Alices berättelse

Jag sitter på mitt rum och väntar på pappa. Det är dags för stjärtaga igen. Jag har varit en olydig flicka, det vet jag själv, så nu har jag skickats upp för att förbereda mig.

Det är nervöst. Jag förväntas egentligen sitta helt naken och invänta att pappa kommer med redskapet, men jag har bestämt mig för att försöka förhandla. Det är så olidligt pinsamt att visa skötet för honom, nu när jag just fyllt sjutton.

Jag förstår att jag behöver smisk ibland. Jag kan vara uppstudsig, ibland helt oregerlig, och då behöver unga damer som jag få rumpan rejält randad. Vi har fått smisk regelbundet sedan vi var små, jag och mina systrar, och vi förstår alla att vi förtjänar det och behöver det för att bli skötsamma. Men jag hade så gärna sluppit att vara naken inför min stränga pappa.

Nu hör jag stegen. Jag reser mig från sängen. Jag känner hur rummet omkring mig plötsligt blir kallt och hur mina nakna bröstvårtor reser sig. Dessutom känner jag den där blötan mellan benen som gör det extra pinsamt att visa upp mig för pappa.

Så står han i rummet. Stor och bredaxlad. Han tittar strängt på mig. Han har paddeln i handen. Som ett platt slagträ med hål i. Den får vi med när vi varit lagom olydiga. Har vi bara varit lite olydiga så blir det borsten eller sleven. Har vi varit helt omöjliga så blir det med rottingen. Det har jag bara varit med om tre gånger, och då fick jag sitta på en kudde i flera dagar efteråt.

Pappa tittar på mig och ser missnöjd ut.

”Vad är det jag ser, Alice? Trosor på?”

”Förlåt pappa, men det är för pinigt att visa upp mig sådär, så jag tänkte att jag skulle få behålla …”

“Det är inte upp till dig att tänka, Alice! Du vet mycket väl att allt smisk i det här huset utdelas på bar stjärt. Det gäller för både dig och dina systrar och är en viktig del av straffet. Ta av dem omedelbart och lägg dem fint ovanpå de andra kläderna!”

Jag står kvar där jag står. Olydigt och uppstudsigt. Jag känner att mina knän darrar och jag anar att detta aldrig kommer att sluta väl, men jag fortsätter att argumentera:

”Kan jag inte få fler rapp istället? Snälla pappa, det är så pinigt! Jag lovar att stå lydigt och puta och göra som jag blir tillsagd, men jag kan väl få …”

Jag tystnar genast när pappa håller upp handen till en stoppgest.

”Jag är besviken, Alice. Jag trodde du var en klok kicka som förstod ditt eget bästa. Du vet mycket väl att era straff inte är förhandlingsbara!”

”Förlåt, jag ska verkligen vara så snäll, så snäll, och lägga upp mig som du befaller! Du kan väl dra upp trosorna i stjärtskåran så skinkorna blir bara, men jag kan väl få slippa visa min …”

Han ser ännu strängare ut än innan och jag tystnar igen. Jag biter nervöst på min underläpp och ångrar att jag börjat konstra. Pappa studerar mig med besviken uppsyn.

”Okej, Alice, jag märker att du tror att det finns förhandlingsutrymme för stygga flickor. Du ska få ett val. Du ska få välja mellan att ta av trosorna själv eller att låta mig göra det.”

Jag sväljer och förstår att han är riktigt arg på mig.

”Då gör jag det själv!” säger jag snabbt.

Jag drar av mig de vita bomullstrosorna och lägger dem på stolen där jag vikt ihop mina övriga kläder. Jag märker att jag är nervös och fumlig. Jag tappar trosorna på golvet och får böja mig ner och plocka upp dem och hela tiden känner jag hans blick på min nakenhet.

Jag vänder mig mot pappa och kupar händerna över skötet. Det brukar vi vara tillåtna att göra. Jag anstränger mig att försöka se pappa i ögonen, men det är så skämmigt att stå där alldeles blottad och utlämnad.

”Så, pappa. Förlåt att jag försökte trotsa dig …”

Jag hör på hans röst att han är ond på mig.

