Hårborsten kommer tillbaka del 1



Vi hade varit gifta i två år, jag och min man. Vi var precis jämngamla då vi blev tokförälskade, båda 27 år mitt i karriärerna. han var väl en drömprins, inte minst för mina föräldrar. Snygg ja jävligt snygg trevlig, framgångsrik, smart och familjekär. Min mamma blev väl lika kär i honom som jag. Utåt sett var vi ju det perfekta vackra paret. Han hade fångat sin drömtjej på så sätt att jag är vacker. Jag skäms inte för att säga det men samtidigt erkänner jag att jag är allt annat än vacker inuti. Förr eller senare upptäcker männen vilken bitch de har att göra med. Jag gör mig oftast omöjlig att ha att göra med, flirtar med andra, försöker se om det finns grönare gräs nån annanstans, slarvig och har svikit många vänner genom åren. Min mamma tänkte redan från början att jag inte förtjänade denna man samtidigt som hon hoppades att denna gång skulle det vara för evigt så att säga efter våra bröllopslöften.


Två år hade gått och vårt förhållande var nästan enbart fyllt av tjurighet gnabb och gräl och det försonade sexet var det ända som höll ihop oss. Speciellt just efter ett gräl.  Vi hade  mer sällan sex nu. Mest om det  föregåtts av något bråk. Som nåt som tillfälligt försonade oss.

Det var en måndag. Jag hade varit bortrest på jobb över helgen och var ledig ensam hemma i villan på måndagen. Min mamma hade tydligen varit hemma hos Anton som haft en trevlig fikastund med sin svärmor. Passade hon på när jag inte var hemma? Nu höll jag på att packa upp resväskan i sovrummet och min blick fastnade plötsligt på ett föremål som låg på byrån i sovrummet. Det var ett oskyldigt föremål och ända slog mitt hjärta ett dubbelslag.


Där låg en hårborste som inte funnits i detta hem förut. Jag blev faktiskt chockad. Nu kanske läsarna tror att jag genast skulle misstänka att min man varit otrogen med någon tjej som glömt kvar borsten. Nej, så var det inte. Borsten var nämligen smärtsamt bekant för mig. Jag gick närmare och tog upp den för att hålla den i handen. Kände dess tyngd och kände igen allt med den. Hårborsten, som har ett namn som inte beskriver sin tvetydiga funktion, det förskräckliga vapen mammor använt traditionellt på sina uppstudsiga döttrar i alla tider. Eller deras rumpor mer specifikt.. Det var rysligt bekant på ett högst sinnligt sätt och min kropp reagerade genom att jag med andra handen tog mig skyddande om min jeansklädda rumpa i minnet som den "oskyldiga" borsten framkallade. Det var samma borste som min mamma brukade ge mig smäll på stjärten med långt efter att mina kompisar slutat få smisk hemma i tonåren. Sista gångerna dess platta baksida gång på gång landat på mina skinkor där jag legat över mammas knä var jag 21 år (den naturliga avskydda följden av mitt uppförande gällde så länge jag bodde under mammas och pappas tak). Den var av plast och hade introducerats i mitt liv med att den tidigare använts på mamma också . Då var det mormor som hade hållit i skaftet.. Den följde en tradition i rakt nedstigande led på olydiga flickor och nu befann den sig här. Fast att jag i högsta grad var en vuxen kvinna nu.

Hur hade den hamnat här? Mamma måste ha tagit med sig den i söndags. Vad hade de pratat om egentligen? Skulle den komma till användning igen? Den skulle knappast användas till mitt hår. Jag var dessutom kortklippt nuförtiden och hade allt jag behövde för mitt hår. Skulle den användas....... ? Anton och jag hade varit gifta i två år och han hade aldrig gett mig smisk någon gång, trots att han egentligen haft otaliga anledningar att sätta ner foten och lägga mig över knät.

Jag stod som försenad och viste inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag ringa mamma och fråga henne varför hon tagit med sig borsten? Skulle jag fråga Anton. Båda alternativen kändes oerhört skamfyllda. Mamma skulle väl svara; "Jag tänkte att Anton skulle kunna behöva den nu när jag vet att ni haft det jobbigt. Att lite smäll på stjärten då och då brukade hjälpa när du var helt omöjlig" . (Hon skulle aldrig ställa mig på min sida om vi skiljde oss och istället anklaga mig för att jag inte är foglig , läs "lydig" nog för en man.) Och vad skulle Anton säga eller GÖRA? Eller skulle han bara skratta bort det hela och berätta vad mamma sagt att den brukade användas till och tycka att jag haft en galet sträng gammeldags mamma och att jag inte blivit bättre för det. Eller skulle han ta det på allvar? Speciellt nu, när det varit så dåligt mellan oss ett bra tag och han i telefon hade öppnat sitt hjärta för mamma? Skulle han säga att det förmodligen gått för lång tid sedan jag fick smisk och att det skulle göra mig gott. Att mammas ord var kloka råd? Vem var Anton innerst inne? Vad finns i män om vi kvinnor går för långt i vårt taggiga naggande bitchande? Vad hade han i sig? Vilken sorts man var han? Jag var plötsligt inte helt säker på att jag ville ha en snäll medgörlig man. Ärligt talat längtade jag efter motstånd. Inte bara motstånd utan att besegras av hans maskulinitet. Som en lejonhona inför lejonhanen.Vill vi kvinnor inte få smaka lite av den andra sidan av manligheten, den farliga auktoritära? Den som plötsligt använder sitt fysiska totalt överlägsna övertag? Den man bara lyder? 

