Hur man tuktar en myndling

När jag läste "Annikas" artikel om smisk för halvvuxna flickor, hade jag just fått i mitt hem en myndling på 15 år att uppfostra. Jag är ungkarl på 50-talet och har en präktig hushållerska, som lagar god mat och i många år berett mig ett tyst och lugnt hem. Men fröken Märta hade i sin person en bortskämd huvudstadsflicksnärtas alla pretentioner och allt självsvåld.

Just i de dagarna hade hon svårt prövat mitt tålamod och vad värre var min hushållerskas. Men jag nu läste A:s artikel så tänkte jag: det där sättet var värt att pröva. Vid middagsbordet förklarade Märta att gäddan var illa lagad, hon skulle inte äta den. Min hushållerska mulnade, men jag sade avsides till henne: "Skaffa mig ett gott ris, Mathilda." Då ljusnade hennes ansikte och när middagen var över fann jag mitt rum ett stort nybrutet björkris.

Jag gick ut i salen och tog Marta vid handen. "Nu Märta", sade jag, "skola vi två tala med varandra på ett språk som du nog skall förstå, ty det är tydligt för alla illa uppfostrade små flickor."

"Vad menar farbror", sade hon spotskt. Jag ledde in henne och låste min dörr, drog fram en stol mitt på golvet och satte mig; trots protester och spjärn lade jag därpå flickan över mina knän, lyfte upp hennes kjolar, tog ned kalsongerna, petade upp linnet och grep riset. Jag lyfte det högt och lät det dansa ned med kraft. Röda strimmor sprungo fram på skinkorna och hon skrek som om hon varit besatt och sprattlade. Men jag fortsatte. Allt fler blevo strimmorna och rodnaden djupnade. Jag höll på en stund tills hennes ändalykt var högröd överallt. Då släppte jag ned henne och frågade om hon nu lärt sig mores. Hon tjurade och ville inte svara. Då ledde jag henne bort i en vrå och gav henne en stund att betänka sig på. Ropade henne så tillbaka och tog henne mellan mina knän: "Vill du vara en beskedlig och lydig och trevlig flicka hädanefter?" Nej, hon svarade inte.



Då lade jag henne över mina knän igen och lyfte upp kjolarna. Hon hade nog inte fått så mycket smisk som jag trodde, ty rodnaden var redan litet blekare. Därför gav jag henne nu ris på stjärten och låren till dess riset var avslaget. När hon nu fick slippa upp, var hon beskedlig. Jag knäppte byxorna, ty hon stod bara och höll händerna bak och snyftade. Så höjde jag pekfingret och sade strängt att som min myndling var det bäst att hon bleve en i allo snäll Lucia, ty jag var mycket sträng och ämnade ge henne å stjärten så länge hon var omyndig. Så fick hon gå ut i köket till Mathilda, knäppa ned byxorna och visa hur mycket smisk hon fått samt bedja Mathilda om förlåtelse.

Marta har hållit sig i skinnet sedan dess — och jag är tacksam for Edra råd samt ämnar risa upp henne vid första tillfälle igen.

Ungkarl