Välförtjänt straff

- Jag kommer om en halvtimme. Gör ungarna klara de ska sova över hos farmor. Vi behöver prata.

Du låter lugn och samlad i telefonluren. Din röst är mjuk, men bestämd. Ditt sätt lämnar inget utrymme för protester. Vad finns att protestera mot? Barnen ska alltså sova över hos farmor. Det blir kul för dem. Vi behöver prata… Om vad? Jag känner nervositeten komma krypande i kroppen. Vad vet du? prata. Jag tar itu med att plocka ner de saker barnen behöver och skjuter tillfälligt undan tankarna på allt annat.

Du kliver in genom ytterdörren en halvtimme senare. Med ett sprattlande barn under vardera armen, båda skrikande av skratt, kysser du mig vid tinningen. Du släpper ner barnen och fiskar fram två serietidningar ur innerfickan på kavajen. De tar tidningarna och springer ut för att sätta sig i bilen och vänta på dig. Tystnaden sänker sig mellan oss. Jag är fortfarande inte klar med barnens packning, utan fortsätter ägna mig åt den. Du betraktar mig hela tiden. Jag kan inte utläsa något annat än eftertänksamhet ur din blick. Jag börjar svamla om dagen som varit och allt och inget, för att fylla tystnaden. Du tar av dig slipsen och knäpper upp ett par av skjortans knappar. Hela tiden betraktar du mig på det där lugna, eftertänksamma sättet. Jag fumlar med väskor och blixtlås. När allt är packat och klart känns det obehagligt att inte ha något för händerna, något att koncentrera sig på. Du står lutad mot dörrposten, med armarna lojt korsade över bröstkorgen, alltjämt med ögonen fästade på mig. Pressen blir för hög och jag fräser:
- Ja men stå inte bara där, se till att komma iväg. Du ändrar inte ställning över huvud taget, bara höjer ett ögonbryn.
- Jag skulle byta ton om jag var du. Blir ditt lugna svar.
- Men du gör mig nervös när du bara står där och blänger! Jag lägger band på mig, men rösten bär fortfarande tydliga spår av irritation.
- Hmmm, men det säger kanske mer om dig än vad det säger om mig. Vad har du att vara så nervös över? Din lugna självsäkra framtoning får mig av någon anledning att göra reträtt.
- Äh, förlåt vad dumt allt blev nu, bry dig inte om mitt humör, säger jag ursäktande. Jag förklarar att jag inte har något att vara nervös över alls, men det har varit ganska stressigt att få ungarna klara och allt. Du säger inget mer om saken, utan lyssnar till min förklaring.
- OK, fint, då ses vi om en stund då, säger du och kysser mig på kinden. Du fångar min blick med din. Jag kan skymta något djupt där inne, men är osäker på vad.

Det tar ungefär 45 minuter för dig att åka tur och retur till farmor. I vanliga fall skulle jag välkomna lugnet, kanske lägga mig i ett varmt bad med en god bok. Nu blir jag bara rastlös. Jag knäpper på TVn, bläddrar bland kanalerna och stänger av den igen. Jag bläddrar i en tidning, men kastar in den bakom soffan när jag inser att jag inte förstår vad jag läser. Mest vankar jag omkring i huset medan du är borta. Jag rättar till en matta här, plockar upp några leksaker där, fiskar upp litet smutstvätt från golvet och lägger i tvättkorgen, byter plats på ett par tavlor, ställer in några böcker i bokhyllan… Man kan tycka att det låter väldigt ordningsamt, men eftersom hela huset ser ut som ett bombnedslag gör mitt sporadiska plockande just ingen skillnad för helhetsbilden.

