”När du kommer hem från jobbet vill jag att du kommer in på mitt
kontor."
Jag hade hoppat till vid dina ord i morse, de kom helt oväntat.
Allt hade varit som vanligt på morgonen, vi hade ätit frukost, pratat,
skojat som vi alltid gör, inget hade tytt på att du var arg eller
besviken på mig. Men den där meningen betydde bara en sak. Jag skulle få
smisk. Det var alltid inne på ditt kontor det hände, alltid efter att du
på morgonen, precis när jag skulle gå hemifrån, sagt just den där
meningen. "När du kommer hem från jobbet vill jag att du kommer in på
mitt kontor". Så att jag skulle få gå och veta, vänta, hela dagen. Nu
var det alltså dags igen. Men varför? Du brukade aldrig ge mig smisk
utan anledning. Hur jag än tänkte kunde jag inte komma på vad jag hade
gjort.
Det var ganska länge sen sist nu, nästan en månad. Faktum är att
jag hade börjat fundera på att provocera dig på något sätt. Som alltid,
när det gått ett tag, hade jag börjat glömma själva smärtan, och bara
den där andra känslan fanns kvar i minnet, väckte min längtan och lust.
Den där hettan, den obeskrivliga, oöverträffbara hettan som sprids med
varje slag, från min bara stjärt, genom könet, ut med det rusande blodet
in i minsta artär i min kropp.
Men jag hade ännu inte vågat mig på att göra något för att reta
dig. Rädslan, självbevarelsedriften, var fortfarande starkare än lusten.
Tänk att man kan längta så efter en smärta som man samtidigt till varje
pris vill undvika ...
Jag ryckte till när någon gick förbi mig på jobbet, jag stirrade
in i skärmen och försökte se ut som att jag jobbade, men tror knappast
jag lyckades särskilt bra. Fick inte något gjort över huvud taget på
hela dagen, allt som snurrade i mitt huvud var minnen av tidigare scener
på ditt kontor, och fantasier och fasor om vad som väntade mig i
eftermiddag ... Och varför? Fortfarande hade jag inte kommit på något
som kunde ge dig anledning att straffa mig. Jag vet mycket väl att du
njuter av det lika mycket som jag. Du njuter av att känna mig, vridande,
kvidande, under dina händer, över ditt knä, din vänstra arm i ett fast
grepp om min midja, du njuter av att låta slagen hagla, med handen, med
borsten... du njuter av skriken som blir högre, skinkorna som blir
rödare... och av att du ser det våta som glänser allt tydligare mellan
mina ben. Du älskar att lägga upp mig på den smala sängen som står rakt
ut från väggen, så du kommer åt från alla håll. Några kuddar under
höften. Mattpiskan. Riset. Eller framåtböjd över ditt skrivbord. Du
lossar ditt bälte ...
Ja, jag vet att du njuter av det, men du har ändå aldrig smiskat
mig utan skäl. Jo, lite lekfullt i sängkammaren förstås, men inte så
här, på riktigt.
Plötsigt har klockan blivit fyra. Det är dags att gå hem. Redan
... Eller äntligen?
Jag tar trappan i ett par språng, fumlar lite med nyckeln innan
jag lyckas få upp ytterdörren, går in, hänger snabbt av mig kavajen, och
står så utan att jag riktigt märkt hur jag kommit dit, utanför dörren
till ditt kontor. Du jobbar hemifrån, men de enda tillfällen då jag går
genom den här dörren i vårt hem, är då du beordrat mig hit för att bli
bestraffad.
Jag tar några djupa andetag, rätar till håret och kläderna, och
knackar på.
"Kom in!"
Jag går in. Du sitter, som alltid när du väntar mig, vid ditt
skrivbord. Jag går fram till dig, ställer mig framför skrivbordet.
"Du vet säkert varför du är här?"
"Nej ... jag tror faktiskt inte jag vet det ..." svarar jag, lite
osäkert.
