När "mrs och mrs McDougall" infann sig hos Sarah Pemberton, rektor vid Welles College, i början av vårterminen förstod hon först inte riktigt varför de var där. Visserligen hade de ansökt till colleget och blivit antagna, men de infann sig med ett brev från deras makars farmor änkehertiginnan av Albany, som gjorde klart att de egentligen inte vardär för de akademiska studierna.
Naturligtvis fick colleget en del studenter som skickats dit för disciplinens skull och de brukade snabbt lära sig vett och goda seder, allt eftersom deras universitetslärare agade dem. Emellertid var änkehertiginnan lite otydlig med vad som var felet med hennes svärdöttrar.
Elizabeth McDougall, född De Vere, och Mary McDougall, född Fitzalan, var båda döttrar till engelska grevar och hade träffat de unga lorderna McDougall vid universitetet i Oxford. Bröderna McDougalls far var hertigen av Albany, huvudmannen för en av Skottlands rikaste familjer, även om det formellt var hans mor, änkehertiginnan, som kontrollerade det mesta av pengarna.
Det hade blivit två snabba förlovningar följda av ett praktfullt katolskt dubbelbröllop på Albany Castle.
Nu, knappt ett halvår senare, hade de två adelshustrurna tvingats att åka till Welles College för höstterminen, om de inte ville att änkehertiginnan skulle dra in deras underhåll.
"De har många goda egenskaper och är varmt älskade för dem, men de visar också en kylig, okristlig snålhet mot sina närmaste, som gör att de för stunden är den största olycka som drabbat familjen sedan herr Hitler var i farten. Det är min förhoppning att Welles College kan ingjuta en mer mogen, etiskt medveten och ansvarskännande syn på religionens och naturens bud", förklarade brevet.
Sarah Pemberton såg eftertänksamt på de två unga kvinnorna och läste sedan brevets avslutning högt för dem.
"Vad har ni gjort?", frågade rektorn sedan.
De såg på varandra och Elizabeth nickade nästan omärkligt.
"Vi är inte så intresserade av att delta i hennes nåds välgörenhetsprojekt", förklarade Mary. "Damerna där är tjugo eller trettio år äldre än vad vi är!"
"Vi är faktiskt båda två aktiva i St Vincent de Pauls välgörenhet", påpekade Elizabeth.
"Hennes nåd ville inte lyssna på våra invändningar, utan fördömde oss som snåla ögontjänare, så för husfridens skull lydde vi hennes befallning att söka till Welles."
"Är det nu vi får smisk?" Elizabeths ögon glittrade av olydnad.
"Smisk får ni om ni är lata, retsamma eller olydiga", förklarade rektorn torrt. "Ni är anmälda till kurser som tar upp mänskliga rättigheter, etik och arbete inom internationella välgörenhetsorganisationer. Sköt era studier väl, låt bli att retas och var inte olydiga, så slipper ni smisk och får praktikplatser vid välgörenhetsorganisationer till sommaren."
"YAY!!!", jublade svägerskorna ironiskt.
"Ironi riktad mot vad lärare och personal säger räknar vi som att retas!"
Så Elizabeth och Mary måste resa sig upp och sträcka fram händerna, på gammaldags vis. Sedan gav rektorn dem ordentligt med smäll på fingrarna med en kraftfull och smidig läderrem, tills de knep ihop sina munnar till streck och hade tårar i ögonen. Därefter fick de niga, tacka och gå till sitt rum.
Men även om de två adelsdamerna behövde straffas vid sitt första möte med rektorn, så skötte de sig i gengäld utmärkt de följande veckorna. De glänste rentav på den obligatoriska kursen i samlevnad och representation, som många studenter betraktade som en otidsenlig hemmafrukurs.
När änkehertiginnan ringde Welles College efter en månads studier var rektor Pemberton riktigt belåten med de framsteg hon kunde rapportera.
"Elizabeth och Mary har haft mycket bra resultat på sina inlämningsuppgifter och den första tentamen. Det finns alla skäl att tro att de kommer att både kunna och vilja ägna sig åt välgörenhetsarbete när de kommer hem."
"Jaha, det var ju trevligt. Men hur går det med samlevnadskursen? Hur ser de på sin roll som unga kristna kvinnor, som avlagt äktenskapslöften?" Änkehertiginnan lät synnerligen allvarlig, utan att vara arg.
"Kursen är mer beteendevetenskapligt än religiöst inriktad..."
"Är de fortfarande inställda på celibat!?"
Rektorn satt tyst och häpen.
"Jag utgår från att ni har tystnadsplikt?"
"Jo visst!"
