Det var en lördagseftermiddag, tidigt sommaren -78. Jag hade just fyllt
11 år. Hela familjen, d.v.s. jag, min yngre syster, mamma och pappa hade
arbetat i trädgården på landet sedan tidigt den morgonen.
Jag och Johanna rensade mest ogräs medan pappa högg ved och mamma
sådde blommor och klippte gräset. Mamma avslutade trädgårdsarbetet lite
tidigare än oss andra för att förbereda en gryta som vi skulle ha till
middag.
När vi äntligen var klara med rensandet och fått lov att gå och
bada och göra oss i ordning för middan var vi jättetrötta och hungrigare
än någonsin. Vi hade klätt oss i de finaste kläderna vi hade och gick
ner till köket där maten snart var klar för att hjälpa till att duka
bordet i matsalen. Då bordet var fint upplagt satte vi oss alla ner vid
bordet för att äta, men någonting saknades... ”ja, just det, grytan!”
hojtade mamma till och log. Vi började alla skratta åt hur dumt det var
av att vi alla satt oss till bords utan att någon hämtat maten till
bordet. Vi var väl alla så utmattade och ivriga att äta att vi inte
kunde vänta på att få sätta oss och hugga i.
Jag steg ivrigt upp för att frivilligt hämta grytan som stod på
spisen. ”Maria, var försiktig med kastrullen – den är tung!” hörde jag
pappa ropa från matsalen just innan jag lyfte upp den. Dumma jag insåg
dock inte att handtagen till grytan var bokstavligen kokheta och att jag
borde har använt grytlapparna. Jag bara nuddade vid kastrullen och
knycke till så att den välte och inom en sekund låg all maten på
köksmattan. ”Aj” ropade jag då jag brände mig varpå ett brak från
grytlocket tydligt kunde höras in till matsalen och två sekunder senare
stod mamma vid dörröppningen till köket. Hon glodde med stora ögon ner
på maten som låg utspridd över köksmattan varpå hon såg häpnadsväckande
på mig.
Jag trodde att mitt hjärta stannade. Jag blev dödsrädd och
förstummad och visste inte vad jag skulle ta mig till. Med öppen mun såg
jag mamma i ögonen och fick först inte fram ett ord. Mina ögon vättes av
tårar och jag lyckades pipa fram ett ”förlåt” varpå mamma ropade på far.
”Lennart!” ropade mamma och jag hörde pappa uppmana Johanna att sitta
kvar vid bordet. Tanken på vad som nu skulle hända gav mig ett hårt pirr
i magen av förskräckelse att jag kissade på mig. Kisset rann ut igenom
trosorna och ner längs med benen. Jag kunde inte stoppa det. Pappa kom
in i köket, såg maten på golvet och såg sin dotter, som uppenbarligen
ställt till detta fiasko, stå och kissa på sig gråtandes sig vid 11 års
ålder.
Till min förvåning fick varken mamma ellerpappa fram ett ord. De
bara stirrade, först förvånande, sedan strängt. Jag stod i en pol av
kiss och trodde att det här nog var sista dagen av mitt liv. Efter vad
som kändes som timmar, trots att det nog bara var frågan om några
sekunder, uppmanade far mig sluta lipa. Jag försökte verkligen men jag
var så ledsen och rädd att gråtandet bara blev värre. Jag snyftade och
tårarna rann ner längs kinden. ”Sluta lipa” upprepade far. Jag kunde
inte och då klev han fram till mig, tog mig armen och gav mig en örfil.
Jag blev tyst men grät desto större inombords. ”Du har förstört middan”
och ”Du har förstört hela kvällen” är fraser som jag tilldelades och som
jag minns ordagrant. För att inte nämna då jag blev tagen i örat och
tillsagd ”Nu går du ut i vedlidret och skäms”.
Jag lydde. Gråtandes och med kissdränkta trosor under den finaste
kjol jag hade gick jag ut och långsamt mot lidret. Jag visste att jag
måste. Jag visste att lydnad var min enda chans att klara mig ur det
här. Jag stängde dörren bakom mig satt ner mig med svagare knän än
någonsin innan. Jag satt fem minuter...tio minuter...femton minuter...
och lyckades lugna ner mig något efter en stund. När jag suttit minst en
timme (fast det kan har känts längre än vad det var) öppnades dörren
bakom mig. Det var far. Jag reste mig, skakade av rädsla och pep
”förlåt” för att försäkra honom om att jag var verkligt ledsen över vad
jag ställt till med, men jag blev skarpt avbruten. ”Tyst” sa far argt.
”Inte ett ord vill jag höra ifrån dig”. Jag hickade till och kände lipen
komma tillbaka upp i halsen.
