Ida rodnade, och kände hur det liksom kröp och stack som tusen myror i hennes skinkor bara hon tänkte på den tiden. Hon kunde inte förstå hur kunde ha låtit detta hända henne. Men nu var det slut på allt sånt, tänkte hon.
När Ida kom hem så hade Maud en besökare - en kvinna i 35-årsåldern, precis som Maud själv. Gästen presenterade sig som Anna-Carin när Ida hälsade. Maud hade nämnt att det var en ny medlem i sångkören som Maud var med i, kom Ida ihåg. Hon var ensamstående mamma till en dotter precis som Maud, fast Anna-Carins dotter Isabelle var bara tretton.
Ida tyckte att det var ett bra tillfälle att slå sig ner vid datorn när Maud var upptagen av att prata med Anna-Carin i vardagsrummet. Maud hade åsikten att Ida inte skulle slösa en massa tid vid datorn, om hon inte ägnade sig åt skolarbete. ”Nu kan jag säkert spela Donkey Kong en hel timme”, tänkte Ida. Datorplatsen i hallen syntes inte från vardagsrummet, där de båda vuxna kvinnorna satt. Men vad skulle hon göra åt ljudet? Ida kom på en bra plan. Hon gick in i sitt eget rum, satte på en CD halvhögt på stereon, tassade ut i hallen igen, och stängde ljudligt sin dörr från utsidan. Sedan smög hon sakta fram till datorn och satte sig mycket tyst vid den. ”Smart”, tänkte Ida. ”Musiken låter tillräckligt mycket för att det inte skall höras att jag är här om jag slår av ljudet på datorn, och trycker ner tangenterna försiktigt”
Ida var tyst som en mus, och de båda kvinnorna i vardagsrummet förde ett engagerat samtal, så hon var inte rädd att de skulle höra henne. De pratade om allt möjligt och verkade komma överens utmärkt - de drack visst litet vin, och samtalet avbröts flera gånger av glada skratt. ”Så bra om mamma kan få en ny kompis i stället för det där internetpuckot”, tänkte Ida.
Just då hörde hon Anna-Carin säga: ”Jag är så orolig för Isabelle. Hon är ute för sent för att bara vara 15 år, och ger jag henne en tid så struntar hon ofta bara i den - och ibland har hon luktat rök när hon kommit hem”
”Jag hade ju likadana problem med Ida. Hon var jätteolydig ett tag för ett halvår sedan - hjälpte aldrig till hemma och så”, sa Maud, ”och hon var också ute för sent ...”
”Men du sa någon annan gång att det har blivit mycket bättre? Är det för att hon blivit äldre och mera mogen, tror du? Ska jag bara vänta på att Isabelle blir större och förnuftigare?”
”Nja, det är nog inte riktigt bara det att Ida blivit större”, sa Maud
Anna-Carin fortsatte att fråga ivrigt. Det hördes att hon hade tänkt mycket på det som de pratade om. ”Men vad är det då? Har du använt något speciellt knep?
”Ja, det kan man väl säga.... Jag tror jag ska berätta för dig om ett jättebra tips jag fick på nätet för ett tag sedan av en tonårsmamma med döttrar i Arboga. frågade Maud
Här slutade Ida att spela, och kände hur det hettade i hela ansiktet igen. Hon ville skrika åt sin mamma att sluta, men då skulle hon ju avslöja att hon tjuvlyssnade. Ida kom inte på något annat att göra än att sitta alldeles stilla och lyssna på fortsättningen:
”Jo, du förstår att jag skrev ett mail till henne och beklagade mig ungefär som du gjorde nu, och hon frågade om det var länge sedan Ida fick smisk på stjärten. Så då fick jag ju förklara att jag faktiskt aldrig gett Ida det”, sa Maud.
”Vad? Nej, det kan man väl inte? Smisk? Det är ju inte ens tillåtet?”, sa Anna-Carin.
”Äsch det där är ju så fånigt - det är ju för att de tänker på misshandel som de skrivit lagen, men det var ju inte det hon föreslog, utan en liten tankeställare för att sätta gränser. Det behöver tonårstjejer, och det inser man i nästan hela världen utom i Sverige, sa mamman i Arboga”
”Ja, jo, något sånt har väl jag också tänkt ibland. Det är kanske synd på sätt och vis att man inte kan ge så stora flickor litet smäll. Men då fick du något annat bra tips sedan, då?
”Nej - jag tänkte som du, att det var nödvändigt att ha börjat tidigare. Men jag fick i alla fall sådant förtroende för den här kvinnan att jag frågade om hon trodde att det gick att sätta igång nu, och litet om hur man skulle göra och så...,” sa Maud.
”Och vad sa hon, då?” undrade Anna-Carin intresserat.
”Jo, hon tyckte absolut att jag skulle prova, fast jag var tveksam. Men Ida var verkligen olydig och ohjälpsam dåförtiden och struntade i allt som jag sa till henne, så jag ville verkligen prova något nytt, så... - Så några dagar senare gjorde jag det”
”Du gav henne verkligen SMISK? På stjärten? Hur gjorde du då? Vad sa hon när du gjorde så? (Ti-hi-hi) Hur mycket smisk fick hon? Och hur blev det sedan?” Anna-Carins störtskur av frågor visade att hon inte tänkte släppa samtalsämnet i första taget.
