I Riksantikvarieämbetets samlingar kan man läsa om Månsö slott att det grundlades på 1600-talets andra hälft av den nyadlade friherren Magnus Gyllenrääf med pengar från krigsbyten erövrade under Trettioåriga kriget.

Det låg vackert på en holme i Hjälmaren och behölls i släktens ägo till 1918 då den siste friherren Gyllensparre avled vid 73 års ålder i spanska sjukan. Slottet är sedan dess i statlig förvaltning och dess unika samlingar av memorabilia från två och ett halvt sekel är öppna för allmänheten på somrarna.

Av särskilt intresse är den kompletta uppsättningen av dagböcker från 1810-talet skrivna av kammarjungfrun Anna Stigsdotter som tjänade hos änkefriherrinnan Gyllenrääf åren 1811-16 innan hon gifte sig med stallmästaren på godset och slutade sin anställning. Friherren hade stupat i 1809 års fälttåg som drygt fyrtioåring och den unge sonen var då bara 15 år. Han ansågs av sin mor friherrinnan alltför ung och därtill vek att ta över styret varför hon intog matriarkens roll under en följd av år tills en tid efter sonens giftermål med den högadliga arvtagerskan till ett annat betydande herresäte; unga fröken Lovisa Ulrika Månstierna av Stora Nyhage slott, vid tiden för äktenskapets ingående två år äldre än sin make med 20 år fyllda.

Utöver Anna Stigsdotters dagböcker finns en närmast pedantisk uppställning över det som framför allt gjort Månsö slott känt för eftervärlden – och även av sin samtid – nämligen reglerna för hur slottet skulle skötas i varje daglig syssla inklusive den fruktade husagan och tukten av hela det övervägande kvinnliga tjänstefolket, den del av samlingarna som av naturliga skäl mest intresserar läsaren av denna uppsats.

Tyvärr har den lika enkla som sinnrika tuktobänken eller ”Konapinan” som den kallades bland tjänstefolket inte bevarats. Den verkar ha varit konstruerad som en pall där den syndande kvinnan knäföll för att sedan böja sig framåt över en vidhängande bordsskiva. Armarna skulle hållas framåtsträckta och möjligen har det funnits en tvärgående stång för den olyckliga att hålla i när agan blev för svår och händerna ville komma nära stjärten. För att möjliggöra en rät böjvinkel i höfterna och därmed optimal presentation av den i sammanhanget viktigaste delen av den kvinnliga anatomin fanns rundade urfasningar i bordsskivan där brösten skulle placeras så att de inte klämdes under den böjda framkroppen. Endast få av godsets kvinnliga tjänstehjon undgick aga och ”Konapinan” lär ha varit föremål för många skämt och fräcka visor vid festligheter.

Här nedan följer en något förkortad version av ”Tuktestadgan” som den kom att kallas samt ett urval av Anna Stigsdotters dagboksanteckningar som berör aga.

” I akt och mening att drifva skötsel av Månsöö slott skall husfolket från yngsta piga eller trädgårdsdräng till den högst ansedda tjänarinnan, Husfrun, iakttaga fullständigt fläckfritt lefverne och vandel. Skulle någon ertappas med olater såsom anges härnedan plikta denne med sitt skinn medelst ris och vidja efter de bestämmelser som stadfästs af Friherrinnan F. Gyllenrääf den 14. februari i Herrens år 1810.

Tjänstekona må under inga omständigheter bedrifva hor eller på annat sätt idka opassande umgänge med mankön under hela året såväl i sitt arbete som på sin öfriga tid. Dit höra också vänslande med fästeman eller under särskilda omständigheter äkta make inom slottets ägor.  Skulle tjänstekona ertappas med hor bestraffas hon med stor risbastu å bara stjärten samt minst åtta slag med vidja under de nakna fötterna. Horkonan skall härfvid underkasta sig alla anvisningar från Husfrun utan att göra sig elände och konstigheter. Skulle horkonan ej iakttaga följsamhet fasthållas hon af tvenne stadiga karlar under hela agan efter Husfruns beslut.

Stor risbastu betyda minst fyrtio slag med nyplockat, aflövat björkris. Om horkonan icke förmå uthärda eller för stor åverkan å rumpskinnet uppstå kan risbastun undantagsvis uppdelas på tvenne seanser. Vid bestraffning av hor skall tillses att äfven de intima delarna få del af agan på det att horkonan skall påminnas om varför hon bestraffas.

Brukas vidja skall denna vara af ett smidigt träslag, högst två och en half fot lång och appliceras med en lätt, snabb snärt med handleden under fotsulorna efter att kängorna aftagits i knästående på pall. De åtta slagen må fördelas på båda fötterna efter Husfruns fria vilja.

Första resan stöld bestraffas på samma vis som hor. Andra resan stöld straffas dubbelt och skall åtföljas af förvisning från slottet å evärderlig tid. Lathet drifvas bäst ur kroppen med ris och här kan åtminstone vid första försyndelsen och på unga flickor liten risbastu anses tillräcklig. Den få uppgå till högst trettio slag å bara stjärten med björkris och kan efter Husfruns tycke följas af något eller några rapp med vidjan på de nakna fötterna eller händerna såsom varnagel.

