DEN GAMLA GODA TIDEN

Den lokala rättsmyndigheten sammanträdde i den lilla tyska landsortsstaden. För dagen fanns det enbart bagatellartade brott för domstolen att ta ställning till. Sista målet för dagen togs upp av stadens borgmästare, den fryntlige vinhandlaren Klaus. I hörnet där båset för den åtalade fanns stod en ung grann flicka i tjänst hos den förmögna fru Ingeborg, vilken förestod stans enda värdshus. Flickan i båset hette Eva och hennes brott var öppet trots mot sin arbetsgivare och nu skulle statueras exempel.

- Erkänner du, tjänsteflickan Eva Müller, vanartighet mot din husmor, högt vördade fru Ingeborg? frågade borgmästaren, som varje lördagskväll brukade gästa den frodiga fru Ingeborg i hennes gemak ovan värdshuset.

Den blott sextonåriga Eva var för dagen förgråten i sitt rena ungflicksansikte och viskade ett knappt hörbart "nej". Den rundlagde borgmästaren höjde en aning på sina brillor och tittade stint på den blonda rundnätta tjänsteflickan med de granna flätorna, som räckte ända ner på ryggen.

- Desto värre för dig att du nekar, och inte erkänner vad din matmor lagt dig till last, men rätten kommer ändå ha sin gång, till straff dömer jag dig inför denna rätt och inför henne själv närvarande, att du genast nerföres till denna byggnads källare och där i ett speciellt rum på din nakna stjärt agas med ett gott björkris, tjugofem rapp på din syndiga stjärt...

När borgmästaren sagt sitt greps Eva i ena armen av en vaktfru för att föras ner i källarvalvet, där överuppsyningsman Konrad huserade med sina ris och rottingar.

- Synd att jag inte själv hinner att övervara den lilla godingens risbastu, mumlade borgmästaren för sig själv när han avslutat dagens förhandlingar.

Den stabila vaktfrun höll Eva i ett stadigt grepp under vandringen ner till källaren. De fick gå nerför en trappa av trä, som var tillräckligt bred för att de skulle kunna gå bredvid varandra. Tårarna rann nerför den ljusblonda flickans näpna ansikte. Aldrig hade hon trott att hon skulle hamna här...

Vaktfrun var i femtioårsåldern och tjänstgjorde i rådhuskällaren med att hålla ordning i de celler som fanns för kvinnliga fångar, dessutom tjänstgjorde hon som vittne vid kroppsliga bestraffningar av kvinnor. Hon sade inte ett ord under den korta promenaden utför trapporna, inte förrän de kommit nerför trappan och fram till en grov dörr, för ögonblicket stängd, höjde hon rösten och ropade:
- Öppna dörren, Konrad! Här är en jäntunge som omedelbart skall ha smisk...

Den grova dörren öppnades och den vettskrämda Eva knuffades in i det rum eller rättare sagt kyffe, där man pryglade vanartig ungdom. Eva såg omedelbart den karl, som hette Konrad och som var profoss i rådhuskällaren. Det var en väldig människa, ungefär två meter lång, grov och bred som en atlet, han var ganska ung, kanske fyrtio år. Vaktfrun stängde dörren bakom sig och knuffade Eva ännu längre in i rummet. Konrad var klädd i en grov skjorta och byxor av enklaste slag, på fötterna hade han träskor.

- Hur kan en sån här näpen liten fröken hämna här och vad vill hon Konrad, sade mannen och skrattade högt åt sitt skämt. Eva var skräckslagen och kunde bara hulkande vädja om nåd.
- Snälla, snälla gode man, om ni har någon rättvisa, jag har inget gjort... och skona mig ifrån...
- Vad skall jag skona dig ifrån? frågade den grove karlen lent och tittade Eva skälmskt i ögonen. Eva slog ner sina ögon och upprepade sin vädjan att slippa straff.
- Har du inte dömts av borgmästaren har du inget att frukta, log Konrad. - Nu får det vara nog, avbröt vaktfrun och överlämnade rättens dom till Konrad medelst ett skrivet utdrag från rätten.
- Jaså, jaså... mumlade Konrad, hon skall ha med ris... och på bara rumpan...