Ida rodnade så att det kändes som om vartenda hårstrå stod rätt upp på hennes huvud, och hon ville skrika åt dem att sluta prata - men det kunde hon ju inte!! Lika litet kunde hon sluta lyssna. Nu var det mamma som lade ut texten igen, belåten över att ha fått en sådan intresserad åhörare:
”Det var mycket lättare än jag trodde. Jag gjorde som det väl alltid har gått till - jag bara lade Ida över knäet och klatschade till ordentligt och efter en stund så var hon inte så tuff längre. Jag tror att hon faktiskt förstod att hon hade retat upp mig så att jag inte hade något annat val än att göra som jag gjorde. Då började hon lyssna på mig, och efter ett tag lovade hon att inte vara olydig...
Anna-Carin var så ivrig att hon avbröt: ” Blev hon lydigare, då? Det låter ju otroligt bra, i så fall. Du tog henne över knäet, sa du, men hur gjorde du med hennes kläder?
”Ja, hon blev mycket lydigare. Nu bryr hon sig om vad jag säger, och vi har det mycket bättre tillsammans. Fast det är klart, hon har gjort saker hon inte får senare också, men hon tänker sig för mera nu, när hon vet vad som kan hända, sa Maud.
”Ja, det förstår jag..... Men, men, hur längesedan var det - och fick hon smisk på byxbaken eller fick hon dra ner byxorna?
”Hon hade kjol på sig den gången. Jag började med att dra ner hennes trosor och så har jag gjort i fortsättningen också”, sa Maud.
”Ida fick alltså smäll på (hihihi) bara stjärten (hihi)? fnissade Anna-Carin. Och det har du fortsatt med? Hur ofta ger du henne smisk, då? Hur mycket får hon varje gång? Och tycker hon inte att hon är för stor för att få smäll på stjärten? Har ni pratat om det? Får hon fortfarande ligga över ditt knä? Och vad tycker hon om det här med att underbrallorna (tihihi) åker ner när det ska bli smisk?
Ida kände att hon ville rusa in och strypa Anna-Carin när hon fnissade åt Idas skämmiga hemlighet, men hon tvingade sig att sitta still och vara alldeles tyst eftersom hon ville höra sin mammas svar på alla frågorna.
”Hon har fått smisk fyra-fem gånger till sedan dess, så det blir inte så ofta. Det vill jag inte heller, men att hon får rejält när det verkligen behövs. Och det har jag ju sett till att det blivit. Hon får alltid ligga över mitt knä när hon får smisk, och stanna där tills det svider ordentligt. En gång använde jag baksidan på en hårborste och inte bara handen. Då hoppade hon omkring och gned sig om skinkorna en stund efteråt”. (Ida kunde höra Anna-Carins irriterande fniss igen).
Maud fortsatte: ”Hon tycker nog att hon är för stor. Men det fungerar så bra med litet smäll på stjärten, så det tänker jag inte bry mig om på länge än. Och som sagt var, när jag smiskat henne en stund så tänker hon inte på det. Hon lovar att vara lydigare i stället. Hon är väl inte så förtjust i att dra ner trosorna, så oftast gör jag det när hon har lagt sig i mitt knä. En gång bad hon om att få ha dem uppe. Fast jag tror att Ida har insett sedan att det är bättre att hon får smisk med stjärten bar, för då kan jag ju se lättare när hon fått lagom. Och litet skämmigt ska det ju vara att få smisk, också”
”Ja, det kan man väl gott tycka, om de är olydiga”, sa Anna-Carin
Ida kände att hon inte kunde höra mer. Hon gick in och stängde dörren till sitt eget rum, utan att stänga av datorn. Hennes kinder rodnade så att hon tyckte att de kändes alldeles varma. Hon som hade hoppats att det här var något som låg bakom henne - och nu satt hennes mamma och berättade allt detta. Tänk om den där dumma Anna-Carin berättade det här för någon annan. Ida skulle skämmas ihjäl om hennes kompisar fick höra allt det där!
Efter ytterligare ca en halvtimme så hörde Ida att Anna-Carin och mamma Maud gick ut i hallen för att ta adjö. Försiktigt petade Ida upp sin dörr så att hon kunde höra vad som blev sagt ute i hallen.
”Tack så mycket för en jättetrevlig eftermiddag”, sa Anna-Carin. ”Och för allt som du berättade. Jag ska verkligen ta en funderare på om inte Isabelle ska få prova på att få litet smisk. Jag vet inte riktigt hur jag skall få med Arne på det, bara”
”Ja, jag tycker absolut du ska prova. Vänta, jag skall skriva upp mailadressen till mamman som gav mig tipset. Hon kanske har tips om hur man övertalar pappor också. Jag lovar att ni blir nöjda”, sa Maud.
”Hej, och tack så mycket Vi hörs av snart igen”.
Så fort Anna-Carin gått, rusade Ida fram till sin mamma, röd i ansiktet av förtrytelse
”Mamma - hur kan du bara sitta och säga såna saker till den där människan? Hon är ju helt pucko”.
