Angela gladde sig åt att Stockholms tunnelbana nu år 2019 fungerade
riktigt bra -i varje fall betydligt bättre än när den var i riktigt
rassligt skick halvtannat decennium tidigare. Annars tyckte hon inte att
samhällsutvecklingen var så mycket att glädja sig åt. Vid 28 var hon i
stort sett en ganska glad och sorglös person, som hade arbetat hårt och
haft viss framgång på jobbet sedan hon gick ut Handels några år
tidigare. Hon hade inte för vana att fundera så mycket på saker som inte
verkade ha någon direkt inverkan på hennes eget liv. Därför hade hon
inte tänkt på betydelsen av de senare årens långsamma men mycket tydliga
förändring som skett i samhället, särskilt när det gällde
familjepolitiken. Allt hade liksom fallit på plats samtidigt -
arbetstillfällena blev färre, samtidigt som ganska många kvinnor började
idealisera deltidsarbete eller att bli helt försörjda som hemmafruar.
Därför hade det varit ganska lätt att genomdriva en politik i Europa som
började tilldela män och kvinnor ordentligt olika egenskaper och roller.
Nu hade hon i alla fall haft en glad kväll på puben med sina bästa
tjejkompisar, och samtalet hade kommit in på politiken och juridiken -
något som inte alls var likt dem.. ”Det här med familjen som
grundläggande enhet för politiken har ju mycket större betydelse än man
nånsin fattade innan man blev gift”, hade en av Angelas kompisar sagt.
Sedan hade en annan tjej frågat om Angela och hennes man, Leonard, hade
valt att anmäla honom som ’familjeöverhuvud’ enl. den lag som införts
några år tidigare.
”Ja, vi gjorde faktiskt det när vi gifte oss - fast det inte var
obligatoriskt ännu då att anmäla”, hade Angela svarat. ”Sjukpenning,
pension och föräldraförsäkring och allt blir ju så mycket sämre om man
inte anmäler ett familjeöverhuvud. Man kunde ju anmäla tjejen också. Jag
hade väl kunnat tänka mig det (det är ju ändå jag som står för tänkandet
hemma, fniss), men Leonard tyckte inte det var förhandlingsbart, och som
skatteavdraget ser ut så lönar det sig ju mycket bättre att anmäla den
med den högsta inkomsten - så det blev Leonard, som dessutom är jurist
och så. Förresten är det ju killen de allra flesta anmäler. Och blir man
inte överens så är det ju nästan alltid så domstolarna dömer… Jag tyckte
väl inte då att det verkade betyda så mycket”, fortsatte hon.
”Det verkar som om det betyder mer och mer hela tiden”, sa en av
de andra tjejerna. ”Särskilt sedan den där otroliga j-a domen i
Familjedomstolen kom förra året”.
”Det är ju inte klokt - att en kille göra nästan vad som helst mot
sin tjej, om de skrivit under det där löjliga
familjeöverhuvudsdokumentet”
”Nja, göra vad som helst får han ju inte, ändå...”
”Nejvisst, nej. Men ’lättare aga på stussen’ ska inte anses
brottsligt i ljuset av nyare forskningsrön, sa domstolen. Och sedan de
återinförde kravet på orsak för skilsmässa, så kan inte hon skilja sig
bara för det, om hon inte får det på ett ’överdrivet’ sätt, sa de där
gubbarna”
”För att den senaste forskningen (det är alltid den ’senaste
forskningen’) också säger att kvinnor så lätt accepterar att bli lätt
agade på stussen”, fnös en annan av tjejerna.
”Och han som gjorde det är med i varenda TV-soffa som om han vore
något slags hjälte och får berätta om hur man ska göra när man ger sin
fru det. Den stackars tjejen måste ju vilja sjunka genom jorden..”
Alla tjejerna var rörande överens om att något sådant aldrig
skulle få hända dem - nu var det verkligen nog med backlash, sa de alla.
Angela kom sent hem, och var litet rund under fötterna. Först i
trapphuset kom hon på att hon lovat att ringa Leonard om hon blev sen.
”Nåja, nu träffar jag ju honom snart, ändå”, tänkte hon.
Och visst träffade hon Leonard så snart hon öppnat dörren. Eller
kanske snarare Leonard träffade Angela. Han stod i hallen med korslagda
armar och rynkade ögonbryn när Angela fumlat upp dörren.
”Heej”, försökte Angela. ”F’låt att jag glömde ringa..”
”Du gjorde det, ja. Och du glömde visst att vi skulle åka hem till
min mamma och äta middag, också.?”
”Faan, var det idag? Oj”
”Oj, ja - hon hade lagat en trerätters som nog får hoppa in i
frysen nu - det som alls kan räddas av den”.
”Jag är hemskt ledsen...”
”Jag är skittrött på att du gör såna saker och säger att du är
ledsen efteråt. Jag har pratat med några arbetskamrater som har använt
den nya möjligheten att få litet ordning på sina fruar, och det ska vi
också prova nu”, sa Leonard mycket bestämt..
”Vad snackar du om?”
”Det här”, sa Leonard, och lade sin arm om Angela, satte sig på
hallbänken och stjälpte ner sin fru över knäet. Angela var ganska liten
och såg ut på ett sätt som motsvarade hennes personlighet - glad,
sorglös och omisstänksam, medan Leonard var stor, maskulin, principfast
och planmässig. Alla som kände dem brukade tänka på dem som ett typiskt
fall av hur motsatser drogs till varandra.
Nästa sekund exploderade någonting på Angelas byxbak. Sekunden
efter den också, och nästa igen. Angela hade aldrig fått smisk i hela
sitt liv, och blev alldeles häpen över hur fort det började kännas som
brännande eld i hennes skinkor. Leonard hade kopplat ett stadigt grepp
om hennes midja, och hon märkte snart att hennes krafter inte räckte för
att vrida sig loss. Hennes vilja att göra något tog sig i stället
uttryck i ett meningslöst sparkande och trummande med händerna på
golvet, alltmedan den stora handflatan drev upp värmen och svedan i
hennes skinkor
De närmaste dagarna efter det kände Angela att hon hela tiden
ville mentalt bearbeta händelsen. Men det fanns ju ingen hon kunde prata
med? Hon fick nöja sig med att konstatera att hon blivit överrumplad -
men det skulle inte hända igen! Tanken på att Leonard hade blivit tipsad
av några arbetskamrater, och kanske skulle berätta för dem att han
provat tipset på Angela fick det att gå omväxlande kalla och varma vågor
genom henne. Samtidigt kunde hon inte säga att upplevelsen var helt
negativ för deras inbördes förhållande. Det dröjde kvar något spännande
mellan dem efter händelsen som hon inte riktigt kunde förklara. Att så
kraftfullt bli lagd över knäet för att få smisk på stjärten! Och Angela
hade sagt gång på gång medan hon fick smäll att hon var ledsen för att
hon inte ringt och att hon glömt att de var bortbjudna i stället för att
fortsätta med de upprörda protesterna! Tänk om det var sant att kvinnor
lätt anpassade sig till det?
