Elins första dag på Welles
Reglerna för studenternas aga på Welles college hade alltid skilt tydligt på "slarvstryk" och "ordningssmisk".
Studentskor som slarvade med studierna måste få stryk inför andra studentskor, så de skämdes och bättrade sig, medan de som slarvade med ordningsreglerna hade rätt att slippa undan med ett litet besök hos sin mentor efter studiedagens slut, men innan kvällsmat.
Därför satt May Arbuthnot och grät på en träkorg i sin mentors stuga, halv fem på eftermiddagen, dagen innan höstterminens början. Hon hade tömt en helflaska vodka på studenthemmet tillsammans med Molly och Simone för att fira slutet på sommar-
uppehållet. Att supa på studenthemmet var absolut förbjudet, så när professor Thompson tittade in strax efter fyra och upptäckte vad de höll på med var det bara att följa med honom hem för upprumpning.
May hade aldrig förr fått smäll och grät redan när hon måste ta av sig byxorna. I vanliga fall avrundades agan alltid med en stund i skamvrån, men den hygglige Thompson hade förklarat att träkorgen, i ett rum bredvid det där han agade Molly och Simone, var Mays skamvrå. Hon var glad åt att få gråta ut i fred innan de skulle tillbaka till studenthemmet.
Då öppnades plötsligt ytterdörren och en nyfiken ung kvinna med håret i en knut i nacken stack in huvudet. Hon såg May i hennes skam och log fryntligt.
"Gör det något om jag kommer in?", frågade hon, med den mjuka, runda brytningen hos en skandinaver som försöker tala brittisk engelska.
"Dra åt helvete!", tänkte May, men så fick hon en idé.
"Välkommen in!"
Nykomlingen tackade. Hon var klädd i skoluniform och stack fram handen till hälsning.
"Jag är Elin från Sverige! Det här blir min första termin."
"Hej Elin! Jag är May. Professor Thompson är i rummet intill!" Hon nickade uppmuntrande mot dörren, Elin nickade tillbaka och steg in. May log ett varggrin bakom hennes rygg.
Medan May och Elin träffades hade Molly Darmody böjt sig framåt för att ta sitt straff. Professor Thompson hade vikt upp hennes kjol och dragit ner de vita underbyxorna. När Elin kom in tittade Molly bekymrat på lilla Simone, som i en blandning av smärta och fylla grät hejdlöst borta i skamvrån, medan professor Thompson dygdigt tittade på Mollys nacke, för att inte bli upphetsad av hennes rosiga, päronformade stjärt.
Elin stod tyst med halvöppen mun när hon såg Molly.
Molly vände blicken över axeln och såg nykomlingen. Då lade professor Thompson också märket till Elin.
"Jag är Elin Troillé, den nya studenten från Sverige", försökte hon förklara sig.
"Har du inte lärt dig ordningsreglerna?", frågade professorn torrt. "Simone, kan du vara vänlig och upplysa din kamrat!"
"Artikel 32", hördes det från skamvrån, ”alla studentskor har rätt till avskildhet i samband med ordningsstraff, utan åsyn från andra än verkställaren och andra studentskor som bestraffas vid det tillfället."
"Är du här för att slå Molly?", frågade professorn sarkastiskt.
Elin skakade på huvudet, medan hon såg på den blonda studentskan med flätorna.
"I så fall måste du vara en av de studentskor som bestraffas vid det här tillfället. Stå så bekvämt som möjligt en liten stund, E-lin, så får du stödja dig mot bordet när jag är klar med Molly."
Greve Troillé skulle ha varit glad om han kunnat se hur Elin väntade from som ett lamm på sin tur, medan läderpaddeln klatschade Mollys magnifika, nakna rumpa. Den tuffa unga irländskans dämpade skrik och stönanden överröstades nästan av snyftningar från Elin. Allt eftersom den rosiga hyn blev ilsket röd och de stiliga skinkorna vred sig under agan blev Elin värre däran.
Eftersom hon inte tänkt på att stänga dörren till Mays skamvrå såg studentskan på träkorgen allt och häpnade över hur feg svenskan var. Även om Elin inte tyckte om att se vad som väntade henne själv, borde hon inte snyfta så barnsligt.
När Mollys avbasning var avklarad fick den tårögda studentskan resa sig upp, klä av sig naken på underkroppen och ställa sig i skamvrån bredvid Simone.