Samtliga bestraffningar må utföras endast af Husfrun eller af Husfrun utsedd mansperson. I första hand skall stallmästaren anlitas då denne ha den högsta rangen näst Husfrun. I sådana fall skall alltid kvinnligt tjänstehjon närvara vid agan såsom vittne. Om flickan är mycket ung och ännu inte fjorton år fyllda böra manspersoner ej närvara och hela bestraffandet kan med fördel ske öfver knäet på Husfrun själf.”

Utdrag ur Anna Stigsdotters dagböcker.

21. januari 1812

”Idag har jag arbetat hela dagen i köket inför den stundande Vinterfesten. Husfrun har vari i ett ack så dåligt mod och mest skällt hela tiden. Den nya kammarjungfrun Lina serverade friherrinnan kallt te och fick bannor. Flickebarnet får akta sig så inte latmasken måste risas ur henne! Husfrun var inte nådig och Lina fick en sittopp när jag var ute. Hon gör väl sitt bästa flickstackarn men lite fortare med tekannan måste hon gå.”

24. januari 1812

”Lina fick smaka riset idag trots mina varningar. Huvaligen! Kakelugnen i friherrinnans sovgemak blev inte ordentligt eldad och en frusen fru G. är inte nådig! Ändå hade jag flera gånger visat unga fröken hur veden ska staplas för att inte brinna slut för fort.

Jag var stadd vittne vid agan och Husfrun vet hur man risa latmasken ur en flicksnärta vill jag lova! Stackars Lina slapp i alla fall stå och skämmas på pallen först, därtill är hon väl för ung. Vem som helst kan ju gå förbi medan man står där och visar opp hela ändalykten och för en annan är det ju skamsigt nog även om man vänjer sig. Husfrun tycker inte det passar sig väl att en karl ska se baken på flickstackrarna som inte fyllt fjorton år.

Jag fick ta Lina under armen medan Husfrun ställde fram stolen och sen va det bara för henne att vackert lägga opp sig över knät. Hon är så kort att bena hennes peka rakt ut i tomma luften och flätorna hängde framför ansiktet. Raskt upp med kjolen ända på ryggen så att de magra låren och den taniga flickstjärten barades. Husfrun kavla opp ärmen och började risa så skinkorna blevo alldeles rödstrimmiga. Det hördes att det behövs mera stryk i den lilla jäntan som hon ojade sig. En annan bruka ju kunna hålla tyst i alla fall en stund men här va det jämmer från allra första början! Och bena sparka så flickstackarn fick extra slag för å ligga still. Hon ska va glad att det inte var karlar i rummet för hon visa allt hon hade mellan bena. Nästan inget hår på musen har hon heller, lilljäntan. Och så mager att skinkorna se ut som på ett barn fast hon snart är vuxna kvinnan.

När Husfrun va färdig fick jag torka tårarna och trösta’na tills hon blev lugn och sen skrev jag under i risboken och Lina neg duktigt och tackade för agan.”

 
2. mars 1812

”En sån dag det ha varit! Det är ännu inte trettio dagar sen unge herrn gifte sig med sin Ulrika Månstierna och från första dagen har det varit hårda ord och elände mellan unga frun och fru G. Än har det hetat att unga frun är en slarva och bortskämd så mjölken surnar, än att fru G. är en förtorkad gammal räpa. Voj, voj så det har smällts i dörrar här på gården. Unge herrn har inte setts mycket till. Han vågar väl inte svara emot mor sin och inte är väl unga frun så lätt att tampas med heller för en hårt hållen pojk kan jag tro.

Så idag efter frukost bestämde fru G. att unga frun skulle lära sig veta hut. Innan någon av oss hann veta ordet av hade hon givit order om att unga frun skulle föras ner från sin kammare där hon stängt in sig efter det sista raseriutbrottet till pigkammaren och läggas över Pinan. Påkläderskan Brita fick gå och hämta henne och vi andra skulle ställa upp oss i kammaren. Hon var en syn när hon kom ner den goda Lovisa Ulrika! Håret i oordning och med rödgråtna ögon stod hon inför Husfrun med sänkt huvud. Påklädningen hade inte blivit klar så hon bar endast undersärken och blusen. Bena var bara och fötterna likaså. Hon började krångla så fort fru G. började tala men tystades genast. Jag tror hon sa att hon inte tänkte finna sig i att agas och som hon betedde sig tror jag nästan att hon aldrig smakat riset som vuxen. Det är allt annat än en annan!

