Au-pairen

Min fru och jag har två barn, en pojke 4 och en flicka 5 år gamla. För att klara av att ta hand om dem i denna hektiska värld anlitade vi en au-pair, en yppig blond fransyska på 19 år. Vi insåg dock snart att hon var en riktig slarva. Hon ringde långa telefonsamtal hem till Frankrike, såg inte till att barnen lade sig i tid osv. Det blev ett riktigt elände. Min fru Helena och jag diskuterade vad vi skulle göra åt saken och så kom hon på den drastiska lösningen - Marielle (så heter au-pairen) skulle få välja mellan att bli ivägskickad, eller att bli uppfostrad på gammalt hederligt vis tills hon bättrade sig. Både Helena och jag har uppfostrats med smisk på stjärten, framför allt med ris, så det var naturligt för oss att tänka på det som den självklara lösningen på problemet. När flickan förstod vad det gällde bad hon om att inte bli ivägsänd och accepterade motvilligt våra villkor.

Jag glömmer aldrig första gången när jag kom med riset och befallde Marielle att dra ned jeansen och trosorna och lägga sig över mina knän. Hon protesterade först och det var ett väldigt lirkande innan hon till sist låg placerad där hon skulle, med brett särade ben - jag kunde se både det lilla bruna anushålet och ingången till fittan och kunde inte låta bli att föra in pekfingret i hennes slida för att se om den var fuktig (det var den) - men det skulle bli värre.

Denna bortskämda medelklasstjej hade varit ”pappas flicka” och ingen av hennes föräldrar hade ens petat på henne under hennes uppväxt. Nu skulle hon på ett brutalt sätt få göra bekantskap med verkligheten. Jag slog till att börja med inte särskilt hårt, men det vassa riset gjorde ändå god verkan och Marielles skinkor färgades långsamt rödstrimmiga. Hon kved och gnydde och tårar rann utefter kinderna och hon låg dessutom inte stilla utan vred sig både hit och dit och Helena fick hålla fast hennes ben. Helena tyckte att jag slog för löst. ”Sjåpa dig inte, hon är inte gjord av glas.” Jag ökade takten och styrkan och det fick effekt direkt…AJJJI….OOOHH…SLUTA…JAG SKA BLI LYDIG…ekade på franska genom rummet, men nu hade jag fått blodad tand och agade på med frenesi och målmedvetenhet. Marielle skrek och jag slog ikapp med skriken, fem upptill, fem på mitten och så fem nedtill där stjärten övergår till de känsliga låren och så började jag om igen.

Till sist hade hon skrikit sig hes och min arm var trött av att ständigt åka upp och ned. Helena tittade förundrat på mig. ”Den risbastun är jag glad att ha sluppit.” Marielle fick ställa sig i skamvrån, fortfarande med trosorna nere vid fötterna och med brett särade ben. Riset hade gjort ett ordentligt mönster över skinkorna och flickan snyftade fortfarande.

Efter det ”surade” Marielle ett tag, men en ny risbastu övertygade henne om att det var bäst att anpassa sig och under den följande tiden hade vi inga problem med henne. Så en dag kom hon hem berusad från stan, sent på kvällen. Helena och jag diskuterade vad som borde göras och kom fram till att riset var för lindrigt i det här fallet, nej här måste grövre saker till. Jag gick ut och skar till en rotting i skogen och när Marielle kom ned till frukosten dagen därpå, bakfull och eländig, drog Helena raskt ned hennes pyjamasbyxor, tryckte ned henne över en stol - barnen var hos farmor - och jag började bearbeta skinkorna med den smidiga rottingen. Hon skrek i högan sky och efter ett dussin hårda rapp låg hon som en urvattnad trasa över stolen, med långa röda ränder över den välformade flickstjärten.

Rottingen hade tydligen gjort intryck, men en dag när Helena var ute med barnen hände något oväntat. Marielle kom till mig och bad att jag skulle aga henne med rottingen, för hon hade gjort någonting hemskt. Hon hade stulit pengar ur Helenas handväska. Hon bad mig att inte tala om det för Helena. Jag överlade med mig själv, kom fram till att stryk skulle hon ha, men jag tänkte inte hålla det hemligt för Helena. Jag sa åt Marielle att dra ned byxorna och hon gjorde det lydigt och nästan glatt. Sedan befallde jag henne att föra ned underbyxorna. De var av tunn bomull och när hon långsamt drog ned dem över skinkorna och blottade sina nedre behag, kunde jag inte rå för att jag blev riktigt kåt. ”Böj dig framåt Marielle och fatta tag i vristerna. Ja duktig flicka och så brett isär med benen!” Hon lydde och tog sedan emot stryket - som jag gjorde extra hårdhänt för att hon visat sig vara en liten tjuv - med förvånansvärt lugn. Hon gnällde bara till litet då och då när ett extra hårt rapp träffade ett känsligt ställe. När jag tyckte att hon fått nog hände nästa oväntade sak. Hon gick inte till skamvrån borta vid den öppna spisen utan föll på knä framför mig - fortfarande med byxorna nere - och började lösa upp min livrem.

Jag stod stilla och väntade på vad som skulle hända härnäst. Marielle knäppte upp byxorna och drog ned dem och fick syn på den bultande staken i kalsongerna. Här borde jag naturligtvis ha avbrutit det hela, men det gjorde jag nu inte. Hon fattade tag i kalsonglinningen och drog ned även underbyxorna och fattade sedan om kuken med båda händerna. Hon visade sig vara en van runkare och snart svällde penisen till nästan dubbelt format. Så öppnade hon munnen med de fylliga läpparna och slöt dem kring ollonet och började suga. Hon sög intensivt och slöt till ordentligt kring penisen, precis som en kvinna med upptränad fittmuskel kan göra vid ett vanligt samlag. Jag vill stöta in i den ljuvliga fuktiga munnen, men hon drog undan huvudet och viskade ”inte än”. Så slöt sig munnen kring kuken igen och hon tog den längre ned i svalget, det här var inte första gången hon gjorde en ”avsugning”. Så gjorde hon klartecken med handen och jag började stöta in över tungan ned i svalget i allt snabbare takt. Medan jag gjorde det såg jag hennes ljusa hårbeklädnad mellan benen och hann undra över hur ”mottagandet” hade blivit därnere, innan kuken exploderade och fyllde tonåringens mun med riklig, varm och kladdig sperma. Hon svalde hela satsen utan problem.

Nästa dag berättade jag för Helena vad som hade hänt, både om Marielles stöld ur hennes handväska och om avsugningen. Hon blev inte så förvånad, men inte heller särskilt glad. ”Hon får sluta!” Det fanns bara en sak att göra och trots Marielles tårar så gick vi skilda vägar efter det, men vår franska au-pair glömmer varken jag eller Helena i första taget.