Strejk i syfabriken

Del 1: De kvinnliga arbetarna

Det var en varm augustieftermiddag Larssons textilfabrik utanför Alingsås. Det hade varit några oroliga veckor i hettan, arbetarna hade krävt högre löner och betalda raster, men nu var oroligheterna äntligen över. De kvinnliga arbetarna som försökt ockupera sina vävstolar hade någon timma tidigare givit upp, och unge Erik Larsson gick nu genom fabriken ihop med verkmästare Olsson.  Erik hade bara något år tidigare fått ta över driften efter sin far och förutom att bli kallad disponent Olsson ville han också att personalen skulle ha samma respekt för honom, som de hade för hans far och farfar. Nu kände han att den här kvästa strejken gav honom ett gyllene tillfälle som han tänkte utnyttja maximalt. Han hade lyssnat noga när hans far och farfar berättat historier om hur de lärt sina kvinnliga anställda lyda och nu var det hans chans att gå i deras fotspår.

Erik hade under sin vandring genom fabriken snappat upp en av de långa, raka, böjliga linjaler som låg överallt och den lät han nu eftertänksamt smälla mot skaftet på sina stövlar, medan han såg på det som skedde framför honom.
Arbeterskorna hade fått släpa fram de långa låga ryggradslösa bänkarna de brukade sitta på framför vävstolarna och beordrats att lägga sig på knä framför dem med överkroppen böjd över bänken. Med sina arbetsklänningar eller kjolar uppdragna till midjan och en uppsjö av olika underbyxor neddragna till knäna, var det nu många kritvita bakar i alla storlekar som blottades längs bänksidorna. Storvuxna madamer med sina volyminösa blommiga bomullsunderbyxor neddragna låg bredvid magra äldre kvinnor med åtsittande långa linnebyxor som nu korvade sig runt knäna. Erik såg också att en och annan av de yngre använde de nya mindre bomullstrosorna, som blivit populära strax innan depressionen började för några år sedan.
Spridda stön och undertryckta gnyenden började nu höras från bänkarna ackompanjerade av skarpa klatschar när långa smidiga trälinjaler med kraft landade på de nakna bakarna.

Jojo, tänkte Erik, de tidigare så tuffa arbetskorna ville väl inte gråta och skrika rakt ut i första taget inför sina kamrater, men i takt med att bakarna ändrar färg blir det nog en annan låt.
 
De 30 tal väverskor som nu låg med sina bakdelar blottade och mottog smisk som småflickor, var de som tiggt om att få komma tillbaka till sina arbeten. Erik hade inte varit sen att pådyvla extra disciplinåtgärder för de som strejkat och det hade kvinnorna snabbt förstått att det bara var att finna sig i. Och som en belöning för de kvinnliga arbetsledare som inte deltagit i strejken, utan i stället fått utstå både spott och spe, var det nu de som fick svinga de långa böjliga linjaler som landade på de nakna stjärtarna.

Erik såg på Lisa, en kraftig äldre kvinna, som efter många år på fabriken arbetat sig upp till arbetsledare och nu med stor frenesi bearbetade de nakna bakdelar som de knäböjande kvinnorna som låg framför henne visade upp. Lisas svettglänsande ansikte började tona över i samma högröda färg som de bakdelar hon smiskade. Stönandena från de piskade kvinnorna hade nu övergått i ylanden och gråtskrik och mycket nöjd med det han såg, överlät Erik med en nick ansvaret för arbetssalarna till verkmästare Olsson. Det var dags för honom själv att få avnjuta segerns sötma.



Del 2: Fröken Molander

Han vände sig bort från strykskriken i arbetssalen och tog trappan upp till kontoret som låg ett plan upp, men med utsikt över den stora vävsalen. Erik kände en ilning av förväntan inför det som nu skulle ske. Inne på kontoret var det flera personer som väntade på honom. Hans far, Axel Larsson, just fyllda 60 och fortfarande i sin krafts dagar men fördrog numer att resa och besöka kunder och leverantörer i stället för att sköta det dagliga arbetet på fabriken satt i en bekväm länstol och tittade med ett förnöjsamt uttryck ut över smiskandet som pågick nedanför hans fönster. Vid sidan stod fröken Edith Molander, fabrikör Larssons trogna följeslagerska sedan många år, och som både Erik och många andra misstänkte, fabrikörens älskarinna sedan hans hustru gått bort 20 år tidigare. Ediths blick följde linjalernas rytmiska bågar när de kraftfullt måttades mot de försvarslösa bakdelarna som låg upplagda nere i salen och i hennes mungipa lekte ett stilla leende.

