1978

Det var en lördagseftermiddag, tidigt sommaren -78. Jag hade just fyllt 11 år. Hela familjen, d.v.s. jag, min yngre syster, mamma och pappa hade arbetat i trädgården på landet sedan tidigt den morgonen.
Jag och Johanna rensade mest ogräs medan pappa högg ved och mamma sådde blommor och klippte gräset. Mamma avslutade trädgårdsarbetet lite tidigare än oss andra för att förbereda en gryta som vi skulle ha till middag.

När vi äntligen var klara med rensandet och fått lov att gå och bada och göra oss i ordning för middan var vi jättetrötta och hungrigare än någonsin. Vi hade klätt oss i de finaste kläderna vi hade och gick ner till köket där maten snart var klar för att hjälpa till att duka bordet i matsalen. Då bordet var fint upplagt satte vi oss alla ner vid bordet för att äta, men någonting saknades... ”ja, just det, grytan!” hojtade mamma till och log. Vi började alla skratta åt hur dumt det var av att vi alla satt oss till bords utan att någon hämtat maten till bordet. Vi var väl alla så utmattade och ivriga att äta att vi inte kunde vänta på att få sätta oss och hugga i.

Jag steg ivrigt upp för att frivilligt hämta grytan som stod på spisen. ”Maria, var försiktig med kastrullen – den är tung!” hörde jag pappa ropa från matsalen just innan jag lyfte upp den. Dumma jag insåg dock inte att handtagen till grytan var bokstavligen kokheta och att jag borde har använt grytlapparna. Jag bara nuddade vid kastrullen och knycke till så att den välte och inom en sekund låg all maten på köksmattan. ”Aj” ropade jag då jag brände mig varpå ett brak från grytlocket tydligt kunde höras in till matsalen och två sekunder senare stod mamma vid dörröppningen till köket. Hon glodde med stora ögon ner på maten som låg utspridd över köksmattan varpå hon såg häpnadsväckande på mig.

Jag trodde att mitt hjärta stannade. Jag blev dödsrädd och förstummad och visste inte vad jag skulle ta mig till. Med öppen mun såg jag mamma i ögonen och fick först inte fram ett ord. Mina ögon vättes av tårar och jag lyckades pipa fram ett ”förlåt” varpå mamma ropade på far. ”Lennart!” ropade mamma och jag hörde pappa uppmana Johanna att sitta kvar vid bordet. Tanken på vad som nu skulle hända gav mig ett hårt pirr i magen av förskräckelse att jag kissade på mig. Kisset rann ut igenom trosorna och ner längs med benen. Jag kunde inte stoppa det. Pappa kom in i köket, såg maten på golvet och såg sin dotter, som uppenbarligen ställt till detta fiasko, stå och kissa på sig gråtandes sig vid 11 års ålder.

Till min förvåning fick varken mamma ellerpappa fram ett ord. De bara stirrade, först förvånande, sedan strängt. Jag stod i en pol av kiss och trodde att det här nog var sista dagen av mitt liv. Efter vad som kändes som timmar, trots att det nog bara var frågan om några sekunder, uppmanade far mig sluta lipa. Jag försökte verkligen men jag var så ledsen och rädd att gråtandet bara blev värre. Jag snyftade och tårarna rann ner längs kinden. ”Sluta lipa” upprepade far. Jag kunde inte och då klev han fram till mig, tog mig armen och gav mig en örfil. Jag blev tyst men grät desto större inombords. ”Du har förstört middan” och ”Du har förstört hela kvällen” är fraser som jag tilldelades och som jag minns ordagrant. För att inte nämna då jag blev tagen i örat och tillsagd ”Nu går du ut i vedlidret och skäms”.

Jag lydde. Gråtandes och med kissdränkta trosor under den finaste kjol jag hade gick jag ut och långsamt mot lidret. Jag visste att jag måste. Jag visste att lydnad var min enda chans att klara mig ur det här. Jag stängde dörren bakom mig satt ner mig med svagare knän än någonsin innan. Jag satt fem minuter...tio minuter...femton minuter... och lyckades lugna ner mig något efter en stund. När jag suttit minst en timme (fast det kan har känts längre än vad det var) öppnades dörren bakom mig. Det var far. Jag reste mig, skakade av rädsla och pep ”förlåt” för att försäkra honom om att jag var verkligt ledsen över vad jag ställt till med, men jag blev skarpt avbruten. ”Tyst” sa far argt. ”Inte ett ord vill jag höra ifrån dig”. Jag hickade till och kände lipen komma tillbaka upp i halsen.

