På ditt kontor

”När du kommer hem från jobbet vill jag att du kommer in på mitt kontor."
Jag hade hoppat till vid dina ord i morse, de kom helt oväntat. Allt hade varit som vanligt på morgonen, vi hade ätit frukost, pratat, skojat som vi alltid gör, inget hade tytt på att du var arg eller besviken på mig. Men den där meningen betydde bara en sak. Jag skulle få smisk. Det var alltid inne på ditt kontor det hände, alltid efter att du på morgonen, precis när jag skulle gå hemifrån, sagt just den där meningen. "När du kommer hem från jobbet vill jag att du kommer in på mitt kontor". Så att jag skulle få gå och veta, vänta, hela dagen. Nu var det alltså dags igen. Men varför? Du brukade aldrig ge mig smisk utan anledning. Hur jag än tänkte kunde jag inte komma på vad jag hade gjort.

Det var ganska länge sen sist nu, nästan en månad. Faktum är att jag hade börjat fundera på att provocera dig på något sätt. Som alltid, när det gått ett tag, hade jag börjat glömma själva smärtan, och bara den där andra känslan fanns kvar i minnet, väckte min längtan och lust. Den där hettan, den obeskrivliga, oöverträffbara hettan som sprids med varje slag, från min bara stjärt, genom könet, ut med det rusande blodet in i minsta artär i min kropp.

Men jag hade ännu inte vågat mig på att göra något för att reta dig. Rädslan, självbevarelsedriften, var fortfarande starkare än lusten. Tänk att man kan längta så efter en smärta som man samtidigt till varje pris vill undvika ...

Jag ryckte till när någon gick förbi mig på jobbet, jag stirrade in i skärmen och försökte se ut som att jag jobbade, men tror knappast jag lyckades särskilt bra. Fick inte något gjort över huvud taget på hela dagen, allt som snurrade i mitt huvud var minnen av tidigare scener på ditt kontor, och fantasier och fasor om vad som väntade mig i eftermiddag ... Och varför? Fortfarande hade jag inte kommit på något som kunde ge dig anledning att straffa mig. Jag vet mycket väl att du njuter av det lika mycket som jag. Du njuter av att känna mig, vridande, kvidande, under dina händer, över ditt knä, din vänstra arm i ett fast grepp om min midja, du njuter av att låta slagen hagla, med handen, med borsten... du njuter av skriken som blir högre, skinkorna som blir rödare... och av att du ser det våta som glänser allt tydligare mellan mina ben. Du älskar att lägga upp mig på den smala sängen som står rakt ut från väggen, så du kommer åt från alla håll. Några kuddar under höften. Mattpiskan. Riset. Eller framåtböjd över ditt skrivbord. Du lossar ditt bälte ...

Ja, jag vet att du njuter av det, men du har ändå aldrig smiskat mig utan skäl. Jo, lite lekfullt i sängkammaren förstås, men inte så här, på riktigt.

Plötsigt har klockan blivit fyra. Det är dags att gå hem. Redan ... Eller äntligen?

Jag tar trappan i ett par språng, fumlar lite med nyckeln innan jag lyckas få upp ytterdörren, går in, hänger snabbt av mig kavajen, och står så utan att jag riktigt märkt hur jag kommit dit, utanför dörren till ditt kontor. Du jobbar hemifrån, men de enda tillfällen då jag går genom den här dörren i vårt hem, är då du beordrat mig hit för att bli bestraffad.

Jag tar några djupa andetag, rätar till håret och kläderna, och knackar på.

"Kom in!"

Jag går in. Du sitter, som alltid när du väntar mig, vid ditt skrivbord. Jag går fram till dig, ställer mig framför skrivbordet.

"Du vet säkert varför du är här?"

"Nej ... jag tror faktiskt inte jag vet det ..." svarar jag, lite osäkert.