Tanken på att det hon nu kunde höra till de tjejer som det
viskades om andra tjejer emellan (”tror du att hon får det?”) var så
avskräckande att hon inte ville forska mer i ämnet på ett praktiskt
plan. Fast besluten som hon var att sätta sig till resolutare motvärn om
Leonard skulle visa sådana tendenser igen lyckades hon ändå inte komma
med något dräpande svar när Leonard en vecka senare sa att de återigen
var bjudna till hans mamma.
”Och glömmer du bort det, så får du smisk igen”, hade han sagt med
belåten säkerhet i rösten, och Angela hade bara rodnat och mumlat.
En liten tid senare så sa Leonard till Angela att han hade haft
ett långt samtal med hennes chef.
”Vaddå, det har vi ju knappt någon? Vi är ju en självgående enhet,
och det är ju jag som är teamledare...”
”Jag menar platschefen för alltihop”
”Jaha, men varför ska han prata med dig? Det är väl mig han borde
prata med om han vill något?”
”Du hänger visst inte med alls? Läser du inte ditt eget företags
policydokument? Ditt företags nya policy är att i första hand vända sig
till familjeöverhuvudet för individuella förhandlingar med kvinnliga
anställda”
”Vaddå kvinnliga? Det är väl i så fall överhuvudet allmänt?”
”Men det är ju alltid mannen - det där är ju bara för att de ska
kunna säga att det är fritt val”, sa Leonard med ett belåtet leende.
”Ja,ja, men vad är det ni har kokat ihop - öh, pratat om nu då?”
”Jo, du vet ju hur villkoren håller på att skärpas på
arbetsmarknaden nu? Och hur gärna de vill bli av med många kvinnliga
anställda, eller i varje fall får ner dem till deltid? Men jag tycker
att jag förhandlade fram en bra lösning åt dig i alla fall. Era kunder
uppskattar ju kalkylerna du gör, så det arbetet kommer du att få
fortsätta med, och få bra betalt för också - men du kommer att få en del
nya arbetsuppgifter vid sidan av det. Och så får ni en ny chef i ert
arbetslag, i stället för att du leder det. Vem det blir är inte klart
än, men när det blir det, ska jag, öh - vi ha nästa utvecklingssamtal
med honom”
”Jag vet inte...det kanske inte är så illa, men...jag hade hellre
förhandlat själv. Och ny chef behöver vi väl inte?”
”Du ska nog vara nöjd att det blev så pass bra - du har inte gjort
dig populär bland alla männen där. De tycker du är arrogant och
överlägsen”
”Det är jag inte - jag är bara smartare än de flesta av dem”
Några dagar senare kom Angela hem från arbetet alldeles vit i
ansiktet.
”Vet du vem de gjort till chef hos oss? Den där lilla vesslan
Hubert!”
Hubert var en ganska nyanställd 23-årig beteendevetare som Angela
dittills hade varit teamledare för. Enligt hennes åsikt så bestod hans
hela kompetens i att kunna snacka en massa trendigt management-prat, med
ett stort inslag av det som numera brukade kallas ”neo-genusperspektiv”.
”Ja, jag vet”, sa Leonard. ”Jag har pratat med honom också,
tidigare idag. Han verkar framåt och bra att prata med, tycker jag - kom
hit till kommunikationsmodulen, så finns det ett meddelande från honom
att öppna”
De satte sig på varsin plats vid centralen som alla hushållets
bild- ljud- och textmeddelanden passerade genom. Angela hittade
meddelandet från Hubert, med rubriken: ”Välkommen bland mina
medarbetare!”. Med en min som om hon skulle bita i en citron försökte
hon öppna det.
”Vad är nu detta? Det öppnar sig ju inte…”
”Vänta, det måste först ha kvitterats av överhuvudet, innan du kan
läsa det. Det hör också till den nya policyn. Sådär!”, sa Leonard.
Med en ljudlig fnysning började Angela läsa meddelandet.
”Det står att jag ska gå till Outfit-butiken på Renstiernas gata
och hämta ut mina nya, obligatoriska arbetskläder… Vaddå, vi behöver väl
inga särskilda arbetskläder hos oss? Och här står det att jag ska vara
iförd’Outfit 2b’ i morgon (vad nu det kan betyda?), sminka mig och ordna
en trevlig frisyr för att jag ska servera KAFFE när Hubert tar emot en
kunddelegation i morgon! Vad FAN tror den där lille stroppen? Jag ska
nog sätta honom på plats…”
”Du ska bums åka till Renstiernas gata och hämta dina saker, så
fixar jag hämtmat”, sa Leonard.
Angela ville strunta i alltihop, eftersom det ju måste vara ett
utslag av storhetsvansinne från Huberts sida. Leonard påpekade att hon
hade en timma på sig att hämta arbetskläderna samt att hon nog ville se
vad det var för saker, så fick de tjafsa vidare senare. Angela bestämde
sig för att åka, eftersom hon faktiskt var nyfiken på hur arbetskläderna
skulle se ut, även om hon aldrig tänkte använda dem.
Senare på kvällen blev det dags för Angela att öppna det stora
paket hon hämtat ut. Innehållet var en mängd kjolar, topar, blusar och
kavajer i olika utföranden, samt ett par prydliga dräkter. Dessutom ett
stort antal skor, men bara ett par byxor, noterade Angela. Hennes
intresse riktades först och främst mot de plagg som identifierades som
tillhörande Outfit 2b. Det visade sig vara en mycket kort, snäv kjol och
en liten top i åtsmitande, glansigt material. Till detta hörde ett par
ordentligt högklackade skor. Dessutom ingick det underkläder, vilket det
inte gjorde för de flesta andra alternativen. Med avsmak höll Angela upp
en behå i spets med kvartskupa. ”Kolla den här - brösten blir ju helt
bara under den där slinkiga topen. Det var det värsta jag har sett! Och
vad är det här för slags underbrallor?”
