För Lena innebar det en karriärskris. Det behövdes plötsligt en ny färgstark scenpersonlighet, som hon kunde få smisk på stjärten av inför publikens ögon. Jag hade blivit kontorsanställd och fått normala arbetstider. Faktiskt så var det för tillfället jag mer än hon som såg till att vi hade pengar till mat, hyra och andra räkningar. Min uppgift vid partyt var att förse gästerna med påfyllning i cocktailglasen och tilltugg. Jag höll till vid ett litet bord, som placerats nära hallöppningen och badrummet. Spolljud hördes ideligen från toalettstolen, eftersom det dracks i stora mängder. Nästan alla som kommit var arbetslöst teaterfolk, och ett uppdrag inom spankingvärlden var för dem en desperat sista utväg. Att även min moster började bli desperat märktes på hennes minimala klädsel. En ytterst kort svart negligé och röda högklackade skor var vad hon hade på sig. Länge kunde jag inte uppfatta hennes samtal med gästerna, och det kändes frustrerande, men så kom hon på nära håll i samspråk med en kvinna i femtioårsåldern som hette Ruth Kennedy. Med varsitt glas i handen stod de och betraktade vardagsrummets roligaste väggdekoration. Det var en inramad uppförstoring av en teckning, som publicerats i en porrig skämttidning strax innan det att min moster och jag lämnat Sverige. Tecknaren hade återgett hur hon med uppdragen negligé låg i finansminister Gunnar Strängs knä och fick smisk på bara stjärten, som straff för skattesmitning. Den rundkindade, glasögonprydda och storkrulligt nypermanentade Ruth gillade karikatyren. Det blev som Ruth önskade. Hon fick sig en titt på min mosters triangelformade underlivsbuske. Den var blonderad, precis som håret på huvudet. Inställsamt leende släppte moster ned negligén och fortsatte konversationen: Berättandet fick avsett resultat. Skrattande sa Ruth: Andra gäster fortsatte vara törstiga, och jag måste se till att de fick ännu mer alkohol i sig. Hämningarna försvann helt hos två arbetslösa skådespelare. Den ene mycket långhårig och iförd vit polotröja och manchesterkostym sa sluddrigt: De tystnade bägge, för från soffan hördes klatschljud. Moster fick smisk av Ruth Kennedy. På den vita soffmattan bildades snabbt en åskådarklunga. Alla övriga gäster ville titta på. Jag måste tränga mig fram mellan två storväxta och föga attraktiva kvinnor för att få fritt synrum. Hon till vänster om mig var bredaxlad och manhaftigt kortklippt, och hennes väninna på min högra sida hade jag lagt märkte till ordentligt flera gånger tidigare under kvällen. En så väldig näsa som hennes hade jag sällan tidigare sett i en kvinnas ansikte. Därtill var hon säkert en och åttiofem lång. Mosters samspel med Joe Cane hade varit intensivt och kraftfullt, men inget som hänt mellan dem kunde ändå jämföras med den aga hon fick nu liggande i Ruth Kennedys knä. Daskningarna fick stjärthalvorna att bli djupröda och i min mosters röst hördes hur ont det gjorde: * Alla gör inte vad som helst för pengar. De som har en trygg ekonomi kan utan problem avstå från erbjudanden, där motprestationen är offentlig förnedring. Min moster saknade det privilegiet, och därför stod hon en decemberkväll 1975 vid källarteaterns publikingång och hälsade de utvalda Endast två personer i insläppskön hade anställning och ett hem. På kontoret där jag jobbade fanns Mary. Hon var ingen skönhet, men hade inre kvaliteter som min moster saknade. Med Mary kunde jag prata om politik, klasskillnader och historia. Hon var medlem i Labour och hennes mål var att bli Storbritanniens första kvinnliga premiärminister. Det faktum att hon blivit min flickvän räckte för att hon skulle få en av de två biljetter som inte delats ut i rent välgörenhetssyfte. Ruth Kennedys ekonomiska situation var extremt god tack vare hennes enorma bokförsäljning. Medan jag och Mary sakta närmade oss publikingången, pratade vi lågmält om henne och den överenskommelse hon fått min moster att gå med på. Mary fnös till och skakade på huvudet. Två gemensamma luncher hade helt gått åt till att övertala henne att göra mig sällskap denna kväll. Gång på gång hade hon upprepat att spanking utdelad på en scen var smaklös förnedring. Något som ingen man borde få se en kvinna genomlida. Till skillnad från mig kunde Mary glädjas åt att ha en stor beskyddande familjekrets, som hon noga beskrivit vid ett av våra långa samtal. Själv hade jag berättat om den starka betydelse moster fått