Sophia i silverklänning

Sophia tyckte inte om att komma tvåa. Men hon hade passande nog gjort det i en kortkort klänning med silverglänsande tyg. Det var mitten av sjuttiotalet och klädskaparna gjorde detsamma som filmskaparna, testade gränserna för vad den breda massan ville acceptera.

Hon hade med knapp marginal missat stora finalen i Eurovision song contest. Chansen att få ett genombrott som sångerska även utomlands. Vi hade lämnat välkända Cirkus på Djurgården, där direktsändningen av den svenska uttagningen ägt rum. Nu var vi
på iväg in mot stan i min bil. Jag satt vid ratten och hon satt bredvid mig och grät, fortfarande med silverklänningen på sig under kappan.
-Nästa år vinner vi, sa jag.
-Det var klänningens fel, snyftade hon. Den var för djärv.
-Ja, nog var den djärv alltid. Och kom ihåg att du valde den själv!

Min röst hade blivit barsk som en sträng pappas, för sanningen var den att jag avrått henne från det provokativa klädvalet. Inte nog med att klänningen extremt kort. Den var också djupt urringad och hölls upp av tunna axelband.

De invånare i vårt avlånga land som skaffat färg-TV, måste ha kollat storögt på allt hon visat av sin solbrända och kurviga kropp. Massor var förändrat på grund av Sveriges Televisions färgsändningar. Vad som visades i rutan hade blivit mer verkligt, och i Sophias fall därtill ytterst sexigt.

Jag hade varit manager och låtskrivare åt flera andra sångerskor före henne, men ingen av dem hade lyckats lika bra som hon. Det skrevs så ofta om henne i kvälls- och veckotidningarna att hon blivit landets mest  omtalade brunett. Artiklarna handlade sällan om hennes sångröst och repertoar, utan tog istället upp hennes klädstil och privatliv.

Hon ville inte bli skjutsad direkt till sin lägenhet i Vasastan, utan föredrog källarrestaurangen i Gamla Stan, som var det närmaste vi kommit ett gemensamt hem. Ägaren till stället hette Georg och jag kände på mig att hans gäster kunnat se uttagningen i TV:n ovanför bardisken. Med andra ord skulle vi säkert väcka uppmärksamhet, om vi kom in och satte oss vid ett av borden.

Mina förutsägelser blev i allra högsta grad besannade. Under källarvalven var det fullt av gäster och vår entré hälsades med jubel och applåder. Ovationerna ökade sedan ännu mer, när jag hjälpte Sophia av med kappan och gästerna kunde se henne i vad som hade förutsättningar att bli årets mest omtalade klädesplagg.
-Bravo! Bravo! Bravo! ropades det.
Och från ett gäng finniga, värnpliktiga killar vid bardisken hördes dessutom busvisslingar.

Den korpulente och skallige Georg var som vanligt klädd i svart kostym, vitskjorta och fluga, när han kom fram och hälsade oss välkomna. I mitt fall gjorde han det genom en dunk i ryggen, medan han i Sophias fall kysste på hand och bugade sig.
-Självklart bjuder vi på allt ikväll, sa han sedan. Följ med så ska jag hitta ett bord åt er!

Restaurangen hade två serveringsrum, det mindre till höger om baren och det större till vänster. Vi gick mot den sistnämnda, där två relativt unga kvinnliga gäster reste på sig. I ett litet silverfärgat fat på deras bord fanns notan och deras betalning, men ingen av dem hade tömt sin kaffekopp. De såg ogillande på Sophia, och var så långt ifrån henne man kunde komma då det gällde klädseln. Bägge hade lappade jeans och vida växtfärgade blusar. En av dem bar dessutom små runda glasögon av det slag som var vanligt bland vänsterfolk.

När Sophia och jag tog plats vid bordet som nyss varit deras, var det som om ekot av deras samtal dröjt sig kvar. Georg brukade aldrig annars ha för vana att kommentera gästers beteende, men nu gjorde han ett undantag.
-Skönt att bli av med dom! sa han. Dom gick till baren och gjorde sitt bästa för att förstöra stämningen under direktsändningen.
-Kan tänka mig det, sa Sophia. Och dom tyckte förstås att rätt låt vann.

