Efter några års harvande mellan småjobb och fristående kurser på Stockholms universitet kände Johanna att det var dags att ta tag i sitt liv. Genom ett stipendium fick hon chansen att plugga lingvistik på universitetet i Oxford, och hon tvekade aldrig att ta chansen.
Johanna var nu 26 år och inne på sjunde och sista terminen på sin utbildning. Alldeles runt hörnet väntade den hett eftertraktade examen, en Masters of Linguistics. På universitetet i Oxford dessutom. Visserligen trivdes hon bra både i Oxford som stad och med sin utbildning, men några års hårt pluggande hade börjat ta ut sin rätt. Hon längtade hem till Sverige ganska mycket nu, framförallt saknade hon sina vänner.
Johanna var väldigt attraktiv. Hon såg inte speciellt svensk ut och blev ofta tagen för en italienska eller en spanjorska. Hon hade långt mörkbrunt hår och mörka ögon. Hon var 1,68 och hade en mycket snygg kropp som hon var noga med att hålla i trim genom regelbunden motion. Hennes bröst var fasta och ganska stora. Åtskilliga blickar kastades efter Johanna tack vare hennes snygga häck. Hon visste om att hon såg bra ut och hade ingenting emot att få trånande blickar kastade mot sig. Något seriöst förhållande hade hon dock inte haft under åren i England, utan bara några kortare romanser och ett och annat renodlat one-night-stand.
Det enda som återstod av Johannas utbildning var en kurs som hon bävat länge för. Hon hade haft problem både med A- och B-nivån i fonologin, och nu befann hon sig i slutet av C-kursen i detta tunga ämne. Redovisningen skulle ske genom en uppsats, vilket Johanna tackade gudarna för. En ren tenta hade hon aldrig klarat. För att få godkänt på hela utbildningen var man tvungen att klara alla kurser. Om hon skulle misslyckas med denna kurs skulle hon alltså inte få sin examen.
Det gick många rykten om att man kunde köpa färdiga uppsatser på nätet. Det sades dessutom att detta var helt riskfritt. Johanna hade aldrig fuskat och köpt någon uppsats, dels för att det var oetiskt, men dels, och framför allt, för att hon inte vågade. Den här gången hade hon dock fallit för frestelsen. Hon var så otroligt trött på att plugga, samtidigt som hon hade väldigt svårt för fonologin, så hon hittade in på en sajt som förmedlade kontakter till gamla studenter, och så köpte hon en gammal uppsats som hon skulle kunna använda.
Att ändra namn och lämna in uppsatsen till Mr Richards, läraren i fonologi, kändes trots allt lite läskigt. Tänk om… Nej, risken att åka dit var minimal. Mr Richards var ny som lärare på universitetet, och dessutom hade uppsatsen hon kom över skrivits i Birmingham. Den som skrivit uppsatsen fick inte veta vem som köpte uppsatsen, det skedde genom den som drev sajten, och varför skulle den riktiga författaren berätta att han eller hon var med och fuskade? Man såg väldigt allvarligt på fusk i England.
I dag, denna fantastiska försommardag, skulle Johanna träffa Mr Richards för att diskutera uppsatsen. En och annan fråga om uppsatsen skulle hon få, men detta var mest symboliskt. Och hon var ju inte dummare än att hon förstod uppsatsens tes och slutsatser.
Vissa lärare hade Johanna haft i flera kurser, men Mr Richards hade hon bara haft i den här avslutande kursen. Trots en hel del seminarier tyckte hon inte att hon lärt känna honom riktigt. Fast det kanske inte vore helt fel, tänkte Johanna när hon med ett leende på läpparna traskade in på universitetsområdet. Mr Richards var en attraktiv man i 35-40-årsåldern, välbyggd och manlig.
”Kom in, miss Karlsson”, hördes en röst inifrån Mr Richards rum när Johanna knackade på dörren prick klockan 10.00. Hon öppnade dörren, skakade hand med Mr Richards och satte sig ner i en av två skinnfåtöljer som stod framför skrivbordet, ett rejält skrivbord i ek.
- Din uppsats, Miss Karlsson, var väldigt intressant, började Mr Richards och log.
Johanna log också.
