smisk av mamma och pappa

Jag förbannade mig själv och min egen dumhet när jag tackade bärgaren för skjutsen och klättrade ur den stora lastbilen. Någon minut stod jag sedan där och tittade efter bärgningsbilen som körde iväg med mammas och pappas bil. Bilen som jag hade fått låna och nu förstört.

Det var sommar och både jag och min man Erik hade semester. Barnen var lediga från skolan och förskolan. Erik hade fått frågan från sin bror om inte han och barnen ville åka med till ett sommarland för att bada och åka karuseller. Just den dagen var det redan bestämt att jag skulle åka och hälsa på en barndomsvän som nyligen köpt ny lägenhet i en stad några mil bort. Vi hade planerat för en dag på stan med lunch, shopping och ett tillfälle att bara få prata ikapp ordentligt. Man hann så sällan sådant nu sedan barnen kom.

Men vi hade bara en bil, Erik och jag. Det är sällan något problem men om vi hamnar i en situation där båda behöver bil kan jag nästan alltid låna mammas och pappas. Det gick bra även den här gången. De hade dessutom en helt ny bil, bara två månader hade gått sedan de köpte den. Pappa hade gett mig nyckeln och även propsat på att jag skulle ta hans tanka-kort. Han var alltid väldigt generös mot mig. Men kortet räcktes över med många stränga förmaningar om att jag nu verkligen MÅSTE komma ihåg att den nya bilen gick på diesel och inte bensin. När han för fjärde gången påminde om att det var enormt viktigt att jag tankade med diesel kunde jag inte låta bli att himla med ögonen och nästan som på en tonårsflickas vis stöna fram ett "men åh, jag har hört det nu! Det är en dieselbil, jag fattar!"

"Inte den tonen flicka lilla" sa pappa barskt och trots att jag numera passerat trettio så får fortfarande de orden mig att genast skärpa till mig. Pappa är världens snällaste och han behandlar mig verkligen som sin prinsessa. Men han kan vara sträng också och det vet jag allt för väl. Även om det var längesen nu.

Men nu står jag alltså här och ser mammas och pappas nya, fina bil köras iväg av bärgningsbilen. Ni förstår säkert vad som hände. På vägen hem från besöket hos min vän stannade jag för att tanka, glömde helt pappas förmaningar och tankade bilen med bensin. Jag hann dessutom köra en bit innan jag märkte att något var fel och nu har det förmodligen blivit allvarliga skador på motorn.

Tårar av skam och självhat bränner bakom ögonen. Bärgaren släppte av mig i utkanten av villaområdet där mamma och pappa bor och jag börjar långsamt gå längs de välbekanta gatorna. Mamma och pappa bor kvar i huset jag växte upp i. De här gatorna har jag gått på tusentals gånger, på väg till och från skolan och till och från kompisar. Det är inte första gången jag går här med ont i magen och vetskapen om att jag gjort något dumt och måste gå hem och erkänna. Men nu är jag i alla fall vuxen. Hur hemskt det än kommer vara att erkänna för mamma och pappa vad jag ställt till med så är konsekvenserna i alla fall inte desamma som de var när jag bodde hemma.

Jag är vuxen nu och får inte smisk på stjärten längre. Eller ja, inte av mamma och pappa i alla fall. Av Erik ibland dock, om han tycker att jag är riktigt omöjlig. Jag undrar om Erik tänker ge mig smisk för det här eller om han kanske bara anser att det är en sak mellan mig och mina föräldrar. Förvisso har Erik mer än en gång blivit arg på mig för att han tycker att jag är slarvig och oansvarig med bilar. Men han behöver ju egentligen inte få veta om det här. Jag får lösa det med mamma och pappa på något vis, försöker jag övertyga mig själv. Men oron maler i hela kroppen.