Angela höll upp ett plagg som såg ut litet som en byxgördel från
flera decennier sedan. Materialet var glänsande vitt, ganska tjockt och
mycket elastiskt och stretchigt. Det syntes tydligt att avsikten var att
ge bäraren en putande, up-pushad rumpa.
”Det där”, sa Leonard, ”är nog en ny grej som de har hittat på i
USA. De ger tjejerna snygg häck, men de har också funktionen att hålla
inne värmen när ni har fått smisk. Därför brukar be kallas
’spankpanties’. Ture på mitt jobb köpte såna till sin fru i förra
veckan. Ditt företag ligger verkligen i framkant - det finns nog inte
många såna här i Stockholm ännu.”
”Vafan, d-det är ju inte klokt. Jag ko-kommer aldrig att ta på mig
något sånt”, sa Angela, som mot sin vilja rodnade och blev generad när
hon fick trosornas funktion klar för sig.
Leonard sa lugnt att det skulle hon nog bli tvungen till under
nuvarande policy, och att de hade ingått ett avtal som gav företaget
rätt att kräva sådana saker när de kommit överens om Angelas lön och
arbetsvillkor.
Då började Angela gapa om vilken taskig uppgörelse det var, och
hur kunde Leonard gå med på att hans fru skulle ha en sån behå på sig
bland en massa dreglande män?
”De får absolut inte kladda på dig - ja en klapp i ändan är OK när
du serverar kaffet - men annars ska allt tafsande rapporteras till mig
för åtgärder. Och du ska ju inte ha en sån behå varje dag, utan bara vid
representationstillfällen. Jag tror faktiskt du blir jättesnygg i de här
kläderna”, sa Leonard.
Angela fortsatte att gapa och bråka och säga att hon absolut inte
tänkte gå till jobbet klädd på det viset i morgon.
De fortsatte att gräla om detta ända tills det blev läggdags.
Leonard knappade in en väckningstid som var ganska mycket tidigare än
deras vanliga på fredagar. Angela frågade varför det, och Leonard
svarade de behövde litet extra tid att pratas vid på morgonen. Han lade
till att han skulle köra Angela till jobbet, och att han kunde komma
litet senare till sitt eget jobb, men inte hur mycket som helst.
Nästa morgon åt Leonard och Angela en snabb frukost och duschade.
Sedan började grälet igen när Angela började ta fram andra kläder än
’Outfit 2b’ för att ta på sig.
”Du fattar verkligen inte? När du är så olydig så måste jag ge dig
smisk igen - det förstår du väl?”, sa Leonard. ”Och den här gången ska
du inte bara få några klatschar som första gången”
Han försökte ta tag i Angelas arm, men hon lyckades vrida sig
loss. Leonard fick i stället tag i skärpet till hennes morgonrock - ett
grepp han hastigt bytte mot ett stadigt tag i hennes öra. Därefter tog
han några bestämda kliv mot en köksstol med sin fru i ovilligt släptåg.
Han drog ner henne över knäet, lyfte hennes morgonrock och drog ner
hennes korta pyjamasbyxor i en hastig serie av välavvägda, kraftfulla
rörelser. När Angela började få smisk, så satte hon igång att gapa och
protestera högljutt. Leonard lade samtidigt fram sina åsikter i mycket
bestämda ordalag. Ingen av dem kunde höra vad den andre skrek.
Angela märkte snart att det var stor skillnad mot förra gången.
Leonard var mycket argare och klatscharna kom snabbare och hårdare.
Dessutom fick Angela smisk på bara stjärten den här gången - och det var
en stor förändring märkte hon, både därför att det sved mera, men
framför allt gjorde det stor skillnad känslomässigt. Hon kände sig ännu
mycket mer utlämnad och sårbar när pyjamasbyxorna hade dragits ned.
Angela sparkade, sprattlade och hojtade allt vad hon orkade och tänkte
inte alls på att alla grannarna måste höra oväsendet. Leonard för sin
del märkte snart att det just nu inte var någon större idé att försöka
göra sig hörd. I stället makade han Angela bättre tillrätta över sitt
knä och med sin vänstra hand fångade han i hennes fritt viftande
högerhand och höll fast den stadigt, litet ovanför hennes svanskota.
Sedan ägnade all sin koncentration åt att täcka hela ytan på Angelas
skinkor med rejäla klatschar. När han kände hur det började hetta i
handen, och såg att Angelas akterspegel hade börjat anta en jämn, rosa
färg tyckte han att det verkande som om hennes hojtande och
protesterande avtog en smula. Han gjorde en liten paus, vilket fick
Angela att tystna för ett ögonblick.
”Vill du nu höra på vad jag har att säga?”
”Nej - aldrig! Släpp mig genast” blev svaret på det.
Leonard kommenterade inte det, utan började på nytt ge Angela
smisk i en lugn, stabil rytm. Nu gapade inte Angela så mycket, utan det
verkade mer som om hon utkämpade en inre kamp. Det enda som hördes från
henne var en flämtning varje gång hans hand landade. Så småningom
började flämtningarna låta mer som små snyftningar.
”Ja, ja för fan - jag hör på vad du har att säga”, hojtade Angela
till slut.
”Bra”, sa Leonard.
Angela hade förutsatt att hon skulle bli uppsläppt när det hade
blivit sagt, så att de kunde föra en vuxen diskussion. Men Leonard höll
kvar henne över knäet och fortsatte att ge henne smisk, fastän
långsammare och med mindre kraft än tidigare.
Under tiden höll han ett mindre anförande:
”Du tror visst att man aldrig behöver gilla ett tråkigt läge, vad?
Men ibland måste man faktiskt lyda även dumma order. Jag tycker lika
mycket som du att en hel del av det som de hittar på i arbetslivet nu är
helt orättvist. Men det kan inte jag göra något åt. Jag har verkligen
försökt göra så mycket jag kan, och det sårar mig litet att du inte alls
verkar tro att jag har ansträngt mig för din skull. Men nu är det så att
vi har ett civilrättsligt giltigt avtal med din arbetsgivare, och om
inte jag får dig att leva upp till det, så blir det en fläck både på din
och min meritförteckning som systemet är nu - och det får inte hända nu
när jag söker nytt jobb.”
”Vaddå - du-uuh fa-fattar att det de hå-hålle på med på mitt jobb
är orättvist, och ändå gö-gör du så hä-är BUUH-UH mot mig?”
