Hej alla läsare av smisksidan. jag är en ung kvinna som länge har läst i smyg denna sida och länge tvekat att skriva hit. men nu har jag bestämt mig och det känns lite läskigt att berätta om det som varit så hemligt förandraäven om jag får vara anonym. det jag berättar om mig själv är annars helt sant.
Jag är ihop med en kille sen två år tillbaka som jag verligen älskar och han älskar mig. utåt sätt lever vi i helt olika världar eftersom vi jobbar med totalt olika saker. Själv är jag väldigt framgångsrik med det jag håller på med,och det kanske inte är såkonstigt eftersom jag alltid haft höga krav först från mina föräldrar och sen från mig själv. Jag har varit den duktiga och söta flickan jämt och får också ta mycket ansvar med mitt jobb. Folk kan nog bli förvånade att det inte går att "sätta sig på mig" fast jag ser så liten ung och vän ut. ut. Men i min relation till min man är det annorlunda. Han tycker att han "ansvarar" för mig eftersom jag är "hans kvinna", kanske lite mer som hans egendom. jag vet att alla feminister fnyser åt detta men pånågot konstigt sätt har jag mer och mer känt det som naturlit att det är han som bestämmer och har sistaordet även när det gäller saker om mig. Får man som tjej tycka  att det kännsnaturligt att mannen är överordnad kvinnan? I vilket fallsom helst så har vår relation blivit starkare och ännu mer nära och intim ju mer han uttalat vadsom gäller och ju mer gränser han satt när jag inte "lydigt" honom ( typ när jag kommer för sent efter tiden han gett mig, hem på natten om jag är ute  med tjejkompisar) saker som rör min säkerhet och hälsa eller  om jag shopparför dyrt utan att fråga, efrsom vi har gemensam ekonomi eller feamförallt när jag låter mitt periodvis taskiga humör gå ut över honom. När jag blir bitchig.jag känner igen mig i mångasom skrivit hit så jag känner inteatt jag behöver förklara hur man acceptera att mannen bestämmer på den här sidan.
Och när jag är olydig mot min man så får jag smäll!
Ja, det är helt sant och jag skäms att erkänna det, och ni förstår att jag aldrig skulle låta nån få vetadet utanför denna sida.

Det händer ibland då och då, ibland kan det gå månader emellan, ibland har jag fått det två gånger samma vecka. det är alltid i förhållande till min bitchighet eller olydnad och jag har aldrig fått smisk utan att ha förtjänat det. Det är alltså helt och hållet en bestraffning det är fråga om och när jag förstått att han tänker ge mig smäll  känner jag PRECIS som en annan tjej skrivit en konstig känsla i magen, jag blir ängslig för det som ska komma och som jag vet inte  har en chans att undkomma och samtidigt är det tryggt att han stoppar mig och markerar sin roll som mannen i vårt hus. han kanske ger mig en hård dask och såger åt mig att följa med in i sovrummet. Det känns helskumt men jag gör verkligen allt för att behålla min stolthet i det läget. hur kan han tillåta sig att ge mig en dask i baken? varför ska jag följa med honom NU i sovrummet? Även om jag anar vad som väntar mig, speciellt om det gått lång tidsen sist jag fått smisk. Fysiskt sätt har man ju som tjej ingen möjlighet mot en kille annat än att bli indragen i sovrummet och lyssna till varför han är arg på mig. När jag bett om ursäkt för mitt beteende och försöker jag dra mig ifrån honom och på något sätt känns det lättare att han får använda sin fysiska överlägsenhet att få mig över sitt knä, än att jag frivilligt lägger mig där. Det är väl den intrigiteten jag får behålla, att jag inte ger mig frivilligt, även om han snart lekande orättvist lätt drar ner mig över sitt knä och utan större problem drar ner byxor och trosor. Och såligger jag där precis  som en olydig tonårstjej och väntar på att få smäll på bara stjärten av min man. Och när daskarna från hans handflata börjar smälla och klatcha mot min nakna stjärt så protesterarjag ett tag till bönar och ber, men sen ger jag upp och förstår att jag behöver smäll, kämpar med svedan som brinner för varje dask, kämpar med genansen och förödmjukelsen, oroar mig för att klatchljudet hörs till grannar mitt ialltihopa. Tänk om dom skulle fattaatt den unga söta framgångsrika kvinnan mittemot får smisk av sin man? Om nu klatchljudet hörs så kan det ju inte tydas på NÅGOT annat än en tjej som får smäll!!!