Jag går in i huset utan att knacka. Medan jag hänger av mig i hallen kommer mamma från tvättstugan och får syn på mig
"Nej men hej vännen, är du tillbaka! Jag hörde inte bilen!"
Bara att hon nämner bilen får de skamfyllda tårarna att bränna till i ögonen igen. Men det finns ingen annan utväg, jag måste erkänna vad jag gjort. Det är nog egentligen bättre att erkänna för mamma, så kan hon i sin tur berätta för pappa. Bilen betyder mer för honom och bara tanken på hur besviken han kommer se ut när han får veta får mig att vilja kräkas.

"Alltså mamma, jag är så ledsen men..." Hetsigt och rörigt berättar jag vad som hänt, samtidigt som blicken hela tiden flackar runt. Nervöst kramar jag mina händer och blicken hamnar slutligen i golvet. Mitt långa ljusa hår faller ner över ansiktet. Jag låter det hänga där, som ett skydd. Som jag gjorde när jag var liten och skämdes.

Mamma verkar först förstummad, som att hon kämpar för fullt med att ta in vad som hänt. Att den helt nya, dyra bilen är förstörd på grund av mitt slarv. Sedan kommer orden, bekanta trots att det nu är rätt många år sedan hon skällde på mig. "Hopplösa unge, vad har du ställt till med säger du?" Rösten är skarp, och innan jag vet ordet av har hon tagit ett fast grepp om min ena underarm och med sin andra hand ger hon mig tre hårda daskar på stjärten, utanpå min tunna sommarklänning.

Jag blir fullständigt chockad. Gav min mamma mig precis dask på stjärten? Smiskade hon precis sin vuxna, numera 31 år gamla, dotter som om det vore precis lika självklart nu som det var på den tiden jag bodde hemma? Jag tjuter till och försöker dra åt mig armen men hon är för stark. "Är du inte klok?" ropar jag upprört. "Jag är vuxen, du kan inte göra såhär!"

Mamma tittar lugnt och sammanbitet på mig. "Du må vara vuxen men jag är alltid din mamma. Och i det här huset är det jag och pappa som bestämmer. Jag tror bestämt vi ska gå till pappa så du får erkänna för honom vad du har gjort, så får vi väl se vad han tycker att vi ska göra åt saken".

Hon rycker mig lätt i armen för att få mig att följa med henne men jag står orubblig och blänger på henne. Innan jag vet ordet av landar en hel skur av hårda daskar på min stjärt igen. Jag försöker vrida mig undan samtidigt som jag tjuter "jaja jag kommer med, snälla sluta". Hon slutar smälla mig och jag låter mig nu ledas mot trappan som leder ner till källaren och gillestugan där mamma och pappa inrett ett tv-rum. Jag antar att pappa är där nere.

Så många gånger när jag bodde hemma som scener likt denna utspelat sig. Jag har kommit hem, mött mamma i hallen och där antingen behövt erkänna något eller kanske konfronterats av mamma med att ha kommit hem efter utsatt tid eller något annat regelbrott. En kortare, ilsken ordväxling oss emellan som slutar med att mamma ger mig några hårda daskar på stjärten och sedan tar med mig till pappa för att låta honom fälla den slutliga domen. Och domen var alltid en omgång smisk på stjärten. Oftast liggandes över pappas knä med mamma som åskådare.

Men nu kan det inte gärna bli på det viset. Att mamma tydligen var spritt språngande galen och tyckte att det lämpade sig att smälla till mig på stjärten som vuxen kvinna var högst beklämmande, men inte kunde väl pappa vara lika galen han? När jag i tonåren började försöka argumentera för att jag var alldeles för gammal för att få smisk så brukade pappa bara torrt och sakligt konstatera att sålänge jag bodde under hans tak och blev försörjd av honom var jag inte ett dugg för gammal för smisk, och att så länge jag bodde hemma var det hans regler som gällde.