i mitt liv. Att hon gett mig familjekänsla och visat sig naken för mig första gången den dag jag fyllt fjorton år. Hon var sladdbarnet i en syskonskara, där jag ogillade alla de Aldrig förut vid ett publikinsläpp hade Lena behövt stå och säga, vad hon gång på gång måste upprepa nu: Få av de illa klädda gubbarna som passerade henne avstod från att svara på hälsningsfrasen. De tillhörde samhällets bottenskikt. De var vana att överallt bemötas nedlåtande. Nu tvingades en underskön kvinna att kalla var och en av dem Sir, och därtill hade de full frihet att känna på henne, innan de gick in och satte sig. De bägge männen framför oss i kön hade rakade huvuden och smala kroppar. Kontrasten var stor mellan mosters sexigt designade sidenplagg och deras skrynkliga byxor och vida tröjor. Över vänsterarmarna bar de varsin illa åtgången långrock, och vi hörde hur de med en kaskad av runda ord besvarade mosters hälsningsfras. När de dessutom gick längre än så och lyfte upp hennes negligé över midjan, försökte jag blanda mig i. Mary och jag hade hamnat långt bak i kön. Väl innei salongen såg vi att få platser fortfarande var lediga på den uppåtlutande parketten. Hon tog mig med upp till bakersta radens båda innersta platser. Där blev hon agitatorisk. Vad moster höll på med var att sabotera kvinnokampen, menade hon. Hela tillställningen var skamlig. Hur kunde en annan kvinna vilja finansiera den? Vad fanns det för välgörenhet i att gubbarna fick se en Marilyn Monroekopia bli agad? Jag upprepade vad jag sagt vid luncherna med Mary. Hemlösa kunde mycket väl må bra av underhållningen som snart skulle börja. De var frustrerade. För dem var mosters svarta negligé en symbol för de rikas värld. Den som de aldrig förut kommit i närheten av. Salongslampornas ljusstyrka minskades, samtidigt som det vid scenens ramp blev det fullt strålkastarljus. Publikinsläppets förnedringar var avklarade för Lena, men en värre fortsättning väntade. Den svarta ridån var än så länge fördragen. Bakom den var miljön uppbyggd för det korta dramat The husbandthief. Förut hade det inte ingått i traditionerna vid teatern att manusförfattaren sa något, innan spelet kunde börja. Men ikväll var det annorlunda. Ridåhalvorna särades för ett kort ögonblick, när Ruth Kennedy gjorde entré vid rampen. Ingen applåd mötte henne. Elakt leende vinkade Ruth till sig min moster, som alltjämt fanns vid ingången. Jag kände hur hårt Vid partyt hemma i lägenheten hade jag i klungan på soffmattan hamnat mellan två storväxta kvinnor. De skulle nu på scenen få gestalta Annie och Margret, vars äkta män Lenas fnaskiga rollperson lockat till otrohet. När ridån drogs isär var hon ensam kvar framme vid rampen. Ruth hade försvunnit bakom en sidoskärm, för att på nära håll uppleva vad hon iscensatt och kunna ge sufflering om det krävdes. Jag undrade hur Lena kände sig, där hon gick runt isin negligé. Hur det var för henne att spela en välskapt ung kvinna, som klätt av sig allt utom ett enda plagg och såg fram emot intimt umgänge med en rik och attraktiv medelålders man. På scenen fanns samma breda säng som stått där när jag spelat mot henne. Men den hade nu ställts vid fondväggen, till höger om entrédörren. Hon passerade där under sitt vandrande och fortsatte till scenens vänstra hörn, där en brun skinnsoffa och ett långsmalt vitt soffbord var placerade. För en stund satte hon sig ned på bordets kant och höjde vänstra armen, för att kunna se vad hennes guldarmbandsur visade. Hon var framåtvänd och hade negligén farligt mycket uppdragen. Bredvid mig såg jag Mary vrida ansiktet mot den svartmålade vägg hon hade intill sig, och jag tänkte på allt vi pratat om som inte hade med min moster att göra. Mitt livs första flickvän ville ge mig ett nytt hem. Hon tyckte illa om att jag bodde i centrala London. Ville att jag precis som hon skulle bli förortsbo. Ibland hade tanken på det tilltalat mig, men inte nu. Jag tittade ned mot scenen igen och ville finnas på den tillsammans med Lena. Där kunde jag begränsa hennes förnedring. På scenens högra sida fanns ett telefonbord. Hon gick dit och lyfte på luren, slog ett nummer och låtsades lyssna om någon skulle svara. Så öppnades fondväggens entrédörr. Snabbt la hon ned luren igen och vände sig om. Två ursinniga kvinnor kom in på scenen. Jag såg på den bredaxlade och maskulint kortklippta Margret. Hon passade väl för sin bestraffarroll. Lena