Skolavslutningen

Det var en korkad idé från början, men under alkoholpåverkan verkade det så skoj att få springa runt på fotbollsstadion så där mitt i natten. En kul grej så att vi skulle minnas examensdagen. Så vi klättrade övre staketet, bände upp hänglåset till en av sektioneringsdörrarna och sprang in på planen. Vi sprang sedan runt i något som kunde liknas vid luftfotboll och låtsades vara våra idoler. Vartefter ölburkarna tömdes fick de tjäna som fotbollar och jag och en annan tjej skrattade hysteriskt när en av killarnas panna började blöda efter ett nickförsök.

Vi såg inte figurerna i spelaringången, inte förrän en lika stor fyrmanna-grupp dök upp på andra sidan planen. Men då blev det fart på oss. Som yra höns sprang vi åt var sitt håll för att undkomma poliserna. Jag och en kille lyckades ta oss till den uppbrutna dörren och ut genom den. På läktaren väntade dock två poliser. Killen fastnade, men jag kutade tvärs över bänkraderna och bort mot staketet. Jag trodde jag skulle klara mig över när någon tog tag i min fot och ryckte ner mig. Fast.

På vägen till polisstationen tog man namn på oss, men jag sa inget. Tänkte inte säga något förrän jag visste vilken station jag skulle till. Vi åkte till fel station så jag tänkte att här var det bäst att vara tyst till man blev släppt. Det var brist på personal så man kunde inte förhöra oss alla sex på en gång, det var också brist på celler så vi blev inhysta i två. Jag och den andra tjejen, Lotta, i en och killarna i en.

Efter ett tag började jag och Lotta tycka hela situationen var rolig, alkoholen gjorde sitt till och vi började poängsätta de poliser som gripit oss. Åtminstone de under 40 var ju rätt söta Så låstes dörren upp.
-Ja, här är hon. Hon vägrar säga sitt namn, så du som har befäl kanske kan få ur henne något.
Min reaktion när mannen klev in lät inte vänta på sig.
-Pappa!?!
Pappa såg lika förvånad ut han, sedan förbyttes hans ansiktet till ett mycket mörkt.
-Vad håller du på med?! Röt han.
-Jag... försökte jag och skruvade på mig.
-Du har ju druckit! Utbrast han, och det var ju snarare ett konstaterande så jag svarade inte.
Det var tyst någon sekund. Sedan frågade pappa sina kollegor hur det gick med förhören. En av dem sa att:
-Visserligen bra, men det är tveksamt om det blir någon fortsättning eftersom det är sådan enorm arbetsbelastning och åklagaren tyckte att det fanns viktigare saker än några fulla tonåringar som brutit sig in på en fotbollsplan. Troligen kommer det hela bara försvinna i högen av lågprioriterade brott. Det enda som förstörts var ju faktiskt ett hänglås värt någon hundralapp. Men vi håller förhör med dem, om inte annat för att ge dem en näsbränna.
Pappa nickade. Han sköt sedan ut kollegerna genom dörren och vi hörde hur de mumlande och viskande diskuterade något där utanför. Jag tyckte det var jättepinsamt, nu skulle jag säkert inte få gå ut på hela sommarlovet.

