I Riksantikvarieämbetets samlingar kan man läsa om Månsö slott att det
grundlades på 1600-talets andra hälft av den nyadlade friherren Magnus
Gyllenrääf med pengar från krigsbyten erövrade under Trettioåriga
kriget.
Det låg vackert på en holme i Hjälmaren och behölls i släktens ägo
till 1918 då den siste friherren Gyllensparre avled vid 73 års ålder i
spanska sjukan. Slottet är sedan dess i statlig förvaltning och dess
unika samlingar av memorabilia från två och ett halvt sekel är öppna för
allmänheten på somrarna.
Av särskilt intresse är den kompletta uppsättningen av dagböcker
från 1810-talet skrivna av kammarjungfrun Anna Stigsdotter som tjänade
hos änkefriherrinnan Gyllenrääf åren 1811-16 innan hon gifte sig med
stallmästaren på godset och slutade sin anställning. Friherren hade
stupat i 1809 års fälttåg som drygt fyrtioåring och den unge sonen var
då bara 15 år. Han ansågs av sin mor friherrinnan alltför ung och
därtill vek att ta över styret varför hon intog matriarkens roll under
en följd av år tills en tid efter sonens giftermål med den högadliga
arvtagerskan till ett annat betydande herresäte; unga fröken Lovisa
Ulrika Månstierna av Stora Nyhage slott, vid tiden för äktenskapets
ingående två år äldre än sin make med 20 år fyllda.
Utöver Anna Stigsdotters dagböcker finns en närmast pedantisk
uppställning över det som framför allt gjort Månsö slott känt för
eftervärlden – och även av sin samtid – nämligen reglerna för hur
slottet skulle skötas i varje daglig syssla inklusive den fruktade
husagan och tukten av hela det övervägande kvinnliga tjänstefolket, den
del av samlingarna som av naturliga skäl mest intresserar läsaren av
denna uppsats.
Tyvärr har den lika enkla som sinnrika tuktobänken eller
”Konapinan” som den kallades bland tjänstefolket inte bevarats. Den
verkar ha varit konstruerad som en pall där den syndande kvinnan knäföll
för att sedan böja sig framåt över en vidhängande bordsskiva. Armarna
skulle hållas framåtsträckta och möjligen har det funnits en tvärgående
stång för den olyckliga att hålla i när agan blev för svår och händerna
ville komma nära stjärten. För att möjliggöra en rät böjvinkel i
höfterna och därmed optimal presentation av den i sammanhanget
viktigaste delen av den kvinnliga anatomin fanns rundade urfasningar i
bordsskivan där brösten skulle placeras så att de inte klämdes under den
böjda framkroppen. Endast få av godsets kvinnliga tjänstehjon undgick
aga och ”Konapinan” lär ha varit föremål för många skämt och fräcka
visor vid festligheter.
Här nedan följer en något förkortad version av ”Tuktestadgan” som
den kom att kallas samt ett urval av Anna Stigsdotters
dagboksanteckningar som berör aga.
” I akt och mening att drifva skötsel av Månsöö slott skall
husfolket från yngsta piga eller trädgårdsdräng till den högst ansedda
tjänarinnan, Husfrun, iakttaga fullständigt fläckfritt lefverne och
vandel. Skulle någon ertappas med olater såsom anges härnedan plikta
denne med sitt skinn medelst ris och vidja efter de bestämmelser som
stadfästs af Friherrinnan F. Gyllenrääf den 14. februari i Herrens år
1810.
Tjänstekona må under inga omständigheter bedrifva hor eller på
annat sätt idka opassande umgänge med mankön under hela året såväl i
sitt arbete som på sin öfriga tid. Dit höra också vänslande med fästeman
eller under särskilda omständigheter äkta make inom slottets ägor.
Skulle tjänstekona ertappas med hor bestraffas hon med stor risbastu å
bara stjärten samt minst åtta slag med vidja under de nakna fötterna.