”Ger dig smisk menar du? Nja, jag har väl inte sagt att det är
rättvist? Men det finns ju saker som funkar bra utan att de är rättvisa.
Att det här känns rätt för mig har nog inte så mycket med ditt jobb att
göra, egentligen. Men det som händer där gör att vi inte har råd med att
du är olydig just nu. Eftersom du behöver lära dig det, så ska du få
smisk i fortsättningen, har jag bestämt. Och då blir det som idag -
smäll på bara stjärten tills du gör som du ska. Det kommer att bli bra
för oss båda. Hur ska du ha det nu? Tänker du gå till jobbet eller?
”Ja, ja - jag har vä-äl aldrig sagt att jaag i-inte ska
gå-åh-åååh!”
”Och så tar du på dig kläderna som du blivit tillsagd?”
”Ja-aaa, ja-aag ska-ahh Bu-UUH, BU-HU-UUH”
Leonard släppte upp Angela. Det var som att släppa en hoptryckt
spiralfjäder. Angela flög upp från hans knä och började hoppa omkring i
rummet medan hon frenetiskt gned sig om skinkorna med båda händerna.
Leonard såg belåtet på när hon gjorde det en stund, men sedan tog han
henne på nytt i örat, och ledde fram henne till kläderna som han
prydligt lagt fram åt henne kvällen innan. Angela fick en sista klatsch,
och så sa Leonard: ”Så, sötnos - börja ta på dig nu”
Angela började med den lilla behån. Det kändes jättekonstigt att
ha på sig en behå, men ändå ha brösten alldeles bara. ”De kommer att
synas jättetydligt under den där slinkiga topen”, tänkte hon.
Och så de här, sa Leonard och höll upp de stretchiga
underbrallorna. Angela märkte att de var klart besvärliga att dra upp
hela vägen. När hon skulle lirka upp dem över ändan så gav hon ifrån sig
en liten flämtning. Sedan försökte hon vädja till Leonard:
”Du kan väl ändå inte mena att du tycker att jag ska gå till
jobbet i såna här underkläder? D-det blir ju jätteskämmigt för, för..
oss båda...det är den där lilla råttan Hu-hubert som vill sätta dit mig
bara.”
”Som det är nu, så måste jag se till att du inte är olydig på
jobbet. Annars råkar jag illa ut. Men det blir inte så illa som du tror.
Det är bara för att du inte är van, men sånt här kommer att bli vanligt
för många tjejer, nu. Hubert är kanske barnslig och vill ge igen för att
du varit bossig mot honom tidigare - men han är inte dum. Han inser att
företaget behöver dig. Om du visar nu att du kan vara lydig för en gångs
skull, så kommer du att få sköta dina arbetsuppgifter och dina kunder i
fred sedan - det ska jag se till”.
Motvilligt fullbordade Angela verket med top:en och den lilla
kjolen. Hon tittade sig i spegeln, och sa:
”Alla kommer att se att jag har en sån behå! Och så fort jag lutar
mig fram det minsta, så kommer det att synas att jag har såna här
underbrallor..vad sa du att de kallades för något?”
”Spankpanties, kallas de. Funkar de, förresten - alltså håller de
kvar värmen efter smisket?”
”Ööhh - ja, jo det gör de... ”, sa Angela, ”öh - vet alla om...att
de kallas det du sa?”
”Det vet jag inte - men om Ture på mitt jobb hade hört talas om
dem, så...ja, han är ju inte precis den som hänger med bäst”.
När Angela kom hem på kvällen efter en omtumlande dag på jobbet så
blev hon förvånad över att Leonard var där före henne. Ännu mer häpen
blev hon när han såg att han städat hela lägenheten, köpt hem jättefina
blommor och dukat vackert. Just nu höll han på att göra ’Toast Skagen’
och hällde upp något vitt vin som såg dyrt ut (Chablis, trodde Angela) i
varsitt glas åt dem.
”Hur har du hunnit allt det här? Jag trodde du fortfarande skulle
vara på jobbet så här dags.”
”Tänkte att du kanske haft en hård dag, så jag gick tidigt för att
göra det litet trevligt för dig. Hur gick det på jobbet idag?”, sa
Leonard medan han kysste henne och höll henne kvar i famnen en lång
stund.
”I-inget vidare... det var två gamla kunder där när jag skulle
servera kaffet. Så jag blev ju dödsgenerad när Hubert sa att jag fått
litet nya arbetsuppgifter. Och de log och sa att, att ..det var så
trevligt att se en söt tjej litet feminint klädd. Och, och....när jag
skulle hälla upp kaffet så fick jag ju böja mej fram så den där jävla
lilla kjolen åkte upp så alla kunde se att jag har såna underbrallor på.
Och efteråt sa Hubert att jag ska ha de klädena när jag gör jobb åt de
kunderna. Det vill jag inte, och sa det, men då sa han att jag ska säga
’ja, chefen’ till honom, och sedan, sedan...”
”Ja, vad?”
Så sa han att han kanske får lov att kontakta dig om jag inte
s-skärper mej, och då...jag tror att, att...jag la båda händerna på
stjärten! Tror du han såg? Jag tog bort dem fort, men.jag tyckte det såg
ut som han flinade lite...”
”Svårt att säga - men verkade han nöjd annars, då?”
”Tror det - hyfsat i alla fall”
”OK - det är alltid en början. Men ta nu ett glas vin, så ska jag
servera...”
Mot alla Angelas förväntningar fick de en trevlig kväll. Leonard
var uppmärksam och kärleksfull mot henne. Först var hon litet
misstänksam - hon tänkte att han ville kompensera för att han var en sån
grottmänniska i morse, men det fanns inget av
’komma-hem-till-frun-med-blommor-för-att-han-varit-dum” i hans beteende.
Han verkade helt enkelt glad att träffa henne. Angela njöt av den goda
maten och vinet och kunde inte just nu förmå sig att prata mer om det
oerhörda som inträffat. Och det hade varit en hård dag på jobbet - och
efter litet vin var det så härligt när Leonard tröstade och smekte
henne, så att när han började klä av henne så glömde Angela totalt bort
att Leonard ju var medskyldig till vad som hänt - var han inte det? Hon
kunde inte bestämma sig, och lät bli att försöka. Hon bara njöt av
ögonblicket. Och de hade verkligen en bra kväll, och ett bra veckoslut.
