Det här var på 1970-talet då aga fortfarande var tillåten. Jag gick i gymnasiet och hade rätt dåliga betyg. Dessutom skolkade jag ofta och varken mamma eller pappa visste vad de skulle ta sig till med mig. Pappa hade en faster som däremot precis visste vad som "fattades mig". "Vad hon behöver" sa hon, "är en hederlig gammaldags RISBASTU PÅ BARA STJÄRTEN!" Både hon och pappa hade fått samma behandling långt upp i åldern och faster tyckte uppenbarligen att det var ett säkert universalmedel. När hon var på besök hos oss för att äta söndagsmiddag, förde hon saken på tal vid flera tillfällen. "Förr var man inte så släpphänta med unga flickor som du, utan olydnad bestraffades direkt. Det var både ricinolja, skamvrå, ris och i särskilt ömmande fall rotting, som kom till användning och det fungerade! Varken din far eller jag mådde sämre av det."
Så gick dagarna och en dag efter skolan, harklade sig min far och meddelade att jag skulle få extraundervisning från och med fredagen i samma vecka, hos en fröken Lind, som var tyskalärarinna och kunde hjälpa mig både med det och andra ämnen. Jag såg hur han såg menande på min mor, men jag förstod inte varför. Så kom fredagen och jag traskade iväg till adressen, en villa en bit utanför själva stan. När jag ringde på öppnade en kvinna i 40-årsåldern. "Är det du som är Katarina?" frågade hon och det kunde jag ju inte neka till. Hon visade mig in i sitt arbetsrum och satte sig på en stol bakom ett stort engelskt mahognyskrivbord. Hon mönstrade mig och jag iakttog förstulet henne. Hon var en parant kvinna, välklädd och välsminkad, hade vassa stickande ögon och håret i knut i nacken. Redan från början insåg jag att det var något som inte stämde. När jag skulle sätta mig ned fräste hon till: "Vem har gett dig tillstånd att sitta!?" Den hårda klangen i rösten visade att här var det någon som menade allvar. "Dina föräldrar har problem med dig har din faster berättat och jag förstår varför. Du har inte hyfs för fem öre. Men nu ska du få se på annat!"
Hon såg strängt på mig. "Du kommer nu att få det du bort få för länge sedan - nämligen ett duktigt KOK STRYK på lilla stjärten!" Jag trodde inte mina öron och protesterade, men hon var obeveklig. "Aga ska du ha, det är bara frågan hur och med vad." Hon reste sig upp och ställde sig framför skrivbordet. "Vi har ju alltid den gamla fina rottingen, som biter så bra i skinnet, vad sägs om den!?" Nu försökte jag dra mig mot dörren, men hon var snabbare än jag och ställde sig i vägen.
"Nej du lilla vän, försök inte smita nu. Du och jag har litet otalt med varandra." Hon stängde noggrant dörren och låste den. Nu började jag bli riktigt rädd. Den här kvinnan verkade tokig och vem visste vad hon kunde ta sig till. Hon fortsatte: "Jaha du Katarina, det var rottingen det, men så har vi ju det bästa strykredskapet av alla - BJÖRKRISET." Hon gjorde en paus. "Ska vi säga att lite - eller snarare rätt mycket - ris i stjärten, är vad vi nöjer oss med idag, så får du göra bekantskap med rottingen vid ett senare tillfälle." Jag bad henne att låta bli, men hon tycktes se rakt igenom mig - hon hade redan bestämt sig.
"Nu vill jag att vi följer vissa regler Katarina. Jag säger åt dig precis hur du ska göra och du lyder, annars kan jag bli riktigt otrevlig!" Det tvivlade jag inte på ett ögonblick och nu stirrade jag skräckslaget på kvinnan framför mig. "Ser du där i hörnet?" frågade hon "ja där borta! Där står ett färskt nyplockat björkris redo att användas och du vet vem jag har plockat det för, eller hur?" Hon såg uppfordrande på mig. "I framtiden ska du själv få plocka björkriset - jag ska visa dig vilka kvistar du ska plocka - och så binda ihop det till en ordentlig agakvast, men idag gör vi ett undantag och jag hoppas att du ska bli nöjd med resultatet!" Jag såg bort mot hörnet bakom skrivbordet och såg riset stå där i en hink med vatten. Hon följde min blick. "Riset står i vatten för att det ska hålla sig riktigt smidigt och böjligt, vilket ger en bättre aga än med ett gammalt torrt björkris."
"Nu vill jag, Katarina, att du går dit bort och hämtar riset och lämnar det till mig och när du gör det ska du niga fint." Jag gick stel av skräck bort till hinken, tog tag i riset och gick fram till kvinnan, som vi kan kalla för Gertrude. Jag neg så fint jag kunde och sträckte fram riset. "Nej du djupare får du allt niga. Gå tillbaka igen." Så fick jag stoppa tillbaka riset igen och så på Gertrudes uppmaning gå tillbaka och hämta det och så nigande överräcka det en gång till. Men inte heller nu var hon riktigt tillfreds och först vid tredje försöket tog hon emot riset. Hon följde min blick igen. "Ja titta du, riset tål att betraktas. Med det här kommer du att få din första - alltför senkomna - risbastu, så det kommer att bli ett minne för livet."