Du tar fram något ur din skrivbordslåda. Jag tittar lite närmare
på det. Det är din kaffekopp! Din favoritkopp som du alltid dricker ur,
du tar till och med den med dig på dina resor. Den är trasig, krossad i
tre stora bitar.
"Vad är det här?"
"Din kaffekopp ..."
"Ja, just det. Och varför är den trasig?"
"Jag vet faktiskt inte ..."
"Du vet inte?"
"Nej."
Jag har verkligen ingen aning. Sist jag såg den var den hel ...
Stod den inte på frukostbordet i morse? Jag är helt säker på det. Men
jag vågar ingenting säga.
"Du råkade tappa den när du diskade." säger du. "Du vet att jag
tycker om den så du vågade inte säga något. Istället gömde du den i
köksskåpet. Eller hur?"
"Nej ... så var det faktiskt inte ..."
"Du hade kanske tänkt laga den? Trodde du inte att jag skulle
märka det?"
"Men ... jag har inte slagit sönder den! Jag vet inte vad som har
hänt!" Paniken börjar stiga i mig nu.
"Lägg av nu, snälla du. Du förstår väl att du bara gör det värre
för dig? Erkänn nu och ta ditt straff!"
"Men det var ju inte jag!"
"Det var du som slog sönder koppen och du kommer att erkänna det
snart, det vet jag. Hämta rottingen!"
Det kunde inte vara sant! Du tänkte väl inte slå mig med rottingen
för en trasig kopp?
Du hade bara använt den en gång förut. Du ville först inte göra
det då. Du sa att du inte förmådde straffa mig det jag gjort var så
allvarligt, sa du, att det straff jag förtjänade var hårdare än något du
ville utsätta mig för. Vi hade hyrt en stuga. När vi la oss på kvällen
hade jag glömt att släcka ett stearinljus. Hela stugan brann ner till
grunden, och det var i sista sekunden du vaknade och tog oss ut
därifrån.
Jag hade själv gått och köpt rottingen, i den där affären du visat
mig för länge sedan. Jag valde en som var ungefär en och en halv meter
lång, en knapp centimeter bred, och ganska böjlig. Jag bar den i handen
helt öppet genom stan, gick långsamt genom gatorna med huvudet sänkt,
för att alla skulle förstå att jag gjort något hemskt och var på väg hem
för att få mitt straff.
Jag var så rädd då. Rädd för att du skulle acceptera och verkligen
piska mig med rottingen, och ännu mer rädd för att du skulle neka, och
låta mig fortsätta bära skulden. Du visste förstås att det i själva
verket var det strängaste straffet.
När du släppte in mig i ditt rum föll jag på knä framför dig, höll
rottingen i mina händer uppsträckta mot dig, tiggde och bad, snälla, jag
kan inte leva utan din förlåtelse, snälla älskade du, straffa mig,
annars överlever jag inte! Till sist gav du med dig. Men, sa du, jag
måste själv bestämma hur många rapp du skulle ge mig. Jag tvekade en
liten stund. Hundra, sa jag. Hundra skulle kanske vara tillräckligt.
Jag tog av mig kläderna. Du la en kudde vid skrivbordets kortsida,
som jag fick böja mig fram över. Du särade mina ben, band mina fotleder
vid bordets ben. Fäste en annan rem över min rygg och under skrivbordet,
så jag låg helt fastspänd. Du hade aldrig bundit mig förr, och skulle
aldrig göra det senare. I normala fall var det en del av straffet att
jag skulle kontrollera mig själv, och ligga någorlunda stilla. Men det
här var inget normalt fall.
Du ställde dig vid min sida, och strök mig över håret. Jag såg en
tår i ditt öga. Sen försvann du ur mitt synfält.