”Så ska du inte säga om människor, och särskilt inte mina vänner. Men vad är det jag inte skall säga för saker till henne, tycker du?”
”Jo, att, att....jag har fått, öh, att det där som hände då...när jag fick, öh...smisk”, sa Ida.
”Nej, det brukar jag inte berätta, men nu är det så att hennes Isabelle har varit jätteolydig, och verkligen behöver ändra på sitt uppförande. Så Anna-Carin skulle verkligen få ett bra råd, tyckte jag. Och nu ska nog Isabelle få smisk på stjärten, och det ordentligt, hoppas jag. Då kommer hon nog inte att skvallra för någon om att du också fått det ibland, ska du se - och det gör säkert inte Anna-Carin heller”, sa Maud bestämt.
”Äh, inget av det där kan man ju veta. Och i så fall har du ju talat om en massa grejer för den där skvallerkärringen som det är jätteskämmigt för mig om det kommer ut...”, sa Ida
”Vad då för en massa? Vad pratar du om?” sa Maud skarpt.
”Jo, som att det var flera gånger t ex”, sa Ida.
”Att vad var flera gånger?”
”Jo, som jag, som jag fick, öh... smisk, när du höll på med det ... Och att du drog ner mina TROSOR! Och att jag låg över ditt knä, och....”
”Det låter som om någon här har tjuvlyssnat, tycker jag”, sa Maud.
”Jag har inte tjuvlyssnat”, sa Ida. ”Jag var härute, och kunde inte undgå att höra er...”
”Härute? I hallen? Vad hade du här att göra? Och jag hörde ju att du stängde dörren till ditt rum?” sa Maud med rynkad panna.
”Öhh - jag satt vid datorn en stund”, sa Ida. ”I alla fall vill jag inte att du berättar för någon om det där. Och så lät du som om jag FORTFARANDE kan få.... smisk när du snackade med henne...”
”Satt vid datorn? Men du hade ju redan blivit bortkörd därifrån en gång idag, för att du suttit mycket mer än din halvtimma?”
”Öh, jag gjorde skolarbete nu. Men kan du inte sluta snacka med alla möjliga om sånt som hände när jag var mindre? Men så vill jag prata med dig om skoldansen på fredag...”
”Skolarbete? Maud gick fram och rörde på datormusen så att bildskärmen fick liv. Det här ser ut som det där fåniga spelet, tycker jag”, sa Maud när en nivåboss i Donkey Kong framträdde på skärmen. Och varför är ljudet avstängt? Det brukar det aldrig vara”
”Det var bara en liten stund som jag spelade litet medan jag tänkte. Men jag vill prata med dig om skoldansen...”, sa Ida.
”Det får bli senare. Jag vill också prata mer om det här, men nu vill jag se Jeopardy”, sa Maud.
Maud gick åt engagerade sig i Jeopardyfrågorna, medan Ida funderade på hur samtalet avlöpt. Det kändes inte som någon lovande början på en förhandling om skoldansen, men Ida var fast besluten att få lov att gå dit.
När Jeopardy var slut, så gick Maud in i badrummet och ropade på Ida:
”Kom nu Ida, så får vi prata litet mera”
Ida tyckte det var litet konstigt att hennes mamma ville prata där, men tänkte att mamma kanske ville borsta tänderna för att sedan gå och lägga sig tidigt.
Maud hade satt sig på WC-stolen när Ida kom in i badrummet.
”Mamma, varför ville du prata här inne? Vad tycker du nu om skolda...”
Maud tog tag i Idas jeans, drog upp spännet i bältet och knäppte upp knappen i dem.
”Du ska få smisk på stjärten, förstår du väl.. Och du tycker ju inte om att grannarna hör, så därför tänkte jag att du kan få det här i badrummet i stället.”
”Nej, nej, mamma. Jag skall inte alls ha...det, aldrig mera”, sa Ida.
När Maud hade dragit ner Idas jeans en bit, så släppte hon dem, och då skyndade sig Ida att ta tag i dem med båda händerna för att dra upp dem igen. Det var ett misstag. Snabbt som en vessla drog Maud ner henne över knäet. Jeansen åkte ner till knävecken, och trosorna följde genast efter. Sedan började klatscharna landa i en rask serie på Idas skinkor. Det ekade jättemycket i det kakelklädda badrummet, så det första Ida tänkte var att det nog inte alls var bättre att vara där, vad grannarna anbelangade. Sedan började hon skrika protester och fäkta och sparka. En spark från Idas ena ben träffade badkarshyllan, så att den ramlade i badkarets botten. Ett antal flaskor med schampoo, balsam och duschtvål ramlade ur, och bidrog till oväsendet.
”Nej nu”, sa Maud och grep en hårborste av plast som låg på en hylla. Det var en liknande hårborste som den Ida fått smisk med i sovrummet en gång tidigare, men den här var större och eftersom Maud var arg för oredan som blev i badkaret klappade hon till ordentligt flera gånger i snabb följd. Ida tyckte att det kändes som en planka. Nej, inte riktigt som en planka, heller. Den stora hårborsten hade ett ganska långt, elastiskt skaft. Det gav den stora, plastiga baksidan ett tillslag med en särskild fjong som fick Idas bakdel att kännas som om hon satt i ett snår med brännässlor.
