 Blond kvinna i svart negligé - del 2 |
Joe Cane och min moster Lena hade varit ett spankingvärldens stjärnpar. En engelsman och en svenska, som tillsammans bjöd dyrt betalande Londonpublik på bisarr underhållning nere i en
källarteater. Nu var det hösten 1975 och Joe hade dragit sig tillbaka. Närmare bestämt hade han flyttat till Wales, för att där hjälpa sin bror med driften av en liten fotofirma.
För Lena innebar det en karriärskris. Det behövdes plötsligt en ny färgstark scenpersonlighet, som hon kunde få smisk på stjärten av inför publikens ögon.
Hennes och min lägenhet var ingen idealisk miljö för partyn. Vardagsrummet var normalstort, och utöver det fanns våra två sovrum, badrummet, köket och en trång hall. Ändå skickade hon inbjudningar till tolv särskilt utvalda personer, och en råkall novemberkväll anlände de för att vara med om ett cocktailparty.
Genom att gå runt bland de drickande gästerna och småprata, hoppades moster finna en man eller kvinna värdig att efterträda Joe.
Jag hade blivit kontorsanställd och fått normala arbetstider. Faktiskt så var det för tillfället jag mer än hon som såg till att vi hade pengar till mat, hyra och andra räkningar.
Min uppgift vid partyt var att förse gästerna med påfyllning i cocktailglasen och tilltugg. Jag höll till vid ett litet bord, som placerats nära hallöppningen och badrummet. Spolljud hördes ideligen från toalettstolen, eftersom det dracks i stora mängder.
Nästan alla som kommit var arbetslöst teaterfolk, och ett uppdrag inom spankingvärlden var för dem en desperat sista utväg. Att även min moster började bli desperat märktes på hennes minimala klädsel. En ytterst kort svart negligé och röda högklackade skor var vad hon hade på sig.
Länge kunde jag inte uppfatta hennes samtal med gästerna, och det kändes frustrerande, men så kom hon på nära håll i samspråk med en kvinna i femtioårsåldern som hette Ruth Kennedy. Med varsitt glas i handen stod de och betraktade vardagsrummets roligaste väggdekoration. Det var en inramad uppförstoring av en teckning, som publicerats i en porrig skämttidning strax innan det att min moster och jag lämnat Sverige. Tecknaren hade återgett hur hon med uppdragen negligé låg i finansminister Gunnar Strängs knä och fick smisk på bara stjärten, som straff för skattesmitning.
Den rundkindade, glasögonprydda och storkrulligt nypermanentade Ruth gillade karikatyren.
- Trevligt att se en vacker kvinna i negligé, både i verkligheten och skickligt återgiven på bild, sa hon.
- Tack för komplimangen, Mrs Kennedy! sa moster.
- Säg Ruth istället! Och håll upp negligén en stund över midjan!
Det blev som Ruth önskade. Hon fick sig en titt på min mosters triangelformade underlivsbuske. Den var blonderad, precis som håret på huvudet.
- Jösses! sa Ruth. Det är inte ofta man träffar en kvinna som överallt är så lik Marilyn Monroe som du. Berätta hur teckningen blev till!
Inställsamt leende släppte moster ned negligén och fortsatte konversationen:
- Som du vill, Ruth. Jag hade vikt ut mig flera gånger både i svenska och utländska herrtidningar, och filmrecensionerna jag fick blev väldigt elaka efter en kontroversiell nakenscen. Och så till råga på allt kom ett avslöjande om att jag råkat undanhålla svenska staten en massa skatt. Då kunde tecknaren inte motstå frestelsen att göra något roligt av folks indignation. En del menade att teckningen skulle ha blivit ännu bättre, om han låtit landets finansminister få ta av sig livremmen och aga mig med den istället. Du förstår, herr Sträng brukar vara helgarderad och ha både livrem och hängslen, så att byxorna ska sitta uppe ordentligt runt hans stora mage.
Berättandet fick avsett resultat. Skrattande sa Ruth:
- Du är förtjusande, Lena, och jag är glad att du bjöd hit mig.
Moster ställde ifrån sig sitt tömda glas på mitt bord
och knäppte händerna ovanför skötet, innan hon vänd mot sin gäst insmickrande sa:
- Roligt att höra, för du är den viktigaste här närvarande personen för mig.