"Elin", sade professorn strängt. "Du behöver nog både mer stöd och mer smäll än de andra flickorna. Därför får du ta stöd mot fåtöljen i hörnet och det blir smäll med träpaddeln, så att du verkligen lär dig! Klä av dig som Molly gjorde och ta plats, så hämtar jag träpaddeln i källaren."
Medan professorn gick ut ur rummet tog Elin snabbt av sig naken på underkroppen, men i stället för att ta plats i stolen stirrade hon som förhäxad på de två smiskade studentskorna i skamvrån och deras röda rumpor.
"Snart har du en ännu finare och rödare!", lovade May. Elin rodnade.
"May, var det här vad du menade med ditt löfte om att ´vara en snäll flicka och aldrig, aldrig mer göra så, även om Molly bjuder mig´?", frågade Molly godmodigt. May teg. "Du var mycket vältaligare för en halvtimme sedan, när du låg över professor Thompsons knä." Elin log och tittade beundrande på Molly.
"Molly", sade professorn, som kommit tillbaka från källaren, "vad har vi sagt om att prata i skamvrån?" Den yppiga irländskan suckade och stack ut stjärten.
"Jag är en stygg, stygg flicka, var snäll och lämna ett bidrag till min uppfostran!"
"KLATSCH! KLATSCH! KLATSCH!"
"Buu-huu-huu!"
"KLATSCH! KLATSCH! KLATSCH!"
"Buu-uhu-huu!"
"Och nu, Elin lilla, så är det din tur!", förklarade professor Thompson belåtet, medan Simone försiktigt klappade den gråtande Molly.
Han gjorde en konstpaus för att höra henne jämra sig, men den späda svenskan teg och såg ner i golvet. Den stränge uppfostraren tog ett stadigt tag i hennes hår och började. Träpaddeln klatschade högt på de nakna skinkorna - och hon teg fortfarande. Lugnt och metodiskt lade professor Thompson till ytterligare fem daskar, men fastän den nätta lilla stjärten blev präktigt röd var det knappt att nykomlingen vred på sig.
Han lade hela sin tyngd i nästa slag, som vid en amerikansk upprumpning med bara två slag,
"KLATSCH!!!" Simone hoppade till i skamvrån vid smällen. Inte mer än en stor utandning kom från den sturska svenskan.
"FAN! Hon är inte mänsklig!", utbrast May.
"Ni får INTE prata i skamvrån! Jag tror det är bäst att du också får lite av den här medicinen!" Elin log, men nästa klatsch fick åtminstone bort leendet.
Efter fem klatschar till med den tunga träpaddeln var Elin präktigt rödstjärtad och hade ansiktsuttrycket hos en ung dam som fått ändan full. Men hon grät inte! Och med träpaddeln fick Thompson bara dela ut tolv rapp.
Han funderade ett kort ögonblick på att sätta sig ner, lägga Elin över sitt knä och smälla henne med handflatan tills hennes rumpa och lår var rödbetsröda och hon måste gråta, men det vore att erkänna sig besegrad.
"Du tar din aga som en ovanligt förhärdad ung flicka. Jag kommer att hålla ögonen på dig, Elin, och tids nog ska du nog lära dig mores! Nu får du en halvtimme i skamvrån också. Ställ dig på knä i soffan!"
Sedan måste May, som pratat i skamvrån, ställa sig med händerna på träkorgen och stjärten utåt. Professor Thompson klatschade henne med träpaddeln på bara stjärten och hon skrek och sviktade med knäna. Nästa klatsch fick henne att dansa med benen och vid den tredje rann tårarna. Då avbasningen avslutades snöt professorn henne vänligt, även om hon måste sitta kvar en stund i skamvrån.
Molly och Simone fick däremot gå tillbaka till studenthemmet, men med kjolen och trosorna i handen, som ett litet extra straff. Dessutom följde professorn med för att se efter att de inte hade mer sprit undanstoppad.
"May", sade Elin när de ensamma. "Jag menade inte att förödmjuka dig genom att komma in när du satt i skamvrån. Det bara blev så. Förlåt!"
"Jag förlåter dig!", sade May efter lite eftertanke. "Men Thompson kommer inte att ge sig förrän han fått dig att gråta och dansa. Han är väldigt noggrann med lydnad."
"Ett pris värt att betala!"
Sedan berättade Elin en lögnaktig historia om hur hon velat studera vid Welles i åratal. Hon nämnde inte överenskommelsen med sin far om att hon skulle få en miljon pund när hon tog examen. Men det var inte heller det som gjorde priset värt att betala.
Elin var förälskad i Molly nu, och om hon så måste omvända henne till att åtrå kvinnor, så skulle hon vinna henne.