När du kommer hem fortsätter jag mitt rastlösa plockande i huset. Du sätter dig bekvämt tillbakalutad i soffan och följer mig med blicken när jag pilar ut och in i olika rum.
- Kom och sätt dig.
Egentligen vill jag inte, men även om din röst är mjuk kan jag höra glimten av stål. Du kommer inte att ge dig. Jag kan inte motstå en icke verbal protest, utan himlar med ögonen och undslipper mig en irriterad suck när jag sätter mig bredvid dig. Jag korsar armarna defensivt framför bröstet. Du låtsas inte om mitt demonstrativa beteende, utan lägger bara armen runt mig och drar mig intill dig så att jag sitter lutad emot dig. Innan jag hinner slå på TVn tar du fjärrkontrollen ur min hand och lägger tillbaka den på soffbordet. Ingen av oss säger något. Det tar en liten stund, men efter ett par minuter börjar jag slappna av, nästan med en kroppsdel i taget. Jag lutar huvudet mot din bröstkorg och låter tankarna vandra iväg.
- Vi måste prata. Din röst tar mig tillbaka till verkligheten med ett ryck. Jag svarar inte, så du fortsätter.
- Finns det något du känner att du borde tala om för mig?
Jag börjar försöka resa mig upp från min tillbakalutade ställning, men din arm håller mig bestämt tillbaka. Jag svarar inte den här gången heller. Något jag borde tala om? Ja det kan du slå dig i backen på! Det finns en hel jäkla massa grejer jag borde tala om, erkänna, krypa till korset, men jag vet inte vart jag ska börja. På sista tiden har det ena misstaget lett till det andra och en hel drös lögner har travats ovanpå varandra. Varenda förklaring jag kan komma på låter verkligen urdum, farsartat liksom. Ja, det är väl så att jag har betett mig rätt illa och omoget och jag tänker inte göra om det, men det ska fan till om jag ska erkänna det!

När det gått ett par minuter utan att jag svarar på din fråga suckar du och gör ett nytt försök.
- Var någonstans var du söndagen den 8 maj? Äntligen en fråga jag kan svara sanningsenligt på.
- Det vet du ju att jag var i Trollhättan!
- Ja jag vet att du åkte dit för att skriva en tentamen, men nu vill jag att du berättar för mig varför du kom hem utan att ha skrivit den.
- Varför vill du att jag ska dra det igen?
- Nej, jag vill inte att du ska dra historien om missförstånd och fel datum igen. Jag vill veta varför du inte dök upp till din tentamen i Trollhättan den 8 maj och varför du sedan inte dök upp till tentamen i Uddevalla en månad senare, en tentamen som du förövrigt försäkrade hade gått bra när jag frågade. Dessutom undrar jag varför du samma datum fick parkeringsböter i Trollhättan, som du förövrigt har gömt undan istället för att betala. Så undrar jag ju förstås även varför ditt körkort är indraget till mitten av nästa månad. Ännu mer undrar jag varför du fortfarande kör omkring i bil.
- Du har snokat i mina papper! Vad fan är du helt jävla sjuk i huvet eller?? Jag försöker sprattla mig ur ditt grepp och resa på mig, men får ge upp när jag inser att du håller mig på plats utan minsta ansträngning. Du sväljer inte betet, utan förblir oberörd av mitt utbrott.
- Det är inte det vi diskuterar just nu och jag väntar på en förklaring. Din ton är torr, affärslik. Sedan ligger tystnaden kompakt mellan oss en stund.

Till slut tänker jag att det är lika bra att berätta om eländet från början till slut, eftersom du ändå verkar veta det mesta. Min position i soffan gör att jag åtminstone slipper se dig i ögonen. Den där tentan för två månader sedan i Trollhättan missade jag. Jag var för bakfull, låg i bäddsoffan hos min kompis och spydde hela dagen. Eftersom jag skulle sova över där blev det en riktig girls night out. Och tjaaaa, jag kan vist inte hantera ett tequila race något vidare längre. Det var så oansvarigt och pinsamt att jag inte kunde berätta sanningen, så jag hittade på det där om att jag tagit fel på datum. För att reparera skadan obemärkt blev jag tvungen att skriva både omtentan i Trollhättan och en ordinarie tenta i Uddevalla samma dag. Jag parkerade på handikapplatsen i Trollhättan eftersom den låg direkt utanför tentasalen, vilket inte var så populärt. Sedan körde jag som en dåre för att hinna i tid till tentan i Uddevalla, men blev tyvärr stoppad av polisen och missade tentan och blev av med körkortet för en tid.
- Men det går en omtenta redan i nästa månad och jag får ju tillbaka körkortet snart, så egentligen är det ingen fara på taken och det hela är ju rätt komiskt egentligen… avslutar jag min förklaring. Jag slår ut med armarna i en avfärdande gest.
- Hmmm komiskt säger du… Låt se nu. Du var långt hemifrån i en främmande stad, helt plakat och oförmögen att ta hand om dig själv. Du ljög mig rätt upp i ansiktet, flera gånger. Du riskerade livet genom att köra som en biltjuv och nu riskerar du fängelsestraff genom att köra runt trots ett indraget körkort. Som du märker så skrattar jag inte.
Det finns inget rimligt sätt för mig att försvara mig mot det du säger, så jag rycker bara på axlarna. Inombords skäms jag som en hund, men utåt försöker jag envist verka oberörd. Det illa nog att jag vet att jag har fel, jag tänker inte erkänna det också!