”Nej, nej, inte hårborsten”, ropade hon.
”OK, sa Maud. Men då ligger du still och lyssnar på mig medan du får smisk med handen i stället”
”Ja, ja - jag ska”, sa Ida.
”Bra”, sa Maud och klatschade till med hårborsten en gång till på vardera skinkan, och sedan makade hon Ida tillrätta över knäet. Därefter övergick hon till att handsmiska Idas rosa stjärt i snärtiga små klatschar med handflatan i en jämn och stadig takt, medan hon började läxa upp sin dotter:
”Jag vill inte veta av några löjliga protester och klagomål, när jag bestämt mig. Du får faktiskt inte smisk särskilt ofta. Det är flera månader sedan sist. Och jag använder inte gärna hårborsten. Det är mycket bättre så här. Då kan du få smisk en längre stund, så du hinner tänka efter litet ”
”Men, men jag borde inte alls få det. Jag är för stor för det...”
”Äsch, börja nu inte med de där dumheterna igen. Om man tjuvlyssnar, smygspelar dataspel och är olydig så är man minsann inte för stor för att få litet smisk på stjärten”, sa Maud bestämt.
”Litet? Jag får ju jättemycket. AJ!”
”Nu vill jag först att du lovar att inte tjuvlyssna, och inte försöka lura mig mer”, sa Maud
”Ja, ja jag lovar det”, sa Ida.
”Och att du inte bråkar och krånglar nästa gång som du ska få smisk”
Det kändes svårare att lova. Ida försökte tänka ut något att säga medan hennes mamma lugnt fortsatte att klatscha hennes stjärt.
”Om du lovar det så blir det bara mer smisk tills vi pratat färdigt om skoldansen”, sa Maud.
Det avgjorde saken. Ida hade sett fram emot att det skulle ta slut så fort hon hade hittat något lämpligt att säga.
”OK, OK (aj-aj). Jag (BUUH-UUH) lovar att inte bråka om jag får (BUUUU-UHU-BUHUU) smisk igen” Ida blev alldeles förskräckt när hon insåg vad hon just sagt.
”Duktig flicka” Maud saktade av litet, men fortsatte att lugnt och bestämt smiska Idas skinkor som nu gick runt, runt hennes knä. ”Vad ville du nu säga om skoldansen?”
Ida avskydde att prata om viktiga saker medan hon fick smisk, men mamma verkade tycka att det var ett bra tillfälle för förhandlingar.
”Jo, får jag (UH-BUHUU) gå på fredag?” (snyft)
”Jag vet inte- jag tycker inte om det - men du får ju ganska mycket smisk nu (klatsch, BUU-UUH) , och då brukar du ju uppföra dig mycket bättre ett tag. Du får gå, om du är hemma klockan absolut senast elva”
”Ja-jaa (BU-UHU)
”Och kommer du senare, luktar rök eller öl, så får du....” (Klatsch-klatsch). Maud gav Idas bara skinkor några mer fartfyllda klatschar igen
”....så får jag (BU-UHUUU-BUUUHUU) smisk på stjärten (Bu-huh) igen”, fyllde Ida i, ivrig att få lämna sin mammas knä. (Usch, nu har jag börjat prata om det sådär som mamma gör, tänkte hon.)
”Ja, det tänkte jag säga - då är vi överens. (klatsch, klatsch) Snygga nu upp här i badrummet och borsta tänderna, och gå och lägg dig sedan, min flicka” sa Maud, och gav Ida en kram.
Skoldansen avlöpte utan problem. Ida hade roligt, men var noga med att hålla sig borta från rökare och öldrickare, och hon passade tiden. När hon gick hem, så tänkte hon på att det ju faktiskt var sant att hon uppförde sig mycket bättre när hon nyligen fått smisk. Det var ingen trevlig tanke, för det betydde ju att mamma märkte att det fungerade. Men vad skulle hon ha gjort, då? Om hon skulle vara olydig för att visa att hon inte brydde sig om att hon fick smisk? Men det gjorde hon ju!
Veckan därefter skulle Maud gå till den frikyrkliga sångkören där också Anna-Carin var medlem. När hon gick sade hon till Ida: ”Jag är väl hemma vid halv tio. Det finns ostbågar och Coca-Cola åt dig. Och sitt inte kvar vid datorn när jag kommer hem, för då vet du vad det blir”
”Ja, mamma”, sa Ida och rodnade.
Ida satt inte vid datorn när Maud kom hem, utan framför TV:n.
”Hur var det på sångkören?” frågade hon.
”Bra - jätteroligt”, sa Maud.
”Var, vad heter hon, Anna-Carin där?”
”Ja, det var hon”
”Pratade ni något om.... tror du att Isabelle har öhh.. fått...smisk av Anna-Carin?” undrade Ida
”Jag vet inte - vi hann inte prata om det. Men hon sa att du och jag kan få åka med henne och Isabelle till Ullared och köpa litet kläder om två veckor. Hon vet ju att vi inte har någon egen bil. Det var snällt av henne, tycker jag”
”Javisst, jättesnällt”, sa Ida.