Ruth Kennedy hade sitt ursprung i Irland och var en väldigt framgångsrik romanförfattare, som på senare tid vågat sig på att skriva provokativt. Trots stark kritik från feministiskt håll, skildrade hon relationer där gränsen mellan smärta och njutning var vag. De två kvinnorna satte sig nu i vår skinnsoffa, som stod långt från mitt lilla serveringsbord. Det retade mig. Jag ville höra vad de sa till varann, samtidigt som jag var besviken för att min moster nyss sagt att Ruth var viktigare för henne än jag.
Andra gäster fortsatte vara törstiga, och jag måste se till att de fick ännu mer alkohol i sig. Hämningarna försvann helt hos två arbetslösa skådespelare. Den ene mycket långhårig och iförd vit polotröja och manchesterkostym sa sluddrigt:
- Jag trodde det skulle bli ett spankingparty. Vi är ju för fan hemma hos en spanking star.
Den andre kortklippt rödhårig och bohemiskt klädd i jeans och vid utanpåskjorta svarade:
- Var inte så otålig! Klart hon kommer att få sig en omgång förr eller senare.
De tystnade bägge, för från soffan hördes klatschljud. Moster fick smisk av Ruth Kennedy. På den vita soffmattan bildades snabbt en åskådarklunga. Alla övriga gäster ville titta på. Jag måste tränga mig fram mellan två storväxta och föga attraktiva kvinnor för att få fritt synrum. Hon till vänster om mig var bredaxlad och manhaftigt kortklippt, och hennes väninna på min högra sida hade jag lagt märkte till ordentligt flera gånger tidigare under kvällen. En så väldig näsa som hennes hade jag sällan tidigare sett i en kvinnas ansikte. Därtill var hon säkert en och åttiofem lång.
Mosters samspel med Joe Cane hade varit intensivt och kraftfullt, men inget som hänt mellan dem kunde ändå jämföras med den aga hon fick nu liggande i Ruth Kennedys knä. Daskningarna fick stjärthalvorna att bli djupröda och i min mosters röst hördes hur ont det gjorde:
- Nej! Neej! Sluta! Snälla sluta!
Ruth lät sig inte påverkas av skrikprotesterna. Med pondus i sin röst svarade hon:
- Du bjöd in oss för att du längtade efter smisk, och ännu mer ska du få på din förtjusande stjärt. Sanslöst vacker är du, men också en bortskämd och ansvarslös dam, som inte har en aning om vad socialt patos innebär. Det tänker jag snabbt råda bot på. Vid nästa föreställning blir det ingen inträdesavgift och publiken kommer att bestå av utvalda hemlösa män. Jag vet precis vad dom behöver och vad du behöver.
*
Alla gör inte vad som helst för pengar. De som har en trygg ekonomi kan utan problem avstå från erbjudanden, där motprestationen är offentlig förnedring. Min moster saknade det privilegiet, och därför stod hon en decemberkväll 1975 vid källarteaterns publikingång och hälsade de utvalda
välkomna. En ytterst kort svart negligé och röda högklackade skor hade blivit något av hennes signum. Ännu en gång var det allt hon hade på sig.
Endast två personer i insläppskön hade anställning och ett hem. På kontoret där jag jobbade fanns Mary. Hon var ingen skönhet, men hade inre kvaliteter som min moster saknade. Med Mary kunde jag prata om politik, klasskillnader och historia. Hon var medlem i Labour och hennes mål var att bli Storbritanniens första kvinnliga premiärminister. Det faktum att hon blivit min flickvän räckte för att hon skulle få en av de två biljetter som inte delats ut i rent välgörenhetssyfte.
Ruth Kennedys ekonomiska situation var extremt god tack vare hennes enorma bokförsäljning. Medan jag och Mary sakta närmade oss publikingången, pratade vi lågmält om henne och den överenskommelse hon fått min moster att gå med på.
- Jag förstår absolut inte hur Ruth kan kalla detta välgörenhet, sa Mary. Gubbarna får ingen gratismat.
Inte ens te bjuds det på.
- Nej, men helt gratis får dom se en spanking star i aktion på scenen, sa jag.
Mary fnös till och skakade på huvudet. Två gemensamma luncher hade helt gått åt till att övertala henne att göra mig sällskap denna kväll. Gång på gång hade hon upprepat att spanking utdelad på en scen var smaklös förnedring. Något som ingen man borde få se en kvinna genomlida.