Georg nickade och förkunnade därefter att han var av motsatt åsikt. Vinnare hade blivit en avrustningssång framförd av en folksångartrio. Aldrig att de skulle lyckas i stora finalen. Ville man vinna där, skulle man sjunga om kärlek som Sophia gjort.

Vid serverandet tog Georgs hustru över. Hon hette Karin och var precis som han och jag själv en bit över femtio. Sophia drack massor av vin och fick från den bastanta damen ännu mer beröm för sin sånginsats. När vi kom till efterrätten lyste det av vinnarinstinkt i min tjugotreåriga skyddslings vackra ögon. De var bruna precis som hennes hår och de hade gjort starkt intryck i närbild i TV-rutan. Jag beställde in vaniljglass med chokladsås åt henne och kaffe och en bit mintchoklad åt mig själv.

Hon åt långsamt ur sin bägare, och njöt av glassen och av uppmärksamheten hon drog till sig. Pratade med varann gjorde man vid de andra borden. Men såg på varann gjorde man däremot inte lika flitigt. Silverklänningen fortsatte vara kvällens ögonfröjd.

Min närvaro var viktig för henne denna kväll. Då jag plockade bort cigarrettetuiet och tändaren från bordet, protesterade hon:
-Nej, stoppa inte på dig dem redan! Du, det är faktiskt så att jag älskar dig.
-Och det är ömsesidigt, min sköna, sa jag. Men som du vet har jag hustru och två pojkar. Dom vill nog att jag kommer hem nu.
-Visst! Men då kan väl jag för en gångs skull få följa med?

Det hade funnits en oskriven regel under de arton månader som jag varit Sophias manger. Familjen skulle inte blandas in vid något tillfälle. Från början hade regeln bara varit en tradition. En önskan att skilja mellan privatliv och yrkesliv, som min hustru Margot uppskattat. Nu däremot handlade det om mer än så. Bägge mina tonårssöner var förälskade i Sophia, trots att de aldrig mött henne i verkliga livet. TV och tidningar hade gjort henne till deras drömflicka. Dessutom var Margot svartsjuk. För bara en vecka sedan hade jag i ett gräl hemma nästan tvingats ge upp min fortsatta inblandning i Sophias karriär.

Så vänligt men bestämt sa jag till min bordsdam att hennes förslag var mindre lämpligt.
-Varför då? sa hon och sträckte fram sina händer mot mina.
Jag såg på henne spetsiga, rosafärgade naglar och svarade:
-Eftersom min hustru anser att du borde få smisk på bara stjärten offentligt.
-Va? Hörde jag rätt?
En rodnad syntes i Sophias ansikte när jag tittade upp på henne.
-Ja, helt rätt, svarade jag. Med all säkerhet har din klädsel ikväll gjort Margot urförbannad. Vi har redan grälat åtskilliga gånger om dina metoder för att få uppmärksamhet i media.
-Vadå mina metoder? Du har ju stött dem!
-Ja, för det mesta, Sophia. Men du vet vad jag sa till dig om klänningen. Det är nog lika bra jag kör dig hem nu och fortsätter till Alvik sedan.
Hon knöt händerna och skakade på huvudet.
-Jag vill inte vara ensam, sa hon.
-Okej! sa jag suckande. Då följer jag med dig upp i lägenheten och gör dig sällskap där en stund.

Redan i bilen kom den absurda tanken till mig, att jag själv skulle ge Sophia en omgång smisk. Att hon utan publik skulle få känna på den form av bestraffning, som min hustru förordade.

Aldrig! Vad absurt! försökte jag intala mig. Men tanken fanns kvar i huvudet, när jag stod invid Sophia i gallerhissen. Jag var en och nittiotvå lång och hon tjugosex centimeter kortare. Så hon såg upp på mig med de magiska flickögon, som verkade kunna hypnotisera mig att alltid tänka på henne före alla andra.
-Jag stannar inte länge, sa jag.
-Det gör du visst, sa hon. Jag vill ligga med dig.