Horkonan skall härfvid underkasta sig alla anvisningar från Husfrun utan
att göra sig elände och konstigheter. Skulle horkonan ej iakttaga
följsamhet fasthållas hon af tvenne stadiga karlar under hela agan efter
Husfruns beslut.
Stor risbastu betyda minst fyrtio slag med nyplockat, aflövat
björkris. Om horkonan icke förmå uthärda eller för stor åverkan å
rumpskinnet uppstå kan risbastun undantagsvis uppdelas på tvenne
seanser. Vid bestraffning av hor skall tillses att äfven de intima
delarna få del af agan på det att horkonan skall påminnas om varför hon
bestraffas.
Brukas vidja skall denna vara af ett smidigt träslag, högst två
och en half fot lång och appliceras med en lätt, snabb snärt med
handleden under fotsulorna efter att kängorna aftagits i knästående på
pall. De åtta slagen må fördelas på båda fötterna efter Husfruns fria
vilja.
Första resan stöld bestraffas på samma vis som hor. Andra resan
stöld straffas dubbelt och skall åtföljas af förvisning från slottet å
evärderlig tid. Lathet drifvas bäst ur kroppen med ris och här kan
åtminstone vid första försyndelsen och på unga flickor liten risbastu
anses tillräcklig. Den få uppgå till högst trettio slag å bara stjärten
med björkris och kan efter Husfruns tycke följas af något eller några
rapp med vidjan på de nakna fötterna eller händerna såsom varnagel.
Samtliga bestraffningar må utföras endast af Husfrun eller af
Husfrun utsedd mansperson. I första hand skall stallmästaren anlitas då
denne ha den högsta rangen näst Husfrun. I sådana fall skall alltid
kvinnligt tjänstehjon närvara vid agan såsom vittne. Om flickan är
mycket ung och ännu inte fjorton år fyllda böra manspersoner ej närvara
och hela bestraffandet kan med fördel ske öfver knäet på Husfrun själf.”
Utdrag ur Anna Stigsdotters dagböcker.
21. januari 1812
”Idag har jag arbetat hela dagen i köket inför den stundande
Vinterfesten. Husfrun har vari i ett ack så dåligt mod och mest skällt
hela tiden. Den nya kammarjungfrun Lina serverade friherrinnan kallt te
och fick bannor. Flickebarnet får akta sig så inte latmasken måste risas
ur henne! Husfrun var inte nådig och Lina fick en sittopp när jag var
ute. Hon gör väl sitt bästa flickstackarn men lite fortare med tekannan
måste hon gå.”
24. januari 1812
”Lina fick smaka riset idag trots mina varningar. Huvaligen!
Kakelugnen i friherrinnans sovgemak blev inte ordentligt eldad och en
frusen fru G. är inte nådig! Ändå hade jag flera gånger visat unga
fröken hur veden ska staplas för att inte brinna slut för fort.
Jag var stadd vittne vid agan och Husfrun vet hur man risa
latmasken ur en flicksnärta vill jag lova! Stackars Lina slapp i alla
fall stå och skämmas på pallen först, därtill är hon väl för ung. Vem
som helst kan ju gå förbi medan man står där och visar opp hela
ändalykten och för en annan är det ju skamsigt nog även om man vänjer
sig. Husfrun tycker inte det passar sig väl att en karl ska se baken på
flickstackrarna som inte fyllt fjorton år.
Jag fick ta Lina under armen medan Husfrun ställde fram stolen och
sen va det bara för henne att vackert lägga opp sig över knät. Hon är så
kort att bena hennes peka rakt ut i tomma luften och flätorna hängde
framför ansiktet. Raskt upp med kjolen ända på ryggen så att de magra
låren och den taniga flickstjärten barades. Husfrun kavla opp ärmen och
började risa så skinkorna blevo alldeles rödstrimmiga. Det hördes att
det behövs mera stryk i den lilla jäntan som hon ojade sig. En annan
bruka ju kunna hålla tyst i alla fall en stund men här va det jämmer
från allra första början! Och bena sparka så flickstackarn fick extra
slag för å ligga still. Hon ska va glad att det inte var karlar i rummet
för hon visa allt hon hade mellan bena. Nästan inget hår på musen har
hon heller, lilljäntan. Och så mager att skinkorna se ut som på ett barn
fast hon snart är vuxna kvinnan.
