Jag tänker ofta tillbaka på mitt smiskförhållande jag hade med en man.
Tänker på hur avslappnad jag kände mig att helt och fullt leva ut min undergivenhet och underställa mig HONOM, min MAN. Jag slapp på något sätt vuxenlivets alla krav på att ha blivit en vuxen kvinna och kunde förbli barn när vi träffades på ett skönt och undanflyende sätt. Jag vet inte om andra tjejer och kvinnor som fått/får smisk av sin kille känner igen sig i det. Det var ju Han som bestämde över mig och bestämde när jag "behövde" smäll och det var spännande att inte ha något val. Det enda jag kunde göra vara att böna och be om att slippa, sprattla lagom mycket över hans knä men inte mer. Han var ju ändå så fysiskt överlägsen och jag undrar om det inte är det som får en kvinna att bara erkänna det och ge efter för den stora fysiska ojämlikheten, att få vara helt otidsenlig med alla feminister och gå tillbaka till en tid då vi alla kvinnor var naturligt underordnade.

Minns en gång när jag hade varit med en tjejkompis en hel kväll och mycket sen kom hem till honom. Han (Min kille) var jättearg för att jag borde ringt eftersom han planerat att vi skulle fira hans nya jobb. Minns hur jag stod där och kände mig precis som en olydig tonårsflicka på bar gärning inför mamma. Stod i jeans och hästsvans och kände mig jätteskyldig och dum fast alla jämlikhetstankar borde vara annorlunda. Det satt liksom i ryggmärgen (eller i rumpan) att Han alltid hade rätt och jag hade varit OLYDIG. Han var muskulös och vacker och satt i soffan i jeans och t-shirt bredbent och överlägsen och självsäker när han sa att jag hade förtjänat smisk.

Jag som inte alls var beredd på att få denna barnsliga bestraffning efter en jätterolig kväll med min bästis på krogen, blev överrumplad och försökte på alla sätt stammande be om ursäkt, samtidigt som jag stirrade på hans krafiga bredbenta jeansben och visste att jag snart skulle bli lagd över hans knä iallafall, hur mycket jag än försökte slippa. Jag visste att om jag ville slippa smisk så var enda möjligheten att "sköta mig prickfritt" eller göra slut med honom.

Överlägset sa han åt mig att ta av mig jeansen och jag lydde skamsen men ändå upphetsad av denna kränkande situation. Inte ens mitt allvarliga försök att beveka honom genom ett absolut säkert trick för en flicka : jag satte mig på knä framför honom och började fumla efter hans gylf, befriade hans stånd under kalsongerna och trodde det skulle räcka att ge honom det som alla killar alltid vill ha, och som jag gärna ger också - men efter en stunds sugande och smackande så drog han ur mitt huvud och lyfte lekande lätt upp mig över hans knä.

Snart låg jag över hans knä och hans handflata smällde mig hårt och det gjorde förskräckligt ont förstås.Ändå var jag tacksam minns jag att jag fick behålla trosorna på denna gång. Jag inbillade mig i allafall att det sved mindre då. Vet inte varför han ibland avstod från att ge mig smisk på "bara stjärten". På något sätt blev det ännu mer förstärkt att det rörde sig om bestraffning då - inte sex. Men just under själva agan ångrade jag mig alltid. Inte bara svedan som var svår att uthärda förstås utan att jag fick dåligt samvete för mig själv - hur jag kunde fionna mig i att få stryk - jag som var en modern ung kvinna. Hur kunde jag finna mig i detta?

Efteråt skingrades dessa tankar och jag kände mig avslappnad , märkligt upphetsad av kombinationen- sveda och bultande värme i stjärten, skam och förödmjukelse och att jag försökte tänka att jag var värd det- att jag förtjänat det och att det barta var naturligt att flickor får smisk av sina killar när dom inte uppför sig. Och tröstet efteråt hans faderliga famn och sen hur han tog mig.

Men det dåliga samvetet med mitt smiskförhållande följde mig under förhållandet hela vägen och dök upp just under själva smisket. Upphetsningen var mest innan , varningen dasken i rumpan, väntan, att be om att få slippa - och efter.
Jag kanske alltid varit åt det kinky hållet även om jag velat uppleva det mer med fler män. Hanbojor har jag alltid varit nyfiken på. Och dask i rumpan tyckte jag absolut aldrig var fel. Inte för svedan utan för det förbjudna. Riktig smisk som en olydig flicka över min dåvarande killes knä innehöll Många komplexa omtumlande känslor.
Har uppväxten någon betydelse ?
Vet inte om jag varit utan denna läggning även om inte min mor hade gett mig smäll på stjärten i 17 årsåldern vid två tillfällen och varnade mig ständigt med "smäll" (och jag tog varningarna på fullaste allvar - fruktade på allvar smisk på bara  stjärten om jag så var tio minuter försenad efter överenskommen tid med mamma) tills jag flyttade hemifrån. Jag tyckte ju bara att det var Pinsamt! Och det finns ju massor av tjejer som längtar efter smisk som vuxna utan att som jag fått det i tonår eller barndom.

Avslutar här mina bidrag till din sida. Tack för en bra sida
Kajsa