Körsbärsträdet



Telefonen ringde. Det var mamma. Hon var förtvivlad. "Du måste komma hit och se vad ungdomarna har ställt till! Det är för bedrövligt!"

Jag tog bilen och for ner till centrum. Mor bor i centralt belägen lägenhet, själv bor jag i villa i ortens utkant med min tolvåriga dotter. Villan är mitt föräldrahem. När jag gift mig med Lindas mamma flyttade vi till lägenheten i centrum där min mor numera bor. Efter min hustrus död bytte vi bostäder.

Fastigheten mamma bor i är mycket välskött. Det kommunala bostadsbolaget har gjort omfattande planteringar kring husen så att de med tiden blivit inbäddade i en lummig grönska med inslag av bärbuskar och fruktträd. Rakt utanför mammas fönster står ett magnifikt körsbärsträd. I juli månad dignar det av härliga bär.

Jag ställde bilen på gästparkeringen och styrde stegen mot mammas ingång. Jag möttes av en bedrövlig syn. Hela grusgången var full av nedrivna löv, kvistar och grenar, körsbärskärnor och söndertrampade bär. När jag lyfte blicken såg jag stora röda fläckar på husfasaden. Tydligen hade några roat sig med att kasta körsbär på väggen. Även en del fönster hade träffasts, värst drabbat var mammas köksfönster en trappa upp.

Mamma var som sagt förtvivlad. Hon hade bott här flera år redan och det hade alltid varit visst ståhej kring trädet men ungdomarna hade ätit av bären, inte använt dem som projektiler. Jag hejdade henne när hon tog fram hink och fönsterputs. "Vänta med rengörningen, de kanske kommer tillbaka. Brottslingen brukar återvända till brottsplatsen. Jag stannar här tills i kväll. Om de kommer kanske jag kan rusa ut och ta dem på bar gärning."

Mor kokar kaffe, vi pratar och ser på TV. Linda är hos sina morföräldrar i Jämtland, jag behöver inte bekymra mig för henne. Klockan går, nu är den halv åtta, vi slötittar på "Rapport". Plötsligt vaknar jag till. Jag tycker mig höra några svaga dunsande ljud från köket. Mamma märker inget. Jag smyger in i sovrummet och spanar ut utan att visa mig mer än nödvändigt. Ny duns. Nu ser jag dem. Tre gestalter i grönskan. Flickor! Det hade jag inte väntat mig. Och de ser bekanta ut. Herregud, det är ju Lindas gamla kompisar, de bor i vårt villaområde alla tre. Var ofta hemma hos oss när de var mindre. Det var några år sedan nu, Linda har fått nya vänner sedan hon började mellanstadiet. Fast de går fortfarande i samma klass.

Någon kommer på gången, flickorna försvinner åt olika håll. Jag tar avsked av mamma och kör hem. Tänker ringa föräldrarna. Fast jag vet att föräldraauktoriteten befinner sig på låg nivå i deras hem. Det har vi sett flera exempel på genom åren. Tänk om jag skulle kontakta skolan istället! Deras senaste klasslärare har faktiskt visat förmåga att skapa ordning och positivare anda i den stökiga klassen. Gunilla heter hon, en härlig norrländska. Hon har lyckats skapa lust för sport och friluftsliv bland barnen, har engagerat oss föräldrar att ställa upp vid utflykter och övernattningar. Och till hösten skall de få göra en fjällvandring, alla ser fram emot det. De har samlat pengar på alla upptänkliga vis för resa till Gunillas hemtrakt. Men det finns ett villkor för deltagandet. De som gör sig skyldiga till mobbning eller skadegörelse får inte följa med. Om jag rapporterar de tre tjejernas tilltag äventyrar jag alltså deras deltagande. Det vill jag helst inte, jag tror det skulle var nyttigt för dem att dela en strapats med kamraterna. Och föräldrarna kanske skulle bli sura på mig för all framtid. Tänk så mycket enklare det var förr när man kunde ge ungarna ett rejält kok stryk!…

Då får jag en djävulsk idé. En idé som dessutom ger mig tillfälle att förverkliga min hemligaste dröm. Nästa dag ringer jag upp Linda och berättar vad som hänt. Hon tycker det är hemskt och vill gärna hjälpa mig att straffa de skyldiga. Jag ger henne instruktioner. När hon fyllde tolv fick hon en mobiltelefon. Jag ångrade gåvan när första räkningen kom, men efter flera allvarliga samtal fick jag henne att använda den på ett ansvarsfullare sätt. Inget skvaller med bästisarna utan korta meddelanden hem när hon var ute på kvällsaktiviteter, mest krav på att bli hämtad efter besök hos kompisar på andra sidan samhället. Jag lydde order, jag ville inte att hon skulle gå ensam hem i mörkret.

