Nu slängde hon sig ner på sin stol, noterade de beundrande blickarna som häpnade över hennes mod att så självklart sätta sig över alla regler som de andra fick hålla sig till. Hon blåste en bubbla av tuggummit och smällde den. Vikariedagar var som gjorda för att Miranda skulle få glänsa och visa sig på styva linan.
Deras lärarvikarie Rickard slutade skriva den matematiska formeln på svarta tavlan och vände sig om.
- Jaha, Miranda, du behagar dyka upp.
- Ja, jag hade inget bättre för mig, colan var slut i cafeterian.
Beundrande sus genom klassen.
- Du har aldrig fått lära dig att ett: komma i tid och två: be om ursäkt om du är sen?
Miranda svarade inte. Hon vägde stolen bakåt, slängde lite med sin blonda hästsvans och blåste demonstrativt en tuggummibubbla till. Rickard vände sig mot svarta tavlan igen, men nu suddade han med två snabba svep ut vad han skrivit.
- Jaha, sa han, fortfarande med lugn röst, du har helt enkelt inte fått lära dig veta hut. Jag har haft er i en knapp vecka och redan märkt det. Det förvånar mig att dina föräldrar inte gjort något åt problemet.
Han lämnade den till synes oberörda Miranda med blicken och tittade ut över klassen.
- Jag hade tänkt berätta det här för er senare idag. Magister Larsson blir borta resten av terminen och jag ska ha klassen tills ni tar examen om ett par månader. Vilket innebär att jag kommer att bli tvungen att ställa lite högre krav på moralen i klassen än hittills, om jag över huvud taget ska stå ut.
Han la händerna på ryggen.
- Miranda, kan du komma fram hit.
- Varför då?
Hennes röst var näbbig, avgjort näbbig. Hon var klassens gudinna och deras förtjusning gjorde henne än mer mån om att showa.
- För att jag säger det, svarade hennes lärare, tänker du komma hit eller måste jag vidta åtgärder?
- Säkert, flinade Miranda, vad ska du göra, kalla in försvaret eller…?
Undertryckta fniss i lokalen. Rickard kände hur den kalla vreden blandades med ett visst mått av tillfredsställelse. Så förvånade de skulle bli i klassen om en liten stund. Han gick bort till Miranda med lugna steg, och fortfarande tittade hon hånfullt på honom utan en tanke på annat än att det var hon som hade makten. Hon skulle få lära sig.
Han grep tag i Mirandas öra och vred till samtidigt som han drog henne uppåt. Han tog ett ordentligt tag och hon skrek till, av överraskning lika mycket som av smärta.
- Aaaaj!! Vad fan GÖR du?! Släpp mig din jävla idiot!
Hon fäktade för att inte tappa balansen, stolen hade ramlat när hon hastigt kom på fötter. Rickard ignorerade henne och började gå mot katedern, fortfarande med samma grepp om Mirandas öra. Hon hade inget annat val än att följa med, men svor och fäktade gjorde hon. När han kom fram till katedern kopplade han hennes armar i ett järngrepp bakom hennes rygg och la andra handen för hennes mun för att få tyst på henne. Han var betydligt starkare än hon, så hennes ettriga svordomar dog hastigt bort.
- Såja, sa han riktad mot klassen (de förtjusta fnissningarna hade dött ut och det var knäpptyst), ni kan lägga bort matteböckerna. Resten av lektionen kommer att ägnas åt folkvett, uppförande och ordning.
Han väntade några sekunder, höll fortfarande Mirande i ett stenhårt grepp.
- Sådärja. Om jag nu har allas uppmärksamhet så vill jag börja med att tala om att sånt beteende som Miranda har visat idag kommer icke att tolereras i fortsättningen. Jag förväntar mig lydnad, respekt och gott uppförande. Efter den här lektionen kommer ni nog alla inse det, särskilt (han log lite) Miranda här. Jag släpper dig nu, Miranda, och du ska stå tyst och still bredvid mig och lyssna på mig. Tro mig, det blir mycket värre om du krånglar.
Det var mycket tyst i klassen. Förvånade blickar utbyttes och ingen vågade säga något. När Rickard släppte Miranda stod hon trumpen still vid hans sida, men hon muttrade något om att sätta barnavårdsnämnden på honom. Han ignorerade henne.
- Nu Miranda, sa han istället, ska vi ta itu med ditt sätt att uppföra dig. Jag tänker dra ner dina byxor, lägga dig över knäna och ge dig ett ordentligt kok stryk, vilket dina föräldrar borde ha gjort för länge sen.
Klassen drog unisont efter andan, men han kunde ana sig till att de inte riktigt tog honom på allvar, kanske trodde att han ville skrämmas. Särskilt Miranda fattade uppenbarligen inte att han var allvarlig.
- Sure, sa hon spydigt (även om hennes röst var betydligt spakare nu), du och vilken armé då?
