Min uppväxt

Mitt namn är Anna, och under min uppväxt i en ort vid Indalsälven i Jämtland hände det vid ett handfull tillfällen att jag fick smisk av mamma och pappa.

För mina föräldrar var smisk storsläggan, det som sattes in vid några få väl valda tillfällen då jag gjort något som äventyrat mitt eget liv, eller förstört egendom och ljugit om det. Jag fick aldrig smisk för vardagliga olyckor eller vanliga barnsligheter.

Där var skäll, tidigt läggdags och indragen veckopeng de normala straffen. När en gräns i mitt beteende ändå hade nåtts sattes mini-släggan in: hot om att få smisk. Detta var vanligtvis tillräckligt för att smisk i slutändan inte skulle behövas. Jag var ett ganska lugnt barn med en trygg uppväxt och jag älskar mina föräldrar, nu som då.

En av de första gångerna som jag fick smisk var jag 7-8 år. Jag hade sprungit rätt ut i vägen utan att se mig för, och en buss måste hastigt bromsa för att jag ska hinna över, ilsket tutande. Fick skäll och hemma i hallen blev jag böjd över mammas ena knä och fick några rejäla smällar på rumpan. Det tog Kanske 10 sekunder, men gjorde att efterföljande hot om att få smisk genom åren var ganska effektiva.

Men Jag ska nu berätta om den gången då jag var 11 år, jag och min då bästa vän var på väg hem från skolan och gick ner till älven för att kasta sten på den nylagda isen. Av våra stenkast gjorde vi snart den kvalificerade bedömningen att isen var ganska tjock, och därifrån ledde leken till det absolut förbjudna: att gå ut på isen. MÅNGA gånger hade våra föräldrar varnat oss för att isen var opålitlig, det var strömt och rent livsfarligt!

Detta hade vi såklart I bakhuvudet, men vi fortsatte ändå och lekte oss centimeter för centimeter längre ut, sporrade av varandra. Ett obehagligt knak i isen fick oss genast att avbryta och gå iland igen. Vi skrattade av lättnad då knaket gjort oss otroligt spaka. Vi hade trots allt kommit ganska långt ut.

Vi skildes åt under fnitter och skratt, förmodligen kände vi oss lite fräna och modiga som gjort nåt som vi visste att vi inte fick och kommit undan med det.

På vägen hem sedan kände jag en ångest och också en lättnad över att ingen sett vad vi gjort, I efterhand så otroligt dumt och farligt vilket jag ju så väl visste. Jag hade en klump I magen.

Väl hemma blev det genast tydligt att vi inte alls kommit undan med det. Någon hade sett vår lek på isen och ringt våra föräldrar. Mamma var så arg att hon hade tårar i ögonen. Hon berättade att hon ringt pappa, som fortfarande var på jobb, och att han också var jättearg. Mamma gav mig den värsta utskällning som jag ditintills fått och klumpen i magen växte.

Jag skulle genast gå till mitt rum efter middagen. Mamma sa att hon och pappa skulle diskutera mitt straff när han kom hem.

Väntan på mitt rum var både en pina och en lättnad på något vis. Klumpen som jag känt I magen var borta och kanske berodde det just på att jag inte kommit undan, och fått skäll. Jag anade nog vartåt det barkade, men en liten viskande röst I mitt huvud närde en tanke: Kanske var jag för stor nu? Jag var ju ändå elva…

Jag hörde hur pappa kom hem, men de kom inte genast till mitt rum. De pratade lugnt I normal samtalston I köket medan de stökade med mat och disk. Jag tordes inte tjyvlyssna närmare.

Det var nog osäkerheten och väntan som var värst, och jag kände att oavsett om det blev smisk eller inte så ville jag bara att dom skulle komma.

Efter en god stund knackade det på min sovrumsdörr och mamma och pappa kom in. Jag hade legat i sängen men ställt mig upp när jag hörde deras knackning. De ställde sig framför mig i enad front. Till min förvånansvärt stora lättnad lämnades genast besked som tystade den lilla viskningen i mitt huvud om "för stor".

Med lugn röst sa mamma: "Vi är förvånade och besvikna på dig Anna, att du kunde göra något så dumt. Om det är NÅGOT som vi alltid har varit tydliga med så är det faran med isen på älven! Det gäller livet!"

Pappa följde upp, även han med lugn röst: "Mamma och jag är rörande överens, och vi ska inte dra ut på det. Borsta tänderna och gör dig klar för kvällen. Jag kommer att ge dig smisk på stjärten, och sedan är det läggdags."

Jag kände en susande tomhet i huvudet och svarade: "ja pappa." Jag gick på toaletten, kissade och borstade tänderna. Tittade på min spegelbild medan jag borstade. Jag var inte rädd, bara lättad. Spenderade ingen mer tid på toan än vad jag brukade, ville inte dra ut på det själv heller.

Jag gick förbi köket där mamma satt och läste i tidningen. Sa godnatt till henne. "Jag kommer komma in till er på ditt rum när du har fått ditt smisk. Vi säger godnatt då." sa hon mjukt. Jag nickade, tog ett glas vatten och gick mot mitt rum.