”Duktig flicka, men som du förstår kan jag inte låta det här konstrandet passera obemärkt. Du vet mycket väl att jag måste skärpa straffet ytterligare när ni bryter mot agareglerna!”

Jag sväljer och känner hur benen skakar.

”Ja, far, jag inser nu att det var dumt av mig. Förlåt.”

”Det är nog bra med ett förlåt, Alice, men det räcker inte. Jag måste ge dig ett riktigt kännbart straff.”

Han går till dörröppningen och ropar ner till mamma i köket:

”Kristina! Flickungen är helt omöjlig häruppe! Skär till en bit ingefära och ta med dig vaselinet upp!”

”Javisst!” hör jag mamma ropa nerifrån.

Nu blir jag rädd på riktigt och känner att tårar är på väg. Det värsta är att bröstvårtorna blir ännu styvare och att det blir ännu fuktigare under mina kupade händer.

”Snälla pappa, inte ingefära! Jag lovar att sköta mig under agan! Jag ska ta emot rappen utan att konstra, men snälla snälla snälla! Låt mig slippa den hemska ingefäran!”

Jag har aldrig fått ingefäran innan, men min storasyster har berättat om hur förskräckligt det svider när pappa för upp roten i stjärthålet.

”Nu slutar du sjåpa dig, Alice. Du har själv försatt dig i den här situationen. Jag kommer nu först att ge dig ett dussin med paddeln över stolen, och sen kommer mamma upp med ingefäran. Förstått?”

Jag nickar och sväljer tårarna. Hur dum är jag? Vad trodde jag? Det är husets heligaste regel att aga ska utdelas på bara olydiga flickstjärtar. Varför skulle jag tvunget börja ifrågasätta? Jag har bara mig själv att skylla att jag snart ska få känna värsta svedan i rumpan och sedan få ligga och lipa halva natten.

Pappa lyfter paddeln och pekar mot mig.

”Dra fram stolen och inta position, Alice.”

Benen känns som gelé när jag drar fram pinnstolen som alltid står redo på mitt rum för mina bestraffningar. Den brukar pappa sitta på när jag får lägga mig över hans knän för smisk med borsten eller sleven. När jag får med paddeln – eller ibland, det hemska bältet – vill han att jag står lutad över stolsryggen och håller hårt tag om stolsitsen.

Jag ställer mig som jag gjort så många gånger förr. Jag lutar mig fram över stolen enligt pappas instruktioner. Eftersom jag varit olydig och bjäbbat emot förstår jag att han är arg på mig, så jag försöker blidka honom genom att puta ordentligt med stjärten samtidigt som jag särar på benen och gör stjärten tillgänglig för stryk.

Det är alldeles osannolikt genant att stå på det viset. Min blygd och mitt stjärthål är totalt exponerade för pappas ögon. Det känns som om de gapar mot honom. Jag märker att jag är ännu våtare i skötet än innan och jag tror att han kan se att det blänker om mina blygdläppar.

”Svanka mer med ryggen, Alice!”

Pappa lägger en tung trygg hand i min svank så att rumpan öppnar sig ännu mer för honom. Jag hör mig själv snyfta till av skam.

”Är du redo att ta emot paddeln som en lydig flicka, Alice?”

Jag nickar. Gråten stockar sig i halsen så jag har svårt att få fram några ord.

”Vad sa du?”

”Ja, pappa! Jag är redo för min tuktan!”

Jag kniper ihop ögonen och försöker koncentrera mig på att krama hårt om stolsitsen. Jag putar så duktigt jag kan med rumpan och försöker att inte tänka på att jag visar mina allra heligaste kroppsdelar för pappa.

SMASH!

Man glömmer för varje gång hur ont det gör. Trots att jag får smaka paddeln säkert en gång i månaden så hinner man mellan gångerna glömma svedan, smärtan, förnedringen. Jag håller nästan på att trilla ihop av kraften från rappet och fortfarande har jag elva hårda rapp kvar att ta emot.

SMASH! SMASH! SMASH!