Till skillnad från mig kunde Mary glädjas åt att ha en stor beskyddande familjekrets, som hon noga beskrivit vid ett av våra långa samtal. Själv hade jag berättat om den starka betydelse moster fått i mitt liv. Att hon gett mig familjekänsla och visat sig naken för mig första gången den dag jag fyllt fjorton år. Hon var sladdbarnet i en syskonskara, där jag ogillade alla de
fyra bröderna och hennes enda syster, den snart femtioåriga kvinna som var min biologiska mamma.
Aldrig förut vid ett publikinsläpp hade Lena behövt stå och säga, vad hon gång på gång måste upprepa nu:
- Varmt välkommen, Sir! Hoppas min stjärt och allt annat vi har att bjuda ska bli till glädje!
Få av de illa klädda gubbarna som passerade henne avstod från att svara på hälsningsfrasen. De tillhörde samhällets bottenskikt. De var vana att överallt bemötas nedlåtande. Nu tvingades en underskön kvinna att kalla var och en av dem Sir, och därtill hade de full frihet att känna på henne, innan de gick in och satte sig.
De bägge männen framför oss i kön hade rakade huvuden och smala kroppar. Kontrasten var stor mellan mosters sexigt designade sidenplagg och deras skrynkliga byxor och vida tröjor. Över vänsterarmarna bar de varsin illa åtgången långrock, och vi hörde hur de med en kaskad av runda ord besvarade mosters hälsningsfras. När de dessutom gick längre än så och lyfte upp hennes negligé över midjan, försökte jag blanda mig i.
- Det räcker nu, mina herrar! Lämna henne ifred! sa jag.
En av dem vände då sitt ärrade ansikte mot mig.
- Sir för dig, grabben! sa han.
Sedan fortsatte han och hans vän att ta sig en ordentlig titt på Lenas underliv.
- Djävlar vilken fitta du har! sa han med ärren.
När de släppte ned negligén igen och gick vidare mot publikplatserna, såg jag hur starkt Mary rodnade. Min mosters jämna och fina ansiktshy däremot hade sedvanlig färg.
- Varmt välkomna, Sir och Madam! sa hon. Hoppas min stjärt och allt annat vi ska bjuda på blir till
glädje.
- Tack så mycket! svarade jag.
Varpå jag log och hon log svagt tillbaka.
Mary och jag hade hamnat långt bak i kön. Väl innei salongen såg vi att få platser fortfarande var lediga på den uppåtlutande parketten. Hon tog mig med upp till bakersta radens båda innersta platser. Där blev hon agitatorisk. Vad moster höll på med var att sabotera kvinnokampen, menade hon. Hela tillställningen var skamlig. Hur kunde en annan kvinna vilja finansiera den? Vad fanns det för välgörenhet i att gubbarna fick se en Marilyn Monroekopia bli agad?
Jag upprepade vad jag sagt vid luncherna med Mary. Hemlösa kunde mycket väl må bra av underhållningen som snart skulle börja. De var frustrerade. För dem var mosters svarta negligé en symbol för de rikas värld. Den som de aldrig förut kommit i närheten av.
Salongslampornas ljusstyrka minskades, samtidigt som det vid scenens ramp blev det fullt strålkastarljus. Publikinsläppets förnedringar var avklarade för Lena, men en värre fortsättning väntade. Den svarta ridån var än så länge fördragen. Bakom den var miljön uppbyggd för det korta dramat The husbandthief.
Förut hade det inte ingått i traditionerna vid teatern att manusförfattaren sa något, innan spelet kunde börja. Men ikväll var det annorlunda. Ridåhalvorna särades för ett kort ögonblick, när Ruth Kennedy gjorde entré vid rampen. Ingen applåd mötte henne.
De enda reaktioner som hördes var besvikna suckar och mumlanden.