Jag vill att Linda skall ringa de tre klasskamraterna och bjuda hem dem ikväll. Hon skall låtsas vara hemma, de vet nog inte om att hon är bortrest. Det gäller att hitta på något lockbete, men det är inget problem för Linda. "Jag säger att det kommer några killar också, då kommer de säkert". Hon nämner några namn.

Klockan sju ringer det på dörren. Där står de alla tre, med nytvättat hår och förväntansfull blick. "Kom in, Linda verkar ha bosatt sig i duschen, men ni kan gå ner i gillestugan så kommer hon snart." De går ner för källartrappan, de hittar, de har varit här förr. Jag väntar fem minuter, så går jag ner till dem. Gillestugan är ett riktigt mysrum med bekväma möbler, stereo och TV. De har installerat sig som om de vore hemma här, har satt på teven. Jag stänger dörren, vrider om nyckeln och stoppar den i fickan. Den andra dörren får vara olåst, den leder bara till tvättstugan. Och dit skall vi så småningom.

"Varför låser du dörren? Kommer inte Linda? Var är killarna?" Jag går fram till teven, stänger av den och vänder mig mot flickorna. "Mina damer, ni har blivit lockade i en fälla! Linda är i Jämtland och det kommer inga fler. Jag har lurat hit er för att tala om körsbär!" Vid ordet "körsbär" rycker de till och kastar skräckslagna blickar på varandra och på mig. Sedan försöker de anlägga en tuffare min, men det är för sent, de har redan avslöjat sig. Det inser de också, de förnekar inte gärningen men försöker bagatellisera den. Jag hävdar att de gjort sig skyldiga till skadegörelse. Grenar var avbrutna på trädet och kanske måste man rappa om väggen för att få bort de fula fläckarna. Plus krattning och fönsterputs. Så säger jag att jag tänker informera Gunilla om det inträffade. Då blir de riktigt skärrade. "Nej, inte det, då får vi inte följa med på resan!" "Det borde ni tänkt på innan ni gjorde det. Men ni skall få en chans. Om jag får straffa er efter mitt huvud lovar jag att inte meddela någon, varken Gunilla eller era föräldrar. Men det kommer att göra ont!" "Vad tänker du göra med oss?" "Jag tänker ge er ett gammaldags kok stryk med björkris." "Det är förbjudet att slå barn i Sverige." "Det bryr jag mig inte om, ni får välja mellan riset och att avstå från skolresan. Vad väljer ni?" De ber om betänketid. "OK, tre minuter", säger jag och går ut i tvättstugan."

Tvättstugan är sig lik sedan min barndom. Kala cementväggar, ojämnt cementgolv. Vid ena sidan en träbänk med breda springor mellan bräderna. I ett hörn står träbaljan som mamma badade mig i innan vi fick badrum. Idag har jag hällt vatten i den och lagt dit tre ris jag förfärdigat av björkkvistar från tomten. Detta för att de skall hålla sig fräscha och spänstiga inför mötet med flickstjärtarna.

Efter tre minuter går jag ut till tjejerna igen. "Nå, hur blir det?" "Vi väljer stryk, vi vill inte göra Gunilla besviken på oss." "Det var modigt av er. Nu måste ni göra exakt som jag säger. NI skall klä av er helt nakna, sedan kommer ni in till mig i tvättstugan." "Måste vi vara nakna?" "Ja, det blir pinsammare så. Ni skall få skämmas rejält också. Av med kläderna nu" säger jag och återvänder till tvättstugan. Jag tar upp risen ur baljan och lägger dem på bänken. Sedan välter jag baljan så att vattnet far ut över hela golvet innan det söker sig till golvbrunnen mitt i rummet. Det tar en stund innan alltsammans runnit ner.

Jag sitter på bänken och väntar. Kommer de aldrig? Äntligen öppnas dörren och ett huvud tittar in. "Är ni avklädda nu?" "Ja." "Kom in då!" "Ja, men det känns så pinsamt!" "Det är meningen. Ni måste vara modiga. Kom nu!" Mycket tveksamt kliver de in, ryggar tillbaka når de känner den våta cementen under fötterna. "Kom och ställ er framför mig så att jag får se på er!"

Så står de framför mig alla tre, jag betraktar dem tyst en stund. De är väl utvecklade för sin ålder. En skön syn. Den lilla mörkhyade läckerbiten Helena. Den långa, ljusa Maria. För två år sedan kunde man använt henne som linjal. Fortfarande smal men med skön rundning över stjärt och höfter. Och slutligen Jenny, ledaren. Ingen skönhet, rödbrunaktigt rakt hår, knubbig , stor muskulös stjärt. Ett energiknippe. Jätteduktig i idrott. Hon ser trotsig ut. De andra två är synbart skräckslagna.

