Min hustru och jag äro förmyndare för tre mina brorsbarns flickor, nio, elva och femton år. De läsa för guvernant. Jag agar dem själv, liksom vår enda dotter, fjorton år. Över varderas säng hänger ett ris, som ofta brytes eller färskas upp, ty agan skall vara kännbar för att göra verkan. Flickan inkallas, måste ordentligt vika upp kjolarna, taga av byxorna ordentligt, hopvika dem och lägga dem å soffkarmen, varpå de två mindre få placera sig över mitt knä, de större över två stolar.
Jag frågar dem om de inse varför de skola agas. Merendels veta de det nogsamt. Jag förehåller dem det i stränga ordalag, placerar riset på deras blottade ändar och tillsäger delinkventen att bereda sitt sinne på att med ödmjukhet mottaga bestraffningen; Så avlägsnar jag mig för tio minuter och återvänder därpå med de andra barnen för vilka jag visar den till straff upplagda och varnar dem. De få därefter gå och jag risar delinkventen å båda stjärthalvorna och ned mot knävecket. Efter exekutionen skall flickan påtaga kalsongerna, ordna kjolarna och nigande kyssa mm hand och riset varefter jag leder henne först till sovrummet där hon åter upphänger det av henne hämtade riset, sedan till skolrummet där hon sättes upp på en hög, skruvbar kontorsstol for att agan bättre skall kännas och hon samtidigt skall skämmas inför guvernanten och de andra flickorna.
Jag har märkt mycket goda resultat av min uppfostran. Barnen äro välartade och mycket lydiga. Jag tycker om att bli åtlydd. Mm hustru är ense med mig. Emedan alla barnen komma att få goda förmögenheter vid myndiga år anser jag en sträng uppfostran i enkelhet och tukt nyttig. Inte minst för deras blivande äktenskap.
När granngodsens ungdom kommer på besök fnittra de åt risen, men jag talar om för dem, att mina flickor få smaka dem, vilket ej förfelar alt göra intryck på kadetter och studenter, som visat tendenser att flörta med de äldsta.
Tack vare mitt exempel har ännu en familj här börjat risa sina döttrar metodiskt.
På min önskan ha våra flickor skrivit en uppsats om Risbastu. Den äldsta skriver där bl. a.:
"Det gör mycket ont när farbrorn slår och det är mycket skamligt att ligga med stjärten bar. Men all synd måste bestraffas och det är därför att man är stygg som det skall svida i stjärten. När man är snäll slipper man ris. Men varje risbastu hjälper oss att bli snällare, och då flickor alltid skola vara ödmjuka är det också en stor hjälp till ödmjukhet, åtminstone var jag alltid ödmjuk när jag måste lägga upp mig och efter. Ty det är mycket skamligt och gör mycket ont."
Till slut: fäder böra mer bekymra sig om sina flickors uppfostran och icke rädas för att flitigt och strängt anlita ris eller rotting. Ty, som det står målat i skolrummet:
"Den, som sprattlat under ris,
Blir som vuxen vis."
Jag vill tillägga att den agade ej under några förhållanden skall tillåtas insmörja bakdelen med någon salva, som minskar svedan. Sker så, såsom min dotter en gång försökte göra, skall salvan genast borttorkas och några slag av riset väcker åter svedan till nytt liv.
Mina barn äro alla friska och kraftiga och tåla väl vid en noga avpassad risbastu, den enda form för straff som förekommer från min sida. De nyttiga momenten: den högtidliga kallelsen till agas undfående, byxornas avtagande, den förödmjukande ställningen med blottad bak äro av det värde att även en lindrig risbastu blir djupt fruktad.
Torrt ris kan mjukas i vatten för att bita bättre i hullet.