Anna trodde inte att det var sant när den nya lagen kom som återinförde
familjeöverhuvudet rätt att bestämma över familjen och om det behövdes
till och med aga kvinnorna. Hon var glad att Georg, hennes sambo, inte
verkade vara typen som smiskade kvinnor. Hon hade protesterat lite grann
när hon skrev under papperna som gjorde honom till hennes överhuvud, men
han hade skrattat bort det som en formsak. Utan det skulle de inte kunna
bo tillsammans i den kommunägda lägenheten.
Nu satt hon på spårvagnen på väg till jobbet. Hon hade med sig sin
Georg, enligt den nya lagen skulle familjeöverhuvudet underteckna alla
avtal, och hennes chef hade talat om att arbetsförhållandena skulle
ändras nästa dag. Hon jobbade tillsammans fem andra personer på
kontorsavdelningen av ett stort advokatkontor. Hon trodde att hon skulle
svimma när hon plockade upp en gratistidning från sätet. Det stod om
ytterligare en ny lag som skulle ge även förmyndare, chefer och andra
överordnade rätt att utöva måttlig aga mot underlydande kvinnor.
Herregud, vart var samhället på väg.
Georg följde med henne in. George satte sig vid chefens skrivbord
och han gav anställningskontraktet till Georg som läste igenom det. När
hon skulle slå sig ned bredvid fräste chefen åt henne.
”Ingen har bett dig sätta dig. Stå!”.
Hon stod kvar medan George läste det, smålog lite och skrev under
det.
”Det ser bra ut.” Han blinkade mot chefen. ”Lycka till gumman.”
Hon kunde inte hjälpa att hon kände sig som en handelsvara när
männen skakade hand och George gick. Hon noterade att även de andra två
kvinnorna på avdelningen hade haft med sig sina män, alla såg mycket
nöjda ut när de gick där ifrån. När deras män hade gått beordrade chefen
in alla sex anställde i konferensrummet. På bordet låg tre kassar som
verkade innehålla kläder. Chefen harklade sig:
”Vi har genomfört en förändring idag. Vi kommer att genomföra en
reform för att effektivisera arbetet. Tre av er, Jan, Patrick och Hugo
kommer att få ökat ansvar och basa över ett biträde som skall assistera
er. Jenny du kommer arbeta för Jan, Berit för Patrick och du Anna för
Hugo.”
Hon trodde inte sina öron. De tre männen var nyanställda och yngre
än kvinnorna. Hugo var inte mer än 20 år, och nästan tio år yngre än
henne och enligt hennes åsikt en lat stropp.
”Ni,” han tittade mot tjejerna, ”kommer att lyda direkt under dem
och de kommer ta ansvar för att ni gör ett bra arbete. Men ni kommer
inte att gå lottlösa, vi har tagit fram en speciell arbetsuniform för
er, den ligger i påsarna. Byt om nu”.
Anna tvekade.
”Nu!”
Hon tog en påse och började gå mot dörren.
”Stanna.”
Hon vände sig om.
”Ni kan göra det här. Sätt fart så vi kommer igång med arbetet
snabbt.”
Inför männens flinade blickar började de klä av sig. Anna ville
sjunka igenom marken men vågade inte annat än lyda. Kläderna var hemska.
Genomskinliga strumpbyxor, en extremt kort kjol och en blus som gav
nästa fri insyn till brösten.
”Ni skall använda uniformen på arbetet från och med nu. Marsch ut
och jobba!”.
De gick ut.
”Kom hit Anna!”
Det var Hugo som satt vid sitt skrivbord. Hon gick dit.
”Ja.”
”Det heter ja chefen.”
Hon trodde inte att det var sant. Den lilla stöddiga idioten. Hon
tvekade.
”Ja chefen.”
”Och så vill jag att du niger inför mig när kallar på dig.”
”Ja chefen.” Hon neg.
”Duktig flicka.”
”Hämta kaffe åt mig och sätt igång att arbeta med rapporten om
Industri AB.”
Hon började gå. Hon kände hans hårda grepp om armen och en
svidande örfil.
”Vad heter det?”
Hon fick en ny örfil. Den här gången på andra kinden.
”Du har ingen rätt att slå mig.”
”Du har inte läst det nya anställningskontraktet som din man skrev
under. Som din överordnad har jag rätt att aga dig.”