- Så intressant, fortsatte Mr Richards, att jag tog med den och visade den för min gamle lärare, Mr Hamstead, vid en måltid igår kväll. Mr Hamstead bor i Birmingham men är här i Oxford för att hälsa på sin son.
Mr Richards tystnade och reste sig upp från sin stol och började långsamt gå i en halvcirkel runt Johanna. Hon följde honom med blicken och fick plötsligt en obehaglig känsla i magen. Men hon försökte givetvis hålla skenet uppe.
- Så vad tyckte Mr Hamstead om uppsatsen, frågade hon.
- Miss Karlsson. Var det du som skrev den uppsats som du lämnade in förra torsdagen, sa Mr Richards, som var rakt bakom Johanna.
Johanna som redan hade släppt Mr Richards med blicken vände sig framåt, mot skrivbordet, och sa att naturligtvis hade hon det.
- Vad menar du, fortsatte hon.
Samtidigt kom paniken krypande. Men hon försökte verka oberörd.
Mr Richards var plötsligt tillbaka bakom skrivbordet och satte sig lugnt ner.
- Jag frågar en gång till. Var det du som skrev uppsatsen?
- Ja, svarade Johanna.
- Det visade sig, sa Mr Richards efter någon sekunds tystnad, att Mr Hamstead kände igen den uppsats som jag visade honom. En av hans elever skrev den för fyra år sedan. Eftersom den var så intressant hade han tagit med den och diskuterat den med några andra professorer på en lärarkongress i Brighton.
Johanna kände att fötterna försvann under marken. Hon blev knallröd i ansiktet och tänkte bara ”nej, nej, nej”. Hon fick inte fram ett ord.
- Som du förstår måste jag rapportera det här till Principal Barlow (universitetets rektor). Det är min skyldighet som lärare, sa Mr Richards.
Johannas strupe var helt torr. Allt bara snurrade runt. Till slut tog hon ändå till orda.
- Jag ber dig, Mr Richards, gör inte det. Jag ber dig. Jag kommer inte bara att få underkänt på kursen, jag kommer att bli utkastad från universitetet, utan chans att få göra om kursen i sommar eller i höst. Jag kommer inte att få min examen som jag slitit för i tre och ett halvt år. Jag ber dig.
- Det här skulle du ha tänkt på innan du fuskade. Jag är ledsen, jag måste rapportera detta till Principal Barlow. Det är min skyldighet.
Johanna hade fortfarande svårt att förstå att det som just nu hände verkligen var sant. Detta var hennes värsta mardröm. Hon gapade lätt och fick inte fram ett ord. Hon kände hur ögonen började bli blanka. Snart rann tårarna ner för kinderna.
- Miss Karlsson, jag får egentligen inte säga eller göra detta, men jag är villig att ge dig en chans att komma ur den här situationen, sa Mr Richards plötsligt.
Johanna tittade upp och torkade tårarna ur ögonen. Mitt i eländet tändes ett hopp.
- Jag har hört från flera andra av dina lärare att du är en duktig student, att du är en bra tjej. Att ett enda misstag, även om det är ett stort misstag, ska spoliera hela din utbildning är inte rättvist. Därför ska jag ge dig ett val. Jag kan tänka mig att inte rapportera detta till Principal Barlow om du väljer att ta emot en portion kroppslig bestraffning.
Det blev tyst i rummet. Johanna förstod inte vad som hände. Hon fick en stor klump i magen. Kroppslig bestraffning? Skulle han… Skulle han ge henne stryk? Eller vaddå?
- Vvv, vad menar du, Mr Richards? Kroppslig be… Kroppslig bestraffning?
- Just det, svarade Mr Richards samtidigt som han reste sig upp och började gå i en halvcirkel runt Johanna igen.
- Jag tänker inte låta dig slå mig, om det var det du tänkte, sa Johanna som plötsligt kände hur vreden rusade genom kroppen.
- Helt okej för mig, sa Mr Richards lugnt. Men då redogör jag för Principal Barlow om vad du gjort. Faktum är att vi ska äta lunch ihop i dag, jag och han.