Angela hade tänkt att nu skulle hon minsann säga ifrån vid första bästa
tillfälle, men upptäckte att det var svårt att hitta det bra tillfället.
Det enda som blev sagt var att det kom fram att Leonard haft kontakt med
Hubert. När han apropå det sa till Angela ”att det var allt bra att jag
gav dig ordentligt med smisk i fredags - om du hade gjort som du ville
så hade du legat ruttet till nu, men nu är Hubert ganska nöjd med dig”
så rodnade Angela bara och det kändes som om hon inte hade luft
tillräckligt för att få något sagt.
Den närmaste tiden kändes det ändå mer normalt än Angela hade
trott. Hubert hade mycket olika saker att göra (”många ställen att lägga
näsan i blöt på”, tänkte Angela), så hon fick sköta sitt jobb i stort
sett i fred. Leonard var uppmärksam och snäll mot henne - faktiskt klart
mer än han brukade vara, tänkte Angela och undrade litet vagt över vad
det kunde bero på.
Ca två veckor senare hade Angela en av de dagar då hon kunde sköta
jobbet hemifrån. Hon pysslade flitigt med ett uppdrag för en viktig kund
som hon tyckte var kul, och som hon var säker på att kunna göra ett bra
jobb av. Efter många timmars hårt arbete tog hon en liten paus och
kollade nyheterna. Sedan lade hon märke till ett meddelande till Leonard
om att ”3 nya delar av Handboken” anlänt. De hade varsin area för
privata meddelanden av olika slag, och hade en gammal uppgörelse om att
inte gå in på varandras. Men de hade inget starkare skydd än gammaldags
lösenord, och Angela visste Leonards. Nyfikenheten tog överhanden.
”Handbok i vad?” mumlade hon och öppnade de nyanlända texterna.
Redan kapitelrubrikerna fick henne att förstå vad det handlade om.
Angela kände hur det stack och hettade i hennes kinder när hon såg dem:
”Hur du hittar hennes rätta nivå - ska hon få litet smisk ofta
eller mycket smisk mera sällan? Argument för flexibilitet”
”Smisk som lösning på svärmorsproblem”
”Om hon är trotsig när trosorna ska ner - två bra sätt att vänja
henne att ha stjärten bar - även i skamvrån ”
”Smisk för att sätta gränser - budget och tider att passa”
”Påminn henne ofta om att hon får smisk - i vardagliga samtal och
diskussioner”
”Hur du tröstar henne, och får henne att känna sig som en
prinsessa”
Angela kände hur hon fick anstränga sig för att andas
kontrollerat. Hon kände hur hon intensivt ville kolla in alla de här
vansinniga texterna som Leonard till hennes stora harm och förtrytelse
tydligen skickat efter. Hon tvingade sig att tänka klart - hon hade
mycket att göra, och måste antagligen göra ett urval. Hon lät blicken
hastigt flacka över listan igen, och bestämde sig för ett kapitel nära
slutet:
”När ska hennes vänner få veta att hon får smisk?”
Med en lätt darrning öppnade hon dem, och började läsa:
- Som vi har varit inne på tidigare, så ska du självklart tala om
för dina vänner hur lätt det är att få en partner som är glad och lydig:
Din fru/flickvän kommer att uppföra sig med en passande kvinnlig mjukhet
och blyghet i deras närvaro. Hon kommer aldrig mer att ta sig ton i
deras sällskap, kan vi garantera.. Men fördelarna är ännu större, om
hennes egna vänner får veta att hon får smisk. Vi ska börja med att gå
igenom dessa fördelar litet i detalj:
* Det har goda spridningseffekter: Precis som när du talar om för
dina manliga kompisar, så kan du lita på att de av hennes vänner som
blir informerade kommer att tala om det. Enligt de senaste
undersökningarna är ca 25 % av män som lever i parförhållanden positiva
till att ge sin partner smisk, men mindre än hälften gör det. Ju mer det
pratas om det, desto fler kommer att ta steget till aktivitet.
* En annan sak som siffrorna ovan innebär är att det fortfarande är en
klar minoritet av kvinnorna som får smisk. Därför kommer det att ha
mycket goda effekter på hennes lydighet att hennes vänner vet att hon
hör till denna minoritet - hon kommer att tänka på hur hon uppför sig,
eftersom risken för att det pinsamma ämnet kommer upp till diskussion
annars ökar.
* Hennes vänner kommer att hjälpa till att hålla dig informerad. De av
hennes vänner som inte får smisk, kommer ofta att låta dig veta om hon
varit olydig. De är nyfikna på vad det leder till. Om de å andra sidan
själva brukar bli lagda över knäet av sina män, så är de oftast
angelägna att även deras vänner blir det så ofta som möjligt.
* Sådant informationsutbyte bör du naturligtvis uppmuntra. Ge feed-back!
Dvs, om någon av hennes vänner och bekanta tipsat dig om att hon varit
olydig eller ljugit för dig, så bör de också få veta att hon fick smisk
som konsekvens av det.
Angela kände hur rodnade så att det stack ända ut i öronen när hon
började föreställa sig samtal mellan Leonard och hennes fnittrande
kompisar om att hon fått smisk. Hon kände till sin förvåning också hur
en dunkel upphetsning grep henne när hon tänkte de tankarna, och att hon
utan att inse det hade lagt båda händerna på sina bröst medan hon läste
. ”Jag tar av mig den här en stund”, mumlade hon, och krånglade av sig
sin BH. Hon läste vidare medan hon litet frånvarande smekte båda
brösten:
* Däremot kan det vara klokt att vara litet selektiv med att ge detaljer
till de av hennes vänner som inte får smisk. De kommer att vara mycket
nyfikna på hur det går till - hur ofta får deras vän smisk? För vilket
slags olydighet? Får hon ligga över ditt knä? Och framför allt: Hur
mycket kläder får hon ha på sig? Allt detta är bra frågor som förtjänar
ärliga svar - men alla svar behöver inte ges vid ett och samma
tillfälle. Som vi tidigare sett, är det till mycket stor nytta för
hennes lydighet om hon i sällskap blir påmind om tidigare tillfällen när
hon fått smisk, eller att hon kommer att få det i framtiden. Därför är
det bra om hennes vänner kan lockas att ofta ta upp ämnet. Bästa sättet
att få det att hända, är att dela med sig av information stegvis.