Men jag känner också en trygghet. Min man skulle aldrig heller slå mig nån annanstans än på stjärten och jag känner att han är så säker på vadhan gör och att han gör det med kärlek.
Jag får ofta smäll i flera minuter och ibland kommer tårar och snyftningar, men ändå tycker jag det är bra att det inte stoppar honom. Han slutar helt enkelt när HAN tyckeratt jag fått tillräckligt.
Efteråt känner jag också igen mig i vad andra kvinnor skrivit. jag får ligga i hans famn och få tröst, och jag tycker ocksåp det är så konstigt att det känns så otroligt tryggt och innereligt just då - JUST NÄR MAN NYSS FÅTT SMÄLL!!!??? är det inte konstigt. ? men så är det för mig också. Man ligger i hansfamn, man bryr sig inteatt dra upp trosor eller byxor utan man ligger med stjärten bar, den är illröd, det svider, hettar och pulserar om skinkorna, ögonen är tårdränkta , kinderna blossande generade. han smeker mig kärleksfullt och tröstande och det känns så himla tryggt?? fast att han just straffat mig med  ordentligt medsmäll på bara stjärten! Vi ligger så länge, ibland älskar vi en bra stund senare när allt fått ebba ut.

Men när det gäller oss så pratar vi inte om det som hänt ( alltså smisket) efteråt. Han är också helt tyst under hela tiden han agar mig , och jag tar aldrig upp det efteråt. Helst vill jag att det skavarasläckt när det sker för jag skäms för mycket för att se honom i ögonen när jag just fått smäll.

Jag vet knappt att jag tagit ordet smisk eller ordet "smäll" inför honom eller knappt inför nån. Jag skäms baraatt uttala orden högt. Det känns så barnsligt och påminner mig om min uppväxt då orden kom som varningar från mamma och bara mamma nämde dessa S-ord så var det tillräckligt straff i sig, speciellt när man gick i gymnasiet.

Nästa dag är allt som vanligt igen, och vi lever som vilket annat vanligt par som helst. Med den skillnaden att vi har våra regler och tydligaroller som man och kvinna och det känns som om vi har mycket lättareatt leva  ihop med dessa  roller faktiskt. Det känns intimt och nära även om jag skäms att berätta om det.
en annan sak jag tänkt på är hur det hela utveckladesig mellan oss. Första gångerna när det började kunde jag få en hård dask när jag stod och kammade håret i bara stringtrosor och en tillsägelse, and that wasthat. Inget mer men dasken brände på skinkan en bra stund och jag tänkte på den länge efteråt. han bad ju inte ens om ursäkt att han gett mig en riktigt hårddask, efteråt. Han märkte väl också hur lätt jag hadeatt accepteradom där daskarna trots att min grinighet inte gick över av dom.
dom andraförsta gångernas när det hände över hans knä, var det också mer tveksamt som om han inte bestämt sig hur hårt han kundeslå eller hur länge. Och det var faktiskt värre! jag kunde tillochmed bli mer sur efteråt efter några krafiga  daskar på jeansbaken eller att han slutade smiska när det just börjadesvida ordentligt. det var faktiskt så att efter ett tag när han började ge mig riktigt ordentligt med smäll ( alltid med handflatan) i tio femton minuter ibland, och riktigt hårt också, när jag kom över nån gräns och lät tårar och snyftningar komma- Då kändesdet mycket mer intimt efteråt. Först då kunde jag ge mig ännu mer för min man och kärleken blev konstgt nog mycket starkare.
jag är intesäker på att jag förstår vadallt detta beror på. Men jag tror att kvinnor och män är olika och ska få vadet. Och att det kanske är nåt narurlit med att kvinnan kan få smisk, som bestraffning av sin man, om det sker i kärlek.
jag vet inte vad min man tänker eftersom vi aldrig pratat om detta. Smisk händer och sen fortsätter våra liv som vanligt. Fast JAG tänker på det länge efteråt. För honom vekar det så självklart att ge sin tjej smäll ibland, inget mer med det. jag vet inte ens om han läser denna sida. Omhan gör det är jag rädd att han ska läsa denna. men jag tar risken. Även om jag hoppas att minatankar kan varaför mig själv även i fortsättningen. Det är helt okej.


