Före:
När Du med bestämd röst säger att Du tänker smiska mej går det en
våg av emotioner genom mej – särskilt i den nedre delen av min kropp -
både av emotionell och erotisk karaktär.
Den sexuella aspekten
handlar om att vara avklädd ligga över ditt knä och vara nära Dej. Att
Du ser min nakna stjärt och att Dina händer håller tag om mej - berör
mej. Att veta att vi efteråt kommer att kommunicera kärlekens språk med
varandra.
Emotionellt handlar det om Din makt över mej i den här
situationen - att Du kommer att fatta beslut om konsekvensen av mitt
uppförande utan min påverkan och att Du kommer att avgöra hur jag blir
smiskad. Och att detta på samma gång känns tryggt och faktiskt även som
en sorts tröst. Den här tillfredställelsen är en orsak till att jag dras
till Dej och får mej att överlåta kontrollen till Dej. Inom mej vet jag
att jag inte kommer att känna mej sårad trots att smisket oftast blir
intensivt och plågsamt.
Det känns fantastiskt att kunna lita på
varann på det sättet! Att känna fullständig tillit till en annan
människa är något sällsynt och underbart. Allt det här är inte en
medveten tankeström varje gång utan min kropps respons är tillräcklig
för att jag ska genomströmmas av en glädje, blandad med rädsla för
smärtan.
Under tiden:
Det är definitivt fråga om en rädsla men inte för Dej utan för
smisket, björkriset!
Upphetsning…när jag böjer mej över Ditt knä,
när mina trosor dras ner, när jag märker att Du sätter ett ben över mina
för att hålla mej på plats… ger upp kontrollen, ger den till
Dej…förflyttar mej in i lydnaden...där Du bestämmer och där Du tar hand
om mej … helt fokuserar på mej.
Smärta…så länge smiskandet pågår
tänker jag inte på något annat än den. Jag vädjar om att Du ska
sluta…det svider så enormt mycket…jag känner en väldig lust att fly från
alltihop och jag sparkar, försöker hindra svischarna mot min stjärt men
jag hålls med fasthet kvar i ditt knä och vill bara gråta i desperation!
När smisket blir särskilt intensivt kan jag inte längre handskas med
smärtan utan kan bara välja att ge med mej …att acceptera min
bestraffning.
Mot slutat kommer rädslan tillbaka eftersom jag anar
att det sista smisket kommer att kännas mest. Jag inväntar det ..vill
inte ta emot det men ändå…Jag blir aldrig arg eller trotsig…aldrig! I
stället, till slut, är jag utmattad men på något sätt nöjd.
Efteråt:
Jag behöver Dej! Den totala överlåtelsen av kontroll till Dej gör
mej sårbar…känner mej liten och ynklig. Vill att Du ska hålla om mej -
ömt och tätt intill. Vill prata, kanske gråta ut. Kontakten mellan oss
är fantastisk! Ett långt tag befinner jag mej i ett avspänt och
fridfullt tillstånd. Särskilt om allt påverkat mej emotionellt vilket
det ju nästan alltid gör. Smisk är en enormt kraftfull upplevelse och
förändrar mej - skapar ett lugn och gör att jag på något sätt strålar ut
lycka. Flera dagar noterar jag detta och den kvardröjande svedan i
stjärten, åtminstone nästa dag, känns enbart skön. Jag känner mej glad
och gillar att titta på rodnaden i spegeln.
Om Du har ställt mej i
vrån så tycker jag om att du ser på mej - ibland behöver jag få smisk
igen. Det svider inte alls lika mycket andra gången. Förutom själva
smärtan finns det egentligen inget negativt med fostrande smisk, ja,
egentligen inte svedan heller; jag tycker om beröringen, även när den
blir smärtsam - i den upplevelsen behöver jag få vara med den som jag
förlitar mej på.