Medan han sakta tog några kliv emot mig berättade han hur de andra
tvingats äta kall mat som var meningen till dagen därpå. Han försäkrade
mig att de alla blivit mätta och att det inte blivit någon mat över till
mig. Trots att jag i det här ske det inte trodde att jag skulle har
kunnat bli ledsnare så blev jag det. Ledsen, rädd, arg och besviken.
”Förlåt” pep dumma jag igen och blev avbruten av ett vrål ”Nu är du
TYST!” skrek han till och knäppte upp sin livrem. Han tillade att han
förväntat mig vara färdigt avklädd med händerna knäppta bakom nacken som
vi alltid tidigare blivit uppmanade att förbereda oss inför smisk. Jag
hade varit så pirrig den här gången att tanken konstigt nog inte ens
slagit mig. Nu förstod jag att jag bara måste lyda och gjorde därför
inget motstånd.
Han tog tag i mig, slet av mig festkjolen, satte ner sig på sin
träbänk och drog mig över sitt knä. Han började daska mig med handflatan
på stjärten över mina våta trosor. Snabbt och hårt. Tårarna rann nedför
mitt ansikte men jag gjorde inte mer än instinktivt motstånd. Jag kanske
sprattlade till med benen några gånger. Han daskade mig länge. Det sved
otroligt att få smisk över våta trosor och det tror jag far visste,
annars hade de nog kommit av direkt. Trosorna var skära och far sa att
han slutar inte förrän min stjärt fått samma färg som mina underkläder.
Efter kanske hundra daskar kom trosorna av. Förutom över stjärten hade
jag blivit daskad även halvvägs ner på låren. Trots att jag visste att
det nu skulle bli värre kändes det som en stor lättnad att få känna sval
luft mot baken för några sekunder.
Jag pustade ut och förberedde mig på det värsta. Medan han drog av
mig trosorna sade han ”Jag litar på att du förstår varför du blir
bestraffad.” Jag nickade. ”Bra. Därför tänker jag låta bli att läxa upp
dig. Allt du behöver göra är att ta emot ditt straff och se till att
inget liknande någonsin händer igen”. Jag svarade ”Jag lovar”. Då
började han smiska mig igen. Den här gången på bar stjärt. Han smiskade
och påminde mig att han inte vill höra mig tala. Jag fick minst lika
många daskar till. Stjärten måste ha varit illröd då han var klar. Efter
den andra omgången tog han mig i armen och ställde upp mig. Jag saknade
nästan totalt energi att stå upprätt men lyckades mot förmodan hålla
balansen. ”Böj dig framstupa över bänken” sade han. Jag förstod att inte
svara ens i lydnad utan gjorde som jag blev tillsagd. Jag böjde fram mig
över bänken och hörde hur det rasslade till från låset på fars livrem.
Jag stängde mina ögon. SWISCH! sade det då bältet fick sats genom luften
och smattrade till emot stjärten. Jag hade väldigt svårt att hålla mig
stående i framstupa läge. Det darrade i knäna, men tanken på att det
kunde bli värre om jag inte stod stilla fick mig att hållas. Det small
till igen. Det sved värre den här gången än någonsin tidigare. Jag fick
ta emot minst 20 stycken rapp från fars rem, kanske 30, innan han, utan
att säga ett ord, gick ur lidret och lämnade mig ensam med stjärten i
vädret. Jag såg mig om. Ingen där, men dörren öppnades igen. Bara på
glänt. Jag hörde fars röst, en aning avlägset; ”Du klär på dig och
väntar här tills mor kommer och hämtar dig”. Sedan stängdes dörren
försiktigt.
Jag lade mig på sida och grät. Det här var det värsta smisket jag
någonsin fått. Jag vågade inte ens röra vid mina skinkor där jag låg. De
kändes helt bortdomnade. Efter en liten stund steg jag upp och klädde på
mig – också de våta trosorna som sved obeskrivligt mot min röda stjärt,
men jag måste lyda order. Jag ville inte ha ett enda slag till. Mamma
hämtade mig inom några minuter och ledde mig in till huset utan att säga
ett ord. Också jag var förstummad. Hon klädde av mig, tvättade mig, lade
på mig ett par rena trosor och lade mig till sängs. Jag och Johanna
delade rum på landet, men den natten fick jag sova ensam. Jag vet inte
var Johanna sov, och jag har aldrig frågat. Jag fick ligga ensam från
sex på kvällen till nio nästa morgon då jag äntligen fick äta. Mamma kom
in i rummet och kramade om mig. ”Frukosten står klar i köket” sa hon.
”Förlåt mig” viskade jag stammande i hennes öra. Hon log mot mig och
sade ”vi talar inte om det”, vilket vi heller aldrig gjorde.