Jag är en 30-årig kvinna som som många andra tjejer som skriver hit får smisk ibland, av min man.

Det hände faktiskt så sent som igår kväll!

Jag får smisk/smäll som bestraffning även om det inte är uttalat då när det sker på kvällen. Men vi vet båda två att han ger mig det som ett svar på något jag gjort under dagen. Att jag varit irriterad och vass mot honom, slarvat med något, kommit försent eller inte lydigt honom i något som han velat att jag ska göra. Det började för ett år sedan. då hade vi redan varit tillsammans i nästan två år. Vi bråkade ofta och jag vet att jag kan vara ganska jobbig mot mina pojkvänner (som jag haft åtskilliga ända sedan tonåren).

Just den gången vägrade jag hänga med på en släktträff  till hans familj medan han tyckte att det var viktigt att jag kom med. Jag var ganska otrevlig och sa nåt dumt om hans familj som var ganska taskigt. Plötsligt vände han på mig och gav mig 5-6 jättehårda daskar i baken! Det gjorde riktigt ont och det small till ordentligt på min jeansklädda stjärt. Det var på fullt allvar och det enda han sa efteråt var att "du följer med!". Själv blev jag chockad och kände mig bara som en liten olydig flicka som blir tillrättavisad med smäll. Ingen av oss sa något mer om det. Det märkliga var att jag faktiskt följde med, utan ett ord av protest. På ett sätt kändes ju det lite kränkande att "jag skulle lyda just efter lite smisk" men det kändes så självklart att inte ifrågasätta den auktoritet som man, han just markerat med de svidande förnedrande daskarna som sved en lång stund. Jag minns att vi höll varandra i handen hela resan dit, och att jag kände en växande åtrå att tänka på det som hänt medan vi var på släktträffen.

Det som annars hade varit ett långt gräl hela kvällen och natten ersattes istället av några hårda smällar på min stjärt, och det framkallade sån omedelbar undergivenhet hos mig som kvinna inför min man. När vi kom hem på kvällen hände det sedan som efteråt har blivit en del av vårt samliv.

När jag skulle klä av mig hjälpte han mig att knäppa upp knapp efter knapp i mina jeans, och klä av mig både jeans och trosor. Kläderna jag hade på överkroppen brydde han sig inte om. Jag trodde väl att han ville älska men det fanns något annat i luften som fanns kvar sen daskarna jag åkte på innan vi åkte iväg. Så tog han mig bara så manligt självklart och ledde mig över hans knä där han satt på sängkanten.Jag förstod precis vad det handlade om men det konstiga var att jag accepterade hela situationen. Att han var tvungen att avsluta det som bara var påbörjat och att något nytt från och med nu skulle manifesteras i vårt förhållande. Hans auktoritet och min undergivenhet som kvinna mot min man. Utan protest lät jag mig läggas med min nakna stjärt över hans knä. Och så fick jag smisk!

Han började långsamt att klatcha mina skinkor men både takten och kraften ökade och hans handflata smällde mig på allvar i flera långa smärtsamma minutet. Jag gnydde och jämrade mig tyst och efter en stund grät jag tyst medan jag fortsatte att få smisk som en olydig flicka. Försökte jag undkomma och vrida mig höll han ett fastare grepp om min midja så jag inte kunde komma undan min bestraffning.

Både han och jag måste ha känt att jag länge förtjänat detta under vårt förhållande. Efteråt tog han upp mig i sin starka famn och jag grät ut mot hans bröst medan det brann som eld om min stjärt. Jag kände förstås en skam men mest kände jag en trygghet och kärlek av min man som kändes intimara än jag nånsin varit med om- med någon man!

Han smekte mig ömt där jag satt i hans knä och gned själv lite försiktigt över mina gölheta svidande skinkor. I samband med att jag fick vara så liten och trygg och undergiven mot hans naturliga manliga styrka växte kåtheten och efter ett tag hade vi ett sånt underbart sex! Han var jättestor och häftigheten orgasmen som följde hade jag hittils inte varit med om.

Sedan dess får jag alltså smisk. Det kan gå månader emellan ibland men det är alltid som bestraffning när irritationer har vuxit och jag kommit in i gamla lite bitchiga jängor. I stunden kan det blixtra till i form av några riktigt hårda daskar över jeansbaken- på stället! Det tystar jag genast av och blir bokstavligt verkligen satt på plats!

Sen på kvällen kommer uppföljningen. Den ordentliga agan. Jag bävar för den men jag lägger mig ändå lydigt över hans knä. Han smiskar mig på allvar- hårt och länge alltid med handen alltid på BARA stjärten och det slutar alltid numera att jag gråter.