- Mina herrar, mina herrar, ta det lugnt! sa hon med sedvanlig pondus i rösten. Jag vet vem ni vill se här på scenen, och era önskningar om henne kommer att gå helt och hållet i uppfyllelse. Men låt mig först tala om varför jag skrivit denna pjäs om en kvinna som stjäl äkta män! Lena Blom från Sverige är lat, falsk och girig. Precis som kvinnan hon spelar har hon fördärvat sammanhållningen i familjer, genom att locka gifta män till otrohet och ta emot dyra presenter från dem. Lyxhoror bidrar starkt till orättvisorna i vårt klassamhälle, och de är kvinnor vars kroppar ni normalt aldrig får titta på. Så njut av föreställningen och av den fantastiska överraskning jag har i beredskap åt er då dramats titelperson mottagit sin välförtjänta aga!
Elakt leende vinkade Ruth till sig min moster, som alltjämt fanns vid ingången. Jag kände hur hårt
hjärtat slog. Lyxhora var en benämning som ofta använts om blondinen jag bodde tillsammans med. På senare tid hade hon tvingats sälja ett tiotal presenter till betydligt lägre priser än de kostat givarna.
Motvilligt lydde hon signalen hon fått. Sakta och med sänkt huvud passerade hon gången vid parkettgradängens yttersida och kom upp på scenen. Det tyckte publikgubbarna verkligen om. De applåderade, stampade i golvet och ropade i talkör:
- Fitta, fitta, fitta!
För Ruth Kennedy var det ett önskemål som måste uppfyllas. Så hon ställde sig bakom Lena, grep tag i negligén och lyfte upp den. Tvingade henne att visa springan och hårbusken för alla. När hon sakta höjde blicken, kändes det som om hon i det svaga salongsljuset kunde uppfatta hur kåt jag var. Det blev min tur att rodna, ända tills Ruth släppte ned negligén igen och salongen blev helt mörk. Föreställningen kunde börja.
Vid partyt hemma i lägenheten hade jag i klungan på soffmattan hamnat mellan två storväxta kvinnor. De skulle nu på scenen få gestalta Annie och Margret, vars äkta män Lenas fnaskiga rollperson lockat till otrohet.
När ridån drogs isär var hon ensam kvar framme vid rampen. Ruth hade försvunnit bakom en sidoskärm, för att på nära håll uppleva vad hon iscensatt och kunna ge sufflering om det krävdes.
Jag undrade hur Lena kände sig, där hon gick runt isin negligé. Hur det var för henne att spela en välskapt ung kvinna, som klätt av sig allt utom ett enda plagg och såg fram emot intimt umgänge med en rik och attraktiv medelålders man.
På scenen fanns samma breda säng som stått där när jag spelat mot henne. Men den hade nu ställts vid fondväggen, till höger om entrédörren. Hon passerade där under sitt vandrande och fortsatte till scenens vänstra hörn, där en brun skinnsoffa och ett långsmalt vitt soffbord var placerade.
För en stund satte hon sig ned på bordets kant och höjde vänstra armen, för att kunna se vad hennes guldarmbandsur visade. Hon var framåtvänd och hade negligén farligt mycket uppdragen.
- Vad han dröjer! sa hon.
- Jag kan göra dig sällskap istället, ropade en man i publiken.
Bredvid mig såg jag Mary vrida ansiktet mot den svartmålade vägg hon hade intill sig, och jag tänkte på allt vi pratat om som inte hade med min moster att göra. Mitt livs första flickvän ville ge mig ett nytt hem. Hon tyckte illa om att jag bodde i centrala London. Ville att jag precis som hon skulle bli förortsbo.
Ibland hade tanken på det tilltalat mig, men inte nu. Jag tittade ned mot scenen igen och ville finnas på den tillsammans med Lena. Där kunde jag begränsa hennes förnedring.
På scenens högra sida fanns ett telefonbord. Hon gick dit och lyfte på luren, slog ett nummer och låtsades lyssna om någon skulle svara. Så öppnades fondväggens entrédörr. Snabbt la hon ned luren igen och vände sig om. Två ursinniga kvinnor kom in på scenen.
- Annie och Marget! Vad vill ni? sa Lena.
- Min make kommer inte, men du får sällskap av oss istället, svarade den mycket långa och stornästa Annie.
Lena skrek:
- Gå härifrån! Det här är ett intrång!
Annie skrattade och replikerade fränt:
- Visst! Visst! Men intrång vet vi att du är mycket van vid mellan benen. För övrigt har vi god koll på våra mäns bankkonton. Dom har verkligen skämt bort dig. Så vad du behöver få ikväll är en ordentlig aga.