Men nu var jag sedan länge utflyttad. Gift, hade hus och barn och egna pengar. Å andra sidan var det inte många år sedan jag överhörde ett samtal mellan pappa och Erik. De pratade om mig och hur besvärlig jag kunde vara ibland. Och pappa berättade lite småskrockande om hur han minsann behövde smiska mig väldigt ofta under uppväxten för att hålla ordning på mig. Som att inte det uttalandet var pinsamt nog hör jag sedan hur Erik utan omsvep berättar att han minsann också ger mig smisk lite då och då. Jag minns att jag tänkte att nu säger väl ändå pappa ifrån, nog säger han väl nu att en vuxen kvinna smiskar man inte?
Men det sa inte pappa. Han sa bara att det var skönt att höra och att vissa flickor nog aldrig blev för gamla för att få smisk då och då. Underförstått att jag var en sådan flicka.

Men inte skulle pappa tycka att det var lämpligt att smiska mig nu. Kanske, om jag hade riktig otur, skulle han se till att Erik gjorde det. Men inte en chans att jag, vuxna kvinnan, skulle behöva lägga mig över knäet på pappa igen.

Pappa satt i soffan med en tidning och tittade förvånat upp när han såg mamma sammanbitet komma släpande på mig. Han la ner tidningen och satte sig lite rakare i ryggen när mamma placerade mig framför honom och sedan ställde sig intill med händerna i sidorna och en uppfordrande blick på mig.
"Men vad i hela friden står på?" sa pappa och tittade från mamma till mig, och sedan tillbaka på mamma igen.

Mamma nickade befallande mot mig men jag blängde bara trotsigt tillbaka på henne utan att säga ett ord. Inom loppet av någon sekund hade mamma daskat till mig på stjärten igen, en riktigt hård träff som verkligen brände trots att det var både klänningstyg och trosor mellan hennes hand och min stjärt.
Pappa höjde förvånat på ögonbrynen åt scenen som utspelade sig framför honom.
"Nu gör du som mamma säger och berättar för mig vad som har hänt" sa han dovt. Och jag insåg att jag inte hade något val.

Stirrandes ner på mina egna fötter berättar jag vad jag gjort. Jag står inte ut med att se pappas blick. Så arg och besviken han måste vara.
"Så du tankade bensin i bilen, trots alla mina påminnelser" säger pappa, förvånansvärt lugn på rösten.
"Snälla pappa, förlåt" viskar jag, fortfarande med blicken i marken.
"Givetvis ska jag förlåta dig min flicka" säger pappa. "Men först ska få ta konsekvenserna av ditt handlade. Jag varnade dig för riskerna med att tanka fel drivmedel, och då stod du och himlade med ögonen och var oförskämd. Du påstod att du hade koll, men nu står vi här med en förstörd bil. Har du någon aning om vad det kostar att laga en sådan skada?"

Jag nickar bara tyst. Jag hade hetsigt och oroligt googlat på vad det kunde kosta att laga medans bärgaren körde hem mig och hade till min fasa läst att man fick räkna med minst femtio tusen. Jag vet att pappa kan mycket om bilar och han vet garanterat vad reparationen kan komma att kosta.

"Då ser vi till att gå de här tråkigheterna överstökade på en gång" säger pappa och rättar till sin position i soffan. "Kom hit och lägg dig över mitt knä".
Jag stirrar vantroget på honom. Han kan väl inte mena allvar? Är han precis lika mycket från vettet som mamma? Tycker han på allvar att det är lämpligt att smiska sin trettioett år gamla dotter?

Jag morskar upp mig lite. Backar ett steg och lägger armarna i kors över bröstet.
"Det kommer jag absolut inte att göra" säger jag och försöker låta så bestämd och vuxen jag bara kan. "Jag är en vuxen kvinna och ingen av er har någon som helst rätt att smiska mig. Jag tycker att vi löser det här som vuxna, jämbördiga människor istället".

Pappa tittar lugnt på mig. "Ja, den lösningen innebär i så fall att du bekostar den här reparationen. Har du tur kommer du undan med femtio tusen men du får nog räkna med mer".