Men han glömmer aldrig att ta hand om mig efteråt. Och det är det inte själva smisket som gör att jag känner såm kärlek och åtrå. Utan den trygghet och kärlek jag känner efteråt. Att bara få vara kvinna och han bara man. Att veta att han tar ansvar för mig även om det innebär smisk ibland när jag går för långt.

Jag är verkligen som vilken tjej som helst annars. Och han är som vilken trevlig kille som helst.
Men mellan oss är det mycket tydligara. Visst, det är han som bestämmer vissa saker. Och det finns saker som jag förväntas "lyda". Men vi har kommit närmare varandra som man och kvinna och kärleken är starkare än någonsin. Jag har min frihet även om jag får tider att passa. jag klär mig hur jag vill men vill gärna klä mig sexigt för min man.

Jag tittar ibland på nätet och förstår ju att det är ganska många tjejer som får smisk av sina pojkvänner/män. Mer och mer ser jag det som ganska naturligt att låta mannen vara husets herre. Och att få ta konsekvenserna som kvinna över dom felsteg man gör. Det finns en amerikansk websida som heter "Taken in hand".

Där står det om massor med amerikanska par som öppet berättar om hur de lever på detta traditionella vis som man och kvinna. Där mannen också får ta mycket ansvar för ekonomi och trygghet, och då kvinna misslyckas med någon av HENNES plikter så får hon smisk helt enkelt. Det är inte mer med det.
.
Själva smisket som jag får ibland till följd av mina handlingar är egentligen inte det viktigaste. Det är bara ett inslag och ett uttryck ibland för hur jag hittat rätt med en man- äntligen. Finns det kärlek så tycker jag att mannen ska få vara man, auktoriteten är sexig! Och det är lättare att vara kvinna om man erkänner hans auktoritet. Även om jag inte gör motstånd när jag ska få smisk så vet jag ju att en kraftmätning ä'r meningslös. Men också att jag ger upp mitt motstånd och att jag behöver tämjas. Efteråt blir jag så avslappnad, och ibland riktigt sömnig.

När jag såg filmen om Jonny Cash  var det en scen med Reese Witherspoon i sängen med den sexige killen som spelar Cash. Vid ett tillfälle ringer telefonen och för att ta luren lägger hon sig tvärs över mannens knä för att svara.Nästan oskuldsfullt men ändå så omedvetet medvetet.
Jag tänker, min man tänker nog, och dom flesta tänker nog . På smisk som det utspelas mellan man och kvinna! Synd att man inte fick se henne få lite smäll av honom.

Eftersom många kvinnor faktiskt får smisk i sina förhållanden, antingen det är mer lekfullt eller
som riktiga bestraffningar "på allvar". Och jag råkar vara en av dem (i den senare kategorien)
Så vill jag bara säga:
Att det är inget konstigt att man kan börja grubbla lite över sig själv och sin undergivenhet.
om man såg sig själv som en modern medveten kvinna som vill ha jämlikhet. Och så skrivs det det till sexspalter och flickor undrar om dom är knäppa. Men jag skulle säga att det är i så fall lika naturligt att kvinnor som börjat leva i relationer där mannen är "in charge" på ett kärleksfullt sätt, inte vill vara utan denna nyvunna intimitet, även om det innebär lite smisk ibland. Det är naturligt för väldigt många tjejer att acceptera att vara utlämnade åt sin man, och att han har rätten i sin hand att både straffa och smeka, skydda och ta hand om. Min man överöser mig med kärlek, presenter och blommor, ständigt nya överraskningar. Men han har inga problem med att lägga mig över hans knä  när han anser att jag behöver det. Vi kvinnor är väldigt lika våra män på massor med sätt men jag börjar mer och mer förstå och uppskatta olikheterna, och våra olika roller.

Och visst, smisk gör ont det är inget snack. Det vet alla tjejer som fått det på allvar.
Och visst det är rätt naturligt att skämmas lite över att man fått det också.
Och man kan känna både bävan och skräck inför det.
Och det är naturligt att man vill slippa och att man försöker komma undan med att be om förlåtelse och sånt.
Men min man är stark att inte lyssna på det och använder den kraft han behöver om jag skulle vara lite motstridig. Och det är faktiskt det som gör att det är tryggt. Med hans konsekvens.
Att det känns så starkt att han agar mig med kärlek. Jag vet att många kvinnor, helt normala, med karriärer, barn och vänner känner precis som jag.
Och tjejer; det är helt OKEJ.
Och helt natturligt. För ni är kvinnor!