Att den numera 50 åriga Edith inte på något sätt var ovan vid att själv både ge och få aga visste Erik. Han hade i sin ungdom vid ett flertal tillfällen smärtsamt fått uppleva att bli upplagd över hennes knä eller när han blev lite äldre, utsträckt över ett skrivbord och med neddragna byxor få sin stjärt grundligt randad för något hyss han gjort. Hemma var det först hans mor och senare någon guvernant som skötte hans bestraffningar, men nere på fabriken var det Edith som med linjal eller en kort hundpiska som tog hand om honom. Hans far tyckte det var under sin värdighet att smiska sin son, men när det kom till att randa en flick eller kvinnostjärt hade hans far inga betänkligheter. Mer än en gång under åren hade han hört klatschar mot bar hud och Ediths eller någon annan kvinnlig anställds kvävda strykskrik tränga igenom den stängda dörren till sin fars kontor. Någon gång hade han också av misstag öppnat dörren och fått en skymt av en randad stjärt som rodnat i kapp med Edits kinder när hon försökt ordna kjolarna efter att ha tagit sig upp från fabrikörens knä, och en särskilt minnesvärd tillfälle hade han mötts av en syn som för alltid etsat sig in i hans minne. 

Han var i 13 års åldern och hade blivit skickat med ett bud till sin far. I tron att kontoret var tomt hade han använt sin nyckel och öppnat dörren utan att knacka. Synen som mötte honom var fantastisk för en 13 åring. Med överkroppen liggande över hans fars låga skrivbord, med naken underkropp och vitt utspärrade ben, låg den mogna 40 åriga Edith Molander. Hennes slanka kropp och magra stjärt gjorde att skinkorna var vitt särade och både stjärthål och vulva syntes tydligt genom ett buskage av kolsvart krulligt hår. Håret växte ända upp i stjärtskåran och delade sig nedåt i ett rikligt buskage kring de uppspärrade blygdläpparna som nästan tycktes blinka inbjudande mot honom.
Erik stod som förstenad i dörröppning och för vad som verkade en evighet var det ingen som tog notis om honom. Fröken Molanders ansikte var vänt åt sidan när det låg tryckt mot skrivbordet så det kunde han inte se, men han hörde hennes gråt och snörvlingar desto tydligare. Anledningen till hennes gråt var inte svår att se, illröda valkar höll på att svullna upp i en rad som började nere på låren och slutade uppe ovanför hennes stjärthål och den som var ansvarig för dessa valkar var hans far, fabrikören, som stod utan kavaj i bara väst och skjorta snett bakom henne och svingade en fruktansvärd engelsk rotting. Den smidiga böjliga rottingen hade Erik aldrig tidigare sett, men han antog att hans far förvarade den någon stans inne på kontoret.
Även om tiden tycktes stå stilla i rummet när Erik förstummad tittade på vad som bjöds ut framför honom, tog det väl antagligen bara några sekunder innan hans far upptäckte honom och med ett vrål skickade ut honom ur rummet. Edith Molander kunde under några dagar efter den händelsen inte möta hans blick utan tittade rodnande ned i golvet varje gång de möttes.

Men från den stunden var det trots många hemsmusslade porrtidningar synen av fröken Molanders randade rumpa och uppspärrade kön som fanns framför hans ögon då han på kvällarna smekte sig till en stunds lättnad under puberteten. Att ett likhetstecken mellan aga och sexuell njutning skulle följa honom genom livet, var kanske också en följd av den upplevelsen.