Det sved i kinderna. Hon insåg att det var bäst att lyda.
”Så vad heter det?”
”Ja chefen.”
”Duktig flicka. Du kan gå nu och hämta kaffe.”
”Skall bli chefen.” Hon neg och gick och hämtade en kopp kaffe.
Hon satte ned den på skrivbordet.
”Varsegod chefen.”
”Iväg och arbeta nu.”
Hon satte sig ned vid sitt skrivbord och började frenetiskt
arbeta. Hon hörde en arg röst bakom sig. Det var Patrick som skällde ut
Berit. Hon trodde inte sina öron när Patrick beordrade Berit att böja
sig fram över skrivbordet och hur Patrick förklarade för henne att hon
skulle få smisk som straff. Herregud skulle de få smisk, hon som aldrig
hade blivit straffad förrän idag, hon bestämde sig för att inte
acceptera det själv. Hellre skulle hon sluta. Hon kunde inte låta bli
att vända sig om och titta på. Patrick tog sakta av sig sin livrem och
lyfte den.
”Du kommer få tio rapp.”
Han lyfta armen och klatcharna ekade i rummet.
”Såja. Nu vet ni vad som händer om ni inte sköter er.”
Patrick tittade sig stolt runt i rummet.
Herregud det var inte klokt. Anna fortsatta att jobba med
rapporten. Hon märkte att hon var okoncentrerad och gjorde misstag. Hon
försökte fixa de misstag hon hittade.
”Anna kom hit med rapporten nu.”
”Ja chefen.”
Hon printade ut rapporten och gick till hans skrivbord.
”Här är rapporten chefen.”
Hon räckte över den till honom. Han tecknade åt henne att stå kvar
medan han började läsa.
”Slarv. Slarv. Titta på det här stavfelet!”
Hon rodnade. Visste att hon borde hittat de själv.
”Förlåt chefen.”
”Sånt här slarv är inte ok! Och skall du arbeta för mig är det
lika bra att du lär dig det.”
”Ja chefen.”
”Kom fram hit och lägg dig över bordet”
”Ni får inte smiska mig. Jag skall inte stava fel igen.”
”Det bestämmer inte du. Kom nu!”
Han sa det sista med mycket bestämd röst. Hon började gråta, hon
var ingen jäkla slav tänkte hon. Han började dra i henne men hon slog
sig lös och rusade mot utgången. Hon fortsatte ut utan att tänka på vad
hon gjorde. I närheten fanns det en park, hon slog sig ned gråtande på
en parkbänk. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.
Plötsligt stod två poliser framför henne.
”Hur står det till här.”
Allting forsade ut henne. Den äldre av poliserna tittade på henne.
”Man kan tycka vad man vill om den nya lagen men den ger möjlighet
att skriva in rätten att aga anställda i kontraktet. Läste ni det inte
innan ni skrev på?”
”Det var min man som skrev på. Han är familjeöverhuvud.”
”Men då så. Då har allt gått rätt till. Om du har ett
familjeöverhuvud är det inte du som bestämmer sånt. Vad jag inte förstår
är varför du inte är på jobbet.”
”Jag vill inte få smisk.”
”Nu är det ju din make som bestämt så. Och vad jag förstår verkar
du behöva det, springa från jobbet som en lite skolflicka efter att ha
misskött sig. Jag antar att din make inte vet om att du försvunnit?”
”Nä.”
”Vi få ta med dig på stationen och försöka få tag i honom. Res dig
upp!”
Hon vågade inte annat än lyda. Den yngre polisen fäste blixtsnabbt
tag i hennes händer och förde de bakom hennes rygg. Hon kände något
kallt metalliskt och ett klick.
”Bäst att vildkatten bär handbojor så att hon inte smiter iväg
igen.” Han flinade.
De tog tag i hennes axlar och förde henne till polisstationen. Hon
blev rejält uttittad på gatan av nyfikna. Hon såg antagligen ut som en
prostituerad i de utmanade kläderna. När de kom till stationen tvingade
de in henne i en cell.
”Vänta här medan vi ringer efter din make.”