Det första rappet överraskade mig. Det gjorde ont men du slog inte
egentligen särskilt hårt. Sen kom det andra och tredje, hårdare, jag
började gny. Du ökade kraften för varje slag, på det tionde blev det
outhärdligt, jag skrek högt nu och försökte sparka mig loss, helt
fruktlöst förstås. Du siktade först så att varje slag träffade en ny
yta, men snart fanns ingen opiskad hud på min bak. Ibland slog du snett
så att rottingen korsade märket efter flera tidigare rapp. Efter
tjugonde rappet tappade jag räkningen. Jag skrek och grät helt
okontrollerat nu. Vid något tillfälle skrek jag sluta nu, sluta, jag
klarar inte mer! Men när du sänkte spöet skrek jag igen, nej, sluta
inte, du får inte sluta! Jag var bara smärta. Jag började tro att jag
faktiskt skulle dö. Men du måste piska skulden ur mig, det var den enda
tanke som fanns kvar i mig. Det svartnade för ögonen på mig.
Jag vet inte om du verkligen gav mig hundra rapp. När jag vaknade
till igen låg jag i vår säng, du satt bredvid mig med röda ögon. Jag såg
upp på dig. Kan du förlåta mig nu? frågade jag. Ja, svarade du. Ja, om
du förlåter mig.
Det där var flera år sedan nu. Jag blev kvar i sängen ett par dar.
Rottingen ställde du in i ett skåp på ditt kontor, och där har den stått
sedan dess. När jag väl blivit frisk pratade vi aldrig mer om det som
hänt.
Och nu sitter du alltså och säger att du tänker slå mig med
rottingen för att din favoritkopp gått sönder.
"Du menar väl ändå inte allvar?", får jag fram.
"Hämta den nu, sa jag", svarar du.
Som i trance går jag bort till skåpet där jag vet att den finns.
Hittar den längst in. Långsamt sträcker jag över den till dig.
"Du har fortfarande chansen att slippa. Allt du behöver göra är
att säga att det var du som slog sönder koppen."
Jag skakar på huvudet, förmår inte säga ett ord.
"Nå, då så." Du reser dig och kommer runt till min sida av bordet.
"Ta av dig byxorna och böj dig fram!"
Jag gör som du säger. Böjer mig fram över långsidan på
skrivbordet, greppar tag med händerna om motsatta bordskanten, försöker
göra mig beredd. När jag står i den här ställningen brukar det vara
bältet som väntar mig. Ditt breda, tjocka men ändå mjuka bälte, som jag
brukar få smörja med läderfett för att det ska hålla sig smidigt. Som
skänkt mig så mycket plåga och njutning under alla våra år tillsammans
...
Det första rappet träffar precis där skinkorna möter låren, och
jag ger till ett gällt skri. Det andra träffar mitt på skinkorna, och
det tredje lite högre upp.
"Nå?"
"Nej!" Aldrig i livet att du får mig att erkänna något jag inte
gjort!
Det fjärde rappet lägger du snett över de första tre, och det
femte parallellt med det, något längre ner. Sen går du över till min
andra sida, och låter rottingen träffa snett över skinkorna från andra
hållet.
"Var det du?" Jag skakar på huvudet. Du höjer spöet igen, siktar
noga, och slår med all kraft på exakt samma ställe som förra gången.
"JAA!" skriker jag. "Ja, det var jag, sluta nu!" Två slag till
träffar mig i rask takt, inte full lika hårda men nog så smärtsamma.
"Det var jag som gjorde det, snälla slå inte mer nu!"
Du låter mig resa mig upp.
-"Du är verkligen inte så förståndig som jag trodde. Vi visste ju
båda att det var du. Om du bara hade erkänt på en gång, så hade du ju
sluppit det här!"
Jag har inget svar.
"Nåja, du vet vad som gäller nu."
Jag drar ett djupt andetag, nickar. Ritualen är alltid densamma
när jag ska få smisk. Och det är klart jag ska få smisk nu, trots min
redan sargade bak.
Jag går ner på knä framför dig, ser upp mot ditt ansikte.
"Jag råkade slå sönder din favoritkopp. Förlåt. Snälla, ge mig ett
hårt straff.
"Ett hårt straff, säger du? Och vad skulle du vilja ha för
straff?"
Åh, de här orden är alltid så svåra att få fram. Men jag måste,
som alltid, övervinna mig själv.