Pappa satt på sängkanten när jag kom in. Efter att ha stängt dörren efter mig satte jag ner vattenglaset på mitt sängbord, och så ställde jag mig framför honom. Jag tror att ingen av oss behövde säga något i denna stund. Jag lade mig över hans knän, och han rättade till ställningen så jag kom i rätt läge.

Och så började han ge mig smisk. Lugna taktfasta smällar fyllde mitt flickrum, och följdes ganska snart av mina efterföljande jämringar och snyftningar. Trots ömheten i rumpan försökte jag ligga still och ta mitt smisk så gott jag kunde.

Efter en stund upphörde smisket, och medan pappa rättade till så jag låg bättre över hans knän, sa han: "Du har varit duktig, Anna. Nu är vi snart klara." Jag fick en stund att bara känna smisket medan jag låg med rumpan upp, under tystnad från pappa och min hulkande gråt.

Sedan fick jag det sista smisket, samma lugna takt på än den ena, än den andra sidan av stjärten.

Men så var det över. Jag fick lov av pappa att resa mig upp, och när han reste sig från sängkanten omfamnade jag honom i en kram och grät mot honom. Här kommer jag inte ihåg att jag kände något annat än lugn i själen, och den bultande värmen i stjärten. Medan vi stod så kom mamma in i rummet och jag fick omfamna dem båda, och länge stod vi så.

"Förlåt", fick jag till slut ur mig när tårarna och den värsta svedan lagt sig.

"Nu är det gjort, och du är förlåten. Men nu är det läggdags för dig" sa mamma. Tidigt läggdags var normalt ett straff som jag hatade eftersom det kändes så barnsligt, och vid en ålder av elva år hade jag nått privilegiet att få vara uppe ända till kl 22:00 på skoldagar och kanske längre på helger, om jag skötte mig. Att behöva lägga sig tidigt var som att bli 5 år igen, som ett litet barn.

Men just I denna stund när jag stod I mitt flickrum med händerna på min jeansbak och precis fått alla tankar om att jag nog var "för stor för smisk" spräckta, så var det absolut inget jag tänkte bråka om.

"Ditt tidiga läggdags gäller inte bara ikväll. Minst en vecka framåt, kanske på obestämd tid, är det läggdags kl 20:00 som gäller. Det är för att du ska tänka över vad du har gjort. Har du förstått?" frågade pappa. Jag sa att jag förstod.

"Och avslutningsvis, om vi någonsin får höra att du lekt på isen igen så kommer vi att ge dig smisk med hårborsten nästa gång. Och det kommer bli på BARA stjärten!" sa mamma. Jag snyftade och sa att jag förstod. De kramade mig båda två och sa godnatt, innan de lämnade mitt rum för kvällen. Klockan var kanske runt halv nio, och jag hörde hur de rumsterade i vardagsrum och kök, pratade med varandra.

Jag gick fram till spegeln, drog ner mina jeans och trosor och tittade på min stjärt. Den var riktigt röd och även om svedan nu lagt sig pulserade den av värme. Jag lade mig på mage i sängen och försiktigt drog jag täcket över mig. Tog några klunkar vatten ur mitt vattenglas. Jag låg och bara kände pulsen i rumpan, och tänkte inte på något annat än att jag hade varit olydig och fått ordentligt med smisk på stjärten för det. Jag tänkte mycket på det tiden efteråt.

Det blev nästan en manisk tanke, och det väckte en upphetsning i mig. Inte någon sexuell upphetsning, märk väl, utan kanske närmast jämförbar med känslan av att ha åkt bergodalbanas, den där susande känslan i magen av att ha UPPLEVT något.

Morgonen efteråt när jag vaknade kollade jag genast rumpan I spegeln igen. Rodnaden var borta men när jag lade händerna över mina skinkor kändes de fortfarande varma. Att se mig så I spegeln och tänka på gårdagskvällen gjorde mig än mer upprymd.

Jag blev lite tystlåten och lite mer "lydig" tiden efter jag fick smisk, och bråkade inte om vare sig hushållssysslor eller annat hemma. Jag var nog lite extra "mammig och pappig", sökte bekräftelse hos dem på att det nu var bra mellan oss och att de inte var arga längre. Men trots mitt lite dämpade yttre hemmavid så höll upphetsningen i mitt inre fast länge efteråt, och jag gillade att i tanken gå igenom hela händelseförloppet från det att jag gick ut på älvens is, tills dess att jag betraktade min nysmiskade stjärt I spegeln på mitt rum. Det var väl en bearbetning av något slag, och det fick mig att må bra.

Jag pratade såklart med min vän som lekt på isen med mig. Den där någon som ringde mina föräldrar (jag fick aldrig veta vem det var) ringde även hennes föräldrar. Hon frågade mig om även jag hade fått ordentligt med skäll, vilket jag ju ärligt sa att jag hade fått. Hon nämnde aldrig något om att hon fått mer än skäll, som jag, så jag nämnde det inte heller. Av hur hon förde sig efteråt tror jag inte att hon fick smisk i alla fall.

Nå, jag lekte aldrig mer på isen, och höll mig så pass snäll och lydig att det skulle dröja ända tills jag var 15 år innan jag skulle få smisk igen.

Den historien blir vid ett senare tillfälle.