och var
precis som han och jag själv en bit över femtio. Sophia drack massor av
vin och fick från den bastanta damen ännu mer beröm för sin sånginsats.
När vi kom till efterrätten lyste det av vinnarinstinkt i min
tjugotreåriga skyddslings vackra ögon. De var bruna precis som hennes
hår och de hade gjort starkt intryck i närbild i TV- rutan. Jag
beställde in vaniljglass med chokladsås åt henne och kaffe och en bit
mintchoklad åt mig själv.
Hon åt långsamt ur sin bägare, och njöt av glassen och av
uppmärksamheten hon drog till sig. Pratade med varann gjorde man vid de
andra borden. Men såg på varann gjorde man däremot inte lika flitigt.
Silverklänningen fortsatte vara kvällens ögonfröjd.
Min närvaro var viktig för henne denna kväll. Då jag plockade bort
cigarrettetuiet och tändaren från bordet, protesterade hon:
- Nej,
stoppa inte på dig dem redan! Du, det är faktiskt så att jag älskar dig.
- Och det är ömsesidigt, min sköna, sa jag. Men som du vet har jag
hustru och två pojkar. Dom vill nog att jag kommer hem nu.
-
Visst! Men då kan väl jag för en gångs skull få följa med?
Det hade funnits en oskriven regel under de arton månader som jag
varit Sophias manger. Familjen skulle inte blandas in vid något
tillfälle. Från början hade regeln bara varit en tradition. En önskan
att skilja mellan privatliv och yrkesliv, som min hustru Margot
uppskattat. Nu däremot handlade det om mer än så. Bägge mina tonårssöner
var förälskade i Sophia, trots att de aldrig mött henne i verkliga
livet. TV och tidningar hade gjort henne till deras drömflicka. Dessutom
var Margot svartsjuk. För bara en vecka sedan hade jag i ett gräl hemma
nästan tvingats ge upp min fortsatta inblandning i Sophias karriär.
Så vänligt men bestämt sa jag till min bordsdam att hennes förslag
var mindre lämpligt.
- Varför då? sa hon och sträckte fram sina
händer mot mina.
Jag såg på henne spetsiga, rosafärgade naglar och
svarade:
- Eftersom min hustru anser att du borde få smisk på bara
stjärten offentligt.
- Va? Hörde jag rätt?
En rodnad syntes
i Sophias ansikte när jag tittade upp på henne.
- Ja, helt rätt,
svarade jag. Med all säkerhet har din klädsel ikväll gjort Margot
urförbannad. Vi har redan grälat åtskilliga gånger om dina metoder för
att få uppmärksamhet i media.
- Vadå mina metoder? Du har ju stött
dem!
- Ja, för det mesta, Sophia. Men du vet vad jag sa till dig
om klänningen. Det är nog lika bra jag kör dig hem nu och fortsätter
till Alvik sedan.
Hon knöt händerna och skakade på huvudet.
- Jag vill inte vara ensam, sa hon.
- Okej! sa jag suckande.
Då följer jag med dig upp i lägenheten och gör dig sällskap där en
stund.
Redan i bilen kom den absurda tanken till mig, att jag själv
skulle ge Sophia en omgång smisk. Att hon utan publik skulle få känna på
den form av bestraffning, som min hustru förordade.
Aldrig! Vad absurt! försökte jag intala mig. Men tanken fanns kvar
i huvudet, när jag stod invid Sophia i gallerhissen. Jag var en och
nittiotvå lång och hon tjugosex centimeter kortare. Så hon såg upp på
mig med de magiska flickögon, som verkade kunna hypnotisera mig att
alltid tänka på henne före alla andra.
- Jag stannar inte länge,
sa jag.
- Det gör du visst, sa hon. Jag vill ligga med dig.
Vid ett tillfälle tidigare hade hon föreslagit det. Närmare
bestämt den kväll då vi lärt känna varann. Även då hade vi varit på
Georgs restaurang och det sexuella erbjudandet hade berott på hennes
önskan att få en skicklig manager.