Jag kände återigen på borstens undersida och fasade vid minnet av vilken oerhörd distinkt sveda den framkallade till skillnad från mammas handflata som ettrigt och pepprigt smiskade mig en bra stund innan det var dags för borsten. Med ena handen som gned rumpan kunde jag nästan  framkalla den där värmen som glödde om de knallröda skinkorna efteråt och fast man fått resa sig ur knät var man tvungen att vända stjärten till för att mamma skulle se att man fått tillräckligt med smäll. Tillintetgjord av skam och ett snyftande som man var alldeles för gammal för. Jag kände mig betydligt mer förtjänt av smisk nu som om jag samlat på mig en massa skuld sedan jag bodde hemma och det hände sist. Och då var jag verkligen ingen ängel i sena tonåren och de första åren efter det. Agan hade hjälpt, det får jag erkänna Jag var alltid den lydigaste lydiga i veckor efteråt, lovade mig själv att aldrig utsätta mig den förödmjukande och smärtsamma upplevelsen igen, och  att undvika att sitta närmaste dagarna, men snart tog alla frestelser och frihetslängtan över. Och så vankades det smisk på stjärten igen. Men nu....Allt kändes så overkligt... förresten var väl borsten inget manligt redskap utan nåt som kvinnor använt för att det alltid funnits på plats när det var dags att uppfostra yngre kvinnliga kopior av sig själva. För en man skulle väl det räcka med handen...

Jag kände med handen på borstens flata sida av svart plast och tänkte hur ofta den träffat tonårsflickors nakna stjärtar. Ja även unga vuxna kvinnor bara ändor. Kände skammen genom hettan på kinderna. mindes tydligt mammas dom; "Nu ska du få smäll!!" "När vi kommer hem ska du få smäll på stjärten"  "Om du är sen igen blir det smisk på stjärten, det vet du!" "Om du inte vill ha utegångsförbud så kan du få välja att få smäll istället" "Så! lägg dig över knät!" " Dra ner jeansen" "Hämta borsten du vet var den ligger"!

Skulle jag helt sonika bara gå ut till soptunnan och slänga den? Något som jag önskat göra otaliga gånger hemma där den alltid låg fullt synlig som en påminnelse i hemmet. Men det hade jag ju aldrig vågat . Då hade mamma marscherat mig till första bästa affär och gjort mig sällskap då jag fick köpa en ny för mina egna pengar en borste som var just lämplig att smälla olydiga tonårsflickor med! Hon hade väl skämt ut mig inför expediten genom att i mitt sällskap fråga just efter en borste med det ändamålet. Nej då vågade jag aldrig röra den och vägrade ens fästa blicken på den. Skulle jag våga det nu? Det fanns något i mig som jag inte kunde förklara. Var det verkligen något som istället längtade tillbaka till denna konsekvens. Absolut inte av mamma. Men Anton. Var det inte precis det jag behövde? att han satte en gräns, manligt och beslutsamt och bara gjorde det utan att jag hade något att säga till om. bara gav mig smisk när jag var för jävlig och sen gav mig förlåtelse när jag tårfylld och med brinnande rumpa fick tröst och förmaningar? Ville jag innerst inne ha smäll igen? Att denna hatade borste skulle återupprätta kontakten med mig. Ja, det var nu sex år sedan den smällt mig och jag kände mig återigen som en olydig flicka som ska räcka den till en vuxen för att få vad jag förtjänar. Till min man? varför gjorde tanken mig både skräckslagen och upphetsad? Vad är det i oss kvinnor som känner ett motstridigt behov av detta, totalt bortom all feminism och jämlikhet?

Att jag fick tid att tänka. Landa i mig själv som flickan som behövde sättas på plats ibland och att jag aldrig skulle växa ifrån det. Den där reflektionen som man inte har en möjlighet att göra när man ligger där över knät och sprattlar utan när man blivit inskickad på sitt rum eller i säng med flammande stjärt och snyft? Och så plötsligt de lustfyllda känslorna. Jag blev upphetsad att tänka att det var min man ... Att han fått råden av min mor. Att han lyssnat och tacksamt  tagit emot borsten. Redskapet som redan regelbundet använts på hans frus sexiga runda och nakna stjärt med önskvärd effekt, och sagt att han absolut skulle överväga detta. Gammeldags hederlig hustru-aga. Som förr i tiden. Visst hade tanken föresvävat mig i korta flämtande kåta sekunder då han lagt upp mig med stjärten i vädret (precis ju som när .man ska få smisk egentligen...) för att ta mig bakifrån,  och dragit ner mina trosor med stjärten bar precis som när jag  blev förnedrande avklädd för  bestraffning.... Det var fyra timmar kvar tills Anton skulle komma hem...


Tillbaka