När Husfrun va färdig fick jag torka tårarna och trösta’na tills
hon blev lugn och sen skrev jag under i risboken och Lina neg duktigt
och tackade för agan.”
2. mars 1812
”En sån dag det ha varit! Det är ännu inte trettio dagar sen unge
herrn gifte sig med sin Ulrika Månstierna och från första dagen har det
varit hårda ord och elände mellan unga frun och fru G. Än har det hetat
att unga frun är en slarva och bortskämd så mjölken surnar, än att fru
G. är en förtorkad gammal räpa. Voj, voj så det har smällts i dörrar här
på gården. Unge herrn har inte setts mycket till. Han vågar väl inte
svara emot mor sin och inte är väl unga frun så lätt att tampas med
heller för en hårt hållen pojk kan jag tro.
Så idag efter frukost bestämde fru G. att unga frun skulle lära
sig veta hut. Innan någon av oss hann veta ordet av hade hon givit order
om att unga frun skulle föras ner från sin kammare där hon stängt in sig
efter det sista raseriutbrottet till pigkammaren och läggas över Pinan.
Påkläderskan Brita fick gå och hämta henne och vi andra skulle ställa
upp oss i kammaren. Hon var en syn när hon kom ner den goda Lovisa
Ulrika! Håret i oordning och med rödgråtna ögon stod hon inför Husfrun
med sänkt huvud. Påklädningen hade inte blivit klar så hon bar endast
undersärken och blusen. Bena var bara och fötterna likaså. Hon började
krångla så fort fru G. började tala men tystades genast. Jag tror hon sa
att hon inte tänkte finna sig i att agas och som hon betedde sig tror
jag nästan att hon aldrig smakat riset som vuxen. Det är allt annat än
en annan!
Jag har aldrig sett stallmästaren Lindgren så sammanbiten och jag
tror han var tyst hela tiden. Fru G. befallde unga frun att knäfalla på
pallen och Brita fick visa hur. Unga frun var ytterst motvillig och
Brita och jag fick båda kämpa för att hålla fast henne under hela tiden.
Hon hade inte fått på sig korsetten än och brösten hennes äro så fylliga
att de svällde ut på sidorna när hon till slut böjdes framåt av
Lindgrens starka armar. Han är då en för stilig karl! Det är inte utan
att det pirrade mellan bena när han på fru G:s tecken med sina håriga
starka armar lyfte unga fruns kjolar upp på ryggen. Han kan då hantera
en kvinna utan att darra på manschetten, rumpan bar eller ej. Och bar
som på ett nyfött barn var den! Som alla i herrskapet använder hon
underhosor av finaste silke också till vardags men nu dallrade de nakna
skinkorna hennes som på en mjölkpiga när Lindgren lyfte riset och lät
det vina över den uppstudsiga stjärten. Som hon tjöt! Hon som har gått i
alla de fina skolorna och som kan vara en sån näbbgädda mot en annan och
alltid sätter sin vassa näsa i vädret, nu lät hon som en barnunge och
sparkade med de små bara fötterna. Det gjorde mig alldeles svag i knäna
att se den stilige Lindgren svinga björkriset gång på gång och randa
hennes frökenrumpa. Han är så go mot oss kvinns i husfolket när vi får
ris men nu tog han i så kvistarna flögo. Brita och jag hade fullt sjå
att hålla unga frun nere för stark är hon och ful i mun var hon också.
När tårarna trillat en stund visade fru G. att det var nog och unga frun
fick resa sig upp. Hon drog fort ner kjolarna för att skyla sig så jag
kom inte åt att se frökenmusen.