Cellen var asketisk, den bestod bara av kala väggar och en madrass
på golvet där de hade placerat henne. Hon försökte resa sig upp men det
gick inte med handbojorna på ryggen. Hon kände plötsligt att hon var
enormt kissnödig. Fan inte det också. Hon försökte hålla tillbaka det
och komma upp från golvet, det fanns en liten metalltoalett i hörnet i
cellen, men hon kom inte upp och hon kände att hon tappade kontrollen
när hon ansträngde sig. Det rann ut på madrassen och blötte ned hennes
korta kjol och strumpbyxor. Samtidigt hörde hon hur dörren öppnades.
Den unga polismannen släppte in Georg i cellen. Polismannen
flinade.
”Här har det visst skett en olycka.” Han gick fnysande ut. Hon
tittade upp mot Georg. Hon hade aldrig sett honom så arg för ut.
”Res dig upp!”
Hon låg kvar. Han drog upp henne och gav henne två örfilar.
”Jag har varit för snäll mot dig, det har fördärvat dig. Du
skämmer ut oss, hamna på polisstationen i din ålder! Vet du hur pinsamt
det här är för mig, polisen ringer till jobbet för att min fru är
gripen.”
”Förlåt... Men.”
”Inga men! Det är nya tider nu förstår du gumman, kvinnor kan inte
längre bete sig hursom helst. Det står klart och tydligt i
anställningskontraktet som jag skrev under att cheferna har rätt att aga
personalen, och som du skött dig idag verkar det behövas. Avtalet
innebär att du skall jobba för företaget åtta timmar per dag tills vi
ändrar kontraktet, försöker du smita igen kan du hamna i fängelse och vi
få betala skadestånd. Förstår du!”.
Hon nickade.
”Jag har varit för släpphänt mot dig. Vilka fasoner du fått,
försökt hoppas på att du skulle förbättra dig.”
Hon såg hans besvikna ögon. Hon älskade honom.
”Från och med nu kommer jag införa husaga hemma när det behövs och
nu skall du tillbaka till arbetet.”
Hon försökte protestera.
”Tig.”
Hon teg och han ledde henne ut till poliserna.
”Be dem om ursäkt. De har lovat att vara snälla och inte göra
någon stor sak av det här.”
”Förlåt mig för att jag varit dum.” Hon neg inför dem.
George bad en av poliserna att låsa upp hennes handbojor.
”Jag tar henne tillbaka till jobbet.”
Han kände hans grepp om nacken när han bestämt ledde henne hela
vägen tillbaka till arbetet. De våta strumpbyxorna skavde mot hennes lår
och hon kände hur folk stirrade på henne. Han förde in henne i kontoret.
Chefen tog i mot henne och tackade Georg som bad om ursäkt för hennes
beteende och lovade att det aldrig skulle hända igen. Chefen ledde in
henne till kontoret. Han beordrade resten av personalen att ställa sig
upp på linje och tvingade henne att be alla om ursäkt och niga för dem.
Sedan fick hon luta sig fram över Hugos skrivbord när han tittade på,
hon hörde fnittret från männen när Hugo knäppte upp skärpet. Hugo drog
upp hennes korta kjol, hon hoppade att ingen skulle märka att hon kissat
på sig. Hon hörde den första smällen, kände hur bältet mötte hennes
oskyddade hud, hur smärtan fortplantade sig.
”Eftersom det är första gången skall jag nöja mig med 20 rapp.”
Ett efter ett kom rappen. Hon ville inte skrika men när smärtan
ökade kunde hon inte stå emot. Hon skrek och bad honom sluta men han
fortsatte. Tillslut var det över.
”Res dig upp”
Hon anade vad som väntade sig av henne. Hon neg.
”Tack chefen.”
Han tittade på henne och log.
”Duktig flicka du börjar lära dig.”. Han vände sig till Berit.
”Hämta en hint och fyll den med såpa och vatten och ta med en trasa och
kom hit.”
”Ja chefen.” Anna konstaterade att också hon lärt sig vad som
väntade sig av dem. Berit kom till med hinken. Hugo räckte den till
Hanna.
”Som extra straff får du handskura golvet här till vi går hem.
Sätt i gång nu!”
”Ja chefen.”
Resten av dagen fick hon använda åt att på knä handskura golvet.
Hon skämdes enormt, när hon framåtböjd kröp omkring och visade upp sin
våta och nu mycket röda rumpa medan resten av kontoret arbetade vid sitt
skrivbord och besökare kom och gick.