Örfilen satt på hennes kind innan hon hann blinka ens. Slaget sved till över hennes vänstra kind och nu höjde han rösten:
- Du behöver uppfostran, din uppkäftiga snorunge, och det ska du få nu! Knäpp upp jeansen! Gör som jag säger!
Hon stirrade på honom med förskräckt min, som om hon inte kunde tro vad som hände. Hennes hand la sig om en svidande kinden där ett rött märke framträdde tydligt.
- Du är ju fan inte klok… sa hon och försökte backa undan, men hon satt snart fast som i ett skruvstäd igen.
- Du kommer snart ha lärt dig att lyda order, men eftersom du inte vet hur man gör ännu får jag väl hjälpa dig, sa Rickard och knäppte upp hennes jeans. Med ett snabbt grepp drog han ner jeansen till strax under hennes stjärt, satte sig och placerade henne på mage över sitt knä. Han grep ett stadigt tag om hennes höfter och sa ut mot klassen:
- Ni kanske inte trodde att jag menade allvar? Låt mig försäkra att jag gjorde det. Det finns inget som biter så bra på en uppstudsig flicksnärta som en omgång smisk på stjärten. Se och lär. Jag tror ingen av er vill råka ut för det här, men jag försäkrar att ni kommer att göra det om ni inte uppför er.
Så började han smiska Mirandas trosklädda stjärt med rejäla, hårda slag. Klatscharna ekade mellan väggarna och klassen såg förskräckt hur deras modiga drottning låg som en liten flickunge över lärarens knä och fick smörj. Hon vred sig, men Rickard höll henne så hårt att hon bara kunde fäkta hjälplöst med armar och ben.
De hårda klatscharna fortsatte. Miranda hade aldrig fått smisk förut och hade aldrig kunnat tänka sig hur mycket det sved. Efter det tjugonde slaget kunde hon inte behärska sig utan började kvida, och när slag trettiotvå landade på hennes skinkor skrek hon till.
- Aaaaajjj, sluta!!!
Slagen upphörde, och Rickard sa med mjuk och vänlig röst till sin elev:
- Miranda, min uppnosiga unge, jag har knappt börjat. En så inpiskat uppkäftig unge som du behöver betydligt mer smörj än så här för att bli som folk. Men det här känns inte riktigt bra. Vi ska göra det här på riktigt, så att du verkligen får känna på hur det känns att få smisk, vilket tycks ha varit en bristvara i din uppfostran. Nåja, det är aldrig för sent. Små uppnosiga flickor behöver smäll på stjärten för att lära sig uppföra sig. Ju större flickor, desto hårdare slag.
Med bestämda rörelser drog han ner hennes vita bomullstrosor så att hela klassen hade full utsikt över Mirandas röda skinkor. Själv tjöt hon till och försökte få på sig trosorna igen, men förgäves. Och i nästa sekund började slagen komma igen, hårdare nu. Ordentliga slag som fick henne att rycka och sprattla och, slutligen, börja gråta av smärta. Tårarna rann och hon tjöt av smärta varje gång ett slag träffade hennes stjärt.
- Aaaj, sluta, sluta, aj, det gör så ont, sluta sluta sluta…!
Till slut lät han henne resa sig upp och dra upp tosorna över stjärten, men inte jeansen. Han tog henne i örat igen och vände hennes förgråtna ansikte mot klassen.
- Det här är inget undantag. Från och med nu vill jag inte vara med om några fasoner, för då vankas det stryk på en gång. Jag hoppas att ni har förstått det nu. Nå?
- Ja, sa klassen i munnen på varandra.
- Bra. Och Miranda, du har något att säga till mig?
Mirandas snyftningar hade avtagit och Rickard hade släppt hennes öra.
- Ja, sa hon vresigt, dra åt helvete din jävla skithög.
Hon blev varse sitt misstag på mindre än fem sekunder. Innan hon hann blinka hade Rickard huggit tag i hennes nacke, vänt henne om och tryckt ner henne över katedern.
- Jaså, du har inte fått nog med smörj än. Du behöver alldeles uppenbart en rejäl omgång till, och för all del - nu ska du få så mycket stryk så du inte kan sitta på resten av kvällen. När jag är färdig med dig ska du få stå med den nysmiskade rumpan bar i skamvrån resten av dan. Aldrig har väl sett en unge som behövt tuktas så mycket som du behöver, men det ska vi råda bot på nu. Din attityd ska förändras radikalt, och det verkar som jag måste piska det i dig. Det är å andra sidan inte det sämsta sättet, och nu ska du få stryk på bara stjärten tills du uppför dig som flickor i din ålder ska göra!
Hans röst var behärskad, men vreden i den gick inte att ta miste på. Han drog ner hennes trosor igen och plockade upp något från katedern bredvid Miranda, hon såg inte vad för han höll fortfarande hennes nacke och pressade hennes ansikte mot katedern.
- Nu, sa han, tänker jag ge dig en omgång så att du verkligen lär dig. Efteråt, min vän, ska du niga för mig och tacka för att jag gett dig smörj eftersom du behöver det. Och gör du inte det så åker du tillbaka över katedern och får en omgång till. Jag ska göra folk av dig, och det enda som hjälper är tydligen att ge dig en rejäl risbastu.