* Att informera hennes vänner stegvis är också ett bra sätt att
kontrollera hennes sanningsenlighet. Väldigt ofta kommer hon att försöka
att inför vännerna låtsas som om det bara är ett skämt att du ger henne
smäll - eller så kommer hon i varje fall att ge dem osanna detaljer, som
t ex att förneka att hon får på bara stjärten. Om du i sådana lägen ger
hennes vänner den riktiga versionen (och i deras sällskap lovar henne
att hon ska bli värmd om stjärten för att hon narrats) så kommer det att
göra underverk för hennes vilja att tala sanning. Om hon även då
försöker skämta bort det, eller t.o.m. protestera så ska du vara
alldeles tydlig med att det medför mer smisk.
”Oooh”, sa Angela när hon läste det sista, reste till hälften från
stolen och flyttade för ett ögonblick händerna för att lägga dem
beskyddande på sina skinkor. Snart satte hon sig igen, och händerna
återvände snart till brösten medan hon fortsatte sin läsning:
* Att hennes vänner vet hur du hanterar olydighet från hennes sida
har också den stora fördelen att du alltid kan gå rakt på sak, och
slipper gå som katten kring het gröt när hennes vänner deltar i ert
samtal. Om de ska ut och shoppa, så ger du henne ett takbelopp. Fråga
henne vad som händer om hon överskrider det, och släpp inte iväg henne
förrän hon gett rätt svar - enkelt och praktiskt. Ska hon gå ut med sina
vänner på kvällen, så är det bara att tala om hur länge hon får vara
ute. En minut i skamvrån för varje minut som hon kommer försent, och
sedan smisk på bara stjärten är ett tydligt och bra löfte att ge henne i
de sammanhangen. Det kommer att säga dig en del om hennes vänner ifall
de hjälper henne att hålla det eller tvärtom.
* Ett annat stort plus är att du med tiden får en klar bild av vilka av
hennes vänner och bekanta som har lärt sig att vara lydiga, och inte. Du
kan bygga ut ditt nätverk för informationsutbyte en hel del genom att
hålla reda på det. Hon ska naturligtvis lära sig att fråga om lov när
det gäller vilka hon får träffa, hur länge och under vilka
omständigheter - men om hon frågar snällt, så gör du klokt i att låta
henne någon gång ibland få träffa även vänner som inte får smisk. En del
restriktioner bör förstås finnas kring detta - det gäller att se upp så
att hon inte är olydig för att försöka hävda sig inför sådana vänner.
Tänk igenom timingen - kan du ordna så att hon fortfarande är varm om
stjärten när hon träffar dem, är det så mycket bättre. Om hon sedan får
ta på sig sina spanking-panties och en kort, tajt kjol så kommer hon att
uppföra sig för medan hon umgås med dem. En detalj att övervaka här är
förstås att hon inte försöker dölja någon del av sitt umgänge för dig.
Om sådant upptäcks, så är utegångsförbud kompletterat med återkommande
och rikligt smisk på stjärten att rekommendera. När hon lovar att inte
vara olydig på det viset mera, ska du kräva att få träffa de nya
vännerna och naturligtvis se till att de blir insatta i situationen.
”Oo-ooh”, sa Angela igen. ”D-det här är ju inte klokt. Jag måste
verkligen tala ut med Leonard om detta när han kommer hem. V-var har han
fått det här ifrån?” Sedan återgick hon till läsningen, och till att
leka med sina bröst.
* Till sist: Den verkligt stora poängen med att ’alla’ får veta
hur du håller henne snäll och foglig ligger i att hon själv får söka
argument för att försvara ert förhållande inför andra. Här ska du göra
allt för att hjälpa och stödja henne. Tala om för alla hur fint hon
uppför sig när hon fått smisk, visa hennes vänner hur mycket du älskar
och uppskattar henne. Hitta på överraskningar hon tycker om när hon har
varit i en situation när smisk varit samtalsämnet, som hon hanterat på
ett bra sätt.
”Jaså, det tror de?” mumlade Angela. ”Att jag ’själv ska söka
argument’?’ Men Leonard ska få höra på argument när han kommer hem”.
Angela hade arbetat upp sig till riktigt offensivt humör när hon
kom på att Leonard antagligen snart var på ingående. Hon kom på att det
nog skulle se litet lustigt ut om hennes BH låg kvar bredvid
bildskärmen, och började skyndsamt sätta på sig den. Hon var inte
riktigt färdig med det, när Leonards stora gestalt dök upp i
dörröppningen.
”Hej - vad har du för dig?”
”Hej - jag bara tar på mig min BH...”
”Varför då?”
”Varför? Jag tänkte, öh, gå efter nya bränsleceller till
köksmaskinerna och då brukar man ju ha BH på sig..”
”Jag menade snarare varför du tagit av den? Det brukar du väl
inte?”
”Skulle göra det litet bekvämt för mig när jag arbetade hemma,
bara”.
Angela var litet förargad för incidenten med BH:n. Det betydde ju
inget, men det fick henne att komma av sig litet när hon skulle säga
Leonard sitt hjärtas mening om den fåniga handbok han skickat efter.
Men hon återtog snabbt initiativet:
”Vi måste prata om några viktiga saker”
”Visst, det kan vi gärna göra. Jag har också några att ta upp, men
du först”, sa Leonard till Angelas häpnad. Enligt hennes erfarenhet
brukade han aldrig vara positiv till att prata ut om viktiga saker.
”Jo - öh. Jag råkade se att du beställt någon jättefånig handbok
och tittade litet på den, och jag vill verkligen säga att det där ska vi
inte ha mera av...”
Till sin harm kände Angela att Leonard hade tagit ett fast grepp
om hennes armbåge, och att de var på väg mot hennes lyxiga arbetsstol
intill hemarbetsplatsen.
”Vad gör du för något?” undrade Angela när hon såg Leonard trycka
på knappen som fällde ner stolens armstöd. Leonard slog sig ner på
stolen utan att släppa greppet om Angelas armbåge.
