Det gick inte en dag, inte en minut, inte en sekund som inte Lisa tänkte
på sin förre kille Damian. Hon hade som vanligt, förstört allt. Han,
världens finaste kille, fem år äldre än Lisa. Han var trettiofem. Hon
trettio. Som vanligt hade hon velat med förhållandet. velat ha det
"öppet". Träffat andra utan att vara tydlig med detta med Damian. Svikit
och missat att ringa, höra av sig tillbaka, möten. Han hade tröttnat och
då när han var borta kunde hon inte fatta vad hon gjort. Hade hon något
självdestruktivt i sig? Varför var hon så dum mot de som älskade henne.
Nu hade hon fått ett nytt jobb på en tidning uppe i Norrland och tänkte
mer och mer att de aldrig skulle ses.
Efter många tjatmess sedan med förlåtelsemess och med vädjande mess fick
hon ett möte med honom. De skulle tala ut och hon skulle lägga sig
platt. Be om att få börja om. Lova att ändra sig. Allt.
De skulle mötas på en parkbänk på en ödslig stig en ljummen sommarkväll
där de med all säkerhet kunde vara ensamma. Det var en av hennes
smultronställen, med utsikt över vattnet. Ingen skulle störa dem när hon
skulle vinna tillbaka sin älskade.
Hon kom i tajta denimbyxor utan bakfickor, hade gjort sig fin och noga
valt örhängen och kläder men visste att han gillade när hon klädde sig
tajt och hudnära eftersom han var galen i hennes kropp. Hennes runda
fasta lagom stora bröst men framförallt hennes rumpa som var så där
lagom rund och stor (enligt honom perfekt) under en smal midja. Hon var
ganska smal förövrigt, kvinnliga former och ett vackert ansikte. Han med
sin vackra skäggväxt, stora manliga men fina händer. Höga kindknotor och
breda axlar. Hans blå ögon. Hans röst. Sexet hade aldrig varit fel.
Inget hade väl varit fel . Det var bara henne det var fel på!
Hon hade tagit med sig en termos kaffe. Egna bakade bullar som hon
visste han gillade och en lite flaska vin med två plastglas. Snacka om
förhoppningar!
De satt bredvid varandra på bänken utan att ha rört vid varandra. Det
var ju slut och stelt och trevande. Så hade de börjat prata. Det vill
säga hon hade väl tänkt sig att hålla en monolog men han stoppade henne
snart och tog över.
Det blev en lång story om vad han känt och vad hon utsatt honom för och
att han inte tänkte tolerera det. Hon höll med i allt. Men bad om en
chans till.
Det är något som måste göras till att börja med. sa han.
Något som är nödvändigt och kanske fortfarande kommer bli nödvändigt
ibland. Om... vi ska börja om.
Lisa lyssnade mest med stormande glädje åt möjligheten som öppnade sig.
Därför var det med chock, hon knappt förstod vad som hände när han hade
tagit tag i hennes arm- inte för att kyssa henne utan för att dra ner
henne över knät. Hon tänkte väl att det var på skoj och skrattade
osäkert till, men det var liksom inte läge för skoj i den allvarliga
situationen. Han hade inte skojat, hon visste hur han såg ut då. Nu såg
hon bara hans bestämda blick full av allvar, alltså nyss. För nu såg hon
bara marken och grästuvorna och hennes hår som hängde ner och hennes
fingrar som nuddade marken. Han i sin tur hade nu full blick på hennes
olydiga rumpa i hans knä, nu helt och hållet till hans förfogande.
De ficklösa jeansen och den djupblå denimen som satt som en extra tunn
hud över stjärten som nu befann sig högt i vädret medan hennes tår
nuddade marken precis som fingrarna. Hon; Hjälplös. Utlämnad. Upplagd
för en klassisk "tjej-bestraffning. Flashbacks från tonåren de
oförglömliga två tillfällena hennes mamma bestämde sig för använda "ett
gammeldags recept på olydiga flickor". "SMÄLL"!. Han; i full kontroll,
redo att utföra en klassiskt manlig plikt. Ett mycket nödvändigt ont på
någon han älskade.
Hon borde väl protestera men förmådde inte protestera för någonting.
