Ur Boken om aga från 1921
En helpension med obligatoriskt ris finns i Sverige, men torde
kanske ej vara så allmänt bekant då den aldrig annonserar, utan under de
år den funnits fått alla sina elever genom relationer. Jag har varit
elev där så det kanske kan intressera de diskuterande att bidra något om
del. Jag anser den också vara en god kulturbild.
I slutet av 8O-talet kom Fröken F. som guvernant till en rik
brukspatronfamilj och fick där en otroligt bortskämd dotterdotter att
uppfostra. Det lyckades bra med hjälp av björkris. Morföräldrarna
skänkte till tack fröken F en utgård å sin stora egendom att användas
till helpension med riset som uppfostringsmedel. Tolv elever antogos.
Undervisningen är mycket god och man har roligt och trevligt i den gamla
vackra gården. Elever ha aldrig fattats. De komma ur de gamla
konservativa, välbärgade familjerna. Åldern 10—17 år. Allesammans få
smäll när de gjort sig förtjänta av det. Inga anmärkningsböcker finnas,
utan är det något så får man gå in till fröken och få dask därbak. Och
det är man mycket rädd för. Fröken är sträng och lägger aldrig fingrarna
emellan. De andra lärarinnorna få ej aga eleverna, utom 10—12-åringarna,
som ha en klasslärarinna, vilken får aga dem; de äldre flickorna få som
sagt sitt ris av föreståndarinnan. Lärarinnorna ha anmälningsplikt, ja,
lärarne också, ty tre lärare foro till och från för undervisning i
teckning och språk.
Fröken har ett stort rum på nedre botten utåt skogen och när man
blir inkallad dit, då är man sannerligen rädd, ty man vet inte om man
skall varnas eller få ris med detsamma. Och jag kan tala om att man
ångrar sig medan man väntar på fröken!
Hon satt alltid vid skrivbordet och skrev. Så såg hon upp, nickade
kort, sköt undan böcker och brev och ropade fram en. Så talade hon om
att de och de anmärkningarna riktats mot en; var det möjligt att man
givit skäl for dem? Man tordes aldrig neka eller bortförklara — de som
trotsade en gång gjorde aldrig om det. Ja, så tog hon fram ett stort
nytt ris från andra sidan skrivbordet och befallde mig att göra mig i
ordning, d. v. s. blotta baken. Sedan fick jag lägga mig framstupa över
en lång brasbänk, en smal rem från en plädrem fästes kring midjan och
höll mig tryckt mot bänken, en andra rem över benen. Nu kunde man bara
obetydligt vrida sig, ena handen fick vara fri och i handen skulle man
hålla näsduken. Sen fick man ris. Det gjorde så infernaliskt ont, mjukt
ris sveper in i skinnet som riktigt beta bett, svider rysligt och ömt
blir det!
Man aktade sig noga, när man väl en gång risats av fröken, för att
ådraga sig det en gång till. Agan var hård och räckte länge — tyckte
åtminstone de som måste ligga stilla under den. Man var mörkröd bak och
det hettade en hel dag efteråt.
En flicka som var mycket trotsig och stygg tog sig för att gå till
skolans läkare och be honom säga, att hon inte borde få ris. Men han
undersökte henne och så sade han: "Tvärtom, min unga fröken, jag
rekommenderar er till mer ris". Hon var sa ond, när hon kom hem men rädd
också ehuru fröken aldrig låtsades om saken.
Fröken var rättvis och snäll när vi voro som vi borde vara men vid
minsta annat, så fingo vi komma in till henne.
Vi vågade aldrig opponera oss mot henne, och vi blevo verkligen
välartade och lydiga. Vi kunde vara ämnen ordentligt och allt gick som
smort.
Jag kom dit 13-årig, sa jag har ingen erfarenhet av de små
flickornas bestraffningar, men nog skreko de och inte tror jag deras
fröken var mildare.
Om vintrarna lågo risen i vatten för att bli mjuka innan de
användes. S.k. obligatoriskt ris fingo vi vid varje termins början
därför att fröken ansåg att vi bleve bortskämda på ferierna och ville
påminna oss om vår uppfostrans allvar och underlätta arbetet för
lärarinnorna.
Jag vet, att den här skolan synes många medeltidsaktig. men fast
jag grät mycket var termin så har jag numer bara gillande för den.
Flickorna från rika, gamla fina hem äro icke så roliga i slynåldern och
taga sig allehanda friheter som böra näpsas. Allt utespring med pojkar
t.ex. — det tas nog bäst bort medels ris. Övermod mot tjänare, brist på
pliktkänsla, lättja, nöjesbegär på bekostnad av arbetet o. d., allt
detta botar riset märkvärdigt fort. För att ej tala om osanning,
kvinnornas skötesynd. Min rumskamrat var intriglysten och narrades gärna
ifrån sig på andra och hon fick många gånger smisk av fröken for det.
Hon blev också bättre.
Än i dag, när jag någon gång träffar fröken, far hjärtat upp i
halsgropen på mig och jag rannsakar av vana mitt samvete och känner den
rädda rysningen: Skall jag få ris? Men fröken klappar mig fryntligt på
axeln och säger: "Nå kära friherrinnan, när får jag Era barn?"
Ja, när de komma, och blivit så stora, så tror jag nog att fröken
får dem. Mm man tycker att hon lyckats så bra med hans hustru — just
undertecknad:
"Friherrinnan"
P. S.
Jag måste tillägga att vi alla beundrade och höllo av fröken, fast
vi stodo som tända ljus inför henne eller just därför kanske.