LIkväll sitter jag här lugn och tillfreds med livet, men med rumpan
svidande röd och het!
Vi skulle bara gå till vårt sovrum en stund i eftermiddag, för att
vila och kela lite, sa du.
För en gångs skull hade jag ingen aning
om att du var missbelåten med mig och följde intet ont anande med dig
till sängs.
Jag klädde av mig och sträckte ut mig i sängen med en belåten
suck.
PANG! Ljudet ekade genom rummet när du slog ridpiskan i
sänggaveln och jag hoppade upp som en skrämd hare!
Med hjärtat i
halsgropen stirrade jag förvånat på dig.
Du såg sträng ut och sa att det nog var dax för mig att bli påmind
om ett och annat!
Du sa att jag varit tjatig, gnällig och grinig
hela dagen och när jag tänkte efter insåg jag att du hade rätt!
Jag hade känt mig småirriterad och olustig och visat det också…
Du satte dig på sängkanten och sa åt mig att ställa mig framför
dig. Jag avskyr verkligen att behöva stå så där och bli uppläxad.
Skamset vred jag mig av våndan att stå naken inför dig och få höra hur
illa jag burit mig åt.
Till slut beordrade du mig att lägga upp mig över ditt knä.
Åh, vad svårt det är att göra just detta!
Känslorna rasar i
just detta ögonblick. Rädsla, förväntan, spänning, ilska… allt på en
gång och så känslan av litenhet!
När jag väl låg där frågade du mig vad som skulle hända nu? -Jag
ska få smisk, mumlade jag tyst och skamset, för jag avskyr att säga det
rent ut.
-Jag hör inte, svarade du och gav dig inte förrän jag
uttalat orden högt och tydligt.
Jag fick också tala om varför jag
skulle agas, rodnande och skamsen berätta om mina fel.
Så blev det tyst och jag anade hur du höjde ridspöet. Naturligtvis
blev jag på helspänn och som en följd av det gjorde första rappen
olidligt ont.
Jag borrade ner huvudet i en kudde och tjöt. Sparkande med benen,
skrikande och flämtande fick jag smäll som en barnunge…
Swich, klatsch, aaaaaj!
Ljuden fyllde rummet.
Så
mycket tankar far det genom huvudet när man ligger där hjälplöst
sprattlande och tuktas.
Jag klarar det inte! Jag måste klara det!
Guuuud, vad det svider! Jag står inte ut! Vad ska jag ta mig till!
Slappna av, kom ihåg att slappna av!
Stjärten bränner som eld och jag skriker, både argt och ynkligt på
samma gång:
- Aoooo, inte så hårt, ajjjjj, snälla, det svider
såååå, snäääällla!!!
-Svider? svarar du, vad trodde du var meningen med att få smisk?
Du smäller oförtrutet vidare med piskan och jag återgår till att
vråla i kudden.
Om och om igen träffar ridspöet mina röda, ömma
skinkor. Ibland låter du snärtarna vandra runt över hela rumpan, ibland
koncentrerar du dig en lång stund på en enda fläck. Det senare är det
som jag har svårast att uthärda.
Till slut ger jag mig…
Fattar inte varför jag inte kan ge
mig innan baken är glödhet och jätteöm, men det funkar inte.
Du
måste ta mig hela vägen igenom innan jag kan underkasta mig. Varför är
det så? Jag har aldrig förstått det.
Men agan följer alltid samma
mönster…
Ilska, skrik, protester, kamp, mera skrik…. och efter en
lång stund… gråt, undergivenhet, avslappning, accepterande.