"Jag skulle vilja ha smisk. Snälla, kan du ge mig smisk på bara
stjärten?"
"Smisk på bara stjärten, säger du? Ja, det har du sannerligen
förtjänat. Ställ fram stolen."
Jag går och hämtar den armstödslösa, tunga stolen som du brukar
sitta på när du tar mig över knät, och ställer den mitt på golvet.
"Och så hämtar du hårborsten."
Jag hade haft ett svagt hopp om att det skulle bli handsmisk, men
så lätt skulle jag förstås inte komma undan. Borsten ligger som alltid
på hyllan under spegeln vid dörren, precis som om den vore en vanlig
borste, att kamma håret med. Den har en stor, oval rygg av trä och ett
ganska tjockt skaft, som ligger bra i dina kraftiga händer. Jag räcker
över den till dig. Du tar den och sätter dig ner.
"Ta av dig blusen också, och ställ dig här bredvid mig."
Du tycker om att se mig i bara BH när jag får smisk, hellre så än
helt naken faktiskt.
Så tar du tag i min arm och drar ner mig över ditt knä. Flyttar
runt mig lite så du ska få en bekväm ställning och bästa möjliga
träffyta, tar ett fast grepp om mig med vänster hand, höjer den högra
med borsten ... SMACK!
AJ! Hade du inte hållit mig fast hade jag flugit ur ditt knä. Inte
för att du tog i särskilt hårt, du kommer snart att slå mycket hårdare
än så, det vet jag, men smärtan när bortsten träffade märkena från
rottingen var jag inte alls beredd på.
Du fortsätter med "uppvärmningen" (som om jag inte var varm nog!):
Inte allt för hårda slag men i mycket snabb takt, du flyttar borsten
lite för varje rapp så att varje liten del av min stjärt får smaka. Jag
gnyr och jämrar mig allt högre, och nu tycker du det är dags för
bestraffningen att börja på allvar, du tar i allt hårdare för varje
slag. Jag skriker högt, försöker sparka och vrider mig i ditt grepp, men
du tar ett fastare tag och beordrar mig att ligga stilla. Jag försöker
så gott det går men hela stjärten svider och värker och rappen kommer så
hårt nu, i snabb och jämn takt. Jag förstår inte hur jag någonsin kunnat
gå och längta efter smisk.
Jag har aldrig förmått räkna rappen när du smiskar mig, jag tror
inte du gör det heller, du fortsätter bara tills du ser att jag fått
nog, och sedan lite till.
Nu, nu äntligen ger jag upp, nu orkar jag inte kämpa emot längre.
Jag slappnar av, slutar skrika och vrida mig. Du märker det och lossar
ditt grepp, håller mig bara så hårt att inte slagens kraft ska få mig
att ramla ur ditt knä.
Jag ångrar att jag inte förmått slappna av tidigare, men med
smärtan från rottingrappen kvar i skinnet var det svårare än vanligt.
Jag stönar varje gång hårborstens rygg träffar mina skinkor, varje slag
för mig djupare in i den njutningsfulla trance som är anledningen till
att jag älskar att smiskas av dig. Du ser, vet var jag är nu och
fortsätter några minuter till, tillåter mig njuta av den pulserande
hettan som sprider sig från stjärten och mitt drypande kön ut i hela min
kropp. Så lägger du ner borsten, smeker mjukt din hand över mina
glödande skinkor, ner mellan mina ben, och plötsligt känner jag två av
dina fingrar inne i mig, sakta, sakta för du dem ut och in. Jag hoppas,
önskar intensivt att du ska fortsätta, att du inte bara tänker reta mig.
Mitt minne går tillbaka till förra gången jag låg så här, då när du
plötsligt tog upp borsten igen, men vände den, förde in skaftet i mig
och smekte mig till ett exploderande klimax ...
Snabbt drar du ut fingrarna, leken är slut.
"Ta upp händerna på baken och sära på skinkorna!" beordrar du.