Jag kände färgen försvinna från mitt ansikte. Jag kände mig plötsligt så dum. Givetvis var den vuxna lösningen att jag betalade för det jag ställt till med. I min naiva hjärna tänkte jag att konsekvensen var att mamma och pappa fick låna vår bil medans deras var på verkstaden och att jag efter det här inte var betrodd att låna bilen mer.
Men givetvis var det rimligt att betala för den skada jag orsakat. Men femtio tusen, minst?! Jag tänkte på mitt och Eriks sparkonto, vad fanns det där? Fyrtio tusen kanske. Femtio om jag hade tur. Erik hade bättre koll. Han hade dessutom pratat om att vi behövde lägga om taket och sparat lite extra till det.

Vad skulle Erik säga om jag tömde hela vårt sparkonto? Han skulle bli så arg och besviken på mig. Och jag skulle garanterat få rejält med smisk ovanpå allt.

Jag visste varken ut eller in och nu började tårarna trilla ner för kinderna. Pappa lutade sig fram och tog sina händer i mina.
"Jag tror både du och jag vet att det är bättre att du sparar era slantar och låter mig lösa det här. Det gör jag så gärna, det vet du. Men inte utan att du får en kännbar läxa".

Jag insåg att det bara fanns ett rimligt val. Antingen kunde jag tömma hela min familjs sparkonto och få smisk av Erik när han upptäckte det. Eller så kunde jag låta pappa smiska mig och således kunna behålla pengarna. Smisk av pappa kändes förvisso oändligt mycket pinsammare än smisk av Erik, även om det inte heller var kul. Men pengarna... Nej, jag kunde inte göra så mot Erik. Han som jobbade så hårt och var så sparsam. Jag fick bita ihop och ta mitt straff. Det var kanske inte mer än rätt.

Jag nickade tyst. Pappa kramade min hand för en sekund innan han satte sig tillrätta i soffan. "Över knäet nu".
Jag gick fram till honom och la mig försiktigt över hans knä. Sista gången jag fick smisk hemma var bara någon vecka innan jag flyttade hemifrån. Då var jag nitton. Det var tolv år sedan, ändå visste jag precis hur jag skulle lägga mig.
Fastän det var precis lika längesen som mamma och pappa gav aga så visste även de precis vad som skulle göras. Det gick alltid till på ungefär samma sätt. Pappa var den som smiskade, mamma assisterade.

När jag låg där över pappas knä kände jag mammas händer dra upp min klänning en bit på ryggen. När jag sedan kände hur hon tog tag i linningen på mina trosor visste jag att jag skulle lyfta lite på stjärten så att hon lättare kunde dra ner dem en bit ner på låren.
Av någon anledning var det alltid mamma som skötte själva avklädningen. Jag antar att de tyckte att det kanske var för genant för mig om pappa gjorde det. Som om det egentligen spelade någon roll sen, när min bara stjärt ändå låg där över hans knä och fick smäll av hans hand.

Knappt hann jag tänka färdigt den tanken förrän jag kände pappas stora, grova han stryka mig över stjärten.
"Ja du lilla gumman, det här var inte igår" säger han och klappar mig lätt. "Men jag märker att du minns precis hur du ska ligga".
Jag har inte ens tänkt på det, men det tycks sitta i muskelminnet. Jag ligger över hans knä, svankar ordentligt och har benen lätt isär.
"Men det är klart" fortsätter pappa, "Erik vet nog hur han ska hålla ordning på dig, så det är nog inte allt för länge sedan du låg såhär sist".

Pappas hand smeker min stjärt samtidigt som han pratar. Så gjorde han alltid förr också. Klappade och smekte lite innan han började, samtidigt som han förmanar lite.
När jag kom upp i tonåren minns jag att jag började bli rätt besvärad av det där. Smekningarna var sköna och gjorde mig konstigt varm i kroppen vilket kändes synnerligen äckligt och förbjudet när jag låg över pappas knä och väntade på smisk. Jag hade brottats med de där känslorna i många år och varit övertygad om att jag var riktigt sjuk i huvudet. Som äldre hade jag landat i det och insett att det bara är så kroppen fungerar. Är en beröring behaglig så reagerar man så och det rår man inte för.