Jag såg på den bredaxlade och maskulint kortklippta Margret. Hon passade väl för sin bestraffarroll.
- Om ni inte genast går, ringer jag polisen! sa Lena.
- Glöm det! Ska någon gripas av polisen så är det du, sa Margret. För du är en tjuv av den värsta sorten, och du har förstört våra familjer.
Lena försökte fly mot den öppna dörren, men hejdades av Margret som sedan med sina starka armar knuffade henne bakåt mot Annie.
- Sluta! Låt mig vara! snyftade Lena.
- Och varför skulle vi det, när du inte låtit våra män vara ifred? undrade Margret. Bra att du redan hunnit klä av dig och byta inför vad du trodde väntade. En negligé är ett praktiskt plagg då massor av smisk ska utdelas. Följ med till soffan! Annie ska få ha dig i knät först. Det var ju trots allt hennes Harald och inte min John, som du kom hit för att träffa. Mycket trevlig mötesplats, måste jag säga. En bortrest väninnas lilla hem. Tråkigt för dig bara att väninnan visade sig vara föga lojal, och att Harald fick ett hastigt påkommet förhinder.
Situationen gjorde motstånd meningslöst för Lena. Ändå spjärnade hon emot rejält, då de två andra kvinnorna tvingade henne med sig mot soffhörnan. Det ingick i den njutning publiken skulle bjudas på, och entusiastiska rop från de främsta parkettraderna bekräftade en stor uppskattning. Väl framme vid soffan tryckte Margret ned henne i Annies knä. Negligén åkte upp över midjan igen på den sexiga tjuv, vars bestraffning publiken älskade. Klatschljuden och hennes kvidanden blev snart överröstade av jubelrop. Femtioåtta mycket fattiga Londonbor såg en blondin få smisk på sin ljuvliga stjärt, och bildligt sett var det som att en gigantisk uteliggarkuk reste sig och snart skulle spruta ned hela henne med sperma.
Mitt eget könsorgan var utom kontroll. Jag rodnade och knöt händerna. Bredvid mig fortsatte Mary ha blicken mot väggen. Hon höll dessutom för öronen.
Annie smiskade min moster med en kraft som vittnade om självupplevd ilska. Det har säkerligen varit så i alla tider att skönheter kan locka fram mörka sidor hos andra kvinnor. De blottade skinkorna gungade och blev allt rödare, och Lenas armar hölls hårt fast av Margret, som stod vid den innersta soffgaveln och njöt.
- Sluta sparka med benen, min sköna! sa hon. Annars får en lämplig person i publiken komma upp hit och hjälpa oss genom att hålla fast dem.
Självklart sträcktes armar upp av villiga kandidater på parkett och mansröster ropade att de mer än gärna greppade Lenas vackra ben. Ändå behölls gränsen mellan salong och scen. Tröskeln upp till spelplatsen var liten i verklig höjd, men en svårforcerad mur i bildlig bemärkelse. Ruth Kennedy hade under sitt korta framträdande tydligt visat att allt hände på hennes villkor.
De otrohetsdrabbade kvinnorna bytte plats. Margret tog över som smiskare och Annie stod vid gaveln och höll i Lena. Hon försökte vrida på sig tills hon fick Margrets arm runt midjan. Maskuliniteten hos den storväxta kvinnan förstärktes då hon började daska.
- Jag kan förstå vad min man såg hos dig, sa hon till
Lena. Du är Marilyn Monroe upp i dagen, och han älskar hennes filmer.
Lena sparkade med benen på nytt, och tappade sina röda skor. Hon bönade:
- Aj, aj, aj, sluta!
Det var helt förgäves. Mer smisk blev det.
Jag tyckte om Margrets sätt att röra armen med oerhörd fart och energi. Lenas skinkor var i konstant gungning. Eftersom inte heller benen var stilla, räcktes händer åter upp bland publiken. Sådär en tjugofem – trettio män erbjöd sig att hjälpa till med en ordentlig fasthållning, men ingen av dem släpptes in i dramat.
- Det var slynor av din sort som blev kollaboratörer under andra världskriget, sa Margret till den hon smiskade. Men så kommer du också från ett land, som var fegt och undfallande under de åren. Ett land utan moral och mod.
- Aj! Ajoh! vrålade Lena.
