Lördagsaga

Det här var på den gamla goda tiden då man varken sparade på riset eller rottingen. Jag kom som fosterbarn till ett par på landet i närheten av x-köping. De var båda i 40-års åldern och ägde ett lantbruk, som bestod av en manbyggnad, med tillhörande uthus och omkring 50 hektar skog till, så det var inte direkt några fattiglappar det rörde sig om.

Både mannen och kvinnan var djupt religiösa och stränga människor, det förstod jag genast. Kvinnan – vi kan kalla henne Louise – tog emot mig och visade mig upp på rummet som låg på vinden. Det var ytterst spartanskt möblerat med en byrå, ett skåp, en stol och en säng. ”Det här rummet är ditt och Marika ska se till att hålla det rent och snyggt.” Hon gjorde ett kort uppehåll. ”Och sedan ska du se till att det alltid finns ett nyskuret och nybundet björkris på rummet. Det är särskilt viktigt på lördagar. Jag kunde inte låta bli att fråga varför det var så viktigt just till lördagarna. Jag tyckte jag såg ett förbiilande leende över kvinnans ansikte. ”Det får du se, vi har lördag i övermorgon. Har du bundit ett ris tidigare?” ”Nej!” ”Då får du be Johanna hjälpa dig, gårdspigan. Hon bor i rummet intill.”

Torsdagen gick raskt och fredagen kom. Redan klockan fem var husets folk uppe och åt tidig frukost. Alla hade sina sysslor. Jag skulle hjälpa en försagd flicka som jag förstod var gårdspigan Johanna. Hon var huvudet högre än jag, men verkade på något sätt yngre. Vi mjölkade korna och matade hönsen och städade storstugan. Även fredagen gick ovanligt fort och så kom jag ihåg vad Louise hade sagt, att det alltid måste finnas ett färskt ris på rummet. Jag knackade på Johannas dörr och fick ett lågt ”kom in” till svar. Jag frågade om riset och Johanna lovade att hjälpa mig. Senare när sysslorna var klara gick vi ut bakom huset till en björkdunge och plockade ungefär tio slanor som var omkring en meter långa. Johanna visade hur man skulle avlöva kvistarna och sedan binda ihop riset,

Men inte heller av Johanna fick jag något svar varför vi skulle plocka björkris och ställa in på våra rum.

Tidigt på lördagsmorgonen vaknade jag av att jag hörde ett vinande läte åtföljt av någonting som lät som någon som grät. Jag satte mig upp i sängen. Ljuden tycktes komma nära ifrån och jag tassade upp, öppnade försiktigt dörren och såg ut i övre hallen. Jag upptäckte att Johannas dörr stod på glänt och det var tydligen därifrån ljuden kom. Jag gick på tå fram till dörren och tittade in. Vad jag fick se gjorde mig både uppskakad och skräckslagen. Johanna stod på knä vid sängen, med nattlinnet uppdraget och med underbyxorna nerhasade vid fötterna. Den bara stjärten lyste skrämmande vit i det svaga skenet utifrån. Det fanns två personer till i rummet, den ena var Louise och den andra hennes man. Han var orsaken till det svischande ljud som Jag hört. Det åstadkoms nämligen av ett grovt björkris som bearbetade den stackars flickans skinkor. Det var det som risen skulle användas till – AGA. Och varje gång ett nytt rapp träffade stjärten snyftade flickan till. Louise höll med ett fast grepp om håret Johanna i position och ingen av de två märkte mig där jag stod i dörröppningen. ”Ett dussin till så tar vi flickan sedan.” Sa mannen. Jag stelnade till. Var det min tur sedan. Så dum jag varit. Jag skulle förstås råka ut för samma sak som Johanna. Jag skyndade mig tillbaka till mitt rum, slängde på mig kjolen och koftan och sprang tyst som en mus nedför trapporna med träskorna i handen och fort som en blixt ut på gårdsplanen.

Efter tio minuter var jag nere på vägen och började gå i riktning mot X-köping. Klockan var kanske halv fem på morgonen. Kanske kunde jag lifta med en bil in till stan. Efter en halvtimme kom det verkligen en bil. Den saktade in och jag frågade om jag fick följa med in till staden. Mannen, en undersätsig figur i sliten kavaj och med ilsket stickande ögon nickade, men knappt satt jag bredvid honom i förarhytten förrän han vände bilen och började köra tillbaka längs med samma väg som jag gått. På mina frågor svarade han ingenting och så kände jag plötsligt igen mig. Där låg gården, manbyggnaden, uthusen, allt det välbekanta. Jag förstod att jag var fångad. På gårdsplanen stod Louise. ”Här är rymmerskan!” sa min falske chaufför. ”Säg åt husbonn att han inte spar på riset!” Så vänd mot mig. ”Dumma jäntunge som är ute och springer på vägarna. Vore du min dotter så skulle du inte kunna sitta på en vecka efter det att jag var klar med dig.”