Efter ett tag kom de in igen. Pappa hade fortfarande mörka ögon. Inför Lotta och tre kolleger började han skälla på mig. Hur kunde jag vara så ansvarslös, hur kunde jag ens tänka tanken att bryta mig in någonstans. Och vad hade vi kommit överens om med alkohol. Tja, sanningen var väl som för de flesta ungdomar, vi hade inte kommit överens om något, men mamma och pappa hade kommit överens om att alkohol inte var acceptabelt innan jag fyllt 18, det var 2 år dit. Han gormade vidare och jag såg ner i golvet och tyckte det var jättepinsamt, kunde han inte skälla på mig hemma i stället? Till slut tog han ett djupt andetag och sa:
-En av grabbarna här skjutsar hem er, det är ingen idé att hålla er kvar här, vi har viktigare jobb att sköta. Lasse kommer tala med dina föräldrar, Lotta, när ni kommer hem till dig, du Anna går raka vägen in och lägger dig, jag ringer mamma innan ni åker.
Jag och Lotta nickade.
-Men vi två ska talas vid innan ni åker.
Pappa såg menande på mig.
-Och vi ska göra det på ett sätt vi aldrig gjort förr. Jag vill aldrig, ALDRIG mer höra att du varit full och definitivt ALDRIG se dig göra sådana här dumheter igen. Du håller på att bli vuxen, Anna, och då är det inte rumsarrest som gäller när man gör något bus. Du kunde ha hamnat i brottsregistret för det här, begriper du inte det? VA?!
Jag ryckte till och viskade:
-Nä, vi tänkte inte på det
-Nähä, men det är dags att ni börjar tänka nu. Jag ska hjälpa dig att komma ihåg. Knäpp upp jeansen.
Jag ryckte till.
-Va..? försökte jag. Jag blev alldeles kall, jag hade aldrig fått så mycket som en örfil förut, skulle han verkligen...
-Du hörde mig. Gör som jag säger annars får grabbarna hjälpa till.
-Man får inte slå barn försökte jag med gråten i halsen.
-Man får inte bryta sig in någonstans heller! Nu gör du som jag säger och det är ingen idé att du protesterar. Du har aldrig fått smörj förr men gudarna ska veta att du förtjänar det nu. Knäpp upp jeansen unge dam!
Med darrande fingrar knäppte jag upp knappen och drog ner dragkedjan. Jag satte mig snabbt ner på britsen igen och hoppades på ett mirakel. Springande steg hördes i korridoren och in i rummet kom en av de söta poliserna.
-Jag hittade inte ditt skåp först, men det var väl det här du menade? Polismannen sträckte fram pappas BÄLTE! Jag såg att Lotta inte heller trodde sina ögon, hon såg lika skraj ut som jag. Pappa fäste blicken på mig medan han kavlade upp sin högra skjortärm, la bältesspännet i handflatan och virade det breda läderbältet några varv runt handen. Han drog åt det och prövade greppet. Sedan röt han:
-Nu ställer du dig på knä, drar ner jeansen till knäna och böjer dig över britsen.
-Men pappa, bönade jag, snälla?
-Gör som jag säger!!!

-Men inför allihop? Snälla, inte inför allihop? Jag grät.
-Nu slutar du larva dig, alla kommer vara kvar i rummet och du gör som jag säger innan jag blir riktigt arg.
-Pappa? Vädjade jag viskande med gråten i halsen.

Pappa gjorde ett tecken och en av kollegerna klev fram, tog mig i armen och drog upp mig på fötter. Jag förstod allvaret, så jag visade att jag tänkte lyda. Jag ställde mig på knä och riktigt kände alla blickar i ryggen. Tvekade en stund men lät sedan jeansen falla ner tills knäna och golvet tog emot, sedan böjde jag mig fram och upplevde mitt livs pinsammaste ögonblick. Att visa rumpan, om så trosbeklädd, inför pappas kolleger fick mina kinder att hetta, det värsta var att det var de unga och söta dessutom. Jag väntade bara på att första rappet skulle falla. Jag undrade hur ett bälte kändes.
-Så drar du ner trosorna. Befallde pappa.
-Är du dum! Utbrast jag. Inte inför alla de där männen!
-Antingen gör du det, eller så får Lasse göra det.
-Men, pappa, det är ju pinsamt vädjade jag.
-Anna.
-Nej! Jag gör det inte, så är det bara. Skärp dig, jag är sexton, ingen liten barnunge!
-Hörru du, nu lyssnar du väldigt noga. Beter du dig som en barnunge ska du ha smisk som en barnunge. Trosorna ska av vare sig du vill eller inte om vi så ska slita av dig dem!
Jag förstod att det var kört. Sakta tog jag tag i trosorna och ännu saktare drog jag ner dem så halva stjärten syntes.
-Nu är du löjlig, sa pappa, de ska ner hela vägen.
-Men det kommer göra så ont
-Klart det kommer. Det ska det. Ska du dra ner dem eller ska Lasse hjälpa till?
Jag drog ner dem och ville bara sjunka genom golvet när jag tänkte på vad de unga männen nu fick se. Pappa kom fram och vek upp tröjan på ryggen. Sedan blev allt alldeles tyst. Jag knep ihop ögonen och bet ihop tänderna, jag skulle INTE gråta, så pinsamt skulle det inte bli.

