Ända till jag flyttade hemifrån vid 20 års ålder kunde jag få smisk hemma, precis som min styvsyrra fick. Det var bara ett år mellan oss. Det var vår, egentligen hennes mamma som delade ut dessa bestraffningar över sitt knä. Ja som det brukar gå till . En lång utskällning, och så får man höra att det skulle bli smisk på stjärten ( ja sista gången var jag 18 ) Syrran var 19 år sista gången. Åldern hade ingen betydelse utan det som gällde var att man bodde hemma och var en olydig flicka. Allt som vanliga tonårstjejer gör; Komma hem för sent på kvällarna, svara uppkäftigt, ljuga, missköta skolan ( fast vi båda var A-barn och duktiga flickor oftast) . Den INTENSIVA skamkänslan att man aldrig växte ifrån det. Att man fortfarande såg till att vår mamma behövde ge oss smäll. Hon tycktes göra det så motvilligt samtidigt som det gjordes ordentligt, flera långa svidande minuter. Först över de kläder som för dagen täckte rumpan. Sen på trosor och sen på BARA stjärten. Att sjunka ner över hennes knä och känna skammen hetta i kinderna. Konstigt nog var dessa ögonblick de sista åren lustfyllda innan hennes handflata inledde sitt arga hårda ettriga klatchande och daskande. Efter sådär tio femton daskar började det svida, efter typ hundrafemtio fattade man inte hur man skulle klara det och tårarna kom alltid. Svidande brinnande skinkor tog över skammen.
Jag har haft män som smiskat mig, ett behov jag liksom många tjejer har. Det är inte helt lätt att få det rätt. Men det finns nog gott om olydiga flickor som själva vet vad dom behöver. Vår mamma var rätt ung men hade ärvt sin syn på hur flickor bör uppfostrats eftersom hon fick smisk av sin mamma upp till lika hög ålder och sa alltid att det hade gjort henne gott och att det varit nödvändigt och kärleksfullt. Hittade en bild som skulle kunna vara mig och syrran. Vi blev ofta vittne när den andra fick smäll