Louise grep mig hårt i armen och ledde in mig i huset, uppför trappan till vinden och in på mitt rum. ”Ta av dig koftan och kjolen.” Sa hon korthugget med hård och iskall röst. Jag lydde. ”Så tar du av dig nattlinnet och viker ihop det fint och ordentligt och lägger det på sängen.” Jag drog tvekande nattlinnet över huvudet och kände plötsligt hur kallt det var i rummet. Det drog från springor överallt och dessutom var jag både rädd och nästan naken. Jag skylde brösten med händerna. ”Underbyxorna får du behålla på tills vidare, men händerna ska du hålla efter sidorna, blicken i golvet och så står du i den ställningen till Jan (bonden) kommer.” Efter det som verkade som en evighet, men i själva verket inte kan ha varit mer än några minuter – högst fem i varje fall – hördes steg i trappan och så sköts dörren upp på vid gavel. Bonden kom in. Han hade en brun säck med sig. ”Jasså rymlingen är tillbaka. Det var då för väl det.” Han steg fram till vrån och hämtade det ris som jag själv plockat dagen innan. ”Så där ja.” Han slog riset mot vänsterhanden. ”De där byxorna behöver du då rakt inte.” Jag var alldeles skräckslagen och stod som förstenad. ”Förstår hon inte vad jag säger Marika. De där underbyxorna kan hon ta av sig mesamma, för nu har hennes lilla fina stadsrumpa stämt träff med farbror riset och han tycker inte om en massa plagg som är hindrande i vägen.” Min förlamning bröts plötsligt. Louise tog ett steg framåt och plötsligt brände en örfil på högra kinden. ”Sluta konstra flicka, ned med byxorna.” Jag drog snyftande ned trosorna. ”Nej, inte så långt, låt dem stanna i knävecken det räcker gått.” Jag förde upp underbyxorna en bit.” Du har rejält med hårbeklädnad mellan dina ben flicka och stora pattar för din ålder, men det är djävulens bländverk och tro inte att du ska börja springa efter drängarna här på gårn. Nej alla sådana funderingar ska riset ta ur dig.” sa bonden. ”Vänd på dig. Så ja och så böjer du dig framåt.” Louise fattade tag om nacken och böjde mig framåt. Bonden höjde riset och lät det träffa höger skinka. Jag ryckte till av smärtan, men hade inte hunnit hämta mig förrän nästa rapp träffade nästan på samma ställe. Svedan ökade i nästan otrolig grad för varje slag och snart kändes hela bakdelen som ett stickande och svidande sår.

Agan måste ha pågått i gott och väl 3-4 minuter. ”Inte mer!” Snyftade jag fram mellan hårt sammanbitna tänder. ”Om du hade hållit dig på rummet så hade du sluppit mer, men nu måste du få klart för dig vem som bestämmer, så att du inte gör om det.” Bonden lade i varje fall ifrån sig riset och böjde sig ned över säcken som han hade stående vid dörren. Han tog på sig en handske på högerhanden och böjde sig ned. Han tog fram några gröna växter och med ens förstod jag vad han hade i säcken. Det var nässlor! ”Nu ska vi ta och gnida in stjärten ordentligt med ’nässelbalsam’. Det kommer att kännas så skönt. Efter den här betan kommer du nog inte att springa din väg igen. ” Louise grepp om min nacke hårdnade och bonden började gnida mina skinkor med nässlorna. Efter ett tag var svedan så stark att jag inte visste var jag skulle ta vägen. ”Nu får hon myror i benen – eller snarare i baken.” Skrattade bonden. Louise tog mig i örat och ledde mig ned för trapporna – jag fick inte ens tid till att dra upp trosorna – och över gården till källaren, inför gårdsfolkets spefulla blickar. Hon låste upp och knuffade in mig i mörkret. ”Där kan du sitta tills du kommer på andra tankar!”

Nästa lördag och alla lördagar därefter väntade jag snällt på mitt rum för att enligt bondens anvisningar dra ned trosorna och ta emot risbastu på min bara stjärt.