Paddeln täcker hela rumpan, träffar rakt över mina stackars skinkor, jag vet att den redan är rosaröd och att det ska bli värre. Jag har lite svårt att stå stilla i positionen, jag känner pappas hand i ett skruvstödsgrepp om nacken som håller mig på plats.

”Stå still, Alice! Jag vill inte veta av något sprattlande och krånglande!”

”Förlåt, pappa! Det gör så ont i stjärten bara!”

”Det är bra och det är meningen. Smärta och förödmjukelse är det enda sättet att fostra små olydiga slinkor!”

Han rappar mig grundligt. Mina snyftningar blir till gråt och mina små stön blir till gälla små skrin. Efter åttonde rappet hör jag bakom mig att mamma kommer in i rummet. Det gör mig ännu mer generad när hon också kan se rakt upp i mig. Trots att jag har visat upp mig för dem så många gånger så är det som om jag aldrig kan vänja mig.

”Är ni klara med uppvärmningen?” undrar mamma.

”Fyra ordentliga rapp kvar”, säger pappa.

Mamma kommer fram till mig och sätter sig på huk framför mig. Hon fattar tag om min hårknut och böjer upp mitt huvud så att hon kan se mig i ögonen. Hon ler vänligt mot mig, men ser också lite sorgsen ut.

”Det är ju för tråkigt att du ska hålla på och konstra, Alice!”

”Förlåt”, snyftar jag. ”Jag vet inte vad som for i mig!”

”Du vet mycket väl att när ni skickas upp för att straffas så är det pappas regler som gäller! Vad är det för dumheter att börja förhandla?”

”Jag förstår verkligen att jag gjort mig förtjänt av en extra skärpning”, fortsätter jag snyfta.

”Nu tar du emot de sista rappen som en duktig liten tjej och sen ska du få smaka ingefäran”, säger hon.

Hon håller fram den framför mig, den skalade spetsiga roten. Jag flämtar till.

”Ska jag få den i …?”

”I stjärten, precis. Jag antar att din storasyster har berättat om hur det svider?”

Jag nickar häftigt och gråter.

”Så!” säger pappa. ”Nu ska jag först gå över dig klart med paddeln. Kom upp lite mer med rumpan!”

Jag svankar så mycket jag bara kan. De sista fyra rappen svider verkligen som eld när paddeln träffar ränderna som den redan åstadkommit.

När alla rappen är utdelade får jag resa mig upp. Pappa tar mig i famnen och jag får stå där och snyfta en stund, naken och uppsmiskad och liten. Mina händer vill röra sig bakåt och stryka över svedan i skinkorna, men jag känner hur pappa grabbar mig om handlederna och hindrar mig.

”Ingen lindring av svedan, Alice! Det vet du!”

”Förlåt, jag glömde”, hulkar jag.

”Du har redan gått över alla gränser, så för din egen skull är det bäst att du håller dig i skinnet fortsättningsvis.”

”Jag ska verkligen göra allt för att ta mitt straff ordentligt.”

”Duktig liten snärta”, säger han och stryker mig över håret.

Det känns så ljuvligt tryggt att få stå där medan han håller om mig och för en sekund hinner jag nästan glömma hur min stjärt lyser upp hela rummet som en stoppsignal och att jag inte varit med om det värsta än. När jag darrat färdigt i pappas famn och fått ur mig de värsta tårarna blir pappa åter sträng på rösten.

”Då tar du fram smiskkudden, Alice!”

Jag går bort till garderoben och plockar fram den stora platta kudden. En sådan ligger på alla systrarnas rum. Dem får vi ligga över när vi får ris och rotting. Stjärten blir högsta punkten på kroppen när man ligger framåtlutad med skrevande knän.

Jag placerar kudden på min säng, där pappa vill ha den. Mamma och pappa övervakar mig när jag kryper upp och intar smiskpositionen.

”Nu ska du för första gången få smaka ingefäran”, säger pappa. ”För din egen skull hoppas jag att det också blir den sista. Du ska få sära på skinkorna och så kommer mamma att föra upp roten i stjärtgången på dig. Du kommer att märka att det svider nåt fasansfullt i dig. Dessutom kommer du att sära och puta extra duktigt när du får bältet.”