Fru G. höll en lång förmaning för unga frun och sen fick Brita
leda henne tillbaka till sovgemaket. Vilken dag!”
22. oktober 1812
”Stackars lilla mig! Idag vaknade jag på alldeles fel sida och jag
tror jag har grälat med allt och alla fast jag borde veta bättre. Till
slut kördes jag upp på mitt rum och Husfrun har sänt efter stallmästar
Lindgren för att risa mig i morgon bitti. Ma povre culotte!
Huvaligen, stackars mig och min stora trut. Vad hade jag i köket
att göra när Husfrun och Brita bråkade. Så tog jag Britas parti helt i
onödan. Men jag var grälsjuk så det är väl inte mer än rätt att jag får
smaka riset. Åh, det är så genant att behöva visa upp sig så för en karl
även om det bara är Lindgren som redan sett allt förut. Men han är ju så
stilig och jag tror nästan att han är lite dragen till mig som han har
kastat blickar. Så jag får väl vara mitt allra mest inbjudande även om
det är så skämsigt så man kan dö. Och inte kommer jag att kunna sova i
natt heller.”
23. oktober 1812
”Kära dagbok, idag var det riktigt synd om mig. Redan före frukost
fick jag ställa mig på skampallen i förstugan. Med kjolarna uppdragna
och stussen framme fick jag stå där i en hel timme. Och just idag kom
vedhämtarna förbi på väg till marknaden och de kastade glåpord och en
fräck slyngel gav mig en dask så jag höll på att hoppa upp och ge igen
med en örfil men då hade jag väl fått ris varje dag en hel vecka!
Så kom Lindgren i sin urstiliga vapenrock med riset och den nya
påkläderskan Lina som vittne. Hon är bara arton år och har inte fått ris
här på gården så hon grät lite av ren rädsla och nervositet. Den
lipsillen får väl stå på pallen hon också en dag så får hon något
riktigt att gråta för!
Lindgren är väl för snäll ändå! Han gav mig en vänlig klapp i
baken innan jag fick lägga upp mig över Pinan. Min byst är inte så stor
så jag kan böja mig hela vägen och min rumpa måste ha varit en syn för
gudar. Om jag går i säng med Lindgren en dag finns det väl inget kvar
att avslöja. Jag gjorde mitt bästa för att vara en lydig flicka och drog
själv upp kjolarna över stussen, putade så inbjudande jag kunde och
Lindgren smekte mig nästan lite oanständigt innan han lät det förfärliga
riset bita i min känsliga rumpa.
Jag såg stjärnor, så ont gjorde det idag. Jag som brukar skryta
med att jag kan ta en risbastu bäst på hela gården tjöt i högan sky så
Lina började gråta igen den barnungen. Jag krånglade så Lindgren fick
upphöra med agan för att tala mig tillrätta och han hotade till och med
med ingefärsrot i stjärten om jag inte höll still. Med rodnande kinder
och skinkor lyckades jag behärska mig och agan slutade efter vad som
kändes som hundra år. Jag fick inte resa mig genast utan måste lugna mig
först under det att Lindgren smekte mig sakta och hyssjade. Han är så
fin mot kvinnorna han agar och jag rodnade nästan mer vid tanken på vad
han kunde fått göra med mig om vi varit ensamma än jag gjorde av att
visa hela härligheten för en karl som inte är fästfolk med mig. Jag lät
kjolarna vara uppe med flit när jag reste mig så Lindgren måste ha fått
en god blick av mitt intima. Jag tänkte att det kan han behöva så ensam
som han har varit sen frun hanses dog i barnsäng den där förfärliga
vintern för två år sen.
Sen fick jag stå på pallen igen en halv timme med min illande röda
rumpa blottad för vem som gitte gå förbi. I morgon är det kyrkohögtid
och det ryktas att två pigor från granngodset ska piskas efter högmässan
för hädelse. De sover säkert inte så gott i natt som jag ska göra!”