- Jag sa nej förra gången, och
säger nej nu med, viskade jag.
Det var en markering både av att jag var gift och att jag ogärna
samtalade om sexuella ting i en gallerhiss. Den kom upp till hennes
våningsplan och vi gick ur den under tystnad. Men när vi väl var inne i
hennes hall och hon fått av sig kappan, blev hennes beteende provokativt
igen. Samtidigt som jag drog igen ytterdörren, sträckte hon ut armarna
mot mig.
- Du kan inte motstå mig i silverklänning, sa hon. Det
kan ingen.
- Faran med att dricka så mycket vin som du har gjort,
är att man kan drabbas av hybris, sa jag. Du tycks ha glömt att du bara
blev tvåa.
- Nästa år ska jag ha en guldklänning. Och den ska vara
ännu djärvare än den här.
- I så fall får du se dig om efter annan
manager.
- Nej, nej! Älskade, John! Jag vill absolut inte ha någon
annan manager än du.
Hennes röst blev som en flickunges, och lusten att aga henne
ökade. Jag vet inte vad exakt som fick mig att förlora självkontrollen.
Kanske var det trosorna som skymtade fram, för att hon lyfte utmanande
på
klänningstyget nedtill. Kanske var det hennes stora, till mer
än hälften synliga bröst. Eller kanske var det hennes flicksöta ansikte
med fylliga sångläppar, något uppåtböjd liten näsa och de stora bruna
ögonen. Hur som helst grep jag tag i hennes armar.
- Nu ska du få
vad du länge har behövt, sa jag. Du måste lära dig att det finns andra
än du, som är viktiga för mig i den här världen.
En gång tidigare hade jag varit inne i hennes sovrum. Då hade hon
varit nedbäddad på grund av en svår förkylning och fått min faderliga
omtanke, medan hennes pojkvän svartsjukt tittat på. Den här gången var
han inte närvarande, och jag kunde hämningslöst använda min
manliga styrka till att dra henne fram till sängen, sätta mig på gaveln
och tvinga ned henne i mitt knä.
- Nej, John! Snälla, låt bli!
protesterade hon.
Det fanns ingen rädsla i hennes röst, och ska jag vara ärlig hade
jag varit med om andra situationer då mina fysiska krafter satts på
betydligt större prov än nu. Visst sparkade hon med benen då jag drog
upp klänningen och slet av henne trosorna, men jag kunde sedan utan
svårighet hålla fast henne i midjan med vänster arm och börja daska
hennes skinkor med höger hand.
- Aj! Aj! Nej! Snälla sluta! kved
hon.
- Nej du, min sköna, svarade jag strängt. Det här har du
behövt vara med om länge, och jag tror ta mig sjutton att min hustru har
rätt. Varför inte låta det ske offentligt nästa gång?
Syftet med mina ord var att skrämma upp Sophia ordentligt. Låta
henne känna allvaret i min vrede. Med det misslyckades jag. Hon grät och
tjöt ett bra tag visserligen, men när stjärten blivit röd och varm, kom
helt andra ljudreaktioner från henne.
- Fortsätt! Fortsätt! Ännu
hårdare! stönade hon.
Trots att det sved rejält i min handflata, fick hon sin önskan
uppfylld. Jag smiskade henne med kraften som fanns i all min uppsamlade
vrede. Utdelade ett straff som gjorde mig så kåt, att inga principer i
världen kunde hindra mig från att sedan knulla henne.
Hon låg på mage i sängen. Höll sina armar utsträckta och hade
fortfarande klänningen på sig. Agan hade gjort henne rejält våt.
-
Äntligen, John! tjöt hon. Äntligen!
Sophia vann aldrig den svenska uttagningen till
Eurovisionsschlagern, men hon vann mig. Några månader senare begärde min
första fru skilsmässa, och på pingstafton året därpå stod Sophia brud
vit kortkort klänning och tog högtidligt emot minbröllopsring.