Del 3: Strejkledarna – Fröken Gunnel

Förutom Fabrikören och fröken Molander fanns det ytterligare två personer väntande inne på kontoret. De två av arbeterskorna som särskilt utmärkt sig under strejkdagarna och som på grund av olika orsaker kommit tillbaka och önskat sina arbeten tillbaka hade inte fått dra ned byxorna ute på fabriksgolvet utan blivit inkallade till kontoret för särskilda disciplinering.
Mycket blek och nästan darrande av rädsla stod den långa smala Ann-Helen och stirrade stint ned i golvet medan den lite äldre Gunnel fortfarande försökte se morsk ut. Ann-Helen som med sitt blonda långa hår och sina långa ben ofta fångat hans blick nere på fabriksgolvet hade han bestämt sig för att spara till sist. Hennes straff hade han särskilda tankar runt, medan han inte funderat så mycket kring Gunnel.
Hon hade varit på fabriken sedan 16 års åldern och arbetat längre för fabrikörn än hon gjort för honom. Tystnaden i rummet var total, skriken och gråten från de piskade arbeterskorna nere på golvet hördes bara som i fjärran.

Erik lade märke till att Gunnels blick oupphörligen drogs bort mot fabrikören och fröken Molander och fick en stark känsla att dessa tre varit i liknande situationer tidigare. Denna känsla fick honom att säga:

1. ”Far kanske har lust att demonstrera hur far gjorde på sin tid med uppstudsiga kvinnor ? ”

Både den ryckning som genomfor Gunnel och det småleende som Edith Molander uppvisade, fick Erik att inse hur rätt han haft i sin gissning.

1. ”Den uppvisning som du har nere i fabriken pojk, skulle jag inte kunnat göra bättre själv, men Gunnel är ju en gammal bekant till fröken Molander och mig och den bekantskapen skall vara mig ett nöje att förnya. Får jag be Edith att börja, hon vet vad som skall göras”.
2. ”Med nöje fabrikörn” svarade Edith med ett ovanligt stort leende. ”Jaha Gunnel, så var det dags igen, det är väl snart 20 år sedan vi sågs första gången, då var hon bara en jäntunge som fabrikörn och jag fick försöka få rätsida på. Senaste gången var väl en 8-9 år sedan då hon just fyllt 25 och kastat en träsko efter verkmästare Olsson och nu är möts vi igen. Gunnel vet hur det går till, så av med kläderna bara.”

Den lite kortare och mer satt byggda Gunnel försökte fortfarande hålla skenet uppe men efter att ha ryckt på axlarna knäppte hon upp arbetsrocken och drog linnet över huvudet. Iklädd enbart ett par ganska oformliga vita linneunderbyxor blängde hon ilsket på fröken Molander medan hon korsade armarna över de fylliga brösten. På något sätt var det som de två lite äldre kvinnorna var ensamma i rummet. Tystnaden var tryckande och över det stora bordet syntes dammkornen från tygstuvarna sväva i det gulaktiga ljuset som kom in från de stora fönstren.

Med ett leende öppnade Edith Molander ett av de stora skåpen jag hade på mitt kontor och tog ut en hundpiska. Den hundpiska jag inköpt hade blått inflätat i skaftet. Med några snabba handledssnärtar provade fröken Molander svikten i den nya hundpiskan och uppenbarligen mycket nöjd tittade hon på Gunnel som nu helt förlorat sin morska uppsyn.
-” Ta av sig det sista nu Gunnel och lägg upp sig på bordet så kan vi börja”
Gunnel knixade till med knäna och fick ned sina stora linneunderbyxor. Hon lade dem över samma stol där hon redan lagt sitt linne och arbetsrock och stod nu endast iklädd knästrumpor framför Edith Molander. Utan att bry sig om att försöka skyla sitt sköte som knappt doldes av en ganska liten svart hårtofs klättrade Gunnel upp på det ganska höga tillskärningsbordet som stod framför fönsterraden och lade sig på mage. På det sätt Gunnel tryckte sin nakna kropp mot bordskivan och sträckte ut sina armar framför sig för att hårt greppa om borskivans kant, förstod Erik att hon varit med om detta tidigare.