Oh, nej! Du brukar göra så ibland, när du tycker jag behöver
ytterligare lite mer smärta för att lära mig min läxa. Jag gör som du
säger förstås, rycker till lite när mina händer nuddar stjärten, den är
så het så den nästan bränns. Jag drar isär skinkorna så mycket det går,
vet att det inte är lönt att fuska. Du höjer borsten, det första slaget
träffar hårt mitt på stjärthålet. Det gör djävulskt ont, jag skriker,
tappar taget med fingrarna men får snabbt ett slag över handen i
stället. Jag tar ett nytt grepp, lyckas hålla fast medan du systematiskt
smiskar denna sista orörda del av baken, tills insidorna av skinkorna är
lika röda och bränner lika hett som resten av stjärten, och stjärthålet
känns som om du fört in ett glödande kol.
Till sist tar det faktiskt slut. Det är över. Du säger till mig
att resa på mig. Jag är svag i benen och orkar inte stå, men det gör
inget, du vill ha mig på knä efteråt. Du sitter kvar på stolen, jag står
på knä framför dig, vi ser varandra i ögonen. Jag andas tungt, men
lyckas få fram orden som ska avluta ritualen:
"Tack snälla för smisket. Jag vet att jag förtjänade det. Jag
hoppas du vill ge mig ännu mer smisk nästa gång jag behöver straffas."
"Det kan du vara säker på att jag ska. Faktum är att det kommer
att ske mycket snart. Det här är inte över än, min vän."
Jag tappar bokstvligt talat hakan, stirrar helt oförstående på
dig. Du tänker väl inte ge mig mer nu?!
Du reser dig upp.
"Brukar du ljuga för mig?" frågar du.
"Nej, det brukar jag verkligen inte! Det vet du ..."
"Ja, jag vet att det händer sällan, men några gånger har du gjort
det, eller hur? Kommer du ihåg vad jag gjorde då?"
"Ja ... Du straffade mig förstås."
"Just det. Vi har ju kommit överens om vilket straff du ska ha om
du ljuger, visst har vi?"
"Ja. Då får jag smisk med björkriset. Och det ska jag ha också! Vi
ska inte ljuga för varandra."
"Och ändå har du gjort det."
"Det har jag väl inte! När skulle jag ha gjort det?"
"Tänk efter."
Jag tänker, men har inget svar.
"Kaffekoppen." svarar du. "Det var ju inte du som slog sönder den.
Jag gjorde det själv när du hade gått i morse."
Jag drar efter andan. Inser att du har rätt. Jag har faktiskt
ljugit. Och lögnregeln är hundraprocentig i vårt hem, det har jag själv
insisterat på minsta osanning från mig ska leda till en ordentlig omgång
med björkriset på bara stjärten.
Jag ser upp på dig igen. Mitt i all smärtan, både den som pulsar i
min bak och den jag vet väntar mig, kan jag inte låta bli att skicka dig
ett beundrande leende. Du har verkligen lurat mig i fällan. Jag förstår
inte hur jag ska klara av mer stryk. men jag tänker inte förstöra din
listiga plan genom att be om nåd.
"Du har rätt." viskar jag. "Jag har ljugit."
Då sätter du dig ner framför mig.
"Du ska få ditt straff.", ler du. "Men den här sessionen vi har
haft hittills har gjort mig ordentligt trött i armen, och dessutom är
jag hungrig. Jag behöver en paus. Passa på att vila du också. Jag kommer
tillbaks om en timme eller två."
Du ger mig en kram, reser dig och går ut.
Det är faktiskt första gången jag är ensam inne på ditt kontor.
Vid ena väggen står en smal säng. I vanliga fall står den rakt ut från
väggen, men nu står den längs med den troligen har du haft besök och
ställt den så för att det ska se mer normalt ut. Som en plats att ta en
liten tupplur på efter lunchen kanske. Kanske står den alltid så när jag
inte är här.
Jag stapplar fram till sängen, lägger helt reflexmässigt upp två
kuddar, lägger mig på mage med rumpan putande över dem. Så tar jag en
annan kudde under ansiktet, och somnar omedelbart.