"Om Elizabeth och Mary var ofruktsamma, så skulle jag acceptera Guds domslut och försöka förstå det. Men sedan de fullbordade äktenskapet har de vägrat ha sex mer än en gång i månaden! Och jag tror mina sonsöner överdrivit hur mycket sex de fått, för att lugna mig. Francis och Edward är stiliga, godhjärtade, heterosexuella unga män som de där unga damerna gifte sig med frivilligt, men de vägrar likväl att anstränga sig för att bli med barn, vilket ju var det främsta syftet med att de gifte sig.
Naturligtvis uppskattar jag deras hängivenhet för välgörenhet och det kyrkliga arbetet, men jag hade hellre svärdöttrar som jag måste släpa vid öronen till kyrkan på söndagmorgnarna, än de här två små skenhelgonen! Hur vågar de påstå att ett ´vitt äktenskap´ glädjer Jesus!?"
Rektorn insåg genast vad det handlade om.
Tålmodigt förklarade hon för änkehertiginnan att det måste handla om Hestia-syndromet. De unga adelsdamerna hade regredierat som en följd av att vara alltför omhuldade. Hädanefter skulle Welles College fördubbla deras fysiska träning och öka deras proteinintag. Rektorn lovade att personligen tilldela dem straffrengöring och ordentligt med aga, orättvist om så krävdes.
"De får ingen permission de närmaste två helgerna. När de blir utsläppta om tre veckor kommer de vara beredda att älska ovanpå en gravhäll. Det här syndromet ska besegras!"
Redan nästa morgon var tränaren så hård mot Mary under löpträningen att Elizabeth slutade springa och svägerskorna med gemensamma krafter knuffade till sin tränare.
Förutom avbasningen på sin bara stjärtar med ris, som de fick genast ute i skogen, framåtböjda som stygga skolpojkar och med träningsbyxorna runt fötterna, måste de rengöra rektorns arbetsrum mellan sex och åtta på kvällen.
När de två timmarna var nästan slut kikade rektor Pemberton in genom ett hemligt titthål för att se om de omhuldade adelsdamerna började bli trötta.
De såg fullständigt utmattade ut, med håret och skoluniformerna i oordning. Den småväxta Mary satt i den resliga Elizabeths knä och de kramades för att trösta varandra. Sarah Pemberton tyckte synd om de risade unga hustrurna, men påminde sig att det var för deras eget bästa. Hon påminde sig själv om att inte vara det minsta snäll, och plocka fram läderremmen om de slarvat med städningen.
Precis samtidigt blottade svägerskorna sina bröst och Mary lutade sig tillbaka.
När rektor Pemberton störtade in i rummet och hälsade de unga grevedöttrarna "Era lögnaktiga små skenhelgon!" behövde Elizabeth inte fråga om de skulle få smäll.
Tyst och snabbt drog de upp linnen och skoluniformer.
Sarah Pemberton satte sig bekvämt i soffan
"Mylady, jag tror att ni har äldst släktlinje!", sade rektor Pemberton elakt till lady Mary Fitzalan McDougall och klappade inbjudande på sitt knä. Mary lade sig genast på plats över rektorns knä, medan Elizabeth stödde sin älskade svägerskas huvud.
Sedan flög den stygga, sexsnåla studentskans klänning upp, trosorna drogs ner och Satah Pemberton gav henne en ljudlig klatsch på den nakna rumpan.
Mary började gråta nästan genast och snart grät Elizabeth också, av medlidande och lite grann med tanke på att hon var näst på tur.
Medan Mary fick sitt på bara stjärten, gråtande och bölande, så att hon till slut faktiskt fick hicka, hade de båda skenhelgonen ingenting att säga.
När Mary till slut grundligt upprumpad fick sätta sig i soffan och stödja en högljutt gråtande Elizabeth torkade hennes tårar och hon bestämde sig för att tala sig fri.
"Är vi de första studentskorna som fått stryk för att de älskar varandra?"
Sarah Pemberton hejdade sig. Elizabeth slutade gråta.
"Vad menar du nu?"
"Jag vet att vi var oförsiktiga, men är det så fel att vi älskar varandra? Varför ska vi straffas så strängt för det?"
Sarah Pemberton fick nästan tårar i ögonen.
"Hur kan du säga något sådant? Jag är absolut inte bigott! Ni två får stryk för att ni ljugit om varför ni är här, och lite också för att ni besudlat min soffa.
När ni blivit relegerade måste jag förstås kontakta änkehertiginnan och då får hon försöka åstadkomna en katolsk skilsmässa hos påven. Hur nu det ska lyckas."