Det var inte första gången jag hört nedlåtande engelska ord om Sverige. Från publiken kom
instämmande jubel. Jag förstod att där fanns före detta soldater. Män som varit med om sin nations stoltaste stund, och som nu levde ett allt annat än stolt liv.
På scenen tilläts Lena resa sig upp, men bara för att tvingas fram till rampens mitt. Där höll Margret i henne, medan Annie slet och drog i negligén. Axelbanden gick av och det svarta plagget föll ned till den rödsmiskade tjuvens bara fötter. Hennes gudinnekropp saknade helt skydd. Annie tog på de blottade brösten. De var fasta och fina. Hade Monroeproportioner. Mosters ansikte vreds utåt. Det var vått av tårar.
- Nej! kved hon. Nej, nej! Sluta!
För samtidigt som Annie hade kvar sin vänstra hand vid brösten, lät hon den högra få sänka sig ned till tjuvens underliv. Det som hon utfört sitt brott med. Två av Annies fingrar stacks in i springan. Där var vått.
- Oj då! skrattade hon. Oj, oj, oj då! Hon tycker om det här. Bäst vi ger henne mer.
- Nej! tjöt Lena.
De tvingade henne med sig till sängen, tryckte ned henne på madrassen och började daska varsin skinka.
Hon gjorde inget motstånd längre. Tog bara emot, medan femtioåtta hemlösa män applåderade och skrattade. Det här var deras kväll och den absoluta höjdpunkten hade inte kommit än.
Jag visste vad min moster och Ruth Kennedy kommit överens om. När agan var helt genomförd, skulle ett lotteri äga rum. Ur en glasskål skulle moster själv dra en lapp av sammanlagt femtioåtta. På den skulle stå ett namn, som hon var tvungen att läsa upp. Hon själv måste avgöra vem av de hemlösa som skulle tillåtas komma upp på scenen. Jag både ville och ville inte se det hända. Hur en skådespelerska som i riktigt unga år varit framgångsrik, gick med att förnedra sig själv så mycket att hon genomförde sitt livs första liveshow tillsammans med lottdragningens vinnare.
Han skulle få uppleva sitt livs kanske bästa knull. Hon skulle sära på benen ge sig till ett slags man, som hon förr vägrat ha någon som helst kontakt med.
Viljan att få se det hända tog över inom mig, då Ruth Kennedy kom in på scenen igen. Hon ställde en stor glasskål på soffbordet och placerade sig sedan vid rampens mitt.
- Hur många av er vill knulla Lena Blom? frågade hon. Räck upp era händer, så jag ser att alla vill vara med i lottdragningen hon själv ska få avgöra!
Naturligtvis fanns ingen i publiken som avstod från möjligheten att vinna. Bara jag och Mary höll ned våra händer. Min flickvän tittade på det som hände nu. På hur Lena tvingades resa sig från sängen, gå till soffan, sätta sig i den på sina ömma skinkor och dra en lott.
- Läs upp namnet! befallde Ruth.
- Tom Harrisson, snyftade Lena fram.
Slumpen var kuslig. Den vinnare som reste sig från tredje raden och kom upp på scenen var den ärrige mannen med renrakat huvud. Han som förnedrat Lena så mycket vid publikinsläppet. Nu skulle hon bli hans inför femtiosju uteliggarbröders ögon.
Glasskålen lyftes undan från bordet av Margret, och hon, Annie och Ruth tittade sedan på, medan vinnaren lyfte upp Lena från soffan. Hon gjorde inget som helst motstånd när han tryckte ned henne på bordet, och inte heller när han särade på hennes ben. Våt efter agan tog hon för första gången i sitt liv emot en uteliggarkuk.
Jag såg på Mary. Hur hon skakade på huvudet, suckade och sa:
- Du måste flytta ifrån din moster.
Jag tittade ned mot scenen igen och svarade:
- Det kan jag inte.
Tom Harrisson tvingade Lena att se honom i ögonen. Han ville kyssa henne, och samtidigt som han gjorde det hördes smackljud i mängder från publiken. Ruth Kennedys intention med överraskningen blev genomförd. Han lägrade henne och tryckte sina läppar mot hennes inte bara som sig själv, utan även som ställföreträdare för de andra uteliggarna. Det här var deras kväll. En ljuvlig stund då mosters gudinnekropp tillhörde dem.
  |