Jag har aldrig sett stallmästaren Lindgren så sammanbiten och jag tror han var tyst hela tiden. Fru G. befallde unga frun att knäfalla på pallen och Brita fick visa hur. Unga frun var ytterst motvillig och Brita och jag fick båda kämpa för att hålla fast henne under hela tiden. Hon hade inte fått på sig korsetten än och brösten hennes äro så fylliga att de svällde ut på sidorna när hon till slut böjdes framåt av Lindgrens starka armar. Han är då en för stilig karl! Det är inte utan att det pirrade mellan bena när han på fru G:s tecken med sina håriga starka armar lyfte unga fruns kjolar upp på ryggen. Han kan då hantera en kvinna utan att darra på manschetten, rumpan bar eller ej. Och bar som på ett nyfött barn var den! Som alla i herrskapet använder hon underhosor av finaste silke också till vardags men nu dallrade de nakna skinkorna hennes som på en mjölkpiga när Lindgren lyfte riset och lät det vina över den uppstudsiga stjärten. Som hon tjöt! Hon som har gått i alla de fina skolorna och som kan vara en sån näbbgädda mot en annan och alltid sätter sin vassa näsa i vädret, nu lät hon som en barnunge och sparkade med de små bara fötterna. Det gjorde mig alldeles svag i knäna att se den stilige Lindgren svinga björkriset gång på gång och randa hennes frökenrumpa. Han är så go mot oss kvinns i husfolket när vi får ris men nu tog han i så kvistarna flögo. Brita och jag hade fullt sjå att hålla unga frun nere för stark är hon och ful i mun var hon också. När tårarna trillat en stund visade fru G. att det var nog och unga frun fick resa sig upp. Hon drog fort ner kjolarna för att skyla sig så jag kom inte åt att se frökenmusen.

Fru G. höll en lång förmaning för unga frun och sen fick Brita leda henne tillbaka till sovgemaket. Vilken dag!”

 
22. oktober 1812

”Stackars lilla mig! Idag vaknade jag på alldeles fel sida och jag tror jag har grälat med allt och alla fast jag borde veta bättre. Till slut kördes jag upp på mitt rum och Husfrun har sänt efter stallmästar Lindgren för att risa mig i morgon bitti. Ma povre culotte!

Huvaligen, stackars mig och min stora trut. Vad hade jag i köket att göra när Husfrun och Brita bråkade. Så tog jag Britas parti helt i onödan. Men jag var grälsjuk så det är väl inte mer än rätt att jag får smaka riset. Åh, det är så genant att behöva visa upp sig så för en karl även om det bara är Lindgren som redan sett allt förut. Men han är ju så stilig och jag tror nästan att han är lite dragen till mig som han har kastat blickar. Så jag får väl vara mitt allra mest inbjudande även om det är så skämsigt så man kan dö. Och inte kommer jag att kunna sova i natt heller.”

23. oktober 1812

”Kära dagbok, idag var det riktigt synd om mig. Redan före frukost fick jag ställa mig på skampallen i förstugan. Med kjolarna uppdragna och stussen framme fick jag stå där i en hel timme. Och just idag kom vedhämtarna förbi på väg till marknaden och de kastade glåpord och en fräck slyngel gav mig en dask så jag höll på att hoppa upp och ge igen med en örfil men då hade jag väl fått ris varje dag en hel vecka!

Så kom Lindgren i sin urstiliga vapenrock med riset och den nya påkläderskan Lina som vittne. Hon är bara arton år och har inte fått ris här på gården så hon grät lite av ren rädsla och nervositet. Den lipsillen får väl stå på pallen hon också en dag så får hon något riktigt att gråta för!

Lindgren är väl för snäll ändå! Han gav mig en vänlig klapp i baken innan jag fick lägga upp mig över Pinan. Min byst är inte så stor så jag kan böja mig hela vägen och min rumpa måste ha varit en syn för gudar. Om jag går i säng med Lindgren en dag finns det väl inget kvar att avslöja. Jag gjorde mitt bästa för att vara en lydig flicka och drog själv upp kjolarna över stussen, putade så inbjudande jag kunde och Lindgren smekte mig nästan lite oanständigt innan han lät det förfärliga riset bita i min känsliga rumpa.

Jag såg stjärnor, så ont gjorde det idag. Jag som brukar skryta med att jag kan ta en risbastu bäst på hela gården tjöt i högan sky så Lina började gråta igen den barnungen. Jag krånglade så Lindgren fick upphöra med agan för att tala mig tillrätta och han hotade till och med med ingefärsrot i stjärten om jag inte höll still. Med rodnande kinder och skinkor lyckades jag behärska mig och agan slutade efter vad som kändes som hundra år. Jag fick inte resa mig genast utan måste lugna mig först under det att Lindgren smekte mig sakta och hyssjade. Han är så fin mot kvinnorna han agar och jag rodnade nästan mer vid tanken på vad han kunde fått göra med mig om vi varit ensamma än jag gjorde av att visa hela härligheten för en karl som inte är fästfolk med mig. Jag lät kjolarna vara uppe med flit när jag reste mig så Lindgren måste ha fått en god blick av mitt intima. Jag tänkte att det kan han behöva så ensam som han har varit sen frun hanses dog i barnsäng den där förfärliga vintern för två år sen.

Sen fick jag stå på pallen igen en halv timme med min illande röda rumpa blottad för vem som gitte gå förbi.  I morgon är det kyrkohögtid och det ryktas att två pigor från granngodset ska piskas efter högmässan för hädelse. De sover säkert inte så gott i natt som jag ska göra!”