Du tar fram något ur din skrivbordslåda. Jag tittar lite närmare på det. Det är din kaffekopp! Din favoritkopp som du alltid dricker ur, du tar till och med den med dig på dina resor. Den är trasig, krossad i tre stora bitar.

"Vad är det här?"

"Din kaffekopp ..."

"Ja, just det. Och varför är den trasig?"

"Jag vet faktiskt inte ..."

"Du vet inte?"

"Nej."

Jag har verkligen ingen aning. Sist jag såg den var den hel ... Stod den inte på frukostbordet i morse? Jag är helt säker på det. Men jag vågar ingenting säga.

"Du råkade tappa den när du diskade." säger du. "Du vet att jag tycker om den så du vågade inte säga något. Istället gömde du den i köksskåpet. Eller hur?"

"Nej ... så var det faktiskt inte ..."

"Du hade kanske tänkt laga den? Trodde du inte att jag skulle märka det?"

"Men ... jag har inte slagit sönder den! Jag vet inte vad som har hänt!" Paniken börjar stiga i mig nu.

"Lägg av nu, snälla du. Du förstår väl att du bara gör det värre för dig? Erkänn nu och ta ditt straff!"

"Men det var ju inte jag!"

"Det var du som slog sönder koppen och du kommer att erkänna det snart, det vet jag. Hämta rottingen!"

Det kunde inte vara sant! Du tänkte väl inte slå mig med rottingen för en trasig kopp?

Du hade bara använt den en gång förut. Du ville först inte göra det då. Du sa att du inte förmådde straffa mig det jag gjort var så allvarligt, sa du, att det straff jag förtjänade var hårdare än något du ville utsätta mig för. Vi hade hyrt en stuga. När vi la oss på kvällen hade jag glömt att släcka ett stearinljus. Hela stugan brann ner till grunden, och det var i sista sekunden du vaknade och tog oss ut därifrån.

Jag hade själv gått och köpt rottingen, i den där affären du visat mig för länge sedan. Jag valde en som var ungefär en och en halv meter lång, en knapp centimeter bred, och ganska böjlig. Jag bar den i handen helt öppet genom stan, gick långsamt genom gatorna med huvudet sänkt, för att alla skulle förstå att jag gjort något hemskt och var på väg hem för att få mitt straff.

Jag var så rädd då. Rädd för att du skulle acceptera och verkligen piska mig med rottingen, och ännu mer rädd för att du skulle neka, och låta mig fortsätta bära skulden. Du visste förstås att det i själva verket var det strängaste straffet.

När du släppte in mig i ditt rum föll jag på knä framför dig, höll rottingen i mina händer uppsträckta mot dig, tiggde och bad, snälla, jag kan inte leva utan din förlåtelse, snälla älskade du, straffa mig, annars överlever jag inte! Till sist gav du med dig. Men, sa du, jag måste själv bestämma hur många rapp du skulle ge mig. Jag tvekade en liten stund. Hundra, sa jag. Hundra skulle kanske vara tillräckligt.

Jag tog av mig kläderna. Du la en kudde vid skrivbordets kortsida, som jag fick böja mig fram över. Du särade mina ben, band mina fotleder vid bordets ben. Fäste en annan rem över min rygg och under skrivbordet, så jag låg helt fastspänd. Du hade aldrig bundit mig förr, och skulle aldrig göra det senare. I normala fall var det en del av straffet att jag skulle kontrollera mig själv, och ligga någorlunda stilla. Men det här var inget normalt fall.

Du ställde dig vid min sida, och strök mig över håret. Jag såg en tår i ditt öga. Sen försvann du ur mitt synfält.

