Första skärtorsdagen som gifta, sa min make att jag skulle handla på
systemet, då han på grund av arbetet var förhindrad att handla själv.
Lite näbbigt svarade jag att sin sprit fick han allt handla själv.
Maken lade bara upp pengar på köksbordet och sa åt mig att göra
som jag var tillsagd, annars skulle jag få se på annat. Stursk som jag
var på den tiden, vägrade jag att lyda order, så när min man kom hem låg
pengarna kvar på köksbordet.
Iskallt frågade han om det betydde att jag inte varit på bolaget.
Då jag svarade att jag minsann inte tänkte vara någon springflicka för
honom, greppade han riset och sa att nu skulle det bli stryk efter
noter.
Jag stirrade på fastlagsriset som jag själv köpt på torget och
frågade klentroget om han verkligen skulle klå mig. Stryk har du
förtjänat och stryk skall du få, antingen drar du själv ner byxorna och
lägger upp dig för en normal risbastu eller så kommer jag att brotta ner
dig och då kommer riset att vina så länge jag orkar svinga det.
Dumt nog vägrade jag att lägga upp rumpan för riset och spjärnade
emot så mycket som jag kunde. Men min man är stor och stark och innan
jag visste ordet av så låg jag med bar stjärt över hans ena knä medan
han stoppade mitt sprattel med sitt andra ben. Sedan började riset att
vina. I början skrek jag väl mest i ilska och vanmakt, men snart tjöt
jag av den hemska smärtan, det sved som eld i baken utan en möjlighet
att komma undan.
Jag vet inte hur många rapp jag fick men det var en grundligt agad
och kuvad hustru som utan protester ställde sig i skamvrån. Med
rödstrimmig, svullen och svidande stjärt fick jag där höra ett
sanningens ord om hur bortskämd och uppnosig jag var, och att jag i
fortsättningen kunde räkna med att bli strängt agad om jag skulle brista
i respekt och lydnad.
Det var som sagt första gången jag blev agad, med åren har jag
fått smaka både rem, mattpiska och rotting men inget har etsat sig så
fast i minnet som björkriset den påsken.