Telefonen ringde. Det var mamma. Hon var förtvivlad. "Du måste komma hit
och se vad ungdomarna har ställt till! Det är för bedrövligt!"
Jag tog bilen och for ner till centrum. Mor bor i centralt belägen
lägenhet, själv bor jag i villa i ortens utkant med min femtonåriga
dotter. Villan är mitt föräldrahem. När jag gift mig med Lindas mamma
flyttade vi till lägenheten i centrum där min mor numera bor. Efter min
hustrus död bytte vi bostäder.
Fastigheten mamma bor i är mycket välskött. Det kommunala
bostadsbolaget har gjort omfattande planteringar kring husen så att de
med tiden blivit inbäddade i en lummig grönska med inslag av bärbuskar
och fruktträd. Rakt utanför mammas fönster står ett magnifikt
körsbärsträd. I juli månad dignar det av härliga bär.
Jag ställde bilen på gästparkeringen och styrde stegen mot mammas
ingång. Jag möttes av en bedrövlig syn. Hela grusgången var full av
nedrivna löv, kvistar och grenar, körsbärskärnor och söndertrampade bär.
När jag lyfte blicken såg jag stora röda fläckar på husfasaden. Tydligen
hade några roat sig med att kasta körsbär på väggen. Även en del fönster
hade träffats, värst drabbat var mammas köksfönster en trappa upp.
Mamma var som sagt förtvivlad. Hon hade bott här flera år redan
och det hade alltid varit visst ståhej kring trädet men ungdomarna hade
ätit av bären, inte använt dem som projektiler. Jag hejdade henne när
hon tog fram hink och fönsterputs. "Vänta med rengöringen, de kanske
kommer tillbaka. Brottslingen brukar återvända till brottsplatsen. Jag
stannar här tills i kväll. Om de kommer kanske jag kan rusa ut och ta
dem på bar gärning."
Mor kokar kaffe, vi pratar och ser på TV. Linda är hos sina
morföräldrar i Jämtland, jag behöver inte bekymra mig för henne. Klockan
går, nu är den halv åtta, vi slötittar på "Rapport". Plötsligt vaknar
jag till. Jag tycker mig höra några svaga dunsande ljud från köket.
Mamma märker inget. Jag smyger in i sovrummet och spanar ut utan att
visa mig mer än nödvändigt. Ny duns. Nu ser jag dem. Tre gestalter i
grönskan. Flickor! Det hade jag inte väntat mig. Och de ser bekanta ut.
Herregud, det är ju Lindas gamla kompisar, de bor i vårt villaområde
alla tre. Var ofta hemma hos oss när de var mindre. Det var några år
sedan nu, Linda har fått nya vänner sedan hon började högstadiet. Fast
de går fortfarande i samma klass.
Någon kommer på gången, flickorna försvinner åt olika håll. Jag
tar avsked av mamma och kör hem. Tänker ringa föräldrarna. Fast jag vet
att föräldraauktoriteten befinner sig på låg nivå i deras hem. Det har
vi sett flera exempel på genom åren. Tänk om jag skulle kontakta skolan
istället! Deras senaste klasslärare har faktiskt visat förmåga att skapa
ordning och positivare anda i den stökiga klassen. Gunilla heter hon, en
härlig norrländska. Hon har lyckats skapa lust för sport och friluftsliv
bland barnen, har engagerat oss föräldrar att ställa upp vid utflykter
och övernattningar. Och till hösten skall de få göra en fjällvandring,
alla ser fram emot det. De har samlat pengar på alla upptänkliga vis för
resa till Gunillas hemtrakt. Men det finns ett villkor för deltagandet.
De som gör sig skyldiga till mobbning eller skadegörelse får inte följa
med. Om jag rapporterar de tre tjejernas tilltag äventyrar jag alltså
deras deltagande. Det vill jag helst inte, jag tror det skulle var
nyttigt för dem att dela en strapats med kamraterna. Och föräldrarna
kanske skulle bli sura på mig för all framtid. Tänk så mycket enklare
det var förr när man kunde ge ungarna ett rejält kok stryk!…
Då får jag en djävulsk idé. En idé som dessutom ger mig tillfälle
att förverkliga min hemligaste dröm. Nästa dag ringer jag upp Linda och
berättar vad som hänt. Hon tycker det är hemskt och vill gärna hjälpa
mig att straffa de skyldiga. Jag ger henne instruktioner. När hon fyllde
tolv fick hon en mobiltelefon. Jag ångrade gåvan när första räkningen
kom, men efter flera allvarliga samtal fick jag henne att använda den på
ett ansvarsfullare sätt. Inget skvaller med bästisarna utan korta
meddelanden hem när hon var ute på kvällsaktiviteter, mest krav på att
bli hämtad efter besök hos kompisar på andra sidan samhället. Jag lydde
order, jag ville inte att hon skulle gå ensam hem i mörkret.