- Den här kroppsliga bestraffningen, sa Johanna med låg röst. Vad… Hur, jag menar, när… Ehh…
- Så här gör vi, sa Mr Richards. Jag har mycket att göra och kommer att jobba till sent i kväll. Senast klockan 21.00 vill jag veta hur du ska ha det. Fundera under dagen. Om jag inte ser dig i kväll räknar jag med du att du avstår från den kroppsliga bestraffningen och väljer att bli utkastad från universitetet utan tillstymmelse till examen. I morgon bitti uppsöker jag Principal Barlow och lämnar en grundlig rapport om ditt fusk.
Johanna reste sig plötsligt upp och skyndade ut ur rummet. Hon var som i ett töcken. Hon kunde inte tro att det här var sant. Det måste vara en mardröm. Hon tog upp mobilen och ringde det café där hon extrajobbade. Hon sa att hon var magsjuk och att hon inte kunde jobba i dag. Istället gick hon direkt hem. När hon kom in i lägenheten sprang hon in i sitt sovrum och kastade sig på sängen, storgråtande.
Bara några minuter senare hördes en nyckel i ytterdörren. Dörren öppnades.
- Hallå! Joey! Är du hemma? Skulle inte du jobba i dag?
Det var Sue, den irländska tjejen som hon delade lägenheten med, som kommit hem. Sue pluggade juridik, och även hon var inne på sista terminen.
När hon såg Johanna ligga och storgråta dök hon mot sängen och omfamnade Johanna.
- Säg inte att de underkände uppsatsen? Det kan inte vara sant? Men vaddå, om du stannar några veckor till kan du säkert komplettera eller skriva om. Det är så klart inte…
- Sue!
Johanna reste sig plötsligt upp.
- Jag har fuskat. Och de har kommit på det. Mr Richards har givit mig ett val. Kroppslig bestraffning, eller så berättar han för rektorn. Vad ska jag göra, sa Johanna och började snyfta igen.
- Shit. Det var det jävligaste, sa Susan. Du kan inte åka hem till Stockholm utan examen. Det finns inte. Du får ta smärtan. Förresten kanske det inte är så farligt. Jag känner ingen som har fått stryk, men inte skulle en gentleman som Mr Richards slå en tjej speciellt mycket. Förresten, han kanske bara skämtade.
- Tro mig. Han skämtade inte, snyftade Johanna.
När Johanna lugnat ner sig var det egentligen inte ett speciellt svårt val. Precis som Sue sa var det otänkbart att komma hem till Sverige utan examen. Vilken skam! Hon skulle ta straffet. Så farligt kunde det väl inte vara? Så ont kunde det väl inte göra?
Klockan 20.30 var hon tillbaka på universitetet. Hon såg inte en själ. När hon kom in på sin institution var det helt tyst. Hon tog ett djupt andetag när hon gick in i hissen och tryckte på 4:an. Det var på fjärde våningen Mr Richards hade sitt kontor.
Korridoren var helt öde. Men hon såg att det lyste inifrån Mr Richards rum. Hon knackade försiktigt på dörren.
- Kom in, sa Mr Richards med hög röst.
- Slå dig ner, sa han när Johanna kommit in i rummet.
Mr Richards la ner några papper i en skrivbordslåda och tittade på Johanna.
- Nå, Miss Karlsson, hur vill du göra?
- Jag tar straffet, sa Johanna med låg röst och tittade ner i golvet.
- Ett bra val, Miss Karlsson, sa Mr Richards och reste sig upp, men han stod kvar bakom skrivbordet.
- Så här gör vi. Du kommer att bestraffas för två saker, för att du har fuskat och för att du har ljugit för en av dina lärare. Vi börjar med straffet för att du ljugit.
Mr Richards pekade mot sin bokhylla.
- Gå fram till bokhyllan och öppna lådan längst ner till vänster.
Johanna reste sig långsamt upp. Allt kändes overkligt. Var det som hände verkligen sant?
- Se så. Sätt fart, sa Mr Richards.
Johanna öppnade den avlånga lådan och flämtade till när hon såg innehållet. En lång och tjock käpp! Hon tog upp den med båda händerna och vände sig mot Mr Richards. Hon fick inte fram ett ord.
- Du behöver inte säga någonting. Kom och ställ dig framför skrivbordet och lägg käppen på skrivbordet.
Johanna gjorde som hon blev tillsagd. Hon kunde inte tro att Mr Richards skulle slå henne med den här tjocka käppen.