Plötsligt lyfter du mig en aning. När jag landar igen ligger jag på mage över ditt knä, med ryamattans invecklade mönster i blickfånget.
- Men va… vad gör du?!
- Eftersom du beter dig som en ansvarslös barnunge med attitydproblem tänker jag behandla dig som en sådan. Nu blir det smäll på stjärten för din del! Du börjar genast smälla min uppåtvända stjärt, hårt och snabbt.
- Vaaaaaa!? Är du inte riktigt klok! Släääääpp mig!!! Vaffan har du problem eller?
- Ja jag har problem med ditt beteende och din attityd, men det ska snart vara ordnat.
Jag försöker sparkande kränga mig ur ditt grepp, men du håller mig på plats utan att missa ett slag.

Sedan blir det inte så mycket mer prat, förutom när du då och då talar om för mig att jag borde skämmas. Jag skriker mest för full hals, först av ren överraskning och ilska. Efter en stund växer explosionerna av sveda i skinkorna till en konstant brännande smärta, som bara blir värre och värre. De hotelser och svordomar jag hittills vrålat ut byts mot vädjanden. Smällarna upphör. Jag tittar upp och ser dig sträcka dig efter en badtoffel som ligger på golvet bredvid soffan. Skräcken sänder ilningar längs ryggraden när jag inser varför.
- Neeeeeeej!!!! Snääääälla, gör det inte, jag gör vad som helst!!!
Du svarar inte ens på mina vädjanden, utan börjar smälla min stackars stjärt med badtoffeln. Du slutar inte ens när jag börjar gråta. Jag vet inte hur lång tid jag ligger där och gråter hjälplöst, medan slag efter slag regnar ner på min svidande stjärt.

Det tar en liten stund innan jag inser att du har slutat slå. Jag försöker resa mig från min pinsamma ställning, men hindras av att du bestämt trycker ner mig på plats igen. Jag protesterar inte, eftersom jag är så rädd att du ska ångra dig och fortsätta smiska mig. Din röst låter ansträngd, forcerad när du efter en stund säger åt mig att jag ska gå och göra mig i ordning för natten och lägga mig. Du tänker ta en promenad för att lugna ner dig. Sagt och gjort. Du går iväg och lämnar mig ensam. Jag försöker verkligen göra som du sagt åt mig, men jag kan inte sluta gråta så det är omöjligt att somna. Efter en och en halv timme kommer du tillbaka. Jag har ryggen vänd mot din sida av sängen så jag hör bara hur du drar av dig kläderna och känner hur du glider ner under täcket bakom mig. Jag kniper ihop ögonen och låtsas sova. Du ska inte tro att jag tänker förlåta dig!

- Marie… Jag är ledsen att jag var tvungen att vara så sträng mot dig… Du, sluta låtsas jag vet att du inte sover.
Ilsket slår jag upp ögonen och rycker täcket tätare omkring mig.
- Ja det var just en snygg ursäkt det! Du är ledsen att du var TVUNGEN att slå mig gul och blå!!!
- Marie, jag försöker inte be om ursäkt. Jag ångrar ingenting, men jag hoppas att jag slipper göra om det.
Du lägger armarna om mig bakifrån. Jag skakar av mig dem och makar mig längst ut på sängkanten, så långt ifrån dig jag kan komma utan att dråsa i golvet. Jag förstår inte hur du kan vara så avslappnad trots att spänningen mellan oss darrar i luften. Det dröjer bara ett par minuter innan din andhämtning blir jämn och tung. Du sover. Jag själv ligger och ältar och funderar och förbannar och ångrar ända in på småtimmarna innan jag äntligen somnar.