Jag vill att Linda skall ringa de tre klasskamraterna och bjuda
hem dem ikväll. Hon skall låtsas vara hemma, de vet nog inte om att hon
är bortrest. Det gäller att hitta på något lockbete, men det är inget
problem för Linda. "Jag säger att det kommer några killar också, då
kommer de säkert". Hon nämner några namn.
Klockan sju ringer det på dörren. Där står de alla tre, med
nytvättat hår och förväntansfull blick. "Kom in, Linda verkar ha bosatt
sig i duschen, men ni kan gå ner i gillestugan så kommer hon snart." De
går ner för källartrappan, de hittar, de har varit här förr. Jag väntar
fem minuter, så går jag ner till dem. Gillestugan är ett riktigt mysrum
med bekväma möbler, stereo och TV. De har installerat sig som om de vore
hemma här, har satt på teven. Jag stänger dörren, vrider om nyckeln och
stoppar den i fickan. Den andra dörren får vara olåst, den leder bara
till tvättstugan. Och dit skall vi så småningom.
"Varför låser du dörren? Kommer inte Linda? Var är killarna?" Jag
går fram till teven, stänger av den och vänder mig mot flickorna. "Mina
damer, ni har blivit lockade i en fälla! Linda är i Jämtland och det
kommer inga fler. Jag har lurat hit er för att tala om körsbär!" Vid
ordet "körsbär" rycker de till och kastar skräckslagna blickar på
varandra och på mig. Sedan försöker de anlägga en tuffare min, men det
är för sent, de har redan avslöjat sig. Det inser de också, de förnekar
inte gärningen men försöker bagatellisera den. Jag hävdar att de gjort
sig skyldiga till skadegörelse. Grenar var avbrutna på trädet och kanske
måste man rappa om väggen för att få bort de fula fläckarna. Plus
krattning och fönsterputs. Så säger jag att jag tänker informera Gunilla
om det inträffade. Då blir de riktigt skärrade. "Nej, inte det, då får
vi inte följa med på resan!" "Det borde ni tänkt på innan ni gjorde det.
Men ni skall få en chans. Om jag får straffa er efter mitt huvud lovar
jag att inte meddela någon, varken Gunilla eller era föräldrar. Men det
kommer att göra ont!" "Vad tänker du göra med oss?" "Jag tänker ge er
ett gammaldags kok stryk med björkris." "Det är förbjudet att slå barn i
Sverige." "Det bryr jag mig inte om, ni får välja mellan riset och att
avstå från skolresan. Vad väljer ni?" De ber om betänketid. "OK, tre
minuter", säger jag och går ut i tvättstugan."
Tvättstugan är sig lik sedan min barndom. Kala cementväggar,
ojämnt cementgolv. Vid ena sidan en träbänk med breda springor mellan
bräderna. I ett hörn står träbaljan som mamma badade mig i innan vi fick
badrum. Idag har jag hällt vatten i den och lagt dit tre ris jag
förfärdigat av björkkvistar från tomten. Detta för att de skall hålla
sig fräscha och spänstiga inför mötet med flickstjärtarna.
Efter tre minuter går jag ut till tjejerna igen. "Nå, hur blir
det?" "Vi väljer stryk, vi vill inte göra Gunilla besviken på oss." "Det
var modigt av er. Nu måste ni göra exakt som jag säger. Ni skall klä av
er helt nakna, sedan kommer ni in till mig i tvättstugan." "Måste vi
vara nakna?" "Ja, det blir pinsammare så. Ni skall få skämmas rejält
också. Av med kläderna nu" säger jag och återvänder till tvättstugan.
Jag tar upp risen ur baljan och lägger dem på bänken. Sedan välter jag
baljan så att vattnet far ut över hela golvet innan det söker sig till
golvbrunnen mitt i rummet. Det tar en stund innan alltsammans runnit
ner.
Jag sitter på bänken och väntar. Kommer de aldrig? Äntligen öppnas
dörren och ett huvud tittar in. "Är ni avklädda nu?" "Ja." "Kom in då!"
"Ja, men det känns så pinsamt!" "Det är meningen. Ni måste vara modiga.
Kom nu!" Mycket tveksamt kliver de in, ryggar tillbaka når de känner den
våta cementen under fötterna. "Kom och ställ er framför mig så att jag
får se på er!"
Så står de framför mig alla tre, jag betraktar dem tyst en stund.
De är väl utvecklade för sin ålder. En skön syn. Den lilla mörkhyade
läckerbiten Helena. Den långa, ljusa Maria. För två år sedan kunde man
använt henne som linjal. Fortfarande smal men med skön rundning över
stjärt och höfter. Och slutligen Jenny, ledaren. Ingen skönhet,
rödbrunaktigt rakt hår, knubbig, stor muskulös stjärt. Ett energiknippe.