Vid ett tillfälle tidigare hade hon föreslagit det. Närmare bestämt den kväll då vi lärt känna varann. Även då hade vi varit på Georgs restaurang och det sexuella erbjudandet hade berott på hennes önskan att få en skicklig manager.
-Jag sa nej förra gången, och säger nej nu med, viskade jag.

Det var en markering både av att jag var gift och att jag ogärna samtalade om sexuella ting i en gallerhiss. Den kom upp till hennes våningsplan och vi gick ur den under tystnad. Men när vi väl var inne i hennes hall och hon fått av sig kappan, blev hennes beteende provokativt igen. Samtidigt som jag drog igen ytterdörren, sträckte hon ut armarna mot mig.
-Du kan inte motstå mig i silverklänning, sa hon. Det kan ingen.
-Faran med att dricka så mycket vin som du har gjort, är att man kan drabbas av hybris, sa jag. Du tycks ha glömt att du bara blev tvåa.
-Nästa år ska jag ha en guldklänning. Och den ska vara ännu djärvare än den här.
-I så fall får du se dig om efter annan manager.
-Nej, nej! Älskade, John! Jag vill absolut inte ha någon annan manager än du.

Hennes röst blev som en flickunges, och lusten att aga henne ökade. Jag vet inte vad exakt som fick mig att förlora självkontrollen. Kanske var det trosorna som skymtade fram, för att hon lyfte utmanande på
klänningstyget nedtill. Kanske var det hennes stora, till mer än hälften synliga bröst. Eller kanske var det hennes flicksöta ansikte med fylliga sångläppar, något uppåtböjd liten näsa och de stora bruna ögonen. Hur som helst grep jag tag i hennes armar.
-Nu ska du få vad du länge har behövt, sa jag. Du måste lära dig att det finns andra än du, som är viktiga för mig i den här världen.

En gång tidigare hade jag varit inne i hennes sovrum. Då hade hon varit nedbäddad på grund av en svår förkylning och fått min faderliga omtanke, medan hennes pojkvän svartsjukt tittat på. Den här gången var han inte närvarande, och jag kunde hämningslöst
använda min manliga styrka till att dra henne fram till sängen, sätta mig på gaveln och tvinga ned henne i mitt knä.
-Nej, John! Snälla, låt bli! protesterade hon.

Det fanns ingen rädsla i hennes röst, och ska jag vara ärlig hade jag varit med om andra situationer då mina fysiska krafter satts på betydligt större prov än nu. Visst sparkade hon med benen då jag drog upp klänningen och slet av henne trosorna, men jag kunde sedan utan svårighet hålla fast henne i midjan med vänster arm och börja daska hennes skinkor med höger hand.
-Aj! Aj! Nej! Snälla sluta! kved hon.
-Nej du, min sköna, svarade jag strängt. Det här har du behövt vara med om länge, och jag tror ta mig sjutton att min hustru har rätt. Varför inte låta det ske offentligt nästa gång?

Syftet med mina ord var att skrämma upp Sophia ordentligt. Låta henne känna allvaret i min vrede. Med det misslyckades jag. Hon grät och tjöt ett bra tag visserligen, men när stjärten blivit röd och varm, kom helt andra ljudreaktioner från henne.
-Fortsätt! Fortsätt! Ännu hårdare! stönade hon.

Trots att det sved rejält i min handflata, fick hon sin önskan uppfylld. Jag smiskade henne med kraften som fanns i all min uppsamlade vrede. Utdelade ett straff som gjorde mig så kåt, att inga principer i världen kunde hindra mig från att sedan knulla henne.

Hon låg på mage i sängen. Höll sina armar utsträckta och hade fortfarande klänningen på sig. Agan hade gjort henne rejält våt.
-Äntligen, John! tjöt hon. Äntligen!

Sophia vann aldrig den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagern, men hon vann mig. Några månader senare begärde min första fru skilsmässa, och på pingstafton året därpå stod Sophia brud vit kortkort klänning och tog högtidligt emot min
bröllopsring.  

Tillbaka