Problemflickan

Karin visste inte för vilken gång i ordningen det här var, men faktum var att hon bytt fosterfamilj en himla massa gånger nu. Hon var säkert den 16-åring med flest "föräldrar" i Sverige… Nu var hon på väg till någon bonde i Värmland. ”En underbar familj, och en miljö som kommer passa dig perfekt”, hade socialkärringen sagt. Jo tjena, bara tanken på att bo mitt ute i ingenting fick henne att rysa. Å andra sidan visste hon inte vad som var värst, den väntande bonden eller den totalblåsta Hitler-gubben i familjen hon kom ifrån.

Hon satt på passagerarsätet och tittade slött ut på granarna längs vägkanten. Bredvid satt Göran, en ordningsvakt som fått det tvivelaktiga nöjet att köra henne från Stockholm till ”Långtbortomberga” i Värmland. Han var i trettioårsåldern och så snygg att Karin helst ville sitta i knät på'n, men situationen var inte sådan, istället vägrade hon prata med honom. Han hade gjort sina försök, och sanningen var att han lät rätt trevlig också, men Karin hade bestämt sig, här skulle minsann inte konverseras! Istället satt hon och funderade på hur hon skulle kunna rymma. Hon hade gjort ett försök redan, på en bensinmack i Arboga, men hon hade inte ens kommit ifrån bensinmacksområdet förrän Göran fått tag i henne och med en färsk örfil på kinden hade hon släpats tillbaka. Han var snabb och stark, så nu visste hon det i alla fall.

Göran svängde in på en skogsväg och efter ett par minuter stannade han bilen för en fikapaus. De satt på var sin sten precis bredvid bilen. Karin satt demonstrativt med ryggen emot honom. Han sträckte fram en mugg te, vilken hon slog undan så hälften skvätte på honom och hälften på marken. Han sa åt henne att sluta larva sig och skällde lite. Hela fikarasten var en prövning, liksom hela resan varit. Karin vägrade fortfarande prata med honom. Hon fick en smörgås och Göran blev lite irriterad av att hon inte ens sa "tack", som svar på förebråelsen fick han en fnysning och en iskall rygg.

Rasten var så slut.
”Behöver du, typ, kissa eller nåt innan vi åker?” undrade Göran. När han inte fick nåt svar från ryggen sa han: ”Ok, då hoppar vi in i bilen igen.” Han gick in och satte sig. Karin satt kvar på stenen, med ryggen mot honom.
”Karin, nu åker vi!” sa han genom den nedvevade rutan.
Karin reste sig upp och började sakta gå runt bilen. Hon stannade vid bagageluckan, på förarsidan. Hon hade en liten överläggning med sig själv, hon ville verkligen inte tillbaka in i bilen. Skulle hon springa?
”Karin,” sa Göran skarpt, ”Nu kommer du in och sätter dig, hör du det?!”
Karin stod kvar och stirrade på honom.
”Jag vill inte till Värmland!” skrek hon till slut. ”Du bestämmer inte över mig!”
Göran påbörjade en mening men Karin avbröt honom med ett "håll käften" du snackar bara skit, jävla hora!” Nu började Göran bli arg på allvar.
”Karin!” sa han skarpt, ”Gå och sätt dig i bilen innan jag blir riktigt arg!”
”Aldrig i livet!!!” skrek Karin och började gå ett par steg bort från bilen.
”Nu kommer du och sätter dig i bilen på en gång annars kommer jag fan i mig ut och smiskar upp dig, din odrägliga barnunge!”

Karin hajjade till. Hon stannade upp. Vad menade han med det där? Hon visste inte vad hon skulle tro, något sa henne att det inte var ett tomt hot, att det fanns anledning för henne att ta det på allvar. Hon hörde hur bildörren öppnades. Hon vände sig om. Göran satt på sätet med fötterna utanför bilen och borrade in sina ögon i henne.
”Hoppa in i bilen, Karin, jag skojar inte. Kommer du inte och sätter dig omedelbart lovar jag att det blir en ordentlig omgång.”
Karin hade en snabb överläggning med sig själv. Hon ville inte sätta sig i bilen, hon ville absolut inte få stryk, hon kunde kanske rymma, men frågan var om Göran inte skulle hinna i fatt henne rätt fort och då skulle hon säkert få en omgång i alla fall. Hon hade precis beslutat sig då Göran klev ur bilen och satte sig på stenen bredvid bilen.
”Ok, nu har jag fått nog. Nu kommer du hit. Nu blir det en omgång smisk på stjärten.” Han klappade på sitt knä och såg uppfordrande på Karin.