Även nu känns det skönt men jag uppehåller mig inte vid några tankar på det utan oroar mig bara för vad jag har att vänta. Jag uppfattar att mamma och pappa säger något till varandra men jag hör inte vad. Jag förstår att mamma står gå golvet snett bakom mig. Inser att hon förmodligen ser rakt in i stjärten på mig och jag kniper ihop ögonen av skam.

Pappa klappar mig på stjärten igen, lite hårdare nu för att påkalla min uppmärksamhet. "Då så" säger han. "Är du redo att ta emot din aga?"
Trots att så många år har gått vet jag precis vad jag ska säga. "Ja, pappa. Jag är redo att ta emot min aga".

Pappa tar ett stadigt tag om min midja med sin vänstra arm. Hans högra hand lämnar min stjärt för ett ögonblick för att sedan återvända med en smäll.
De som säger att handsmisk inte gör så värst ont har garanterat aldrig fått smisk av min pappa. Hans händer är stora och grova och han är urstark. Han slår med ett högt och jämnt tempo, vartannat slag på höger skinka och vartannat på vänster. Enkelt smisk, rakt upp och ner, inga konstigheter. Och det gör så förbannat ont.

I början känner jag mig utelämnad och brydd kring hela situationen. Det känns nästan bisarrt att jag, en vuxen småbarnsmamma, ligger över pappas knä och får smäll som en liten olydig flicka. Samtidigt som mamma står och ser på.
Men efter ett tag tänker jag inte på det längre. Nu är jag tillbaka i barndomen. Jag är den lilla olydiga flickan som behöver smisk i stjärten när jag gjort något dumt. Jag orkar inte försöka upprätthålla någon värdighet längre utan nu både gråter jag och sprattlar med benen. Så gott det nu går, pappa håller mig ordentligt på plats så sprattlande har jag egentligen inte mycket för.

Efter något som känns som en evighet säger pappa åt mig att resa mig upp och mamma hjälper mig att komma på fötter. Men jag vet att det inte är färdigt än, jag kan rutinen. Först handsmisk. Sedan någon form av redskap.

Mamma håller upp min klänning så stjärten fortsätter vara blottad. Hon tittar noga på stjärten och stryker lite försiktigt över den. "Hon är rätt röd men det är ingen fara" säger hon vänd till pappa. "Du kan nog ge henne rätt mycket till".

Det är så pinsamt när de pratar över mitt huvud när jag får smisk, men det ingår det också. Att mamma tittar på stjärten någon stans mitt i och ser hur det står till med huden. Det är för att det inte ska bli för mycket. Det går inte bli några permanenta märken och absolut inte gå hål på huden. Det är en slags omsorg, men en skämmig omsorg. Att få stjärten noggrant undersökt av mamma. När jag är över trettio år gammal. Jag gömmer ansiktet i händerna.

Pappa reser sig nu och jag förstår att någon form av redskap ska plockas fram. Jag fortsätter ha ansiktet i händerna, men jag hör det välbekanta lite klirrande ljudet av ett bälte som öppnas. Jag behöver inte titta för att veta vad som händer. Jag vet att pappa tar av sig bältet och omsorgsfullt viker det dubbelt i handen för att sedan slå sig ner i soffan igen.

Jag öppnar ögonen och ser att mamma sitter bredvid pappa i soffan nu. Den här delen av rutinen hade jag faktiskt glömt. Att mamma alltid, när det är dags för agan med något redskap, sätter sig intill pappa på sådant avstånd så mitt huvud hamnar i hennes knä när jag ligger över pappas ben. Jag tror det började för att hon skulle hålla mig i händerna samtidigt för att jag inte skulle försöka skydda stjärten med händerna, men med tiden blev det lika mycket ett sätt att trösta och stötta mig igenom det hela.