Edith kom fram och ställde sig mitt för Gunnels stora vita skinkor, medan hon greppade den 60 centimeter långa hundpiskan i ett fast grepp. Erik fick en hastig vision av jäsande deg, mjuk och mjäll, när han stod och studerade den snart 40 åriga kvinnans nakna skinkor.
-Pang ! Tystnaden i rummet bröts abrupt när Edith med en kort sving och en snabb handledsknyck lät hundpiskan landa över de spända skinkorna. En tunn röd rand började snabbt blomma upp där piskan med kraft träffat den vita huden och följdes snabbt av en andra och tredje. Gunnels nakna kropp spändes som den fått en elektrisk chock och smärtsensationerna fick senorna att stå ut på hennes hals när hon för några sekunder ofrivilligt lyfte huvudet från bordet. Nu lugnade Edith avsiktligt ned tempot och lät varje piskrapp värka ut ordentligt. Hennes blick var simmig, de normalt så bleka kinderna rödblommiga och hon andades stötvis när hon med en precision som Erik mindes från förr lade rapp efter rapp bredvid varandra. Fröken Molander hade börjat med rapp rakt över Gunnels stjärt och först låtit hundpiskan vandra uppåt. När hon nått området där stjärtskåran går ihop hade hon återvänt till mitten av stjärten och lät nu pisksnärtarna vandra nedåt mot det känsliga vecket under en kvinnas stjärt där låren börjar. Gunnel som först enbart låtit enstaka stönanden och skrik höras, hade nu börjat gråta. Hennes gråt avbröts med jämna mellanrum av höga ylanden när fröken Molander metodiskt lät ett nytt rapp landa bara någon centimeter från det förra och hennes från början mjölkvita stjärt började nu skifta i mörkt rött.
Med ett extra snärtigt rapp exakt i vecket under stjärten avslutade Edith den första delen av piskningen och beundrade sitt verk. Gunnel riste som i kramp och rösten skiftade mellan gälla Ahhh och Ohhh  när hon snörvlande skrek ut sin smärta.

-”Jaha”, sade fröken Molander helt lidelsefritt, ”den här gången är det väl bäst vi tar låren också. Kanske Disponenten vill vara så vänlig och hjälpa till och ta andra benet?”.
Med de orden gick hon runt tillskärarbordet så att hon kunde ta tag i Gunnels högra smalben med sin vänstra hand och bryskt sära på hennes ben. Erik som tyst stått och åsett den från början så vita stjärten förvandlas till ett nu nästan mörkblått område av ren smärta, hängde lugnt av sig sin kavaj och gick fram. Han tog ett stadigt tag om Gunnels vänstra smalben strax ovanför hennes vrist och drog från sitt håll isär hennes ben.  Nu blottades Gunnels sköte ordentligt och Erik kunde konstatera att hon var nästan hårlös runt själva springan.

Med metodiska rapp började Edith bearbeta baksidan på Gunnels lår. Hundpiskan utförde sin dans först nedför baksidan av det högra låret och sedan nedför den 40 åriga kvinnans vänstra lår. Erik lade märke till att även om Edith hade bra snärt i slagen, så använde hon inte lika mycket kraft som hon gjort när hon bearbetat Gunnels skinkor. Detta märktes dock inte utan offrets röst bröts nu i hysteriskt gälla strykskrik och musklerna i hennes underkropp och skinkor drog ofrivilligt ihop sig i fåfänga försök att skydda sig mor den obarmhärtiga hundpiskan. Detta fick hennes blygdläppar att ofrivilligt rycka till i takt med Ediths piskrapp och med en bra insyn mellan Gunnels ben, betraktade Erik hypnotiserat detta skådespel.

När Edith slutligen lät armen falla ned längs med sin sida var Gunnels vilja fullständigt bruten, hon låg kvar på mage på bordet med de vitnade fingrarna fortfarande slutna kring bordskanten hon greppat tag omkring och en blöt pöl av tårar runt kinden som låg tryckt mot bordsskivan. Trots att både Edith och Erik släppt sina tag om hennes smalben låg hon kvar med särade ben och snyftade fortfarande hysteriskt.

Efter att ha givet fabrikören en lång blick där han satt i sin stol, tittade Edith ned på sitt offer.

1. ”Nå, stryk har hon fått idag så hon kommer att minnas det länge. Samla nu ihop sig Gunnel och ta med sina kläder härifrån. Hon kan ju gå hem till sig nu och förklara för maken varför hon ser ut som hon gör” skrattade Edith.

Stelt och klumpigt tog sig Gunnel ned från tillskärarbordet och gjorde inga försök att varken skyla blygden eller de fylliga brösten. Snyftande lämnade den nu totalt nedbrutna 40-åriga kvinnan naken rummet med sina hoprafsade kläder i famnen.

Tillbaka