Det svider, men svider gott

Fick en dag se litet av "aga-diskussionen" i Er tidning och vill nu berätta något ur mina egna erfarenheter. Jag medgiver, att jag var mycket bortskämd och olydig, när jag som 12-årig började få ris. Mina föräldrar dogo då och jag kom till min förmyndare, en äldre präst i Norrland. Vi bodde på landet. Utom mig uppfostrade han tre egna barnbarn, vilkas föräldrar voro i Amerika. Vi hade det bra strängt, men detta var mycket nyttigt; nu efteråt vet jag det.

Tredje dagen jag var där fick jag komma in i farbrors rum. Han satt i sin stora skrivstol vid fönstret. Jag fick komma ända fram till hans knän och så sade han, att han nu hade att uppfostra mig till en bra kvinna och att han redan märkt att det fanns en mängd oarter att arbeta bort. För att jag från början skulle få klart för mig vad jag hade att rätta mig efter, ville han redan nu låta mig få komma under disciplin. Han risade alla obeskedliga barn — och nu skulle jag lägga upp mig. Jag skrek och bad, men fast det var första gången någon tagit sådan ton mot mig, så förstod jag snart att jag den gången skulle få foga mig.

Själv fick jag knäppa ned byxorna, mina fina spetsprydda byxor, som alls inte varit med om slikt förr. Jag fick gå fram till farbror, niga först för honom, sedan för hans stora, mjuka ris och sedan lägga mig raklång på soffan. Det sved svårt. Sedan fick jag tacka med handkyss. Jorden öppnades icke och himlen störtade ej in under detta oerhörda, som sedan ofta upprepades. Jag blev bara kuvad och fann det bäst att bli snäll.

Om vintrarna gingo vi flickor i skola i närmaste stad och bodde där hos farbrors gifte son, som var folkskollärare. Hans fru hade småkolan. De voro också mycket stränga. Barnen i skolan fingo ofta rotting och ris. Flickorna agade frun, varpå de fingo stå i kakelugnsvrån med linnet uppdraget och visa baken, som var alldeles eldröd efter riset, för alla kamraterna. Jag tyckte det var bättre att få ris av farbror prästen, för det såg ingen annan.

Fast jag gick i läroverket så fick jag emellertid också ris av tant liksom hennes egna skolbarn, om tant tyckte att jag var mer självsvåldig än vanligt, ty jag var yr och ville allt ej lära samt fick därför ofta klagomål i skolan. Jag var också glad åt att gossar uppvaktade mig, men allting sådant förbjöd tant, fast jag var 15—18 år; lydde jag ej, blev det smäll. Och skolläraren lade inte fingrarna emellan. 0, så jag skämdes att draga upp linnet och böja stussen över hans knä eller stol. Jag var så snäll hela terminen efter hans aga, jag var så rädd att ådraga mig den igen. Han var så metodisk.

Jag fick stå i giv akt och så på kommando utföra alla rörelserna: "knäpp upp byxorna" — "drag ned dem" — "drag upp linnet" — "lägg upp dig" — "stick händerna under dig, och var gång du söker skydda dig med dem får du flera rapp extra; det är min sak att tillmäta dig agan, medan din uppgift endast är att ligga stilla och taga emot den". När jag fått 20-25 slag, fick jag stiga upp och, storgråtande, stående framför honom be om förlåtelse, sedan jag först tillfredsställande förklarat varför jag fått ris och åhört hans strafftal. Därefter fick jag ånyo lägga mig framstupa och mottaga resten - nästan lika många slag till ännu eftertryckligare påminnelse och varning.

Jag är nu tacksam för denna aga; min barndom och uppväxttid var annars både glad och oskyldig, och jag visste, att det var min egen skuld om jag fick genomleva sådana där skamsna och tråkiga stunder.

Jag tror det är nyttigt att risa också flickor och nog vet jag, att en riktig risbastu väcker ens respekt bra mycket mera än kält eller en hastigt tilldelad örfil. Just nyss tog jag in min nioåriga flicka till en risbastu, hon står borta i vrån och skäms, och alla syskonen ha varit inne och sett henne samt blivit mycket allvarliga vid den synbara varningen. Hon sprattlade på mitt knä och bad vackert, men björkvidjorna hon själv varit med om att skära, de gjorde ändå ett gott arbete.

Min mans myndling, en 17-årig flicka, får också ris av mig. Här uppåt Norrland är aga rätt vanlig bland medelklassen. Och väl del. Det svider, men "svider gott", d. v. s. gör god nytta.

Irmelin

Tillbaka