”V-vi skulle ju prata - det sa vi ju nyss båda två”, fortsatte
Angela
”Javisst, och jag vill ha dig över mitt knä här medan vi pratar”
”Vad? D-du menar att du ska ge mig...att jag ska få...m-men det är
ju det jag vill prata om. Det är just det som inte ska hända mer. Det är
några dumma idéer du fått, och, och i den där löjliga handboken står det
till och med att - att mina VÄNNER ska få veta att jag...får smisk”
Medan Angela härjade om detta drog Leonard kvickt ner den lilla
dragkedjan i sidan på hennes byxor - hur hade den sortens damiga brallor
lyckats bli populära igen efter lång bortavaro?, tänkte Angela. Det
kändes som allt var emot henne. Hon försökte hålla fast i linningen på
byxorna, men Leonard klatschade till hennes hand med sin handflata så
att hon fick flytta på den. Sedan kändes det som om Angelas byxor och
trosor kvickt tog hissen nedåt, varpå hon snabbt blev lagd på plats över
Leonards knä. Sedan kändes det som om hon själv tog hissen uppåt. Hon
insåg att Leonard hade ett finger på manöverpanelen till hennes stol,
och höjde upp den. Det medförde att hennes fötter förlorade
golvkontakten, och att hon låg som en trasdocka över Leonards knä. Hon
fäktade hjälplöst med båda armar och ben medan hon krävde att få föra en
diskussion som vuxna människor. Leonard ignorerade fullständigt vad hon
sade, och började i stället att ge henne smisk. Det kändes som om han
gjorde det med ännu större säkerhet och övertygelse än förra gången,
tyckte Angela.
När Angela inte kom på mer saker att gapa, utan insåg att hon bara
upprepade sig, började Leonard ta till orda:
”De här ’dumma idéerna’ har antagligen räddat ditt jobb. Och vårt
äktenskap fungerar mycket bättre”, påpekande han sakligt.
”Det ka-kanske du ty-ycker, men hu-ur tror du det känns för mig?”
sa Angela
”Åh, det verkade inte som om du trivdes så illa med att smygläsa
min handbok”
”Vad me-menar du med det?”
”Jo, just när jag skulle sticka från jobbet så fick jag en
varningssignal att någon hade öppnat meddelanden till mig...” (Klatsch,
klatsch)
”H-har du en sån f-funktio-on?”
”Har nyss installerat den. I alla fall så satte jag ju då på
one-way mirror effekten på bildskärmen här hemma, och fick se hur ivrig
du var att ta av dig BH:n medan du läste”
Angela kände sig som om hela hennes välförberedda offensiv kom av
sig när hon tänkte på att Leonard sett henne leka med sina bröst medan
hon läste hans skumma handbok. Hon försökte i alla fall en gång till att
gå till attack:
”D-du spio-o-onerar på mig ?”
”Skulle inte rekommendera dig att uttrycka dig på det sättet just
när du får smisk för att ha blivit påkommen med att läsa mina
meddelanden olovandes”
”A-oooh. M-men man kan väl tycka att det är litet pirrigt att läsa
om, u-utan att man vill...”
”...ha smisk?” fyllde Leonard i. ”Nej, du VILL nog inte ha det,
och VILL inte lära dig att vara lydig heller. Men du kommer att tycka om
båda delarna, ändå - det har jag själv insett, men handboken kommer att
hjälpa oss dit fortare”
”J-jag borde kanske inte ha läst ditt meddelande. M-men
handbo-oooken är ju helknäpp”
”Det har jag inte märkt än - men du har ju läst mer än jag. Du får
förklara mer. På vad sätt är den helknäpp?”
”Ska jag s-säga det medan jag f-får...s-smisk? När ska du
slu-uta?”
”Inte än på en stund. Men vad är det som är helknäpp i handboken?”
”Att, att mina vänner få-å-år ve-eta! Det kan du väl inte lå-åh-ta
dem? Snä-älla”
”Nja, kanske inte. Jag ska tänka litet. Men en är det i alla fall
som ska få veta att du varit över mitt knä ikväll, fast det är ingen som
du direkt räknar som vän, kanske”
”V-vad? Vvem (oooh) pratar du om?”
”Jag fick höra att Hubert hörde någon säga till Marion på ditt
jobb idag att ’hon kunde skita i vad den äckliga lilla mallgrodan säger’
med uppenbar syftning på er chef”
”Hö-örde han de-et? Oohh”, sa Angela.
”Ja, så i morgon vet jag någon som ska söka upp sin chef med
detsamma på morgonen och be så mycket om ursäkt”
”Ja, ja - j-jag ska Ooh! Det var ju ändå-åh mest på sko-oj!”
”Jättekul! Hubert tycker inte att det är lika kul. Så därför ska
du tala om för honom att du fick ordentligt med smisk på bara stjärten
för ditt barnsliga utbrott när du ber om förlåtelse”
”Ne-ej. i-inte de-et. Buu-uuuh! J-jag skäms ihjäl. BU-UUH-HUUH!”
”Nu ska du inte överdriva - det är inte så farligt att berätta för
Hubert. Han ger själv sin egen flickvän smisk, så han kommer att förstå.
Hur ska vi ha det nu - är du olydig eller lydig?”
”Ja, ja - jag är lydig!”, sa Angela som nu kände att det sved som
eld i skinkorna. Hon var just nu beredd att lova nästan vad som helst.
”Bra - då är vi överens.”
Leonard gav sin fru ytterligare ett antal bestämda klatschar.
Angela sparkade och sprattlade nu nästan okontrollerat. Sedan frågade
Leonard henne om hon nu kom ihåg vad hon lovat?.
”J-aahh, j-ja-ag kommer i-hå-åh-åg!!”
”Och?”
”Jag ska be Hu-uh-ubert om u-uräskt för att jag sa sådär!”
”Och?”
”Vad då och?”
”Du ska säga något mer - det minns du nog”
”J-jag ska s-säga till Hu-uh-bert att jag fick en massa s-smisk.
Och att jag f-fick det på, på... bara stjärten - BUUU-UHH!”, sa Angela.
”Bra. Duktig tjej! Nu ska jag själv ta en titt på de där
nyhetsbreven du tjuvläste”
Leonard började läsa på skärmen. Till Angelas harm så gjorde han
ingen ansats att släppa upp henne, utan makade henne bara bättre
tillrätta över knäet.
”Men släpp mig nu, då! Jag ska ringa Clara - vi ska gå ut i morgon
med tjejgänget”
Leonard var redan fördjupad i någon text som Angela inte kunde se,
och sa litet frånvarande:
”Nej, det blir bra att du ligger kvar här - jag hade ju också
saker jag ville prata med dig om”
”Jaha? Men för det behöver väl inte jag … vara kvar här?”
”Jo, jag tänkte att du ska få litet mer smisk medan jag talar om
för dig hur det ska bli i framtiden”
”VAD? M-mer? V-varför det? Jag har väl inte...”