Karin blev kall. Nu ville hon inte vara med längre. Hon kom fram till att det inte var någon idé att springa nu, för nu var han ute ur bilen så nu skulle han hinna ikapp henne i ett nafs. Sakta och högst motvilligt började hon gå fram till Göran. Hon insåg att loppet var kört, det var bara att finna sig i sitt öde. Göran sa åt henne att dra ner jeansen. Karin protesterade, herregud, någon måtta fick det väl vara! Göran spände ögonen i henne och sa sammanbitet att om inte hon gjorde det så skulle han göra det och då... Karin kände en klump i magen, det här var inte alls en utveckling hon räknat med, men Göran såg verkligen beslutsam ut. Det var nog bäst att lyda ändå. Hon fumlade med knapparna, hoppades att han skulle hinna ångra sig, men till sist lät hon jeansen hasa ner till strax under rumpan. Göran klappade på knät. Karin tvekade, men böjde sig sedan sakta ner över knät, en del av henne trodde inte riktigt på vad som nu hände, den andre var fullt medveten och spände sig maximalt. Göran hjälpte henne ner sista biten.

DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK

Göran väntade inte en sekund innan han lät sin stora, kompakta handflata smiska Karins rumpa. Hon hade trosorna på, men han trodde nog budskapet skulle nå fram ändå. Han smiskade hårt och lika snabbt som nålen på en symaskin. Under tiden skällde han på henne för hennes beteende och klargjorde att han inte skulle tolerera det något mer.

DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK

Karin blev alldeles tårögd. Hela hennes rumpa sved och Göran smiskade så fort att det nästan kändes som att hon fick två daskar samtidigt. Hon ville inte gråta, men hon var så ovan vid den här typen av smärta. Hennes skinkor hoppade av daskarna och det gjorde ont, så himla ont!

DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK

Karin började snyfta och sträckte bak händerna för att skydda sig. Göran samlade upp hennes händer i sin vänstra och höll dem kvar på hennes rygg, utom räckhåll från rumpan.
”Du skyddar dig inte när jag smiskar dig, hör du det!” röt han och fortsatte som om inget hänt.

DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK

Karin kunde inte hålla sig. Hon började gråta högt och smärtan var så intensiv att hon började kränga och vrida sig för att undkomma slagen. Göran tvingades släppa hennes händer för att ta ett stadigt tag runt hennes midja istället. ”Aoooooowww!!!!! Aaaaaaj…..snäääälllaaaa….aaaaaajjjj!!” tjöt Karin.

DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK DASK

Hon satt fast som i ett skruvstäd och började få panik. Hela rumpan sved och brände och det fanns inget hon kunde göra åt det! Hon grät högt och tjöt av smärta. Göran slutade.

”Nu hoppar vi in i bilen och åker vidare.” Sa han kort, ställde henne upp och gick in och satte sig bakom ratten. Nu vågade Karin inte ens tänka tanken att rymma. Hon drog upp jeansen. Hulkande tog hon sig till passagerarsätet och med ett gnyende satte hon sig ner. Hon snyftade flera mil och var tacksam över att Göran lät henne vara ifred resten av resan, för hade han börjat prata med henne viste hon att hon inte skulle vågat annat än att svara, även fast hon inte ville.

Rumpan sved och pulserade efter smisket och Karin snyftade tyst och tyckte synd om sig själv. Men trots sin svidande bakdel kunde hon inte låta bli att känna en slags värme inombords. Hon kunde inte riktigt avgöra varför, men på nåt sätt kändes det bra. Kanske hade hon förtjänat det här ändå?