De enstaka gånger jag hamnat över mammas knä i tonåren  kan jag berätta en annan gång, ( tre gånger när jag var 15,två gånger när jag var 16 år och en gång när jag var17 år). Men jag har upplevt min relation med mina föräldrar som kärleksfull och att mammagjorde vad hon troddevar rätt då. Men det är klart att man aldrig glömmer stunden inför mammai sovrummet t.ex när jag var 17 och varit borta  ett dygn utan att höra av mig, ögonblicket då mammas händer letade sig upp under min kjol, tog tag i strumpbyxor och trosor och med några bestämda ryck krängde ner allt till knävecket. Och hur hon utan minsta tvekan ledde ner mig över klnät, vek nogsamt och långsamt upp min kjol över ryggen på mig, och hur allt kändes så chockerande overkligt att jag knappt fick ur mig några protester. Att jag som tyckte att jag var så vuxen- skulle få smäll! och hurdaskarna föll, kanske trettio stycken, och trots att det sved, så nästan var det så att jag kunde iaktta mig själv utifrån. Så overkigt och chockande var det att få smäll av mamma , även om detdå inte gjordeså fasligt ont. Det var värre medförödmjukelsen,
men som sagt det är viktigt med kärlek även i uppfostran. För en tonårstjej ( och även jag som tonårstjej var det nödvändigt dom där enstaka gångerna med lite smäll i enrum av mamma) jag har aldrig förberått henneför det och kanske är det viktigt för tonårstjejer och ungakvinnor med litesmäll om det blir nödvändigt, baradet finnsmassorav kärlek också.
Kattis

PS. Jag känner INTE att jag förlorat min självkänska för att jag får smisk ibland. baraså ni vet.

Ps.Ps. liten fortsättning.
har varit full av tankar heladan sen brevet /insändaren jag skickade.
Tänkte att jag ville läggatill:

Det speciella med mitt och min killes förhollande är också kanske inte själva smisket, för det händer ändå inte SÅ ofta, kanske två gånger i månaden, ibland merasällan,nån gång lite oftare. Utan att jag vet att jag KAN få smäll. Bara själva vetskapen att jag kan få smäll om han tycker jag behöver det eller jag är "olydig" eller bitchig. Denna vetskap påverkar nog vårt förhållande mer än själva smisket.Det känns undergivet men tryggt, lite pirrigt men intimt och läskigt och farligt och skämsigt på samma gång.

Kanske det var så med min uppfostran också. tyckte jag fick en bra uppfostran faktiskt och det hjälpte nog att ha en naturlig respekt (till skillnad från många kompisar till sina föräldrar) med vetskapen att jag KUNDE få smäll av mamma. Bara själva vetskapen. Urskämsigt och pinsamt men den höll mig på rätt spår tror jag,till skillnad från många kompisar som strulade en hel del i tonåren..För det hände ju inteså många gånger att jag verkligen FICK det.