Jag flämtar till. Att jag ska bältas var en nyhet.

”Hur många rapp kommer jag att få?”

”Vi får se”, säger pappa sammanbitet. ”Vi kommer att hålla ögonen på dig för att se när straffet smält in i dig och du blivit ordentligt snäll.”

”Jag är snäll!” ropar jag. ”Titta så duktigt jag putar med rumpan! Jag lovar att ligga lydigt och ta emot straffet!”

”Det är jag som avgör när straffet gjort sin verkan, Alice lilla.”

Pappa vänder sig till mamma.

”Okej Alice, då för du bak händerna och särar så mycket du kan på lilla rumpan. Och så trycker du in roten i henne, Kristina!”

Det är så gränslöst skämmigt att föra mina randade skinkor åt sidan och göra mitt lilla trånga hål tillgängligt för mamma. Men jag har inget val. Jag kniper med ögonen när jag känner mammas fingertopp mot min stjärtöppning. Hon har rejält med vaselin på och trycker sig långsamt in. Jag gnyr gällt.

”Såja, såja, Alice, än är det inte värre än när du får termometern i stjärten.”

Man vill göra motstånd och trycka emot när någon tränger in något i en, men jag förstår snart att det blir mindre smärtsamt om man försöker slappna av och bara ta emot. Jag känner hur mamma gör rumpgången mjuk och tillgänglig och hur hon sedan vant och smidigt trycker roten på plats. Jag skriker när den fyller mig.

”Nu kommer svedan att bli outhärdlig i din lilla rumpa, men vi vill att du ligger kvar duktigt och står ut”, säger mamma. ”Det bästa sättet att motverka svedan är att spärra upp skinkorna ännu mer.”

Jag hör på hennes röst att hon vet vad hon pratar om. Min morfar var en mycket sträng man och mamma har berättat om hur mycket smisk hon fick när hon var en ung och vilsen flicka.

Efter tre minuter är det nästan som om jag vill dö. Jag kramar täcket under mig så att knogarna vitnar, jag sprattlar och åbäkar mig med benen, jag kvider och gnäller som värsta barnungen och jag spärrar upp mig så mycket jag kan för att lindra svedan.

”Snälla pappa, ge mig smisket nu! Låt det här vara över! Det svider i stjärten!”

”Det är meningen, lilla vän. Du ska få ligga så här en stund till medan jag går och väter bältet.”

”Nej! Snälla pappa! Smiska mig nu!”

Det skulle jag inte ha sagt. Pappa slår mig med full kraft med bältet rakt över rumpan, rakt på roten som sticker ut ur mitt lilla hål. Det gör så ont att det flimrar för ögonen.

”Nu räcker det, Alice! Det är jag som bestämmer när smisket börjar!”

”Förlåt pappa”, stönar jag. ”Förlåt, det ska inte upprepas …”

Jag fortsätter kvida medan jag hör honom lämna rummet för att göra bältet smidigare. Mamma stryker mig över håret och ryggen.

”Så här låg jag och min syster varje lördag under uppväxten. Man vande sig aldrig riktigt, men man lärde sig att ta emot duktigt och att tänka över sina synder. Du förstår att det är för din egen skull som pappa straffar dig så grundligt?”

”Ja, jag förstår”, hulkar jag. ”Jag har verkligen betett mig illa och jag ska aldrig göra om det …”

”Det får vi väl se”, säger mamma. ”Men efter den här omgången kommer du nog att hålla dig på mattan ett par veckor i alla fall.”

Pappa är tillbaka i rummet. Jag ser i ögonvrån hur det droppar från hans läderbälte. Nu är jag riktigt rädd och jag hör hur jag jämrar mig.

”Nu har ingefäran gjort verkan, märker jag”, säger pappa. ”Är du redo att ta emot bältets fostran?”

”Ja! Ja! Ja!”

Och så kommer ett rapp över låret. Och strax efter just där rumpan och låren möts. Det gör så intensivt ont. Det dunkar i mig, svedan från ingefäran har spridit sig från stjärtgången och ut i hela skötet. Jag ligger totalt öppen för lädret, jag känner hur bältet träffar bara några millimeter från mina svullna blygdläppar, mitt i alltihop känner jag hur min lilla fitta reagerar.

