Jag är 24 år, och hör också till de tjejer som ibland får smisk av
sin partner. Det känns bra att ha hittat den här sidan, för känslorna
kring det är många. För det första skäms jag ju så klart en hel del för
detta, men det finns också känslor där av upphetsning och befrielse.
För mig var det helt nytt att få smisk när jag träffade killen som
jag nu är tillsammans med. Det var aldrig fråga om att mina föräldrar
ens hotade mig med det när jag växte upp. Har alltid tänkt på mig själv
som en typisk, självständig svensk tjej.
Första gången var det bara ett antal hårda klatschar över byxbaken
på mina jeans som jag fick. Min reaktion var att jag blev lite chockad,
men samtidigt tog jag det nog mest som ett skämt. Litet illa hade jag
uppfört mig (jag hade glömt att ringa och säga att jag skulle bli sen),
så något slags uppgörelse hade jag väl väntat mig. I alla fall blev jag
så paff att inget blev sagt, varken då eller sedan. Den närmaste tiden
efter var jag nog ändå litet försiktig med att utmana min kille, och det
märkte han säkert.
Andra gången var när vi hade varit båda två på en fest. Min kille
tyckte att jag hade druckit för mycket vin och varit för påstridig i en
diskussion. Vi pratade om det nästa dag, och han tyckte att jag skulle
dämpa mig litet ibland. Mitt svar blev att han inte skulle bestämma vad
jag sade till andra människor, och då sa han att det verkade som om jag
behövde smisk igen. Den här gången hade jag en sidenkimono på, som åkte
upp när han lade mig över knäet. Den här gången protesterade jag
verkligen och krävde att han skulle släppa mig genast. I stället för att
svara på det, så drog han ner mina trosor. Nu gick det inte att ta det
som ett skämt längre. Det kändes att jag fick smisk på allvar. Det var
fruktansvärt generande att ligga så med stjärten bar och få en massa
smäll. Någon ”stålkvinna” är jag inte – när det började svida ordentligt
i skinkorna, så slutade jag protestera och efter en stund började jag
snyfta och gråta. Sedan försökte jag säga något om att han nog hade lite
rätt i det han sa. Han nöjde sig inte riktigt med det, utan gav mig
några klatschar till, innan han släppte upp mig. Just då tänkte jag mest
på att försöka gnida bort litet av svedan i min stjärt. Medan jag höll
på med det, så började han krama och smeka mig. Efter en liten stund tog
han bestämt av mig mina trosor helt. Till min förvåning kände jag att
jag ville ha honom, och ”försoningssexet” var jättebra.
Sedan dess har smisk på bara stjärten varit en del av min vardag.
Min killes bakgrund är att han har en svensk mamma och en pappa som är
grekisk sjöman. Han har varit mycket i Grekland och bott hos sina
farföräldrar (och hört när hans tjejkusiner får smisk). För honom är det
naturligt att ge tjejer smisk. Alla tjejer behöver få det ibland, säger
han. Numera får jag smisk ungefär en gång i månaden. Det är alltid så
att jag har gjort något för att ”förtjäna” det – han ger mig aldrig
smisk bara som förspel eller något sånt. Han tycker att det är viktigt
att jag blir ”satt på plats”, så han tänker ut en del saker för att göra
det skämmigt för mig. T ex brukar jag få gå och lägga mig extra tidigt
när jag fått smisk. Och ibland är det min egen hårborste som kommer till
användning när jag varit ”olydig”. Jag måste ha den i väskan, och borsta
håret med den. På så vis blir jag påmind varje dag om att jag får smisk
hemma när jag borstar håret på universitetet eller ute någonstans. En
gång lät jag hårborsten ”försvinna”, när vi grälade på morgon, och jag
blivit ”lovad” smisk på kvällen men då fick jag massor med handen i
stället. Sedan fick jag gå och lägga mig klockan åtta, efter att ha
lovat att köpa en ny nästa dag. Jag var jättegenerad när jag gick runt i
affärerna och letade efter en hårborste av plast med stor, flat baksida
som skulle vara bra att ge mig smisk med. Det kändes som om alla förstod
vad den skulle vara till (även om förstås ingen gjorde det).
Måste erkänna att det funkar. ”Satt på plats” är precis vad jag
blir genom att få smisk regelbundet. Min inställning till en massa saker
är helt annorlunda. Nu brukar jag fråga min kille vilka kläder jag får
ha, om jag får gå ut med mina tjejkompisar och hur länge jag får vara
ute. Det har också hänt att jag frågat om det blir smisk om jag skulle
göra något som han inte gillar. Det är som om jag söker bekräftelse på
min underordning.