I själva verket hade Ida mycket blandade känslor inför resan. Hon gillade rätt bra det lilla hon hade sett av Isabelle i skolan, och hon var samtidigt väldigt nyfiken på om Anna-Carin följt Mauds råd måste hon erkänna. Men samtidigt var hon rädd för att det skulle komma fram att hon själv fått smisk igen, om samtalet kom in på sådant. Tänk om det gjorde det, och det visade sig att Isabelle inte hade fått det? Åh, vad Ida skulle få skämmas då!
När dagen för shoppingturen kom, så började det ganska bra. Ida kände att hon nog skulle kunna gilla Isabelles sällskap ganska bra, trodde hon. Isabelle var en söt tjej som verkade stor för sin ålder, och gjorde ett lite vildare intryck än Ida som var ganska stillsam. Det kändes inte lika bra när hon hälsade på Anna-Carin, för att Ida hela tiden tänkte på det pinsamma samtalet och Anna-Carins irriterande fnitter. Hon försökte i alla fall att låtsas som inget och säga hej så normalt hon kunde.
”Det här är Isabelles lillebror Linus. Han är tio år. Han skall också åka med oss”, sa Anna-Carin till Ida.
”Vad? Han skulle ju inte det! Han skulle ju åka med sin kompis till äventyrsbadet så att vi skulle få handla ifred” sa Isabelle.
”Ja, men nu gick inte det. De kan inte åka idag. Marcus mamma ringde nyss och sa det”
”TOPPEN! Nu är hela dagen verkligen förstörd”, sa Isabelle. Anna-Carin tittade missbelåtet på henne, men sa inget.
I bilen satte sig flickorna i baksätet med Linus mellan sig. De båda mammorna satte sig fram, med Anna-Carin vid ratten. De var snart inne i ett samtal om sångkören - de övade även några stämmor. Ida och Isabelle pratade litet om händelser i skolan, och Linus började spela på ett gammalt Game-Boy spel som låg i bilen.
Efter en stund sa Isabelle lågt till Anna-Carin:
”Jag ville inte alls åka på det här. Det är skittråkigt, och det blir ännu värre när min brorsa måste följa med”.
”Du tror inte att jag hörde att mamma sa att du skulle få smisk igen om du inte uppförde dig, va?” sa Linus.
”HÅLL KÄFTEN, JÄVLA SKITUNGE. Jag ska strypa dig”, skrek Isabelle, och blev helt pionröd i ansiktet.
”Skrik inte i bilen, svär inte och kom ihåg vad jag sa igår, Isabelle”, sa Anna-Carin.
Linus flinade, när Isabelle stammade:
”Det är det, mamma - den skitung...Linus hade hört det där... som du sa, och han sa det så att Ida...kunde hö-höra”
”Att du ska få smisk om du inte uppför dig?”, sa Anna-Carin lugnt.
”Det var kanske inte så snällt av din bror att säga det, bröt Maud in, men det är inte så farligt som du tror, Isabelle. Ida brukar faktiskt också få smisk på stjärten ibland när hon är olydig”
Nu var det Idas tur att bli pionröd i ansiktet: ”Men ma-mamma...” Hon kom inte på något mer att säga.
Medan de båda flickorna satt och rodnande tittade ut genom varsitt fönster, lyssnade Linus intresserat på de båda mammornas fortsatta samtal.
”Så du provade mitt tips”, sa Maud till Anna-Carin.
”Ja - tack så mycket för det. Isabelle fick smäll på stjärten efter att jag mailat henne som du kände i Arboga och sedan har hon fått det en gång till, och Arne och jag är överens om att jag ska fortsätta med det. Äntligen något som verkligen fungerar”, sa Anna-Carin.
”Visst gör det”, sa Maud, och till Idas avsmak berättade hon sedan om hur Ida nyligen fått smäll igen för första gången på flera månader, men att nu skulle det nog inte få dröja lika länge till nästa gång - och att Ida hade lovat att inte ställa till bråk när mamma bestämde att det var dags igen..
Stämningen i baksätet var tryckt under den närmaste timman. Flickorna vände bort blicken om de råkade se på varandra, och ingen av dem sa något.
Efter en fikarast blev det något bättre, och när de kom fram till Ullared kunde de nästan prata normalt igen.
Inne i affären gick det också bra till en början, men sedan blev det sämre igen. Det blev fullt med folk i affären, trångt och varmt och alla verkade irriterade.
Ida ville köpa stringtrosor, och tyckte det var jätteskämmigt när hennes mamma förbjöd henne att göra det så att både Linus, Isabelle, Anna-Carin och expediten hörde det. Ida klagade högljutt och fnös något om hopplöst gammalmodiga morsor. Medan mammorna var i en provhytt passade Linus på att hålla upp en ”övningsbehå” i storlek för tioåringar framför ansiktet på sin syster, och frågade om hon inte skulle köpa. Just som mammorna kom tillbaka uttalade Isabelle igen sin avsikt att ”strypa det lilla äcklet” med hög röst. Anna-Carin tittade igen ogillande på sin dotter, men sade bara att Isabelle ju faktiskt behövde några nya behåar. Isabelle var sur som ättika för att hennes mamma pratade högt om att Isabelle använde behå med A-kupa - det ämnet var litet känsligt för henne.