Jätteduktig i idrott. Hon ser trotsig ut. De andra två är synbart
skräckslagna.
"Kom fram till bänken! Ställ er på knä!" De lyder motvilligt. Jag
hade tänkt ha dem knästående med överkroppen liggande platt på bänken
när jag agar dem, men nu ser jag att bara Maria är lång nog att ligga
så, det andra två skulle få knäna hängande i luften. Jag beordrar Jenny
och Helena att ställa sig upp igen och backa. Maria får lägga
överkroppen på bänkens glesa bräder. Jag håller ner henne med vänster
arm och tar ett av de tre ris jag gjort i ordning. "Jag har bundit ett
ris åt er var. Det blir rättvisare så. De slits."
Så börjar jag slå. Lagom hårda slag i lagom, jämn takt. Hon börjar
grina nästan med en gång så jag slutar strax. Jag vill egentligen inte
plåga dem, bara förödmjuka dem rejält. "Gå och ställ dig med näsan mot
väggen och skäms!" Hon lyder.
Längst åt ena sidan på bänken ligger några hoprullade trasmattor.
Jag tar en rulle och lägger den längs kanten. "Helena!" Hon darrar när
hon kliver fram. Det är kallt i det fuktiga rummet. "Böj dig fram över
mattan!" Jag tar ett tag i höftpartiet och hivar upp henne så att magen
ligger platt på mattrullen. Benen hänger i tomma luften. Hennes lilla
runda stjärt får en skön upphöjning. Jag faller nästan för frestelsen
att smeka den med handen, men jag har föresatt mig att inte tafsa på
tjejerna.
Helena är också lättuktad, grinar nästan innan agan börjat. Jag
slår ganska löst, vill inte åstadkomma några märken som skulle kunna
uppmärksammas av mödrar och syskon. Gråten låter äkta, jag slutar. Hon
masar sig ner på golvet och ställer sig vid väggen bredvid Maria utan
att jag behöver säga till.
Nu till Jenny. Hon häver sig upp och lägger sig i samma ställning
som Helena innan jag hinner ta i henne. Hennes stora härliga stjärt
sticker högt upp i vädret. Den skall jag risa rejält, jag misstänker att
Jenny är initiativtagare till buset.
Jag går till verket systematiskt, här är en mycket större yta att
bearbeta. Jenny är inte så foglig, hon sprattlar med benen och försöker
vrida sig ur mitt grepp. Jag måste lägga kroppstyngd på vänsterarmen för
att hålla henne på plats. Högerarmen arbetar systematiskt vidare, snart
finns ingen vit fläck kvar att upptäcka på hennes båda halvklot. Jag
påbörjar en ny omgång på de redan avverkade ytorna. Då bryter hon sin
hittillsvarande tystnad och börjar svära. Jag får höra en
häpnadsväckande serie kraftuttryck, sedan skriker hon "Satans
gubbjävel!" Då blir jag fly förbannad och låter det hagla stenhårda rapp
över den nu röda rumpan tills svärjande övergår i skrik och skriken i
gråt. Jag måste hjälpa henne på fötter och leda henne fram till väggen.
Hennes snyftningar drar med sig de andra två, nu står de alla tre och
hulkar med näsan mot väggen och sina rodnande stjärtar vända mot mig.
För mig är detta en otroligt skön syn. Förverkligandet av en länge
närd dröm. Jag blir medveten om stånd. Skulle vilja ta en av dem, slänga
henne över mattrullen och knulla henne bakifrån. Men det vore att gå för
långt. Jag befriar staken och runkar den. Flickorna jämrar sig
fortfarande, de vågar inte vända sig om. Jag måste anstränga mig att
inte stöna högt när jag sprutar på det våta cementgolvet. Jag har en bit
slang kopplad till en vattenkran, jag vrider på och sköljer ner sperman
i golvbrunnen. Tjejerna har tystnat nu, de huttrar i det kyliga rummet.
Jag väntar lite till, sedan säger jag åt dem att gå tillbaka till
gillestugan och klä på sig. Efter några minuter går jag ut till dem. De
sitter tigande i de mjukaste stolarna. "Nu är det slut för idag, men
imorgon skall ni gå hem till tant Ulla och berätta att det var ni som
kastade. Ni skall hjälpa henne att tvätta fönstren. Om ni inte gör det
ringer jag Gunilla i alla fall!"
Innan de går får de tvätta sina rödgråtna ansikten. Ingen av dem
har sagt ett ord efter bestraffningen. Nästa kväll ringde jag mamma.
Flickorna hade varit där. Fast fönstren var redan putsade.