Jag blir märkligt rörd av det hela. De tänker inte bara straffa mig som en liten flicka. De tänker tydligen trösta mig som en också.

Trots att allt är så skämmigt och hemskt drabbas jag av tacksamhet. Mina föräldrar är verkligen snälla och kärleksfulla, de kontroversiella uppfostringsmetoderna till trots.

Jag lägger mig försiktigt på plats över pappas knä med stjärten och med huvudet i mammas knä. Vänder huvudet ut mot rummet och känner hennes tunna, mjuka linnebyxor mot min kind. Jag blundar. Känner mig konstigt trygg när jag ligger upplagd för smäll inför mina föräldrar.

Pappa höjer bältet och placerar ett hårt rapp tvärs över min stjärt. Mamma stryker mig mjukt över håret. Och så pågår det en god stund. Bältets svidande rapp över stjärten. Mammas mjuka händer som tröstande smeker mitt hår. "Lilla gumman" viskar hon mjukt. "Duktig flicka..."

Jag blöter ner mammas byxor med både snor och tårar där jag ligger och storgråter. Men jag ligger stilla och håller upp stjärten ordentligt, jag vill så gärna vara duktig och till lags nu. Jag är tacksam för att mina föräldrar agar mig och efter det ska förlåta mig. Jag vill så gärna visa att jag accepterar mitt straff och att jag vill vara dem till lags.
Pappa pausar agan och smeker mig lätt på min nu väldigt ömma stjärt.
"Jag tror bestämt vi har en väldigt ledsen och ångerfull flicka här, inte sant?" säger han.
"Ja..." snyftar jag. "Jag är verkligen så ledsen för allt det här... Tack snälla mamma och pappa för att ni straffar mig, jag vet att jag verkligen förtjänar det..." Rösten håller inte längre än så, jag gråter för mycket nu för att få fram begripliga ord.

"Du har verkligen tagit ditt straff som en duktig flicka" säger pappa mjukt. "Lite, lite smisk till ska du få, sen tror jag det får vara bra". För att visa hur duktig och samarbetsvillig jag är lyfter jag upp stjärten ytterligare och tar storgråtande med fogligt emot ett tjugotal rapp till innan pappa lägger ner bältet.

Jag ligger kvar där en lång stund efteråt. Huvudet i mammas knä och stjärten över pappas. Mamma som tröstande smeker mitt hår och pappa som stilla klappar min onda stjärt. Ingen säger någonting, det behövs inte. Allt är lugnt och stilla. Jag tror vi alla känner oss närmare varandra än vi gjort på många år. I luften finns bara kärlek.

Några timmar senare följer pappa mig hem. Det är en kort promenad på ungefär en kvart och området är lugnt och tryggt, ändå envisas pappa alltid med att följa mig när jag ska gå hem från honom och mamma kvällstid. Vi går under tystnad.

Utanför mitt hus stannar vi och pappa kramar om mig hårt. Jag lutar huvudet mot hans bröstkorg. Jag känner mig trött, men lugn.
"Tack pappa" säger jag. "Tack för allt".
"Så lite så flickan min" säger pappa. Han släpper mig och ser mig i ögonen. "En sak ska du veta min älskling. Och det är att oavsett hur stor du blir så kommer jag aldrig dra mig för att ge dig smisk när det behövs". Han ger mig en puss på pannan, säger att han älskar mig och vänder sig sedan om och går.

Jag går in i det tysta huset. Erik och barnen väntas inte hem än på någon timme. Jag lägger mig på mage i min och Eriks säng, blundar och försöker smälta allt som hänt under dagen. Jag tänker att pappa nog har rätt i att jag aldrig blir för gammal för smisk. Och att smisk nog verkligen inte är det värsta straff som kan drabba en. Det känns ju faktiskt mycket bättre nu än innan. Ja, inte i stjärten förstås, men i samvetet. Och jag är så behagligt lugn i själen.