Det första rappet överraskade mig. Det gjorde ont men du slog inte egentligen särskilt hårt. Sen kom det andra och tredje, hårdare, jag började gny. Du ökade kraften för varje slag, på det tionde blev det outhärdligt, jag skrek högt nu och försökte sparka mig loss, helt fruktlöst förstås. Du siktade först så att varje slag träffade en ny yta, men snart fanns ingen opiskad hud på min bak. Ibland slog du snett så att rottingen korsade märket efter flera tidigare rapp. Efter tjugonde rappet tappade jag räkningen. Jag skrek och grät helt okontrollerat nu. Vid något tillfälle skrek jag sluta nu, sluta, jag klarar inte mer! Men när du sänkte spöet skrek jag igen, nej, sluta inte, du får inte sluta! Jag var bara smärta. Jag började tro att jag faktiskt skulle dö. Men du måste piska skulden ur mig, det var den enda tanke som fanns kvar i mig. Det svartnade för ögonen på mig.

Jag vet inte om du verkligen gav mig hundra rapp. När jag vaknade till igen låg jag i vår säng, du satt bredvid mig med röda ögon. Jag såg upp på dig. Kan du förlåta mig nu? frågade jag. Ja, svarade du. Ja, om du förlåter mig.

Det där var flera år sedan nu. Jag blev kvar i sängen ett par dar. Rottingen ställde du in i ett skåp på ditt kontor, och där har den stått sedan dess. När jag väl blivit frisk pratade vi aldrig mer om det som hänt.

Och nu sitter du alltså och säger att du tänker slå mig med rottingen för att din favoritkopp gått sönder.
bend over

"Du menar väl ändå inte allvar?", får jag fram.

"Hämta den nu, sa jag", svarar du.

Som i trance går jag bort till skåpet där jag vet att den finns. Hittar den längst in. Långsamt sträcker jag över den till dig.

"Du har fortfarande chansen att slippa. Allt du behöver göra är att säga att det var du som slog sönder koppen."

Jag skakar på huvudet, förmår inte säga ett ord.

"Nå, då så." Du reser dig och kommer runt till min sida av bordet.

"Ta av dig byxorna och böj dig fram!"

Jag gör som du säger. Böjer mig fram över långsidan på skrivbordet, greppar tag med händerna om motsatta bordskanten, försöker göra mig beredd. När jag står i den här ställningen brukar det vara bältet som väntar mig. Ditt breda, tjocka men ändå mjuka bälte, som jag brukar få smörja med läderfett för att det ska hålla sig smidigt. Som skänkt mig så mycket plåga och njutning under alla våra år tillsammans ...

Det första rappet träffar precis där skinkorna möter låren, och jag ger till ett gällt skri. Det andra träffar mitt på skinkorna, och det tredje lite högre upp.

"Nå?"

"Nej!" Aldrig i livet att du får mig att erkänna något jag inte gjort!

Det fjärde rappet lägger du snett över de första tre, och det femte parallellt med det, något längre ner. Sen går du över till min andra sida, och låter rottingen träffa snett över skinkorna från andra hållet.

"Var det du?" Jag skakar på huvudet. Du höjer spöet igen, siktar noga, och slår med all kraft på exakt samma ställe som förra gången.

"JAA!" skriker jag. "Ja, det var jag, sluta nu!" Två slag till träffar mig i rask takt, inte full lika hårda men nog så smärtsamma.

"Det var jag som gjorde det, snälla slå inte mer nu!"

Du låter mig resa mig upp.

-"Du är verkligen inte så förståndig som jag trodde. Vi visste ju båda att det var du. Om du bara hade erkänt på en gång, så hade du ju sluppit det här!"

Jag har inget svar.

"Nåja, du vet vad som gäller nu."

Jag drar ett djupt andetag, nickar. Ritualen är alltid densamma när jag ska få smisk. Och det är klart jag ska få smisk nu, trots min redan sargade bak.

Jag går ner på knä framför dig, ser upp mot ditt ansikte.

"Jag råkade slå sönder din favoritkopp. Förlåt. Snälla, ge mig ett hårt straff.

"Ett hårt straff, säger du? Och vad skulle du vilja ha för straff?"

Åh, de här orden är alltid så svåra att få fram. Men jag måste, som alltid, övervinna mig själv.