"Kom fram till bänken! Ställ er på knä!" De lyder motvilligt. Jag hade tänkt ha dem knästående med överkroppen liggande platt på bänken när jag agar dem, men nu ser jag att bara Maria är lång nog att ligga så, det andra två skulle få knäna hängande i luften. Jag beordrar Jenny och Helena att ställa sig upp igen och backa. Maria får lägga överkroppen på bänkens glesa bräder. Jag håller ner henne med vänster arm och tar ett av de tre ris jag gjort i ordning. "Jag har bundit ett ris åt er var. Det blir rättvisare så. De slits."

Så börjar jag slå. Lagom hårda slag i lagom, jämn takt. Hon börjar grina nästan med en gång så jag slutar strax. Jag vill egentligen inte plåga dem, bara förödmjuka dem rejält. "Gå och ställ dig med näsan mot väggen och skäms!" Hon lyder.

Längst åt ena sidan på bänken ligger några hoprullade trasmattor. Jag tar en rulle och lägger den längs kanten. "Helena!" Hon darrar när hon kliver fram. Det är kallt i det fuktiga rummet. "Böj dig fram över mattan!" Jag tar ett tag i höftpartiet och hivar upp henne så att magen ligger platt på mattrullen. Benen hänger i tomma luften. Hennes lilla runda stjärt får en skön upphöjning. Jag faller nästan för frestelsen att smeka den med handen, men jag har föresatt mig att inte tafsa på tjejerna.

Helena är också lättuktad, grinar nästan innan agan börjat. Jag slår ganska löst, vill inte åstadkomma några märken som skulle kunna uppmärksammas av mödrar och syskon. Gråten låter äkta, jag slutar. Hon masar sig ner på golvet och ställer sig vid väggen bredvid Maria utan att jag behöver säga till.

Nu till Jenny. Hon häver sig upp och lägger sig i samma ställning som Helena innan jag hinner ta i henne. Hennes stora härliga stjärt sticker högt upp i vädret. Den skall jag risa rejält, jag misstänker att Jenny är initiativtagare till buset.

Jag går till verket systematiskt, här är en mycket större yta att bearbeta. Jenny är inte så foglig, hon sprattlar med benen och försöker vrida sig ur mitt grepp. Jag måste lägga kroppstyngd på vänsterarmen för att hålla henne på plats. Högerarmen arbetar systematiskt vidare, snart finns ingen vit fläck kvar att upptäcka på hennes båda halvklot. Jag påbörjar en ny omgång på de redan avverkade ytorna. Då bryter hon sin hittillsvarande tystnad och börjar svära. Jag får höra en häpnadsväckande serie kraftuttryck, sedan skriker hon "Satans gubbjävel!" Då blir jag fly förbannad och låter det hagla stenhårda rapp över den nu röda rumpan tills svärjande övergår i skrik och skriken i gråt. Jag måste hjälpa henne på fötter och leda henne fram till väggen. Hennes snyftningar drar med sig de andra två, nu står de alla tre och hulkar med näsan mot väggen och sina rodnande stjärtar vända mot mig.

För mig är detta en otroligt skön syn. Förverkligandet av en länge närd dröm. Jag blir medveten om stånd. Skulle vilja ta en av dem, slänga henne över mattrullen och knulla henne bakifrån. Men det vore att går för långt. Jag befriar staken och runkar den. Flickorna jämrar sig fortfarande, de vågar inte vända sig om. Jag måste anstränga mig att inte stöna högt när jag sprutar på det våta cementgolvet. Jag har en bit slang kopplad till en vattenkran, jag vrider på och sköljer ner sperman i golvbrunnen. Tjejerna har tystnat nu, de huttrar i det kyliga rummet. Jag väntar lite till, sedan säger jag åt dem att gå tillbaka till gillestugan och klä på sig. Efter några minuter går jag ut till dem. De sitter tigande i de mjukaste stolarna. "Nu är det slut för idag, men imorgon skall ni gå hem till tant Ulla och berätta att det var ni som kastade. Ni skall hjälpa henne att tvätta fönstren. Om ni inte gör det ringer jag Gunilla i alla fall!"

Innan de går får de tvätta sina rödgråtna ansikten. Ingen av dem har sagt ett ord efter bestraffningen. Nästa kväll ringde jag mamma. Flickorna hade varit där. Fast fönstren var redan putsade.

  VIP     VIP


Tillbaka