Jag vet inte hur många rapp jag får till en början, men efter en stund har jag skrikit mig hes och efter ytterligare en stund börjar jag krångla och kasta mig och vältra mig i sängen. Pappa avbryter sig.

”Vad är det som händer, Alice? Har du svårt att ligga stilla?”

”Förlåt”, flämtar jag. ”Det svider så fruktansvärt …”

”Jag tror vi får plocka fram scarfarna, Kristina”, säger pappa.

”Nej! Snälla! Bind mig inte! Bind mig inte!”

Jag blir nästan hysterisk, men lugnar mig när pappa ger mig ett strängt rapp över skinkan. Mamma hämtar scarfarna ur min garderob och knyter tag runt mina hand- och fotleder, och sedan binder hon de andra ändarna runt sängbenen. Nu ligger jag helt låst, utan möjlighet att kasta mig åt sidorna, fortfarande med rumpan rakt upp i vädret och skinkorna maximalt särade. Jag känner hur ingefäran försöker leta sig ut ur mig, men hålls på plats av en liten skåra som mamma gjort.

Pappa ger mig ett hårt prövande rapp. Jag vill reagera och kasta mig upp, jag vill föra bak händerna och gnida mig över stjärthuden, men jag hålls effektivt på plats. Jag kan inte göra annat än att bita ihop, gny, gnälla, kvida, möta smärtan. Jag känner smaken av tårar mot tungan.

Mamma stryker mig över håret.

”Så ja, Alice, bli inte hysterisk. Du vet att du själv har försatt dig i den här situationen, eller hur?”

”Ja, mamma”, flämtar jag. ”Jag skäms för att jag varit så himla dum och olydig. Snälla snälla snälla, kan jag inte få slippa ingefäran? Det strömmar ut i hela mig …”

”Ingefäran sitter bra där den sitter.”

”Men nu särar jag ju duktigt på mig? Och putar som pappa vill?”

”Det verkar som om olydiga flickor som du behöver både ingefäran och scarfarna. Det här är vad du kommer att få vara med om varje gång du är det minsta lilla uppnosig framöver. Är det förstått, Alice?”

Jag nickar intensivt och skriker: ”Ja! Ja! JA! Det är förstått!”

”Bra”, säger pappa. ”Ta nu emot resten som en duktig tjej.”

Sedan kommer en sista störtskur av rapp. Jag känner hur hela mitt underliv liksom fylls, hur världen blir alldeles röd när jag sluter ögonen, jag krampar, jag pressar mig fram och tillbaka över smiskkudden, smärtan från bältet och svedan från roten blandas med en häftig våg som går från låren och hela vägen upp genom mig. Jag skriker inte bara av smärta, jag vrålar också av lust.

Jag hör nästan som i trance hur pappa berättar att jag fått trettiofyra rapp och att jag har gjort mig förtjänt av varenda ett. Jag känner hur mamma åter särar på mina skinkor och drar ut den där förskräckliga roten ur mig. Jag känner hur hon stryker sin kalla mjuka lindrande salva över varje sår och rodnad på stjärten och långt upp på insidan av låren. Till slut knyter hon också upp scarfarna som hållit mig på plats under bastonaden.

”Du kan resa dig upp, Alice!”

Jag gör som jag blir tillsagd och som jag vet att man ska: jag niger och tackar för min välförtjänta aga och jag kysser både paddeln och bältet som dansat över min nakna stjärt. Jag har svårt att stå och lägger mig tacksamt på sängen igen när pappa gett mig sin tillåtelse. Ligger där, fortfarande över smiskkudden, med min sargade rumpa rakt upp, när mina föräldrar släcker min lampa och säger att vi ses imorgon och då förväntar de sig en mycket lydig dotter.

Så fort jag hör dörren stängas letar mina fingrar upp min klitoris. Den är så svullen att den vill sprängas. Jag behöver knappt röra vid den innan jag kommer. Jag försöker hindra mitt stön, men det är omöjligt. Förhoppningsvis tror mina föräldrar att det är gråt av smärta.