"Jag skulle vilja ha smisk. Snälla, kan du ge mig smisk på bara stjärten?"

"Smisk på bara stjärten, säger du? Ja, det har du sannerligen förtjänat. Ställ fram stolen."

Jag går och hämtar den armstödslösa, tunga stolen som du brukar sitta på när du tar mig över knät, och ställer den mitt på golvet.

"Och så hämtar du hårborsten."

Jag hade haft ett svagt hopp om att det skulle bli handsmisk, men så lätt skulle jag förstås inte komma undan. Borsten ligger som alltid på hyllan under spegeln vid dörren, precis som om den vore en vanlig borste, att kamma håret med. Den har en stor, oval rygg av trä och ett ganska tjockt skaft, som ligger bra i dina kraftiga händer. Jag räcker över den till dig. Du tar den och sätter dig ner.

"Ta av dig blusen också, och ställ dig här bredvid mig."

Du tycker om att se mig i bara BH när jag får smisk, hellre så än helt naken faktiskt.

Så tar du tag i min arm och drar ner mig över ditt knä. Flyttar runt mig lite så du ska få en bekväm ställning och bästa möjliga träffyta, tar ett fast grepp om mig med vänster hand, höjer den högra med borsten ... SMACK!

AJ! Hade du inte hållit mig fast hade jag flugit ur ditt knä. Inte för att du tog i särskilt hårt, du kommer snart att slå mycket hårdare än så, det vet jag, men smärtan när bortsten träffade märkena från rottingen var jag inte alls beredd på.

Du fortsätter med "uppvärmningen" (som om jag inte var varm nog!): Inte allt för hårda slag men i mycket snabb takt, du flyttar borsten lite för varje rapp så att varje liten del av min stjärt får smaka. Jag gnyr och jämrar mig allt högre, och nu tycker du det är dags för bestraffningen att börja på allvar, du tar i allt hårdare för varje slag. Jag skriker högt, försöker sparka och vrider mig i ditt grepp, men du tar ett fastare tag och beordrar mig att ligga stilla. Jag försöker så gott det går men hela stjärten svider och värker och rappen kommer så hårt nu, i snabb och jämn takt. Jag förstår inte hur jag någonsin kunnat gå och längta efter smisk.

Jag har aldrig förmått räkna rappen när du smiskar mig, jag tror inte du gör det heller, du fortsätter bara tills du ser att jag fått nog, och sedan lite till.

Nu, nu äntligen ger jag upp, nu orkar jag inte kämpa emot längre. Jag slappnar av, slutar skrika och vrida mig. Du märker det och lossar ditt grepp, håller mig bara så hårt att inte slagens kraft ska få mig att ramla ur ditt knä.

Jag ångrar att jag inte förmått slappna av tidigare, men med smärtan från rottingrappen kvar i skinnet var det svårare än vanligt. Jag stönar varje gång hårborstens rygg träffar mina skinkor, varje slag för mig djupare in i den njutningsfulla trance som är anledningen till att jag älskar att smiskas av dig. Du ser, vet var jag är nu och fortsätter några minuter till, tillåter mig njuta av den pulserande hettan som sprider sig från stjärten och mitt drypande kön ut i hela min kropp. Så lägger du ner borsten, smeker mjukt din hand över mina glödande skinkor, ner mellan mina ben, och plötsligt känner jag två av dina fingrar inne i mig, sakta, sakta för du dem ut och in. Jag hoppas, önskar intensivt att du ska fortsätta, att du inte bara tänker reta mig. Mitt minne går tillbaka till förra gången jag låg så här, då när du plötsligt tog upp borsten igen, men vände den, förde in skaftet i mig och smekte mig till ett exploderande klimax ...

Snabbt drar du ut fingrarna, leken är slut.

"Ta upp händerna på baken och sära på skinkorna!" beordrar du.