WHAP
Första rappet kom som en överraskning rakt över skinkorna. Jag flämtade till. Herregud vad ont det gjorde!
WHAP
Jag kved. Jag spände skinkmusklerna allt jag kunde.
WHAP
Luften gick ur mig, det hjälpte inte det minsta att spänna musklerna.
WHAP
Jag gnydde och trodde stjärten skulle explodera. Det var som om pappa visste när smärtan nådde hjärnan, för precis när smärtan var som värst kom nästa rapp.
WHAP
Rappet träffade på undre delen av stjärten, precis där låren börjar. Jag kved ett aaoooh.
WHAP
-Aaaaaaj!!! Tjöt jag och kunde inte hålla tårarna tillbaka. Pappasnälla..?
WHAP
-Aaaaj! Aaaaj! Desperat försökte jag skydda stjärten med mina händer. pappa?
WHAP WHAP WHAP
Jag var tvungen att dra bort händerna, istället stortjöt jag och rullade undan.
-Snällaaaaaj.det gör så oooont.snälla.snälla.
Pappa visade ingen nåd, i stället skickade han fram två kolleger som la mig till rätta. En av dem höll kvar mig på plats genom att hålla fast överkroppen när nästa rapp kom. Jag grät och tjöt.
WHAP
-Aoooaaaaj..aahahaaaaj.

Till slut bara grät och skrek jag helt okontrollerat, skulle det aldrig ta slut. Min stjärt sved och smärtade, det kändes som en rejäl solbränna och som om någon slog på den solbrännan. Jag var alldeles svettig och utmattad av allt gråt, ändå grät jag ännu mer. Jag kände hur huden sprack och hela stjärten, precis hela måste ha fått känna på lädret. Kollegan höll mig på plats medan rappen ven och fick jobba hårt för att hålla mig på plats. Till slut orkade jag inte ens försöka parera utan bara tog emot. Jag trodde aldrig pappa skulle sluta.

Jag märkte inte när rappen slutade komma. Jag märkte det först när kollegan reste på sig och jag ensam låg kvar och bara grät. Alla utom Lotta lämnade cellen. Lotta hjälpte mig upp på britsen så jag kunde ligga raklång. Hon försökte trösta mig och jag märkte att hon också var alldeles rödgråten. Jag låg nästan en halvtimme och bara kände hur stjärten ömmade och sved och hur pulsen bultade i skinkorna. Jag försökte känna med fingrarna hur det kändes. Det sved vid kontakten, men jag kände hur svullen min stjärt var och hur bältet randat den. Smala valkar hade bildats.
-Hur ser det ut? Viskade jag.
-Ja du, suckade Lotta, det är lila. Och rött. Och blått. Och randigt. Och röda streck överallt. Din pappa har verkligen gett dig smisk på HELA stjärten.

Jag försökte ta på mig trosorna, det gick men sved enormt. Värre var det med jeansen, för så fort tyget nuddade stjärten sved det. Jag fick åka hem med dem oknäppta och försöka gå så bredbent jag kunde för att undvika kontakt. Bilresan var den längsta i mitt liv, och den natten låg jag på mage och grät mig till sömns. !