"Nej! Inte skilsmässa!!", ropade studentskorna i korus.
Rektorn funderade.
"Då måste ni bli mycket bättre hustrur! Ni är gifta för att få barn och att inte göra sitt bästa är att svika era stackars makar."
"Ja", medgav Elizabeth. Mary nickade trumpet.
"Jag lovar att inte säga något till någon om hur ni älskar varandra, men ni ser till att
bli villiga hustrur som gör allt de kan för att bli gravida under vårterminen. Lär er hur man tillfredsställer en man. In till Edinburgh för älskog med makarna under helgerna. Vila med benen i vädret efter älskogen. Ät mycket rött kött. Jag undervisar er!"
"Hur ska du veta vad vi gör i Edinburgh?". frågade Elizabeth. Marys ögon blixtrade över den dumma frågan, just som rektorn var medgörlig. Sarah Pemberton skrattade och bad Elizabeth att resa sig från hennes knä och sätta sig i soffan bredvid Mary.
"Skämdes ni över att få smisk på bara rumpan?" Studentskorna nickade generat. "Och jag skulle tro att det sved på skinkorna?" Återigen nickade de.
"När jag var gravid trodde jag att jag skulle slippa smisk av svärmor, för det vore ju farligt om jag lade min stora mage över hennes knä. Men då jag var uppnosig for min kjol upp och trosorna ner lika fort som vanligt, och sedan fick jag smäll i blöjpositionen." Mary och Elizabeth gapade häpet.
"Lägg er på rygg!" kommenderade rektorn och de lydde. "Av med trosorna! Håll uppe benen!" På några ögonblick låg de två adelshustrurna mer blottade än de varit sedan potträningen och rodnade i kapp.
"Tills ni kan visa mig fina, positiva graviditetstest från sköterskan kommer ni att få smisk i den här ställningen varje fredagmorgon och varje fredagkväll, för era lögner och skenheligheten ni visat!"
"Men om vi får smisk under dagen av lärarna inför kamrater!?"
"Elizabeth, din gås!", ropade Mary ilsket.
"Jag lovar att säga till att för er gäller speciella regler. Ni får smisk i blöjpositionen, inför kamraterna, för er fruktsamhets skull. De är ogifta, men de tar nog inte skada av att se gifta kvinnors sköten." Rektorn smålog fryntligt.
"Nej! Snälla!", bönföll Mary.
"Vi lovar att vara givmilda med sex!"
Men nu hjälpte inga böner. De två ladies som varit sexsnåla och otrogna och narrats fick var sin ordentlig upprumpning i blöjpositionen, tills varje tum av den bit av gumpen de satt på smiskats ordentligt röd. Tårarna rann, och gråt och tjut ekade, men rektorn klatschade först med handen och sedan med linjalen tills hon plockade fram sitt hemliga vapen.
När greve Troillé, Elins far, fått veta att hans dotter varit olydig hade han donerat hundra präktiga, yviga svenska björkris till skolan. Nu plockades två av risen fram. Snabbt och metodiskt risades de båda adelsdamerna knallröda, så att deras rumpor liknade två stora tomater och deras gråt till slut var ett oavbrutet bölande. Då slutade rektorn avbasningen. Hon smorde in de ledsna studentskornas rödsmiskade stjärtar med kylsalva och skickade dem sedan till sängs.
Då lorderna William och Robert McDougall tog emot sina hustrur i restaurangen på Balmoral Hotel på lördagen den 24 februari var Mary och Elizabeth klädda så sexigt att ett mindre exklusivt hotell inte skulle kunnat skilja de två ladies från två eskortflickor och vägrat släppa in dem. I stället för att äta middag tog de två paren ostron med champagne och tog sig upp till sina rum.
Mary och Elizabeth lät sedan sina äkta män komma till så generöst att William grät av glädje och Robert lovade att bekosta byggandet av en ansenlig kyrka.
Deras hustrur hann med att få ordentligt med pisk på sina bara rumpor av rektor Pemberton, sex fredagar i följd, men sedan kom triumfen då de under samma vecka klarade positiva graviditetstester.
"Gud välsigne er kurs om äktenskapet!", sade änkehertiginnan belåtet till rektorn, när hon fått de goda nyheterna. Hon hade genast kommit för att hämta hem sina svägerskor till slottet och deras belåtna makar. "Jag lovar att rekommendera er utbildning, och om Mary och Elizabeth får problem i äktenskapet i framtiden vet jag var de kan få hjälp!"
Sedan levde familjen McDougall lyckliga i alla sina dagar, utom de korta stunder då Mary och Elizabeth måste tillrättavisas.