Inte ville hon heller att någon skulle se och höra henne i denna
förödmjukande position. Skulle hon ropa; Hjälp, min man kommer ge mig
smisk? Hon ville ju bara ha tillbaka sin Damian och stod inte ut med
tanken att han skulle vara med andra.
Den första dasken på rumpan lät som ett pistolskott. Hon öppnade munnen
och spärrade upp ögonen som om hon fortfarande var förvånad fast hon nu
fattade vad det var frågan om.
Hon skulle få smäll.
Hon hade förtjänat det.
Det skulle bli på allvar. En riktig gammeldags bestraffning, som unga
bortskämda fruar fick förr.
Men, hur vågade han här? på en offentlig plats. Vem som helst skulle ju
kunna gå förbi.
Var han inte rädd att anmälas för kvinnomisshandel? Men smisk räknades
förstås inte som kvinnomisshandel. Bara som en intern privat
angelägenhet mellan mannen och hans hustru, eller pojkvännen och hans
flickvän.
Sånt som hände i alla hem när Han tyckte att Hon behövde en gräns. När
hon behövde smäll. När det blev nödvändigt att aga henne för att hon var
olydig, eller just allt som Lisa varit- mot Damian.
Daskarna föll nu i jämn takt. De var hårda. Det var riktigt på allvar
och efter fem sex smällar redan började det kännas ordentligt i rumpan.
Han var tyst. Hon försökte hålla inne med sitt jämrande. Det blev tysta
viskande "Aj"
SMÄLL; SMÄLL; SMÄLL SMÄLL SMÄLL SMÄLL SMÄLL SMÄLL SMÄLL SMÄLL Aaaj SMÄLL
aj SMÄLL SMÄLL SMÄLL SMÄLL SMÄLL SMÄLL SMÄLL aajj SMÄLL SMÄLL SMÄLL
Daskarna, hans handflata i full kraft mot på hennes jeansklädda bak,
ekade i skogen och han verkade inte bry sig om någon såg på.Inte det
minsta.
Det här var liksom viktigare. Hon kunde inte bry sig heller eftersom
allt hon kunde ägna sig åt var att stå ut med svedan utan att vråla. Hur
kan det svida så otroligt mycket! All hennes koncentration gick åt till
att klara nästa dask, och nästa, och nästa och nästa....
Smällandet pågick i en, två, tre, fyra, fem, sex, sju minuter. Säkert
tio.
Fan! Det tog aldrig slut. Hur länge skulle han ge henne smisk?
Om någon kvinna skulle gå förbi skulle hon väl tycka det var fnissigt
pinsamt. Och sen skulle hon inte kunna släppa vad hon bevittnat i flera
veckor. Berätta för sina tjejkompisar; "Jag såg en kvinna få smisk av
sin man!
Nästan för att fiska lite; händer det er också?
Fast hon skulle inte våga berätta för sin man. Ifall han skulle "göra
något mer" av den informationen, typ "om andra gör det kan väl jag"?
Om en man skulle gå förbi skulle han väl bara ge en blinkning till
Damian och gå vidare.
Om ett par skulle passera skulle väl han i paret tycka det var
underhållande men hon bli illa till mods, ta sig om baken instinktivt
och oroa sig för om hennes man skulle få idéer när de kom hem, hon hade
ju själv varit ganska bitchig på sistone.
Men ingen kom.
Här låg Lisa och fick smäll på stjärten av sin man som den naturligaste
saken i världen. Sånt som genom historien händer alla flickor som
behöver lära sig hur man beter sig. När det äntligen var över tog han
upp henne i famnen och pratade lugnt. Han pratade. Hon kunde bara snyfta
mot hans bröst medan efterdyningarna pulserade som tusen nålar om baken.
Nu skulle det bli annorlunda mellan dem och det här skulle vara
konsekvensen för Lisa i fortsättningen, förstod hon det? " Och då får vi
nog se till att du får av dig det här också" sa han, ryckte lite i
linningen på byxorna och klappade henne varnande på den jeansklädda
stussen.
Lisa nickade och gned med ena handen rumpan och hon kunde till och med
känna hur skinkorna glödde genom det tunna slitna denimtyget. Aldrig
aldrig skulle hon ge Damian anledning att ge henne smäll på stjärten
igen.