Hon slog prövande riset mot ena handflatan. "Det här kommer att bita bra mår du tro, på din lilla bortskämda stjärt!" Så satte hon sig på stolen igen och befallde med kall och hård röst: "Knäpp ned jeansen!" Jag hade inte riktigt trott att det skulle bli allvar av, men nu förstod jag att Gertrude menade vad hon sa. Jag kved: "Kan jag inte få slippa snälla..." "Nej du, nu ska du få se hur det går för olydiga flickor som inte läser sina läxor ordentligt och du kan vara glad att det bara blir riset idag. Om jag fått avgöra hade du fått smaka rottingen, men dina föräldrar bad att du skulle slippa det första gången och snäll som jag är biföll jag deras önskan. PÅ BARA STJÄRTEN ska det bli!" Jag knäppte upp jeansen, drog ned dragkedjan och förde ned dem. "Kliv ur jeansen och ta av dig blusen." Jag tyckte att det var överdrivet, men vågade inte annat än lyda och fumlade med knapparna. Gertrude blev otålig. "Vill du att jag ska ta fram rottingen istället. Jag har en lång och smidig en här bakom och efter behandling med den kommer du inte att kunna sitta på en vecka! Välj själv!" Jag fick snyftande av mig blusen och stod där med mina tonårsbröst bara och försökte dölja dem med mina händer, men det tyckte inte Gertrude om. "Händerna utefter sidorna och sära ordentligt på benen! Blicken ned i golvet!"
Det tycktes som en evighet innan hon befallde: "Kom hit och ställ dig vid stolen." Jag gick fram till henne och efter ytterligare några minuter kom så orden som ett piskrapp. "DRA NED TROSORNA och stå i samma ställning rakt framför mig!" Jag drog hulkande ned underbyxorna. "Sära på benen mera!" Jag lydde och så stod jag där och skämdes i min nakenhet med busken i vädret och så kom efter ytterligare en hel evighet "Vänd på dig, böj dig framåt och fatta tag i benen. Jag vände på mig och stod nu i "strykpositionen", framåtböjd, med brett särade ben - hade Gertrude förut kunnat se bara busken, så kunde hon nu se betydligt mera av härligheten!
Jag hörde hur hon reste sig och ställde sig bakom mig. Med ett snabbt grepp tog hon tar i den ena av mina flätor - jag trodde huvudet skulle gå av och så tryckte hon ned mig längre ned mot golvet. Så väntade hon och så höjde hon riset. Det är svårt att beskriva den plötsligt stingande smärta som uppstår när riskvistarna möter huden, men jag gav till ett skrik och rörde på mig både pågrund av överraskningen och smärtan! "STÅ STILL! Röt Gertrude och tog samtidigt ett fastare tag om flätan.
Så höjdes riset igen och stjärten sved till. Jag försökte stå still men det var svårt. Var det så här att få stryk var det hemskt! Gertrude agade vant, tre upptill, tre mittemellan och tre nedtill, tils hela stjärten sved som eld. Det rätt långa och grova riset höjdes snart i takt, upp och ned, upp och ned och varje gång ökade svedan över mina hjälplösa skinkor. Jag kved först men skrek sedan rätt ut...AAJJ...OOOJ....UUUHHH...medan agan fortsatte utan avbrott och nu snarare med större styrka än tidigare. "SLUTA! skrek jag och vände mig som en mask på kroken, men Gertrude tänkte göra stryket grundligt. "Jag slutar när JAG tycker att du har fått det du behöver! Förstått!? Intensiteten i agan steg nu och jag hann knappt hämta mig från svedan efter ett rapp av riset, förrän nästa träffade min nu både ömma och säkert såriga stjärt. Hon slog snart med hela sin styrka och hela min bakdel kändes nu som en enda stor 'sveda'. Till sist skrek jag inte längre och efter ytterligare ett par dussin rapp slutade hon. "Vänd dig om och tacka mig!" Jag strök snyftande över min ömmande stjärt, som kändes alldeles varm av stryket och tog henne i hand.
Men jag hade glömt att niga. "Vänd på dig igen." Så tog hon ett tag om nacken den här gången och tvingade mig framåt. Återigen dansade björkriset över skinkorna!
"Du ska lära dig att niga, din ouppfostrade flicksnärta! Skrek Gertrude. "Så gör vi om det!" Den här gången neg jag nästan överdrivet djupt, men Gertrude var nöjd och det var ju huvudsaken. "Ställ dig i skamvrån!" Hon ledde mig till vrån bakom skrivbordet och där stod jag med ansiktet mot väggen och med den svidande stjärten under minst en halvtimme. Så fick jag klä på mig och gå hem, åtföljd av Gertrudes förmaningar.
Mamma och pappa frågade inte om det inträffade, men vid söndagsmiddagen såg faster särskilt nöjd ut. Efter maten tog hon mig avsides. "Nu vet du vad du får om du är olydig." Hon klappade mig ordentligt i stjärten och jag ryckte till när det ömmade. "Ja du Gertrude sparar inte på riset - eller rottingen för den delen." Nästa fredag tvingades jag gå till Gertrude igen. Ett familjeråd hade bestämt att så länge jag inte förbättrat mina betyg så skulle proceduren från förra fredagen upprepas! Den här gången följde Gertrude med mig ut i stadsparken och där tvingades jag, mitt ibland alla människor, plocka ett agaris och bära det hem till henne. Jag skämdes och tyckte att alla iakttog mig och visste om vad som väntade mig. Väl hemma hos Gertrude upprepades proceduren; hämta riset, av med kläderna och ned med trosorna och så ny risbastu på bara stjärten. Nästa vecka vankades det rotting, vilket gjorde ännu ondare och veckan därpå ris. Sakta men säkert började mina betyg förbättras och efter sjunde gången hos tant Gertrude, så förklarade hon att jag skulle slippa gå till henne vidare, men bara om jag skötte mig. Efter det "höll jag mig i skinnet, men jag glömde aldrig "tant Gertrude".