Det tog mig många, många år att erkänna att jag behövde smisk, trots att jag inom mig vetat det länge.

Så mötte jag dig och allt föll på plats.
Du tog mig, gav mig kärlek och trygghet... och smäll när jag behövde det.
Smisk i min fantasi och i verkligheten visade sig vara två helt skilda ting. I och för sig lika upphetsande, men svedan... svedan hade jag inte förstått förrän jag upplevde aga på riktigt!

I början smiskade du mig enbart med handen, liggande över ditt knä. Det kändes så rätt!
Men att det kunde svida så hade jag aldrig föreställt mig.

Jag var utom mig de första gångerna. Skrek högt varje gång din starka hand träffade min blottade stjärt.
Du har aldrig smiskat mig utanpå byxorna utan alltid med stjärten bar. Och det tog tid att vänja sig,

Så småningom lärde jag mig att hantera svedan bättre. Att ta emot smisket, låta smärtan sjunka in istället för att spänna mig och kämpa emot.
Inte så att det är lätt att få smisk nu när jag är mera van. Det är aldrig lätt. Men nu vet jag...
Oron och rädslan som fanns där i början har försvunnit. Jag skriker och gråter fortfarande, men känner stor trygghet i din dominans och makt över mig.

Och min respekt för och kärlek till dig har bara ökat.

När jag lägger upp mig över ditt knä, vet jag att jag har en kamp framför mig. En kamp och en svår stund.
Men jag gör det utan rädsla.
Det är så självklart och naturligt och jag behöver det så väl.
De första klatscharna är inte lätta! Jag behöver dom för att förbereda mig på att ta emot resten av agan.
Sen blir det lättare för en stund, innan du tar i hårdare och svedan blir värre.
Efter ytterligare några minuter kommer små gnäll och gnyenden som ökar till skrik när svedan blir allt mer svår att hantera.
Så följer den svåraste biten, när det känns outhärdligt. Jag kan inte ligga still, skriken blir till vrål, det gör så ont, så ont! Mellan skriken tigger jag, bönar, ber om att få slippa!
Men både du och jag vet att agan måste fullföjas tills jag kapitulerar.
Just när jag tror att jag inte ska stå ut en stund till inträffar förändringen inom mig.
Kropp och själ hittar underkastelsen. Skriken blir till en lättande, hejdlös gråt. Kroppen slappnar av fullständigt.
En liten stund till smiskar du då, medan jag möter smällarna i total undergivenhet.

Och sen - kärlek, tröst och ömhet!