Några veckor senare skulle vi gå på fest. Jag var missnöjd med David, tyckte att det var tråkigt att jag aldrig mer kunde flörta med någon annan man. Jag kom ihåg våra samtal om smisk och då såg jag min chans. Jag klädde mig extra snyggt och flörtade vilt på festen. David såg det, men han sade ingenting. Jag visste att jag sårade honom.
Jag hade chans och hamnade med en man i ett mörkt hörn, där vi kysstes lite. Mannen ville nog mer, men jag höll ett öga på festen. Det dröjde inte länge förrän David dök upp. Han var rasande, skrek mot mig och lämnade stället. Jag sprang efter honom utan att han såg mig, åkte hem med samma tåg men i en annan vagn och kom hem lite senare än David. Jag tog hans läderhandskar från hatthyllan. Nu skulle det hända! Det pirrade i magen.
- Vad tror du egentligen! skrek David mot mig när han såg mig. Jag slängde handskarna på honom.
- Jag ångrar mig ingenting!
Jag blängde på honom med all ilska som jag kunde uppbringa. David tittade en stund stumt på mig, sedan fattade han.
- Jag är så arg! sade han.
- Och? svarade jag.
David plockade upp handskarna och gav mig en mörk blick.
- Sätt på dig ditt vita nattlinne.
Snabbt klädde jag om mig och gick tillbaka till vardagsrummet. Kuddarna låg redan på det stora bordet.
- Ställ dig här i skamvrån medan du väntar på mig. Lyft linnet så att jag kan se din rumpa och tänk igenom vad du har gjort.
Det kändes både kränkande och spännande att stå så med min bara rumpa och jag var lite rädd. Jag sade till mig själv att det nog inte skulle göra ont att bli smiskad. Visst, det skulle svida lite, men det var nog inget farligt.
När David kom tillbaka var han helt klädd i svart läder: byxor, väst och handskarna.
- Har du börjat ångra dig?
- Inte det minsta.
- Då ska du få känna på den smärta som jag har fått utstå. Kom hit.
Plötsligt blev jag väldigt nervös. Jag skulle faktiskt bli smiskad på riktigt, nu! Sakta gick jag fram till bordet och lade överkroppen på kuddarna.
- Lyft linnet.
Där stod jag böjd, med rumpan ut i vädret.
- Snälla, sade jag skrajt, fast jag hade inte alls tänkt mig att säga det.
David smekte mig lite över rumpan.
- Vad gjorde du på festen?
- Jag kysste en annan man. Min röst lät ganska ynkligt.
- Jag hör inget.
- Jag kysste en annan man, sade jag, högre nu och då fick jag en hård smäll på rumpan.
Den sved verkligen. Nästa smäll, nästa. Ena skinkan, andra skinkan. Några lättare daskar lite överallt, sedan flera hårda slag på samma ställe. Det gjorde mer ont än jag hade trott, men förnedringen var värre, att ligga här som vuxen kvinna och bli smiskad. Plötsligt slutade slagen komma. Var det förbi nu? Det hade ändå inte varit så farligt.
- Ställ dig i skamvrån igen, lyft linnet och tänk igenom vad du har gjort.
Det var faktiskt riktigt skönt att stå där och känna hur min rumpa glödde. Det gjorde inte ont längre, utan det var en behaglig känsla. Jag hörde David röra sig, han gick till köket och kom tillbaka, satte sig i soffan och drack något. Vad skulle hända näst? David kom upp ur soffan och gick till bordet.
- Vänd om dig. Ångrar du dig nu?
Jag vet inte vad som for i mig, varför jag inte sade ja, men jag sade ingenting. Säg ja, säg ja! tänkte jag, är du tokig?
- Nehej, sade David, du har inte fått nog.
Kom hit och lägg dig igen. Jag gjorde några tveksamma steg mot bordet.
- Jag ångrar mig, sade jag.
- Hit!
Mycket sakta lade jag lade mig igen på kuddarna. Jag ville inte. Varför hade jag inte sagt något när jag kunde? Ska jag säga popcorn? Men nej, jag ville inte bryta. David började med några lättare daskar, men sedan var han på gång igen, med flera hårda slag hit och dit. Han varierade sig mer än förra gången, ibland ett regn av snabba slag över hela stjärten, sedan saktare men hårdare omväxlande till höger och till vänster. Ögonen blev tunga, lika mycket av smärtan som av hela situationen, att ligga här utlämnad till någon som ger mig stryk. Men jag tänkte inte börja gråta, trots att det gjorde ont och David slog mig ganska länge. Äntligen var det slut och jag fick ställa mig i skamvrån.
Jag var mycket mer skakad än förra gången, brydde mig inte om min glödande rumpa utan bet bort tårna. Jag kände mig väldigt ensam och övergiven. Att David fanns kvar i rummet var ingen tröst alls.
- Vänd dig om och titta på mig.
David stod bredbent och hotfullt vid bordet.
- Ångrar du dig nu?
Jag tvekade inte en sekund.
- Ja.
- Då går du ner på alla fyra, böjer huvudet mot golvet och kryper till mig. Sedan kysser du mina fötter och mina händer. Du tackar mig för smisket och ber mig att förlåta dig. Det lät så förödmjukande att jag blev alldeles kall inuti. Men jag hade ingen tanke på att bli smiskad igen, så jag gjorde som han sade, kröp mot honom och kysste hans fötter och händer. Jag tittade upp mot honom.
- Tack för smisket. Kan du förlåta mig för vad jag har gjort?
David höll min blick en stund.
- Ja, sade han, ja, jag förlåter dig.
Han hjälpte mig att komma upp och tryckte mig tätt intill sig. Jag brast ut i gråt.
- Kära, kära Ingela, sade David, jag älskar dig så mycket! Han lyfte mig och bar mig in i sovrummet.