Sedan tyckte Isabelle att det var pinsamt att Anna-Carin köpte saker åt sig själv på samma avdelning. Anna-Carin var ganska bred om rumpan (ett drag som för övrigt såg ut att gå igen hos hennes dotter) och brukade använda stadiga trosgördlar. Isabelle himlade med ögonen och gjorde miner åt Ida, när Anna-Carin höll upp en stor, glansig, vit gördel mot sig för att se om storleken var den rätta.
Sedan råkade Ida i bråk med sin mamma om ett par jeans som Ida ville köpa, men som Maud tyckte var alldeles för dyra. De som Maud ville köpa i stället tyckte Ida var hopplöst nördiga. Efter en lång palaver avgick Maud med segern.
På hemväg sjönk stämningen ytterligare när Ida surade över att hennes mamma tagit med smörgåsar och kaffetermos i stället för att de gick på McDonalds eller något sådant.
Senare ville Isabelle låna Linus Game-Boyspel en stund för att fördriva tiden, men han hade ingen lust att släppa det. Konsekvensen blev att Isabelle försökte slita ifrån honom spelet, som flög iväg och träffade Maud i huvudet, studsade och ramlade ned på växelspaken och gick sönder.
”Isabelle!” röt Anna-Carin. ”Du har uppfört dig jättedåligt hela den här resan. Nu ska du få riktigt mycket smisk när vi kommer hem, och då vill jag att du tänker efter ordentligt hur du bär dig åt ute bland folk”
”Isabelle ska kanske inte behöva känna dig ensam, Ida”, fyllde Maud på. ”Jag börjar faktiskt undra om inte jag ska ta dig också över knäet så fort vi kommer hem”.
Efter dessa tillkännagivanden var det bara Linus som verkade vara glad under resten av hemfärden. Hans storasyster hade blivit alldeles för stöddig sedan hon började märka att killar tyckte att hon var söt - bara för att hon fått bröst och sånt, tänkte Linus. När han fick höra att mamma hade fått pappa med på att ge Isabelle smisk, så hade han först blivit mycket förvånad. Han skulle dock enbart tyckt att det var positivt, om det inte var för det att han var litet orolig att mamma kunde få idéer om hans uppfostran också. Han försökte så mycket han kunde att inte reta upp deras eldfängda mamma. Nu kunde han i alla fall glädja sig åt att inte bara Isabelle, utan kanske också Ida skulle få smisk vid hemkomsten. Han skulle bra gärna vilja veta säkert hur det skulle bli med den saken.
Det blev ett snabbt farväl vid Mauds och Idas lägenhet. ”Hej och tack. Vi ringer sedan”
När Ida och Maud hade burit in alla varorna de hade köpt, ville Ida prova sina nya inköp och se om hon inte kunde få mamma på bra humör igen genom att visa sig glad över sina nya kläder.
Men Maud sa: ”Nej, du uppförde dig inte lika illa som Isabelle, men dåligt i alla fall. Ta på dig den nya kjolen, bara - den blir bra när du får smisk. Du får prova resten av kläderna imorgon”
Ida försökte protestera, men Maud sa att om det inte gick undan, så skulle det bli hårborsten. Då bytte Ida om till kjolen, och gick in till sin mamma och ställde sig vid Mauds sida för att få trosorna neddragna. Snart befann hon sig över mammas knä och betraktade sitt förvånade ansiktsuttryck i spegeln medan det klatschade energiskt om skinkorna. Mamma hade tydligen glömt det där med badrummet, och själv tänkte Ida mer på Isabelles familj än på grannarna.
”Mamma, förlåt att jag bar mig dumt åt. (O-aj) Tänker du tala om för Anna-Carin att jag får ...smäll? (Ahh-Ohhh)
”Ja, eftersom Isabelle också skulle få smisk. Det hade hon verkligen förtjänat”
”Jamen, då kanske Linus också får höra att jag har fått smisk igen.. (Ah-OOHH)”
”Jag vet inte - men han såg ju dig uppföra dig illa, eller hur?”
”Mamma, tror du att Isabelle (O-aj) också får smisk på.bara stj....med trosorna nere ?
”Jag vet inte det - men jag kan fråga när jag ringer”
Ida ångrade litet att hon frågade, för hon tänkte på hur pinsamt det skulle bli om Maud nämnde en massa detaljer, men hon kände att hon av någon anledning väldigt gärna ville veta hur det gick till när Isabelle fick smisk.
Maud släppte i alla fall upp Ida ganska snart, och sa: ”Sådär, den här gången uppförde du dig fint i alla fall, som du hade lovat. Godnatt med dig nu, lilla stumpan”
Det var inte så farligt jämfört med förra gången, tänkte Ida (och undrade sedan hur hon kunde vara glad för att inte få en massa smisk, när hon för några månader sedan hade trott att hon aldrig skulle få det alls!).