Eva grät tyst, samlade sig för ett ögonblick och utbrast inför den förvånade Konrad och vaktfrun:
- Hur kan ni stora starka karlen prygla en stackars oskyldig flicka, hur kan ni, har ni ingen... har ni ingen... Åter började Eva att snörvla och hulka, i det att hon såg sig omkring i rummet. Mitt framför henne fanns ett bänkliknande föremål, vars ändamål hon kunde ana sig till. Bänken var inte lång, såg mera ut som ett bord, bara med skillnaden att mittpå fanns det remmar.

På rummets ena långsida fanns rottingar och käppar upphängda efter en vägg, alla till synes av olika storlekar. Under dessa rottingar fanns en väggfast vattenså och om inte Eva såg fel var den fylld av björkrisvidjor, som simmade omkring. Hon höll sig för ögonen tills vaktfrun med ett ryck drog bort hennes händer och knuffade henne fram till den hemska bänken. Konrad flinade förnöjt och tog tag i hennes armar, som om hon var en liten vante. Likt en docka vräkte han henne över bänken och slog remmarna om hennes midja, så att hon var hjälplöst bunden. Bunden liggande på magen kom hennes ben att hänga fritt efter bänkens ena sida.

- Det var på bara stjärten, sade vaktfrun och vände sig till Konrad. - Lugn, bara lugn, tids nog skall jag dra er hennes underbyxor men först skall jag göra ordning ett lämpligt ris, som passar till nådig frökens skinn...

Eva bet ihop sina tänder i skamsel och rädsla, gud vad hon skulle få stryk... Tänk om han slog ihjäl henne, nej det kunde han väl inte göra, hon skulle ju hämtas efteråt av fruns jungfru, så var det sagt...

Konrad visslade och skrattade hela tiden han arbetade med att iordningställa ett lämpligt ris att klå att den lilla tjänsteflickan med och han kunde sin sak.

- Sådärja...nu tror jag riset blir bra... eller vad tycker du Elna? Han vände sig till vaktfrun, som studerade björkrisknippet han iordningställt.
- Det blir bra, efter tjugofem kan hon inte sitta på en vecka, log kärringen elakt. Båda skrattade samstämmigt inför det som skulle komma.
- Jag hade en flicka tidigare idag, hon fick med rotting, sade Konrad, nu skall vi knäppa ner frökens underbyxor så att lilla rumpan blir naken och bar, det stod ju så att den skulle vara i naturligt skick, hahahahahahaha....

Mannens skrattsalvor ekade i rummet när han vant och skickligt först drog upp Evas kjol och band fast den högt över hennes rygg och sedan lugnt drog ner flickans underbyxor så att hon var naken från midja till knäveck.

De fylligt vita ungflicksgloberna låg framför Konrads ögon och han log svagt och slickade sig om munnen. Konrad hade alltid tyckt om sitt arbete och ju läckrare stjärt desto roligare att arbeta... och den här stjärten var avgjort rolig för honom. De runda låren övergick till skinkor som svällande och mjuka som persikor vällde upp som dunbollar framför Konrad, sannerligen skulle han inte prova dess mjukhet genom att ta på dem med sin grova hand.

- Jag måste känna på hennes hull så jag vet hur jag skall lägga rappen, försvarade han sitt handlande inför vaktfrun, som suckade och väntade på att röven skulle randas och flickan tjuta. Vaktfrun som inte var gift blev alltid så underligt mjuk i knäna då man agade flickor i källaren och det värmde så skönt i hennes kropp...

- Tjugofem var det ja, sade Konrad och höjde risknippet och lät det falla över Evas skinkor. Flickan skrek till men hann aldrig hämta sig förrän riset träffade igen. Det var aldrig tal om att Konrad slog allt vad han orkade, det skulle bara inte gå, men en ordentlig risbastu skulle hon ha och det såg Konrad alltid till att flickorna fick...

Konrad sade till sig själv att det var med kärlek han klådde flickorna och det trodde han faktiskt själv på. När vaktfrun kommit till femton i sin räkning började Eva förbanna sina plågoandar, vilket hon inte skulle ha gjort, för Konrad ansåg att det inte fanns någon anledning eftersom bara han och ingen annan visste vad som var lämpligt.

- Din jävla... bastard... ohhhhhhhhhhhh... aaaajjjjjjjj...ihhhhhhhjh...aaaahjjjjjjjj

De sista tio rappen blev därför hårdare än beräknat och det var inte underligt att stjärten efter de tjugofem var purpurfärgad och blodslagen på sina ställen.

Tillbaka