Jag var hela denna vecka snäll, hjälpte mamma med allt, maten, disken, städningen och allt annat bara för att jag visste att på lördag ville jag sticka med en annan tjej kompis och några killar och tälta. På lördag morgon gick jag upp innan mamma, gjorde frukost och väntade på henne. När hon kom upp frågade hon varför jag var så snäll och när jag nämnde mina planer sa hon att det gick bra, fast att jag var tvungen att komma hem en dag innan jag hade sagt (måndag) för att vi skulle hem till morfar, han hade födelsedagskalas. Jag sa att det skulle gå bra och på eftermiddag KL. 16.00 blev jag upphämtad av mina vänner.

Utflykten var jätteskoj, vi badade, åt gott, festade och hade allmänt skoj. På sondag morgon frågade jag en av killarna om han kunnde köra mig hem och förklarade varför men då sa han att han inte ville det. Jag bad och förklarde hur det låg till men han ville absolut inte göra det. Då ringde jag upp mamma och frågade henne om inte hon kunde komma och hämta mig men då sa hon att jag skulle klara mig själv och att hon väntar på mig. Om jag inte kom hem i tid skulle det bli synd om mig sa hon. Jag blev jätte rädd och resten av dagen var jag helt för mig själv, detta gäller även måndag. När vi väl skulle åka hem hade jag verkligen ingen lust att göra det.

När jag blev avsläppt utanför huset gick jag med små steg mot dörren. Kännde på men det var låst. Öppnade och gick in och märkte att mamma var borta. Jag packade upp min ryggsäck, badade, gjorde mig iordning och åkte till morfar. Där satt mamma och var jätte arg. Jag försökte förklara mig, bad om förlåtelse men hon sa inte ett ord. När jag pratade färdigt reste hon sig upp, tog tag i min arm och sa åt mig att gå till ladugården. Då sa jag med högre stämma (hoppades att morfar skulle höra) att jag inte vill och att jag gör vad jag vill. Då fick jag en jätteörfil. Med ansikte i händerna gck jag ut till ladugården och satte mig med gråten i halsen.

Efter 5 minuter kom mamma in med ett bälte. Jag blev jätte rädd och sa till henne att "du har ingen rätt att slå mig jag är vuxen". Hon svarde med att så länge du beter dig som en barnrumpa så ska du behandlas. Hon sa åt mig att resa mig upp och jag vågade inte annat än att göra det. När jag hade gjort det drog hon av mig mina jeans, trosor och sa att jag skulle böja mig fram vilket jag gjorde. Hon började med att smiska mig väldigt hårt med sin handflata och efter 10-12 slag böärjade jag gråta och be om förlåtelse, då säger hon att så går det till när du inte lyder mig. Efter det började hon använda bältet, fick Ca 20 jätte jätte hårda slag, skrek av smärta varje gång hon slog. När hon var färdig sa hon att detta kommer att ske igen nästa gång jag är olydig. En vecka efter det hade jag märken på rumpan, och strax efter det bestämmde jag mig för att flytta hemifrån, vilket jag gjorde. Idag har jag bra kontakt med mamma, även om hon fortfarande brukar smälla till mig på rumpan när hon tycker att jag är kaxig eller något annat.