försökte fly mot den öppna dörren, men hejdades av Margret som sedan med sina starka armar knuffade henne bakåt mot Annie. Situationen gjorde motstånd meningslöst för Lena. Ändå spjärnade hon emot rejält, då de två andra kvinnorna tvingade henne med sig mot soffhörnan. Det ingick i den njutning publiken skulle bjudas på, och entusiastiska rop från de främsta parkettraderna bekräftade en stor uppskattning. Väl framme vid soffan tryckte Margret ned henne i Annies knä. Negligén åkte upp över midjan igen på den sexiga tjuv, vars bestraffning publiken älskade. Klatschljuden och hennes kvidanden blev snart överröstade av jubelrop. Femtioåtta mycket fattiga Londonbor såg en blondin få smisk på sin ljuvliga stjärt, och bildligt sett var det som att en gigantisk uteliggarkuk reste sig och snart skulle spruta ned hela henne med sperma. Mitt eget könsorgan var utom kontroll. Jag rodnade och knöt händerna. Bredvid mig fortsatte Mary ha blicken mot väggen. Hon höll dessutom för öronen. Annie smiskade min moster med en kraft som vittnade om självupplevd ilska. Det har säkerligen varit så i alla tider att skönheter kan locka fram mörka sidor hos andra kvinnor. De blottade skinkorna gungade och blev allt rödare, och Lenas armar hölls hårt fast av Margret, som stod vid den innersta soffgaveln och njöt. Självklart sträcktes armar upp av villiga kandidater på parkett och mansröster ropade att de mer än gärna greppade Lenas vackra ben. Ändå behölls gränsen mellan salong och scen. Tröskeln upp till spelplatsen var liten i verklig höjd, men en svårforcerad mur i bildlig bemärkelse. Ruth Kennedy hade under sitt korta framträdande tydligt visat att allt hände på hennes villkor. De otrohetsdrabbade kvinnorna bytte plats. Margret tog över som smiskare och Annie stod vid gaveln och höll i Lena. Hon försökte vrida på sig tills hon fick Margrets arm runt midjan. Maskuliniteten hos den storväxta kvinnan förstärktes då hon började daska. Lena sparkade med benen på nytt, och tappade sina röda skor. Hon bönade: På scenen tilläts Lena resa sig upp, men bara för att tvingas fram till rampens mitt. Där höll Margret i henne, medan Annie slet och drog i negligén. Axelbanden gick av och det svarta plagget föll ned till den rödsmiskade tjuvens bara fötter. Hennes gudinnekropp saknade helt skydd. Annie tog på de blottade brösten. De var fasta och fina. Hade Monroeproportioner. Mosters ansikte vreds utåt. Det var vått av tårar. Jag visste vad min moster och Ruth Kennedy kommit överens om. När agan var helt genomförd, skulle ett lotteri äga rum. Ur en glasskål skulle moster själv dra en lapp av sammanlagt femtioåtta. På den skulle stå ett namn, som hon var tvungen att läsa upp. Hon själv måste avgöra vem av de hemlösa som skulle tillåtas komma upp på scenen. Jag både ville och ville inte se det hända. Hur en skådespelerska som i riktigt unga år varit framgångsrik, gick med att förnedra sig själv så mycket att hon genomförde sitt livs första liveshow tillsammans med lottdragningens vinnare. Han skulle få uppleva sitt livs kanske bästa knull. Hon skulle sära på benen ge sig till ett slags man, som hon förr vägrat ha någon som helst kontakt med. Viljan att få se det hända tog över inom mig, då Ruth Kennedy kom in på scenen igen. Hon ställde en stor glasskål på soffbordet och placerade sig sedan vid rampens mitt. Slumpen var kuslig. Den vinnare som reste sig från tredje raden och kom upp på scenen var den ärrige mannen med renrakat huvud. Han som förnedrat Lena så mycket vid publikinsläppet. Nu skulle hon bli hans inför femtiosju uteliggarbröders ögon. Glasskålen lyftes undan från bordet av Margret, och hon, Annie och Ruth tittade sedan på, medan vinnaren lyfte upp Lena från soffan. Hon gjorde inget som helst motstånd när han tryckte ned henne på bordet, och inte heller när han särade på hennes ben. Våt efter agan tog hon för första gången i sitt liv emot en uteliggarkuk. Jag såg på Mary. Hur hon skakade på huvudet, suckade och sa: Tom Harrisson tvingade Lena att se honom i ögonen. Han ville kyssa henne, och samtidigt som han gjorde det hördes smackljud i mängder från publiken. Ruth Kennedys intention med överraskningen blev genomförd. Han lägrade henne och tryckte sina läppar mot hennes inte bara som sig själv, utan även som ställföreträdare för de andra uteliggarna. Det här var deras kväll. En ljuvlig stund då mosters gudinnekropp tillhörde dem. |