Oh, nej! Du brukar göra så ibland, när du tycker jag behöver ytterligare lite mer smärta för att lära mig min läxa. Jag gör som du säger förstås, rycker till lite när mina händer nuddar stjärten, den är så het så den nästan bränns. Jag drar isär skinkorna så mycket det går, vet att det inte är lönt att fuska. Du höjer borsten, det första slaget träffar hårt mitt på stjärthålet. Det gör djävulskt ont, jag skriker, tappar taget med fingrarna men får snabbt ett slag över handen i stället. Jag tar ett nytt grepp, lyckas hålla fast medan du systematiskt smiskar denna sista orörda del av baken, tills insidorna av skinkorna är lika röda och bränner lika hett som resten av stjärten, och stjärthålet känns som om du fört in ett glödande kol.

Till sist tar det faktiskt slut. Det är över. Du säger till mig att resa på mig. Jag är svag i benen och orkar inte stå, men det gör inget, du vill ha mig på knä efteråt. Du sitter kvar på stolen, jag står på knä framför dig, vi ser varandra i ögonen. Jag andas tungt, men lyckas få fram orden som ska avluta ritualen:

"Tack snälla för smisket. Jag vet att jag förtjänade det. Jag hoppas du vill ge mig ännu mer smisk nästa gång jag behöver straffas."

"Det kan du vara säker på att jag ska. Faktum är att det kommer att ske mycket snart. Det här är inte över än, min vän."

Jag tappar bokstvligt talat hakan, stirrar helt oförstående på dig. Du tänker väl inte ge mig mer nu?!

Du reser dig upp.

"Brukar du ljuga för mig?" frågar du.

"Nej, det brukar jag verkligen inte! Det vet du ..."

"Ja, jag vet att det händer sällan, men några gånger har du gjort det, eller hur? Kommer du ihåg vad jag gjorde då?"

"Ja ... Du straffade mig förstås."

"Just det. Vi har ju kommit överens om vilket straff du ska ha om du ljuger, visst har vi?"

"Ja. Då får jag smisk med björkriset. Och det ska jag ha också! Vi ska inte ljuga för varandra."

"Och ändå har du gjort det."

"Det har jag väl inte! När skulle jag ha gjort det?"

"Tänk efter."

Jag tänker, men har inget svar.

"Kaffekoppen." svarar du. "Det var ju inte du som slog sönder den. Jag gjorde det själv när du hade gått i morse."

Jag drar efter andan. Inser att du har rätt. Jag har faktiskt ljugit. Och lögnregeln är hundraprocentig i vårt hem, det har jag själv insisterat på minsta osanning från mig ska leda till en ordentlig omgång med björkriset på bara stjärten.

Jag ser upp på dig igen. Mitt i all smärtan, både den som pulsar i min bak och den jag vet väntar mig, kan jag inte låta bli att skicka dig ett beundrande leende. Du har verkligen lurat mig i fällan. Jag förstår inte hur jag ska klara av mer stryk. men jag tänker inte förstöra din listiga plan genom att be om nåd.

"Du har rätt." viskar jag. "Jag har ljugit."

Då sätter du dig ner framför mig.

"Du ska få ditt straff.", ler du. "Men den här sessionen vi har haft hittills har gjort mig ordentligt trött i armen, och dessutom är jag hungrig. Jag behöver en paus. Passa på att vila du också. Jag kommer tillbaks om en timme eller två."

Du ger mig en kram, reser dig och går ut.

Det är faktiskt första gången jag är ensam inne på ditt kontor. Vid ena väggen står en smal säng. I vanliga fall står den rakt ut från väggen, men nu står den längs med den troligen har du haft besök och ställt den så för att det ska se mer normalt ut. Som en plats att ta en liten tupplur på efter lunchen kanske. Kanske står den alltid så när jag inte är här.

Jag stapplar fram till sängen, lägger helt reflexmässigt upp två kuddar, lägger mig på mage med rumpan putande över dem. Så tar jag en annan kudde under ansiktet, och somnar omedelbart.

NyareÄldre