- Nu är det viktigt att du gör precis som jag säger. Annars blir det bara värre, sa Mr Richards som plötsligt lät väldigt sträng.
Johanna hade på sig ett par blåjeans och en svart polotröja. Hon hade håret i en vanlig hästsvans. Hon följde oroligt Mr Richards när han tog upp käppen med högerhanden och lätt började slå den mot den öppna vänster handflatan.
- Ta av dig byxorna, sa han bestämt.
Johanna bara gapade.
- Vvv... Vad sa du?
- Jag sa att du ska ta av dig jeansen. Gör detta omedelbart, sa Mr Richards.
Johanna drog lydigt ner jeansen.
- Häng dem över fåtöljen, sa Mr Richards. Sedan böjer du dig över skrivbordet och tar tag i min stol på andra sidan.
Johanna böjde sig framåt och tog tag i armstöden på stolen som stod på andra sidan skrivbordet. Hon fick sträcka på sig för att nå.
- Du tittar rakt framåt hela tiden. Titta in i stolen. Förstått?
- Visst, Mr Richards, sa Johanna.
Mr Richards började gå runt sitt skrivbord. Han tyckte om vad han såg. Här stod en mycket vacker ung kvinna framåtböjd. Den svarta polotröjan hade åkt upp en aning, och när han såg de rosa trosorna började det styvna i kalsongerna.
- Jag kommer att ge dig fem slag för att du ljugit för mig, sa Mr Richards som innan agan inleddes sa åt Johanna att sära på benen (så hon inte skulle kunna lindra smärtan genom att knipa ihop skinkorna).
SMACK!
Efter ett kort ögonblick rusade smärtan genom Johannas kropp. Slaget hade landat mitt på skinkorna.
SMACK!
Det andra slaget landade längst upp på låren. Smärtan var enorm. Johanna ställde sig nästan upp samtidigt som hon flämtade högt.
- Återta din position! Genast!
Johanna hann knappt böja sig ner innan ett slag med våldsam kraft landade högt upp längs skinkorna. ”Aaaj” skrek hon och började snyfta.
SMACK!
Det fjärde slaget träffade mitt på skinkorna och var ännu hårdare. Den här gången skrek Johanna rakt ut. Hon storgrät och reste sig upp helt.
- Snälla. Jag kan inte ta mer. Snälla.
- Vill du att jag ska gå till Principal Barlow i morgon bitti? Vill du det, frågade Mr Richards.
Utan ett ord böjde sig Johanna över skrivbordet. Genom hennes rosa trosor syntes fyra rejäla ränder.
PANG!
Det femte slaget landade långt ner, precis ovanför det lägsta slaget. Mr Richards slog med full kraft, och Johanna skrek rakt ut igen. Smärtan var fruktansvärd.
- Nu kan du resa dig upp, sa Mr Richards som gått runt skrivbordet och satt sig ner bakom detsamma.
Långsamt reste sig Johanna upp. Hon mötte inte Mr Richards blick med sina tårfyllda ögon utan tittade ner i skrivbordet. Långsamt rörde hon sina sargade skinkor med händerna innan hon sträckte sig efter jeansen som hängde över en av fåtöljerna.
- Vad håller du på med, frågade Mr Richards. Än så länge har du bara bestraffats för att du ljugit för mig. Agan är ingalunda över än. Nu är det dags för bestraffningen för själva fusket.
Johanna tog ett djupt andetag, och när hon andades ut började hon storgråta.
- Herregud, jag kan inte ta mer. Jag ber dig, Mr Richards, snyftade hon.
- Nu har jag fått nog av ditt gnällande, röt Mr Richards och reste sig upp. Jag gav dig chansen att ta ett straff, men du vill alltså inte. Nu är chansen borta. I morgon pratar jag med Principal Barlow.
Mr Richards öppnade dörren ut mot korridoren och visade med en gest att Johanna kunde gå ut. Johanna torkade långsamt tårarna och sa med låg röst:
- Jag vill att du fortsätter med bestraffningen.
- Jag har verkligen gjort mig förtjänt av den här agan, la hon till när Mr Richards inte reagerade.
- Okej. Du får en chans till. Men minsta lilla protest under återstoden av agan gör att den avbryts och att du får åka hem till Sverige utan examen. Är det uppfattat?