Kvällen hemma hos Isabelle var minnesvärd. Det tyckte i varje fall Linus. Vid de båda tidigare tillfällen som hans storasyster hade fått smisk missade Linus tyvärr det mesta. Första gången det hände var han inte hemma, och andra gången var pappa Arne där, så att Linus inte kunde smyga iväg och smyglyssna. Allt som hördes var litet upprörda ljud från andra våningen, men ganska dämpat. Pappa hade dessutom höjt ljudet på teven.
Nu var Arne och hjälpte Anna-Carins bror att bygga garage, och skulle inte komma hem förrän sent. Så när alla inköpen var inburna och Anna-Carin sa: ”Nu tittar du på teve en stund, Linus, medan Isabelle får smäll på stjärten” så fanns det ingenting som hindrade Linus från att tyst smyga efter dem upp på övervåningen. De hade gått in på Isabelles rum. Väggen mellan barnens rum var ett hemmabygge som Arne hade gjort när vinden inreddes, och allt hördes genom den. När Linus lade örat till väggen hörde han Isabelle säga:
”Ja, ja jag kanske borde uppfört mig bättre. Men varför är det bara jag som alltid får... ut för allting? Linus är jätteretsam och...”
”Kanske det, men han är mycket mindre. Du borde begripa bättre, och du visste att det skulle gå så här om du inte uppförde dig. Linus brukar uppföra sig fast han är så liten. Och om han skall ha smäll någon gång så är det absolut pappas jobb, tycker jag”
Linus sken upp. Om det var den arbetsfördelningen föräldrarna hade så visste han att han gick säker. Den snälle Arne skulle aldrig lyfta ett finger. I själva verket var han förvånad att Arne gått med på att Anna-Carin straffade Isabelle på det sättet. Eftersom Anna-Carin var mycket envis visste i alla fall Linus nu att han kunde hoppas på att höra den här situationen upprepas många gånger.
”Kom nu här”, sa Anna-Carin, och så hördes det ett klappande ljud, som Linus gissade att mamman gjorde med handen mot knäet.
”Men mamma, varför skulle du lyssna på den där dumma Maud? Det här är inte klokt..”
”Tyst på dig. Du får ha jeansen kvar på - vi drar ner de till knäna, bara. Det var ett sånt sparkande förra gången..”
Linus hörde ett blixtlås dras ner. ”Oj, hon drar ner hennes jeans. Det trodde jag inte att hon gjorde, tänkte Linus. ”Sådär. Och så ligger du still, och håller händerna borta..” Linus förstod att Isabelle blev hjälpt över Anna-Carins knä. Sedan satte ett taktfast smackande igång. Linus blev förvånad över hur högt det lät. ”Oj, mamma är verkligen arg. Hoppas hon håller på länge....”, tänkte han.
Men litet senare blev han besviken när det härliga klatschandet upphörde. Var det redan slut?
”Lyft litet på dig - nu ska vi dra ner dina underbyxor, så ska du få mer smisk på bara stjärten”
”Men mamma nej, nej, tänk om Linus kan höra att jag får det....”
”Det skulle du ha tänkt på innan. Sådär - nu drar vi ner trosorna ordentligt, och de ska inte upp igen på en lång stund”, sa Anna-Carin. ”Det här visste du också. Sa jag inte det kanske?
Tycker du att det är skämsigt, så har du bara dig själv att skylla.”
Linus var alldeles fascinerad av hur ljudet hade förändrats när mamma hade dragit ner Isabelles trosor. Det smackade till på ett alldeles speciellt sätt. Linus hade inte sett sin syster naken på många år, men han hade sett henne i trosor eller bikini många gånger och visste att Isabelle hade stora skinkor som såg lena och mjuka ut. Han hade bra gärna velat se sin systers belägenhet, men han tyckte att han med hjälp av ljudet precis kunde tänka sig hur det såg ut där Isabelle låg över mammas knä och sprattlade. Linus kunde inte få nog av att höra på klatschandet och de små förvånade flämtningar Isabelle utstötte när hon fick smisk. Ibland tog mamma en liten paus för att gräla på Isabelle. Anna-Carin gjorde då små genomgångar av dagens händelser, som också var som musik i Linus öron: ”Så du tycker det är kul att skrika att du ska strypa din lillebror? Men när det börjar bli varmt om stjärten är du inte lika stor och tuff, ska vi nog se.
Sedan fortsatte klatschandet igen, och Isabelles flämtningar började övergå i små snyftningar. Sedan kom det in ett nytt ljud som Linus först inte förstod. Det lät som ett litet svischande - som när man slår efter en fluga med en tygtrasa. ”Aha - det måste vara syrrans byxben som viftar upp och ner och slår i golvet. Morsan sa ju att hon sparkar med benen när hon får smisk”, tänkte Linus. Det kom en ny liten paus: ”Och så skrattar du åt mina trosgördlar, vad?Jag kan tala om att dina trosor kan se rätt skojiga ut också - som nu t ex. De började vid knäna men snart har du sparkat av dig dem”.... (Smack, smack...)
Linus hade sett fram mot ett tillfälle att smyglyssna när mamma använde sin nya uppfostringsmetod på Isabelle, men verkligheten överträffade vad han tänkt sig. Isabelle fick verkligen massor med smisk, och på bara stjärten! Tänk om man kunde komma på ett sätt att låta hennes kompisar veta allt om detta! Han började fundera på om det ändå inte var dags att smyga iväg, när det började låta ännu intressantare på andra sidan väggen:
”Jag lovar att UUUÄÄÄÄH uuuppföra miiiiig UUU-UH-UUÄÄHHH. BU-U-ÄÄÄHH!!!