Han bytte grepp och tog tag om hennes höfter istället, precis som han gjort nyss när hon låg över hans knä och blev smiskad som en liten unge. Hon såg i ögonvrån när han lyfte armen och hann precis se den breda linjalen han höll i innan det första rappet träffade. Hon skrek rätt ut och försökta hoppa upp, men Rickard höll fast henne med hand och armbåge som han satte i hennes rygg. I snabb följd gav han henne fyra svidande rapp till och tårarna trängde upp i hennes ögon medan hon förtvivlat skrek rätt ut.
- Så, sa han, börjar du lära dig nu?
- Ja, hulkade hon, jag ska vara snäll, det där gjorde sååå ont, jag ska… vara snäll.
- Det kom lite för hastigt det där, sa Rickard lugnt, och det är meningen att det ska göra ont. Vad trodde du annars meningen var?
Hon bara snyftade, visste inte vad hon skulle svara, och i nästa sekund började rappen hagla över hennes röda stjärt igen. Det ven om linjalen när den for genom luften, och klatscharna när rappen träffade hennes bak ekade i både klassrummet och Mirandas huvud. Det stadiga taget om hennes höfter lämnade inget manöverutrymme och hennes ylande av smärta och förödmjukelse fick inget gehör.
- Stryk ska du ha, sa Rickard lugnt när hon bad om nåd, och det betydligt mer än så här. Efter den här omgången dröjer det innan du mopsar dig igen. Eller hur?
Han lät orden efterföljas av två rapp.
- Jaaa! ylade Miranda förtvivlat. Jag SKAAA vara snäll, jag LOOVAR!
Ytterligare tre rapp.
- AAAJ! Jag SÄGER ju att jag ska vara snäll!!!
- Du säger det, ja. Men du har varit uppkäftig, kommit för sent, svurit och kallat mig saker - jag har ingen anledning att tro att du inte ljuger dessutom.
Två rapp till, ännu hårdare nu. Miranda kunde inte be om nåd längre, hon bara tjöt rätt ut och hulkade däremellan. Hon hade slutat kämpa emot och snörvlade bara hysteriskt när slagen klatschade mot hennes vid det här laget mörkrosa rumpa.
Till slut släppte han upp den förtvivlat snyftande flickan och la ifrån sig linjalen. Miranda drog upp trosorna som i panik och föll ihop på en stol men for upp med ett tjut när hennes rödsmiskade ända kom i kontakt med stolen. Rickard la belåtet armarna i kors:
- Jag sa ju att du inte skulle kunna sitta. Och nu, kära klass, vill jag att ni lyssnar noga. Miranda har något att säga mig. Miranda, titta ut över klassen innan du gör det här. Jag vill vara säker på att alla ser och hör det här.
Rodnaden sköljde över Mirandas ansikte och snyftningarna skakade henne fortfarande medan hon tittade ut över klassen och försökte att inte möta någons blick, särskilt inte killarna längst bak eftersom hon visste hur belåtna de var över att nån äntligen satt henne på plats. Så ofta som hon spelat drottning för dem och varit odräglig och överlägsen.
Sen vände hon sig motsträvigt till Rickard, som hon kände ett intensivt hat mot men som hon inte vågade trotsa mer eftersom hon inte trodde att hon skulle överleva mer smörj, och neg motvilligt.
- Tack, hulkade hon.
- För vaddå? sa Rickard obevekligt. Hon skulle ha velat slå till honom eller skrika åt honom men det var inte att tänka på. Svedan i stjärten var vidrig och hon ville verkligen inte ha mer av den varan.
- Tack för att jag fick smisk, viskade hon tillintetgjord av skam.
Applåder och några skratt från killarna längst bak, men Rickard tystade dem med en handrörelse.
- Högre, jag hörde inte.
- Tack för att jag fick smisk, jag behövde det, sa hon högre och lyfte den gnistrande blicken mot honom. Han log.
- Jag vet inte om du är tuktad än, men förhoppningsvis lär du dig att hålla dig i styr från och med nu. Hädanefter sköter du dig. Det räcker med att du kommer för sent en enda minut…
Han gjorde en åtbörd mot linjalen och pekade sen mot hörnet bredvid svarta tavlan.
- Gå och ställ dig i skamvrån. Dra ner underbyxorna. Ingen idé att du protesterar, sa han bistert, du ska stå med stjärten bar i skamvrån resten av dagen, och hör jag ett enda ljud från dig annat än de där nyttiga små snyftningarna så kommer jag direkt bort med linjalen och bättrar på svedan i rumpan lite. In i skamvrån med dig!
Det ringde ut. Klassen satt blick stilla, och Rickard log.
- Såja, sa han, Miranda står förstås kvar i skamvrån men ni andra kan ta rast. Och ni är väl tillbaka i tid…?