Oftast samarbetar jag numera - drar själv gardinerna, drar upp
ljudet på stereon och frågar om hårborsten ska användas och i så fall
tar jag fram den, när han säger att det är smiskdags för mig. Ändå så
kan jag inte låta bli att tjata om vissa saker, trots att resultatet
bara blir att jag blir mer förödmjukad. T ex brukar jag be om att få ha
trosorna uppe, fast jag vet att jag alltid får smisk på bara stjärten.
Likaså brukar jag böna och be om att jag ska få slippa mitt tidiga
sängdags efteråt (det är så pinsamt om någon ringer, t ex - även om min
kille alltid säger att jag var trött och därför lade mig tidigt).
Resultatet blir att jag får svaret att jag får mer smisk om jag inte går
och lägger mig bums. Att bli skickad till sängs på det sättet är ännu
skämmigare än om jag inte frågat.
Det blir som ett spel mellan oss, med ständigt nya drag. Jag är
ganska duktig på att sy, och när min kille kom på det gav han mig
uppdraget att sy ett litet sött, flickaktigt nattlinne efter hans
anvisningar. Det har korta puffärmar, och klockad kjol med volang.
Ryggsidan är avkortad, så att hela ytan jag sitter på är ute i det fria.
Sedan nattlinnet blev färdigt får jag ibland välja om jag skall gå och
lägga mig, eller ta på mig det nattlinnet när jag får smisk. Om jag
väljer nattlinnet får jag vara uppe, men då måste jag ju gå runt i
lägenheten och visa upp mina rosa skinkor medan jag tar fram kall öl
eller gör thé, stoppar tillbaka hårborsten och drar upp gardinerna igen.
Oftast får jag så pass mycket smisk att jag inte vill sitta mer den
kvällen. På så sätt kan det kännas bra att gå och pyssla litet. Min
kille är jättenöjd med nattlinnet, men för mig är det jättesvårt att
välja om jag vill ta på det eller gå och lägga mig genast. Att välja
mellan två saker som får mig att skämmas jättemycket är nästan ännu
värre än när det ena bara händer.
Min kille har ju förstås märkt hur generad jag blir, och att jag
samtidigt blir upphetsad av att prata om smisk som jag fått (eller ska
få). När vi kommer in på det så rodnar och stammar jag och går som
katten kring het gröt, men han får mig alltid att prata ut, och han är
lika glad och naturlig när han pratar om smisk som om vad som helst.
Jag har ett extrajobb i en affär några timmar i veckan. Där finns
en litet äldre kvinna som alltid ska hålla på och tala om för mig precis
hur allt i affären skall skötas. Hon verkar tycka att jag är en liten
studenttjej som inte kan klara något på egen hand. När jag sa det till
min kille, så flinade han och sa att hon skulle nog gilla att komma hem
till oss och titta på när jag fick smisk. ”Det vore kanske en bra idé”,
la han till. När han sa det, så tappade jag all luft. Allt jag kunde
tänka på var hur det skulle se ut om hon satt i vår soffa och såg på när
jag låg över min killes knä och sprattlade och sparkade medan mina
trosor åkte av. I min fantasi tänkte jag mig precis hur belåtet hennes
ansiktsuttryck skulle vara när jag fick en massa smisk med min egen
hårborste, och hur det skulle bli sen när jag gick omkring i nattlinnet.
Hon och min kille skulle sitta och prata om hur mycket lättare jag blev
att ha att göra med, när jag blivit satt på plats. Jag skulle rodnande
och skamsen be om förlåtelse för trasslet jag ställt till, och fråga om
de ville ha thé eller något....
Inser att det här kan låta som om jag är totalt förtryckt av min
kille, men så är det inte. Vi kan diskutera saker som vilket par som
helst, och jag kan säga t ex att ”nu får du ta tvättstugan – jag är för
trött”, och så gör han snällt det. Men samtidigt är det helt klart så
att han kan bestämma helt och hållet om vissa saker. Och det är ju
förstås helt medvetet som han får mig att skämmas. Fast jag litar på att
han inte skulle gå över vissa gränser – han skulle aldrig verkligen
bjuda hem kvinnan från mitt jobb för att se på. Det är väl snarare så
att han tycker om att jag tänker på det – att jag säger gång på gång
”att så skulle du väl inte göra”? Och: Du berättar väl inte för någon
att du ger mig smisk”?
Det är förvirrande, men nuförtiden brukar jag mest tänka på det
som en lek, som inte skulle vara lika kul om det inte var på allvar (om
man kan säga så?)