Mamma gjorde paus igen ”Ja, det är visst lätt att lova det just när du ligger här och får smisk. Hur skulle det vara om du kom ihåg det annars också?”
”Jag ska ko-komma ihååg!!! BUU-UÄHHH!”
”Det tror jag ner jag ser det. Litet mer smisk blir nog en bra hjälp att minnas...” (Klatsch, klatsch)
”NÄÄ-ÄHH!! UH-ÄHHH!!
Då tyckte Linus det var dags att tassa ner på undervåningen. Medan han smög nerför trappan hördes fortfarande de härliga ljuden från Isabelles rum:
”Och tro inte att det lönar sig att klaga hos pappa den här gången heller. Han har äntligen insett nu att smisk på bara stjärten är just vad hans bortskämda lilla prinsessa behöver ibland - eller ganska ofta, som det verkar”
”NÄÄ-UUUÄHH”
Linus hann slå sig ner vid teven och titta en stund innan oväsendet på övervåningen började dämpas. Han tyckte det var en lyckad kväll - men det skulle komma mer.
Telefonen ringde, och Linus svarade:
”Hej Linus, det är Maud. Jag skulle ringa och tacka för den trevliga utflykten. Har du din mamma där?”
”Ja - jodå. Hon är här”
”Får man prata med henne”
”Ja, alltså -de är uppe i Isabelles rum och Isabelle...”
”Får smisk på stjärten? Jaså, fortfarande? Ja, det var tråkigt att flickorna skulle vara så olydiga, men det var trevligt ändå. Ida har också fått litet smisk ikväll, så vi får väl hoppas att de uppför sig bättre en annan gång. Men då kanske jag ska ringa litet senare i stället”, sa Maud.
”Nja, mamma kanske börjar bli färdig, tror jag. Hon kommer visst här i trappan. Ska jag fråga om hon kan prata med dig?
”Jatack, men säg att jag kan ringa upp om det är olämp..
”Mamma, det är Maud som undrar om du är färdig med att ge Isabelle smisk, eller om hon ska ringa upp senare?” hojtade Linus
”Nej, jag kan ta det nu,” sa Anna-Carin och kom nedför trappan ivrigt masserande sin högerhand med den vänstra.
Medan mammorna utbytte hälsningsfraser såg Linus till sin glädje att hans lilla utrop hade gjort hans syster nyfiken på samtalet. Hon kom tassande en bit nerför trappan. Hon var röd i ansiktet, håret var tilltrasslat och munnen var uppspärrad. Jeansen var helt av, och när Linus fick se att Isabelle hade stoppat ner båda händerna baktill i trosorna och höll sig om skinkorna log han ett brett leende. Just då brydde sig inte Isabelle om sin odräglige lillebror, utan var helt koncentrerad på telefonsamtalet.
Samma sak gällde Ida i den andra änden, som låg i sin säng ivrigt lyssnande på den del av samtalet som hon kunde höra.
Hon fick bl a höra sin mamma säga:
”Jo, Ida undrade om Isabelle också fick dra ner trosorna när hon fick smisk? Det är nog intressant för Ida med en annan flicka som mamma tar över knäet - men du berättar ju bara om du vill, förstås”
”Jag tycker gott att du kan tala om för Ida att Isabelle precis har fått rejält med smisk på bara stjärten. Jag tycker det är jättebra att de har lärt känna varandra - då kanske vi slipper höra en massa prat om att ingen av deras kompisar får det när de ska ha litet smäll”
”Jag ska säga det till Ida sedan. Hon har ju gått och lagt sig nu. Det får hon alltid göra efteråt. Jag tycker som du. Ska vi inte se till att träffas mera, så vi får se om de har lärt sig bättre att uppföra sig tillsammans efter ikväll?”
”Jo, kan inte ni äta hos oss någon kväll? Arne håller ju på och bygger på det där garaget, så det vore roligt med litet mer sällskap”
”Jo, det vore trevligt. Vi kan väl prata om det i kören?”
”Du, en annan sak: Jag skulle så gärna vilja att vi skrev tillsammans och tackade den där mamman som du hittade på nätet och som hade så mycket bra tips. Det kanske vi också kan göra då?”
”Javisst, hälsa Isabelle och Linus, och hej så länge!”
Varken Ida eller Isabelle kände sig så uppmuntrade av det de fått höra. Risken kändes överhängande att samtalet skulle komma in på pinsamheter vid en sådan familjeträff.
Det var bara Linus som såg med glädje fram emot att höra de båda mammorna utbyta erfarenheter. Isabelle hade fortfarande båda händerna i trosorna och strök sig försiktigt över båda de ömma skinkorna, såg han. Tack vare det där telefonsamtalet, var det nu offentligt att Isabelle fått smisk med trosorna nere - han kunde påminna henne om det imorgon utan att avslöja att han tjuvlyssnat. Detta utvecklades mycket lovande....