Hon hade bara string under så Jeans är inget som hjälper när man får
smäll, kunde hon tänka, men hur skulle det inte kännas att få smisk på
BARA stjärten?
En endaste dask till hade hon inte klarat av tänkte hon, men det hade
hon förstås tänkt redan efter sådär trettio daskar och det återstod
några hundra till.
Det blev inte att de drack av vinet eller kaffet.
"det är svårt att sitta när man just fått smisk" sa hon generat. som om
hon behövde förklara en mycket självklar kvinnlig erfarenhet inför en
oförstående man.
Som om hon förklarade att hon inte kunde bada när hon har mens.
De gick hem till hennes stuga, hand i hand.
De knullade intensivt och alla som knullar efter smisk vet att det är
som att äta extra spicy mat. Det sticker och bränner ju ett tag efteråt
samtidigt som han fyller en. Och så fanns skammen där. Den var
välgörande för deras förhållande. Hennes skam och blygsel inför sin man.
Hon sög honom och ville för en gångs skull inte att han skulle ha
bråttom med att komma. Bara få ha hans stora kuk i munnen som en
tröstande stor napp. Hålla om det kraftiga skaftet med båda händerna och
känna hans underbara könsdoft och suga. Ta mer och mer av den längre in
i munnen, styra kuksugandet alldeles själv och höra hur duktig hon är.
Sedan få liter med säd, svälja och svälja i djupa klunkar, fyllas av
hans sperma. Bli knullad av hans kuk så fort det återhämtat sig igen.
Och igen.
Och bli förlåten. Omhändertagen.
Efteråt, i skenet av en ljuskandelaber invid sängen, hade de legat
svettiga nakna bredvid varandra utan lakan eller täcke.
Hon låg på mage och han betraktade hennes bleka hy hela vägen ner till
ryggslutet där stjärten fortfarande hade kvar stora röda ilskna områden
som avslöjade att det var en olydig flicka som låg där men som fått vad
hon behövde.
Nu hade färgen gått över till lite mera åt rosa från det intensiva
tomteröda.
Han smekte försiktigt över rundningarna med samma hand som för några
timmar sedan varit så sträng på samma ställe. Han tryckte undan det
dåliga samvetet med insikten att det som skett var alldeles alldeles
nödvändigt och skulle göra henne gott. Få henne att hejda sig innan hon
tog dåliga beslut. Inte minst för deras relation. Det HÄR behövde du,
tänkte han.
Hon kände hans hand på den ännu varma huden lika utlämnad till honom
igen. Men nu var hans hand snäll och upphetsande. Ville ha mer igen.
Men fick nog vänta till i morgon tänkte hon när hon rörde vid hans
utmattade slaka kuk. Hon tyckte den var vacker, även nu men
oemotståndlig när den stod i sin fulla prakt.
Hon kände rester av sperma mellan tänderna. Doften av sex och kön i
rummet. Deras andning och tystnad utanför. En fluga som gick på sista
varvet i sensommaren surrade någonstans.
Hon tänkte på vad som hände där på parkbänken, kände både skam över att
det hade blivit nödvändigt , förödmjukelse över att förtjäna smisk när
man är vuxen, och kåthet. Och veta att han faktiskt skulle göra det igen
om hon inte ändrade sig.
Och alltid skulle hon , när hon missat en tid, eller nonchalerat honom
eller inte lydigt honom, haft en bitchig ton, varit elak, eller inte
satt på sig de kläder han bestämt åt henne tänka;
Kommer jag få smäll nu?
Efteråt har hon ofta gått tillbaka till bänken. I samma kläder och jeans
som den dagen, bara för att göra allt för att påminnas. Till
smultronstället" som nu fått en helt annan laddning. Tänk att han vågade
göra det där! Hon ser på bänken och tänker att han satt precis där och
gav henne smäll.
Hon ser sig själv utifrån, över hans knä och minns varje sekund. Hon kan
inte låta bli att rodna varje gång.
Undrar hur lång tid innan han hade bestämt sig för vad han behövde göra,
utan att hon hade en aning om... att det vankades smäll.