Medan han sakta tog några kliv emot mig berättade han hur de andra tvingats äta kall mat som var meningen till dagen därpå. Han försäkrade mig att de alla blivit mätta och att det inte blivit någon mat över till mig. Trots att jag i det här ske det inte trodde att jag skulle har kunnat bli ledsnare så blev jag det. Ledsen, rädd, arg och besviken. ”Förlåt” pep dumma jag igen och blev avbruten av ett vrål ”Nu är du TYST!” skrek han till och knäppte upp sin livrem. Han tillade att han förväntat mig vara färdigt avklädd med händerna knäppta bakom nacken som vi alltid tidigare blivit uppmanade att förbereda oss inför smisk. Jag hade varit så pirrig den här gången att tanken konstigt nog inte ens slagit mig. Nu förstod jag att jag bara måste lyda och gjorde därför inget motstånd.

Han tog tag i mig, slet av mig festkjolen, satte ner sig på sin träbänk och drog mig över sitt knä. Han började daska mig med handflatan på stjärten över mina våta trosor. Snabbt och hårt. Tårarna rann nedför mitt ansikte men jag gjorde inte mer än instinktivt motstånd. Jag kanske sprattlade till med benen några gånger. Han daskade mig länge. Det sved otroligt att få smisk över våta trosor och det tror jag far visste, annars hade de nog kommit av direkt. Trosorna var skära och far sa att han slutar inte förrän min stjärt fått samma färg som mina underkläder. Efter kanske hundra daskar kom trosorna av. Förutom över stjärten hade jag blivit daskad även halvvägs ner på låren. Trots att jag visste att det nu skulle bli värre kändes det som en stor lättnad att få känna sval luft mot baken för några sekunder.

Jag pustade ut och förberedde mig på det värsta. Medan han drog av mig trosorna sade han ”Jag litar på att du förstår varför du blir bestraffad.” Jag nickade. ”Bra. Därför tänker jag låta bli att läxa upp dig. Allt du behöver göra är att ta emot ditt straff och se till att inget liknande någonsin händer igen”. Jag svarade ”Jag lovar”. Då började han smiska mig igen. Den här gången på bar stjärt. Han smiskade och påminde mig att han inte vill höra mig tala. Jag fick minst lika många daskar till. Stjärten måste ha varit illröd då han var klar. Efter den andra omgången tog han mig i armen och ställde upp mig. Jag saknade nästan totalt energi att stå upprätt men lyckades mot förmodan hålla balansen. ”Böj dig framstupa över bänken” sade han. Jag förstod att inte svara ens i lydnad utan gjorde som jag blev tillsagd. Jag böjde fram mig över bänken och hörde hur det rasslade till från låset på fars livrem. Jag stängde mina ögon. SWISCH! sade det då bältet fick sats genom luften och smattrade till emot stjärten. Jag hade väldigt svårt att hålla mig stående i framstupa läge. Det darrade i knäna, men tanken på att det kunde bli värre om jag inte stod stilla fick mig att hållas. Det small till igen. Det sved värre den här gången än någonsin tidigare. Jag fick ta emot minst 20 stycken rapp från fars rem, kanske 30, innan han, utan att säga ett ord, gick ur lidret och lämnade mig ensam med stjärten i vädret. Jag såg mig om. Ingen där, men dörren öppnades igen. Bara på glänt. Jag hörde fars röst, en aning avlägset; ”Du klär på dig och väntar här tills mor kommer och hämtar dig”. Sedan stängdes dörren försiktigt.

Jag lade mig på sida och grät. Det här var det värsta smisket jag någonsin fått. Jag vågade inte ens röra vid mina skinkor där jag låg. De kändes helt bortdomnade. Efter en liten stund steg jag upp och klädde på mig – också de våta trosorna som sved obeskrivligt mot min röda stjärt, men jag måste lyda order. Jag ville inte ha ett enda slag till. Mamma hämtade mig inom några minuter och ledde mig in till huset utan att säga ett ord. Också jag var förstummad. Hon klädde av mig, tvättade mig, lade på mig ett par rena trosor och lade mig till sängs. Jag och Johanna delade rum på landet, men den natten fick jag sova ensam. Jag vet inte var Johanna sov, och jag har aldrig frågat. Jag fick ligga ensam från sex på kvällen till nio nästa morgon då jag äntligen fick äta. Mamma kom in i rummet och kramade om mig. ”Frukosten står klar i köket” sa hon. ”Förlåt mig” viskade jag stammande i hennes öra. Hon log mot mig och sade ”vi talar inte om det”, vilket vi heller aldrig gjorde.

NyareÄldre