”Tyst nu”, sa Leonard, och gav Angelas ömma, röda skinkor några
små klatschar till. Angela flämtade till men, försökte ändå fortsätta
med sina halvhjärtade protester.:
”M-men jag ska måste ringa Clara, hör du inte?...”
Eftersom Leonard intresserat läste på skärmen, så lät han litet
frånvarande när han svarade:
”Ja, men först ska du få mer smisk, säger jag ju. Det du fick nyss
var bara för att du var olydig på jobbet. Tjuvläsande betyder också
smäll på stjärten, om du inte förstått det förut. Och det är inte alls
så säkert att du ska gå ut i morgon - du får fråga om lov när du fått så
mycket smisk som du ska ha. Om du får gå ut, så kan det vara mycket
lämpligt att du känner litegrann när du sitter ner på krogen i morgon.”
”Ska jag be om lov när jag...fått m-mera s-smisk! Det är ju....”
”Tyst nu”, sa Leonard igen, och gav sin fru nya klatschar på samma
lätt frånvarande sätt.
Den här gången höll Angela verkligen tyst. Leonard läste vidare på
skärmen, och ibland kom det ett litet instämmande hummande från honom
medan han läste. Angela ville se vad han läste, och försökte vrida
huvudet så att hon kunde se skärmen.
”Nähä, du”, sa Leonard och snurrade stolen så att Angela inte
kunde titta. ”Du har tjuvläst nog”.
Nu kunde Angela i stället se ut genom fönstret, och det hon såg
kunde hon inte tiga om:
”Vi har inte aktiverat insynsfiltret på fönstret! De står på andra
sidan gatan och TITTAR! De kan se att jag ligger här med trosorna
NERE!!”
”Ja, jag vet - jag såg att killen däröver gjorde tummen upp
alldeles nyss, och att tjejen ville gå därifrån, men att han höll fast
henne i armbågen. Vi sprider nog litet goda idéer. Men nu ÄR du tyst,
annars är det jag som ringer till Clara och berättar för henne att du
inte får gå ut i morgon kväll utan får smisk igen i stället, och att när
de sitter på krogen och glammar så får du gå och lägga dig klockan åtta.
Det är andra tider nu”
Angela kände hur det hotet verkligen tog luften ur henne, och sa
inget mer. Medan Leonard läste och hummade instämmande här och där så
slets hon mellan sin önskan att titta mot fönstret för att få veta om
grannarna stod kvar, och sin önskan att inte vända sitt rodnande ansikte
mot dem. Hon försökte kompromissa genom att kasta hastiga blickar ut
genom fönstret, och såg att de stod kvar och tittade intensivt mot
hennes och Leonards fönster. Angela visste inte om hon skulle hoppas på
att Leonard skulle läsa länge till, så kanske de hann gå sin väg innan
han började igen (vilket hon i sig inte var särskilt angelägen om). Å
andra sidan så kunde det ju hända att mer folk började samlas i fönstren
i huset mittemot, och att Clara hann ringa till henne i stället. Hon
kunde föreställa sig en massa sätt som det kunde bli fasansfullt pinsamt
på.
Hon behövde inte fundera så länge - Leonard var en snabb läsare.
”Så där, ja. Det var en del bra tips. Nu ska du få litet mer
smisk, så att du lyssnar noga på vad jag har att säga.”, sa Leonard och
gav Angela en liten serie snabba, snärtiga klatschar.
”M-men varför ska jag få mer? Jag har ju redan fått en massa. Och
medan GRANNARNA ser på...
Bu-uuh!”
”Mm, jag har tänkt ett tag på att vi ska göra det här litet
oftare. Det finns de som säger att det är en bra idé att tjejen har en
bestämd smisktid, t ex en gång i veckan. Men jag gillar inte riktigt den
idén. Handboken har ett bättre tips som vi ska följa. Vi ska ha en
utvärderingsdag i veckan då vi går igenom hur pass olydig du varit sedan
sist. Och så ska du få ett eget nyhetsbrev - ’Jag lär mig att vara
lydig’ som du ska läsa till varje gång”
”Ooohh”
”Och så får du chansen att säga vad du ska göra åt de olydiga
saker du gjort. Du får också fråga om du ska få smisk, och lägga fram
dina argument för det, eller be om att inte få så mycket”
”Ska jag frå-åga?”
”Javisst, handboken säger att det kan vara OK att jag bestämmer
att du kommer litet lindrigt undan, om du visar på så sätt att du är
lydig. Men vill du hellre ha en fast smiskdag, så kan jag tänka mig det
också...”
”Nej, nej...ooohh”
”Bra, då är det bestämt att vi kör med utvärderingdag så länge. Om
du är riktigt olydig, så får du förstås smisk på direkten andra dagar,
också”.
”Ja-ja, snälla inte mer nu. Snälla - jag kommer oooh inte att
ku-unna sitta på jobbet”
Leonard lät Angela komma upp från sitt knä. Hon ställde sig ivrigt
och började ivrigt gnida sina röda skinkor utan varje tanke på att
grannarna såg på.
Efter en liten stund satte Leonard henne i sitt knä. Han var noga
med att sätta ned henne på undersidan av låren, så att hennes ömma
skinkor var i fria luften. Han vaggade henne sakta, och smekte och
kysste hennes ansikte. Han sa:
”Såja, såja - kom ihåg att ett av kapitlen heter ’Hur du får henne
att känna sig som en prinsessa’. Det blir belöningar för dig också. Var
det inte något du ville fråga om, förresten?”
”Vad? Jo, öh, vad heter det f-får j-jag öh gå ut i morgon, då?”
”Ja, om du gör precis som vi sagt på jobbet i morgon. Du ska tala
om för Hubert om utvärderingsdagen, också, och säga att han gärna får
skicka med synpunkter på hur du varit på jobbet under veckan, och om han
tycker att du behöver smisk. Lovar du det?”
”Ö-öhh, ja”
”Bra - jag stänger av bildfunktionen på telefonen, så får du ringa
Clara nu”.
Leonard tyckte att det kändes som om Angela redan gjort stora
framsteg, när han såg henne stå och prata i telefon med sin väninna. Hon
hade sparkat av sig byxorna helt under den sista omgången smisk, och
inte brytt sig om att dra upp trosorna ännu, utan stod fortfarande och
försiktigt smekte sina bara skinkor medan hon förklarade att hon skulle
hänga med ut, men antagligen inte så väldigt sent.
Angela för sin del tänkte att det verkligen var andra tider nu....