Johanna nickade.
- Är det uppfattat, upprepade Mr Richards.
- Yes, sir, svarade Johanna.
- Bra. Då vet du var som gäller, sa Mr Richards.
- Vänd dig om, sa Mr Richards som stängt dörren och var på väg mot Johanna.
Johanna vände sig om och tittade mot den tomma skrivbordsstolen. Hon trodde inte sina öron när Mr Richards fortsatte:
- Och så tar du av dig tröjan och lägger den på fåtöljen bredvid dig.
Långsamt tog Johanna av sig tröjan. Hon vågade inte titta bakåt på Mr Richards.
- Fortsätt med BH:n, sa Mr Richards bestämt.
Johanna lydde utan att känna efter vad hon kände. Det var som om hon stängt av kroppens känslor. Hon la den rosa BH:n över tröjan.
- Och så trosorna.
Johanna tog utan att tveka av sig trosorna och la även dem på fåtöljen.
- Sära lite på benen och håll armarna bakom huvudet.
Mr Richards sexuella upphetsning var stor. Han gick långsamt runt Johanna och slog sig ner i skrivbordsstolen. Johanna la inte märke till Mr Richards rejäla stånd. Utan att skämmas tog sig Mr Richards en rejäl titt på den nakna Johanna. Brösten var fasta och lagom stora. Hennes kropp var mycket snygg. Ovanför fittan fanns bara en liten buske med könshår.
- Nu ska jag ge dig ett rejält kok stryk för att du fuskat. Jag kommer att använda samma käpp och slå med full styrka över din nakna stjärt. Minsta lilla protest, så vet du vad som händer.
Johanna försökte svälja en rejäl klump, men tårarna rann ner för kinderna.
- Då så, Miss Karlsson. Böj dig framåt och inta samma ställning som du hade alldeles nyss, sa Mr Richards som slog käppen lätt mot sin handflata.
Johanna böjde sig framåt samtidigt som Mr Richards gick runt skrivbordet och ställde sig snett bakom henne. Den perfekta bleka huden stördes bara av de rejäla ränderna som uppstått av de fem tidigare slagen.
- Fem slag till kommer du att få.
SMACK!
Utan förvarning svingade Mr Richards käppen genom luften. Johanna ryckte till och skrek av smärta när käppen landade över hennes skinkor.
SMACK! SMACK!
Mr Richards överraskade med två snabba slag. De var oerhört hårda. Johanna förstod inte hur hon lyckades stå kvar, men det gjorde hon i alla fall. Bägge slagen hamnade högt upp på stjärten. Mr Richards hade nästan slagit rakt ner istället för bakifrån.
Det fjärde slaget i den sista omgången landade långt ner på skinkorna. Johanna skrek rakt ut. Det var omöjligt att hålla igen. Men hon höll sig kvar böjd över skrivbordet.
- Sista slaget nu. När du tagit emot detta ska du tacka mig för att jag givit dig stryk, och sedan stannar du kvar i den där positionen, sa Mr Richards.
BANG!
Mr Richards kände hur han fick till en riktig fullträff. Slaget landade snett över skinkorna. Johanna skrek rakt ut igen och bankade ena handen i skrivbordet.
Mr Richards konstaterade hur det sista slaget gjort att det börjat blöda på två ställen. Det sista slaget hade nämligen träffat tvärs över två tidigare slag, vilket huden inte riktigt klarade av.
Johanna hade aldrig upplevt maken till smärta men upprepade ändå för sig själv när hon stod där framåtböjd: ”Jag klarade det, jag klarade det”.
Då kände hon plötsligt hur Mr Richards la sina händer om hennes höfter. Någon sekund senare stack han in sin stenhårda kuk i Johannas fitta. Efter några snabba in-ut-in-ut drog han ut sin kuk, stönade högt och sprutade över Johannas sargade skinkor och över ryggen. Satsen var enorm. Mr Richards avslutade med att köra in kuken i Johanna igen – i röven den här gången. Han lutade sig över henne och körde in kuken så långt in i röven det gick och stönade högt en gång till.
- Så ja, Miss Karlsson. Då var bestraffningen avslutad, sa Mr Richards lugnt.